Strategier för oss med afantasi?

[Ackerfors]

Jag har afantasi, det vill säga jag kan inte visualisera, har ingen inre blick. Jag har skrivit några artiklar för egen del (del 1 och del 2) och i del 2 skriver jag en del om rollspel (märkväl att det inte är skrivet för rollspelare huvudsakligen, så jag har tillåtit mig vissa förenklingar):

Rollspel
Liksom läsning anses rollspel vara en syssla som i huvudsak utspelar sig i sinnets teater. I korthet är rollspel en dialog mellan flera personer om en berättelse, ofta är en person ansvarig för att beskriva miljöer och personer (som inte styrs av någon annan) samt presentera hinder vilka övriga deltagare genom sina rollpersoner ska ta sig förbi. (Läs gärna den tidigare hänvisade novellen, ”Under pingisbordet rullar tärningar”, för ett exempel.) Jag blir inte lika beklämd av tanken på att afantasi skulle inverka menligt på rollspelsupplevelsen som jag blir på tanken på att den skulle göra det för läsning, men jag behöver ändå stanna upp och ta mig en funderare kring vad det innebär.

Första gången jag spelade rollspel var jag gissningsvis 12-13 år. Vi spelade inget befintligt spel utan fantiserade ihop värld och regler utifrån Star Wars, en smugglare och en jediriddare skulle hitta mästaren Yaddle i en träskvärld. Inga större utsvävningar i förhållande till filmerna, men det gjorde inget, jag engagerade mig, rullade tärningar och hade superroligt. Så pass roligt att rollspel i olika utsträckning funnits med mig sedan dess, och jag har det spelmötet att tacka för många erfarenheter och vänner jag inte haft utan rollspel. Men, det är inte otänkbart att vännerna jag spelade med denna första gång faktiskt upplevde att de befann sig i det där träsket i någon utsträckning. För mig var det bara ord, en berättelse berättad i någorlunda samförstånd. Exakt vad var det jag egentligen tyckte var så roligt?

För den som fördjupat sig i olika typer av rollspel och rollspelare är det tydligt att det är en hobby nästan lika diversifierad som ”idrott”. Och ja, jag har prövat många olika former, men tror mig ha roligast när spelen handlar om problemlösning, kreativitet, samarbete och sifferpill*. Jag föredrar när rollpersonerna drar åt samma håll, inte agerar mot varandra, och när spelet fungerar utan att jag behöver vara snabbtänkt på egen hand. Jag tror att min sociala fobi** hindrat mig att våga leva ut rollerna som i ett skådespel och även om det inte är en naturlag, tvärtom kanske något jag borde träna på, så tror jag inte att den sortens utmaning skulle vara rolig, hur nyttig den än skulle vara. Jag är heller inte tillräckligt intresserad av att vinna vilket förtar tjusningen med de momenten.

Av tradition utspelar sig de flesta rollspel i fantasy- eller science fiction-världar, något jag var bekant med via film och böcker och där utgjorde inte afantasin något större bekymmer. Ja, ”det är som Sagan om ringen fast med ankor” eller ”som Stiftelsen fast med spänning och action”, okej, vi kör. Det skulle dröja länge innan jag stötte på spel där jag saknade referens helt och hållet, men ju mer jag spelat desto oftare har det blivit så. Då stöter jag på bekymmer, i synnerhet om spelet syftar till att utforska den här helt främmande världen, och bekymret skiljer sig från hur det påverkar läsning på en viktig punkt: när jag läser behöver inte jag interagera med fiktionens värld, den är statisk, berättas för mig i en, förhoppningsvis, logisk ordning. I rollspel, däremot, är det inte omöjligt att ställas inför ett knarrande dysterberg med skrangliga rum, en ansamling nästen för drömmar där någon kikar på verkligheten genom glaslinser och meddelar sig med nyfikna andar vilka läser epistlar från gulnande flugpapper.*** Vad gör du?

Skönlitterärt kan jag förstå, till och med uppskatta, den typen av vrickade beskrivningar (annars hade det varit nästan omöjligt att läsa, exempelvis, China Miéville) men ställd inför det knarrande dysterberget blir jag villrådig, det saknar en materialitet som i princip krävs för att jag ska klara att göra något med det. Vissa spel klarar av att vara konstiga utan att exkludera mig som inget inre ser: Ultraviolet Grasslands (2019) exempelvis, ett fantasyspel som fokuserar på karavanresor där den märkliga världen presenteras pö om pö och där karavanens administration alltid går att falla tillbaka på när omvärlden tycks för ogenomtränglig.

Nå, som rollspelare har insikten att jag har afantasi och, kanske i ännu större utsträckning, insikten att andra inte har det, givit mig förklaringar till varför jag känner som jag gör inför vissa spel eller vissa spelsätt och att andra å sin sida uppskattar dem mer än jag. Här saknar jag ännu strategier för att överbrygga hindren, men de kanske kommer någon dag, vem vet. Jag har lyxen att spela med personer som regelbundet diskuterar spelstilar och gärna prövar nytt vilket gör att jag inte behöver känna mig låst i ett spel jag inte får ut något av. Annars är det troligt att jag inte hade fortsatt spela, snarare än att som nu, göra egna rollspelsprodukter.

* Där har ni, i det sistnämnda, en högoddsare som heter duga!
** Där har vi innehåll till framtida artiklar, antar jag.
*** För att försöka mig på en spontan översättning av rollspelsmakaren Patrick Stuarts senaste bloggpost: ”Bring me the Head of the Mocking Man!”, False Machine, 2022-11-10.

Vad jag kom att fundera på när jag skrev är om det är någon här som lider av liknande problem och har funnit strategier eller hjälp för att underlätta rollspel utan en sinnets teater? Uppenbarligen har jag klarat mig fint som rollspelare i över 20 år utan sådana verktyg (som jag lagt märke till, bör väl tilläggas), så mitt rollspelande står och faller inte på detta, men det kanske kan nå djupare.

 

[Genesis]

Jag har afantasi, det vill säga jag kan inte visualisera, har ingen inre blick. Jag har skrivit några artiklar för egen del (del 1 och del 2) och i del 2 skriver jag en del om rollspel (märkväl att det inte är skrivet för rollspelare huvudsakligen, så jag har tillåtit mig vissa förenklingar):


Vad jag kom att fundera på när jag skrev är om det är någon här som lider av liknande problem och har funnit strategier eller hjälp för att underlätta rollspel utan en sinnets teater? Uppenbarligen har jag klarat mig fint som rollspelare i över 20 år utan sådana verktyg (som jag lagt märke till, bör väl tilläggas), så mitt rollspelande står och faller inte på detta, men det kanske kan nå djupare.

Jag vet inte riktigt vad det skulle vara för verktyg eller vad det skulle "underlätta". För mig är det lite som att fråga fotbollsspelare om de har hittat strategier för att underlätta sin träning för att de inte kan äta med pinnar.

Jag har mer eller mindre afantasi (finns en lång tråd här), men jag har svårt att se det som något handikapp. Jag har svårt att se förmågan att visualisera som särskilt viktig eller ens användbar i rollspel. Jag fattar att de som kan visualisera tycker att det är ballt (det låter som en kul grej), men det är inte så att det tillåter dem att göra något som jag inte kan göra, förutom då att visualisera.

Alltså, jag tror inte att de som kan visualisera har en bättre uppfattning av rummet rollpersonerna befinner sig i, vad som finns där, hur folk står i förhållande till varandra, än vad jag har. Jag behöver inte visualisera för att veta att orchen står snett framför mig. I mitt dagliga arbete undervisar jag i geometriska toleranser. Mina elever kan säkert oftast visualisera, men det är fortfarande skitsvårt för dem att konstruera referensplan och toleranszoner på deformerad geometri. En typisk sak man kan behöva göra är ungefär följande:

Ta den deformerade ytan, placera ett perfekt matematiskt plan så att det vidrör ytan, och rikta in det så att det minimerar den maximala avvikelsen. Konstruera nu en perfekt cylinder, låst till att vara vinkelrät mot detta plan, och minska ned den i diameter tills du hittar den minsta perfekta cylinder som omsluter den faktiska, imperfekta cylindern. Skapa nu en andra cylinder, med en diameter lika med toleransvärdet, låts till att vara på ett visst avstånd från referenscylindern, samt vinkelrät mot planet, men fri att rotera med referenscylinderns centrumaxel som rotationsaxel.

Typ så. Detta gör jag hela tiden, och undervisar andra i att göra det. Folk som är toppenbra på att visualisera har fortfarande svårt att lära sig det här, medan jag som jobbat med det länge kan göra det i sömnen, trots att jag inte kan visualisera. Jag tror att våra hjärnor gör precis samma operationer, bara det att min inte rapporterar resultatet till det visuella fältet. Men att kunna visualisera, såvitt jag kan se, är liksom inte användbart. Det är en fräck grej, och jag kan föreställa mig att det vore kul att kunna göra det, men det är inte ett handikapp att inte kunna göra det.

 

[God45]

Jag vet inte riktigt vad det skulle vara för verktyg eller vad det skulle "underlätta". För mig är det lite som att fråga fotbollsspelare om de har hittat strategier för att underlätta sin träning för att de inte kan äta med pinnar.

Jag har mer eller mindre afantasi (finns en lång tråd här), men jag har svårt att se det som något handikapp. Jag har svårt att se förmågan att visualisera som särskilt viktig eller ens användbar i rollspel. Jag fattar att de som kan visualisera tycker att det är ballt (det låter som en kul grej), men det är inte så att det tillåter dem att göra något som jag inte kan göra, förutom då att visualisera.

Alltså, jag tror inte att de som kan visualisera har en bättre uppfattning av rummet rollpersonerna befinner sig i, vad som finns där, hur folk står i förhållande till varandra, än vad jag har. Jag behöver inte visualisera för att veta att orchen står snett framför mig. I mitt dagliga arbete undervisar jag i geometriska toleranser. Mina elever kan säkert oftast visualisera, men det är fortfarande skitsvårt för dem att konstruera referensplan och toleranszoner på deformerad geometri. En typisk sak man kan behöva göra är ungefär följande:

Ta den deformerade ytan, placera ett perfekt matematiskt plan så att det vidrör ytan, och rikta in det så att det minimerar den maximala avvikelsen. Konstruera nu en perfekt cylinder, låst till att vara vinkelrät mot detta plan, och minska ned den i diameter tills du hittar den minsta perfekta cylinder som omsluter den faktiska, imperfekta cylindern. Skapa nu en andra cylinder, med en diameter lika med toleransvärdet, låts till att vara på ett visst avstånd från referenscylindern, samt vinkelrät mot planet, men fri att rotera med referenscylinderns centrumaxel som rotationsaxel.

Typ så. Detta gör jag hela tiden, och undervisar andra i att göra det. Folk som är toppenbra på att visualisera har fortfarande svårt att lära sig det här, medan jag som jobbat med det länge kan göra det i sömnen, trots att jag inte kan visualisera. Jag tror att våra hjärnor gör precis samma operationer, bara det att min inte rapporterar resultatet till det visuella fältet. Men att kunna visualisera, såvitt jag kan se, är liksom inte användbart. Det är en fräck grej, och jag kan föreställa mig att det vore kul att kunna göra det, men det är inte ett handikapp att inte kunna göra det.

Man märker ganska snabbt om ens spelledare har afantasi dock. Beskrivningarna av saker tenderar att vara förberedda listor eller så är beskrivningarna väldigt tekniska och utan detalj. Det är som att istället för att spela Skyrim så spelar man Akalabeth.

 

[Stareater]

Jag har en lättare form av afasi som tog lång tid att upptäcka. Den effekten det har på mig när det gäller rollspel är att det i stort sätt är omöjligt för mig att ha visualisera en karta i huvudet. Så antingen så behöver allt vara nedskrivet på papper eller så fejkar jag det (skulle någon sitta och rita en karta från det jag beskriver skulle det bli icke-euklidiskt rätt snabbt). Oftast så struntar jag i kartor/skisser helt och hållet. Inget elaborerat grollkräl spellett av mig. Vid behov fejkar jag en enkel beskriving av hur platser hänger samman. Strategin är att undvika det jag har mest problem med helt enkelt.

 

[Genesis]

Man märker ganska snabbt om ens spelledare har afantasi dock. Beskrivningarna av saker tenderar att vara förberedda listor eller så är beskrivningarna väldigt tekniska och utan detalj. Det är som att istället för att spela Skyrim så spelar man Akalabeth.

Jag brukar få beröm för mina beskrivningar, och jag tror inte att det är trots att jag har afantasi. Jag älskar beskrivningar, och om något kan folk tycka att jag beskriver för mycket.

Jag kan tänka mig att detta är relaterat till min afantasi. Eftersom jag inte visualiserar så är språket runt bordet otroligt viktigt för mig. Vad som sägs och hur det sägs. En spelledare som visualiserar kanske kan säga "Ni kommer in i ett värdshus" och alla föreställer sig en scen i ett värdshus. För mig är ju detta otroligt otillfredsställande, eftersom jag bara har just dessa ord, rena torra fakta. Totalt stämningsdödande. Ge mig mustiga beskrivningar, alliterationer, metaforer, snygga formuleringar och ovanliga uttryck. Det är sådant som förgyller min upplevelse i rollspel, och det är det jag själv också försöker leverera, eftersom jag tycker att det är roligt att leka med språket.

Jag är dock inte säker på om det har att göra med afantasin, eller bara med mitt språkintresse. Men jag är ganska säker på att afantasin inte på något gör att jag levererar sämre beskrivningar. Kanske gör det mig bättre, kanske gör det ingen skillnad.

 

[Genesis]

Jag har en lättare form av afasi som tog lång tid att upptäcka. Den effekten det har på mig när det gäller rollspel är att det i stort sätt är omöjligt för mig att ha visualisera en karta i huvudet. Så antingen så behöver allt vara nedskrivet på papper eller så fejkar jag det (skulle någon sitta och rita en karta från det jag beskriver skulle det bli icke-euklidiskt rätt snabbt). Oftast så struntar jag i kartor/skisser helt och hållet. Inget elaborerat grollkräl spellett av mig. Vid behov fejkar jag en enkel beskriving av hur platser hänger samman. Strategin är att undvika det jag har mest problem med helt enkelt.

Det här är ju en dålig spatial föreställningsförmåga, snarare än afantasi. Jag har afantasi (mer eller mindre), och är ganska säker på att jag har en spatial förmåga över genomsnittet. Du kan såklart ha både och, men jag är inte säker på att de är relaterade. Jag jobbar som sagt med att undervisa i geometriska toleranser, och även i 3D-CAD-programvaror. Att utföra operationer på en 3D-geometri och förutsäga hur resultatet kommer att se ut är vad jag gör hela tiden.

Jag var också "killen som är bra på att rita" när jag växte upp. Funderade på att gå bildestet på gymnasiet. Nu tog min karriär en annan väg, men jag är nog fortfarande över genomsnittet på att teckna (men sämre än folk som har fortsatt att utveckla den hobbyn).

Å andra sidan har jag väldigt dåligt lokalsinne. Jag har svårt att hitta i en okänd stad (eller okänd del av en känd stad) och tappar lätt orienteringen. Vete tusan om det har att göra med afantasi, dock.

 

[Quadrante]

Språk, är nog hjälpmedlet jag läser in är svaret av vad ni säger/skriver. Oavsett om man har ett utvecklat litterärt språk eller inte, det viktigaste är att man beskriver allt och mycket.

Sakliga beskrivningar med begrepp som är etablerade bland de som spelar.

Har jag rätt eller fel?

 

[Genesis]

Språk, är nog hjälpmedlet jag läser in är svaret av vad ni säger/skriver. Oavsett om man har ett utvecklat litterärt språk eller inte, det viktigaste är att man beskriver allt och mycket.

Sakliga beskrivningar med begrepp som är etablerade bland de som spelar.

Har jag rätt eller fel?

Språk är ju som sagt jätteviktigt för mig, men "sakliga beskrivningar" känns otroligt blodfattigt. Jag vill ha mustiga, evokativa, vackra, roliga, underliga och till och med självmotsägande beskrivningar. Säger du "En lång man med lång näsa och axellångt mörkt hår" så har jag tråkigt. Säger du "Mannen ser ut som en stork med hockeyfrilla" så är jag engagerad.

 

[Stareater]

Det här är ju en dålig spatial föreställningsförmåga, snarare än afantasi. Jag har afantasi (mer eller mindre), och är ganska säker på att jag har en spatial förmåga över genomsnittet. Du kan såklart ha både och, men jag är inte säker på att de är relaterade. Jag jobbar som sagt med att undervisa i geometriska toleranser, och även i 3D-CAD-programvaror. Att utföra operationer på en 3D-geometri och förutsäga hur resultatet kommer att se ut är vad jag gör hela tiden.

Jag var också "killen som är bra på att rita" när jag växte upp. Funderade på att gå bildestet på gymnasiet. Nu tog min karriär en annan väg, men jag är nog fortfarande över genomsnittet på att teckna (men sämre än folk som har fortsatt att utveckla den hobbyn).

Å andra sidan har jag väldigt dåligt lokalsinne. Jag har svårt att hitta i en okänd stad (eller okänd del av en känd stad) och tappar lätt orienteringen. Vete tusan om det har att göra med afantasi, dock.

Nu ska jag vara ärlig med att jag har dålig koll. Jag fick som sagt diagnosen väldigt sent och kan inte direkt påstå att det påverkat mitt liv märkbart. Min läkare förklarade i varje fall att mina svårigheter att visualisera visua-spatiala kopplingar var relaterat till min afasi. Det är möjligt att det är helt orelaterat.

Att hitta mellan två punkter som jag inte brukar bege mig är oerhört svårt. Om jag aldrig brukar ta mig från A till C så åker jag mellan A-B och sedan mellan B-C som är sträckor jag är van vid.

 

[Dilandau]

Jag har också afasi. Och jag tror det förklarar varför jag aldrig gillat dungeons.

 

[Dilandau]

Man märker ganska snabbt om ens spelledare har afantasi dock. Beskrivningarna av saker tenderar att vara förberedda listor eller så är beskrivningarna väldigt tekniska och utan detalj. Det

Det där tror jag är en direkt felaktig spaning.

 

[Quadrante]

Språk är ju som sagt jätteviktigt för mig, men "sakliga beskrivningar" känns otroligt blodfattigt. Jag vill ha mustiga, evokativa, vackra, roliga, underliga och till och med självmotsägande beskrivningar. Säger du "En lång man med lång näsa och axellångt mörkt hår" så har jag tråkigt. Säger du "Mannen ser ut som en stork med hockeyfrilla" så är jag engagerad.

Båda dina exempel är sakliga och refererar till etablerade beskrivningar. Men oavsett det, hur trist eller engagerande man lyckas beskriva. Så är det mängden ord som beskriver varje sak som avgör om det är ett hinder.

Lite som att säga ”ni kommer till värdshuset” (sakligt men få ord) i motsatts till att beskriva detaljer i omgivning utanför, inne i och hur värdshusets olika delar ser ut (sakligt med många ord).

 

[Genesis]

Båda dina exempel är sakliga och refererar till etablerade beskrivningar. Men oavsett det, hur trist eller engagerande man lyckas beskriva. Så är det mängden ord som beskriver varje sak som avgör om det är ett hinder.

Lite som att säga ”ni kommer till värdshuset” (sakligt men få ord) i motsatts till att beskriva detaljer i omgivning utanför, inne i och hur värdshusets olika delar ser ut (sakligt med många ord).

Då hänger jag inte riktigt med. Hur är beskrivningar när de inte är sakliga och med etablerade begrepp?

 

[Genesis]

Nu ska jag vara ärlig med att jag har dålig koll. Jag fick som sagt diagnosen väldigt sent och kan inte direkt påstå att det påverkat mitt liv märkbart. Min läkare förklarade i varje fall att mina svårigheter att visualisera visua-spatiala kopplingar var relaterat till min afasi. Det är möjligt att det är helt orelaterat.

Att hitta mellan två punkter som jag inte brukar bege mig är oerhört svårt. Om jag aldrig brukar ta mig från A till C så åker jag mellan A-B och sedan mellan B-C som är sträckor jag är van vid.

Ah, först nu inser jag att du skriver "afasi" och inte "afantasi". Afasi kan absolut ha med det att göra, det vet jag inget om! Men afantasi tror jag inte är relaterat.

 

[Quadrante]

Då hänger jag inte riktigt med. Hur är beskrivningar när de inte är sakliga och med etablerade begrepp?

”Dabrurben fizzerar, vad gör du?”

 

[God45]

Det där tror jag är en direkt felaktig spaning.

Jag tror inte det. Alltså, man kan få en beskrivning av en sådan spelledare som är detaljerad och som gör att jag skapar mig en inre bild (vilket nu när jag skriver ut det känns konstigt eftersom spelledaren inte kan se saken). Men de beskriver inte miljön som en verklig miljö, de beskriver den som ord. Att en beskrivning skulle behöva vara ”vackert språk” som om det vore litteratur, vilket är vad jag uppfattar att Genisis skriver om i tråden, är ju nonsens! Vi pratar om en plats som ”finns” och som spelledaren ser på just när han beskriver den. Att bry sig om språket är att se på fingret som pekar på himlen och inte hela stjärnhimlen. Det är fundamentalt något mindre och mindre vackert.

Men det är miljöer och dungeons och monster och fantastiska vyer. Om vi spelar relationsspel kan jag inte se att oförmågan att se miljöerna spelar någon roll. Så det märks inte när man spelar typ Vampire. Är min upplevelse.

 

[Genesis]

”Dabrurben fizzerar, vad gör du?”

… och den sortens beskrivningar funkar för folk som kan visualisera, men inte för folk med afantasi?

(Jag kan i och för sig gilla detta, när jag spelar surrealistiska spel. Att beskriva omöjliga saker och använda nonsensord har jag gjort, men det känns som en separat grej.)

 

[Stareater]

Ah, först nu inser jag att du skriver "afasi" och inte "afantasi". Afasi kan absolut ha med det att göra, det vet jag inget om! Men afantasi tror jag inte är relaterat.

Märks att jag är lite dyslektisk också. Läste afasi hela tiden

 

[Genesis]

Jag tror inte det. Alltså, man kan få en beskrivning av en sådan spelledare som är detaljerad och som gör att jag skapar mig en inre bild (vilket nu när jag skriver ut det känns konstigt eftersom spelledaren inte kan se saken). Men de beskriver inte miljön som en verklig miljö, de beskriver den som ord.

Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Alla beskriver med ord. Jag har inga problem med att föreställa mig en plats. Här finns det träd, därborta ett korsvirkeshus, i fjärran snötäckta berg. Sedan använder jag ord för att beskriva den här platsen. Jag kan inte se platsen för mitt inre öga, men det betyder ju inte att jag inte kan föreställa mig den. Om du skulle spela med en blind spelledare, skulle du också säga att hen beskriver platsen med ord och inte som en verklig plats, bara för att hen inte kan se den? Att hen inte kan föreställa sig platsen, bara för att hen inte kan se?

 

[Quadrante]

… och den sortens beskrivningar funkar för folk som kan visualisera, men inte för folk med afantasi?

(Jag kan i och för sig gilla detta, när jag spelar surrealistiska spel. Att beskriva omöjliga saker och använda nonsensord har jag gjort, men det känns som en separat grej.)

Jo det kan nog vara ett sidospår. Men tillbaka till frågan, är längre sakliga beskrivningar att föredra? Och om det är nåt annat som hjälper mer/bättre än längden på beskrivningar.