Jorkii
Veteran
Jag vet inte, men varje gång vi lirar ett skräckrollspel så förstörs stämningen totalt i striderna. Kanske jag spelleder dåligt, men är det kanske bäst att undvika rena strider?
Nekromanti Strid i skräckrollspel - Idiotiskt?
- Thread starter Jorkii
- Start date
På vilket sätt förstörs striderna?
Är inte en slutstrid oftast höjdpunkten på själva äventyret? Även om det, som i CoC, betyder att hälften av RPna blir galna och springer sin väg i vild panik, samt att resten av RPna blir "meat for the Beast".
För att höja spänningen så bör man lägga på effekter som SL. Använd element som dålig sikt, obestämda ljus- och ljudfenomen. Plötsligt dras en SLP eller RP in i skuggorna. De övriga hör hans eviga skrik under tiden som slafsande och metalliska ljud får beskriva för RPna vad sonm verkligen händer med den drabbade. Då får spelarna själva tänka sig vad som fhänder ute i mörkret. Värsta mardrömmarna, och så vidare...
Är inte en slutstrid oftast höjdpunkten på själva äventyret? Även om det, som i CoC, betyder att hälften av RPna blir galna och springer sin väg i vild panik, samt att resten av RPna blir "meat for the Beast".
För att höja spänningen så bör man lägga på effekter som SL. Använd element som dålig sikt, obestämda ljus- och ljudfenomen. Plötsligt dras en SLP eller RP in i skuggorna. De övriga hör hans eviga skrik under tiden som slafsande och metalliska ljud får beskriva för RPna vad sonm verkligen händer med den drabbade. Då får spelarna själva tänka sig vad som fhänder ute i mörkret. Värsta mardrömmarna, och så vidare...
Precis. Jag låter ofta mina spelare utveckla sin Bestialiska natur när vi spelar vampire. En nosferatu i min spelgrupp slet upp bröstkorgen på en sjökapten och började äta på hjärta och lever... En smula splatter måhända, men bättre det än något halvtaskigt Marvel Super Hero-tjafs.
Fundera på vad som är riktigt grisigt. Det kan leda till absurda situationer i strid.
Fundera på vad som är riktigt grisigt. Det kan leda till absurda situationer i strid.
JohanB_UBBT
Veteran
Håller med dig om att strider i skräckrollspel kan förstöra stämningen. Blir ju lätt så att fokus dras ifrån själva rollspelandet till tärningsrullandet.
Men jag tycker att det kan fungera med strider även i skräckspel. Jag brukar göra så att jag har ganska lågt tempo på striderna. Jag försöker beskriva ganska ingående vad som händer mellan stridsrundorna.
Exempel: Spelarna har smugit sig in efter deras fiende som försvunnit in i den övergivna lagerbyggnaden. Det är mörkt där inne och belysningen fungerar inte. De får förlita sig på sin hörsel och känsel.
Någonstans i lokalen välts något omkull och de hör en kraftig duns av något mettaliskt som slår mot betonggolvet.
Rollpersonernas är nervösa och ett par av dem avlossar några skott mot det håll som ljudet kom ifrån.
Det blir några kraftiga smällar och lokalen gör att ljudet förstärks så att de får ont i öronen. Sedan blir det helt tyst under en lång stund...Rollpersonerna spetsar öronen och försöker lyssna efter deras fiende som döljer sig i skuggorna. Det går upp för dem att de inte vet var han är...men att han vet var de befinner sig efter att de avlossat skotten. Rollpersonerna delar upp sig och söker skydd i lokalen.
De kan känna hur pulsen ökar och de blir tydligt medvetna om sina egna hjärtslag och andhämtning.
Återigen försöker de lokalisera sin fiende med hjälp av hörseln. Det enda de hör är ett kluckande ljud...låter som det rinner vatten över betonggolvet.
Ögonen börjar vänja sig vid mörkret och de kan se något. Någon ser hur något fladdrar till i mörkret. Några skott avlossas...återigen gör det ont i öronen och det luktar krut i lokalen. De hör hur deras fiende skrattar åt deras fumliga försök men kan inte avgöra var han gömmer sig.
De spanar och lyssnar. Deras svettiga händer griper hårt om pistolkolvarna...De väntar...och väntar...
Så hörs ett högt och ljudligt metalliskt klong...
Samtidigt avlossar rollpersonerna sina vapen i riktning mot ljudet. En kärve av kulor passerar i slowmotion genom rummet. Alla träffar de det omkullvälta bensinfatet i andra sidan av lokalen, och sekunden efter springer de för sina liv för att undkomma eldinfernot.
Idén med ett sånt här upplägg är att bygga upp en stämning som gör att rollpersonerna får upp lite adrenalin i striden. Man får helt enkelt fokusera på det som händer mellan skutandet än på skjutandet i sig.
Blir någon skadad kan man också lägga lite energi på att beskriva hur skadan känns och ser ut och indre tid på vilka rutor man ska kryssa för i skadeformuläret. Det kan man ta efter att striden eller scenen är helt avklarad. Det kan vara lite spännande att inte veta hur illa skada man är egentligen.
Hoppas du har lite nytta av exemplet trots att det blev lite ostrukturerat skrivet.
Men jag tycker att det kan fungera med strider även i skräckspel. Jag brukar göra så att jag har ganska lågt tempo på striderna. Jag försöker beskriva ganska ingående vad som händer mellan stridsrundorna.
Exempel: Spelarna har smugit sig in efter deras fiende som försvunnit in i den övergivna lagerbyggnaden. Det är mörkt där inne och belysningen fungerar inte. De får förlita sig på sin hörsel och känsel.
Någonstans i lokalen välts något omkull och de hör en kraftig duns av något mettaliskt som slår mot betonggolvet.
Rollpersonernas är nervösa och ett par av dem avlossar några skott mot det håll som ljudet kom ifrån.
Det blir några kraftiga smällar och lokalen gör att ljudet förstärks så att de får ont i öronen. Sedan blir det helt tyst under en lång stund...Rollpersonerna spetsar öronen och försöker lyssna efter deras fiende som döljer sig i skuggorna. Det går upp för dem att de inte vet var han är...men att han vet var de befinner sig efter att de avlossat skotten. Rollpersonerna delar upp sig och söker skydd i lokalen.
De kan känna hur pulsen ökar och de blir tydligt medvetna om sina egna hjärtslag och andhämtning.
Återigen försöker de lokalisera sin fiende med hjälp av hörseln. Det enda de hör är ett kluckande ljud...låter som det rinner vatten över betonggolvet.
Ögonen börjar vänja sig vid mörkret och de kan se något. Någon ser hur något fladdrar till i mörkret. Några skott avlossas...återigen gör det ont i öronen och det luktar krut i lokalen. De hör hur deras fiende skrattar åt deras fumliga försök men kan inte avgöra var han gömmer sig.
De spanar och lyssnar. Deras svettiga händer griper hårt om pistolkolvarna...De väntar...och väntar...
Så hörs ett högt och ljudligt metalliskt klong...
Samtidigt avlossar rollpersonerna sina vapen i riktning mot ljudet. En kärve av kulor passerar i slowmotion genom rummet. Alla träffar de det omkullvälta bensinfatet i andra sidan av lokalen, och sekunden efter springer de för sina liv för att undkomma eldinfernot.
Idén med ett sånt här upplägg är att bygga upp en stämning som gör att rollpersonerna får upp lite adrenalin i striden. Man får helt enkelt fokusera på det som händer mellan skutandet än på skjutandet i sig.
Blir någon skadad kan man också lägga lite energi på att beskriva hur skadan känns och ser ut och indre tid på vilka rutor man ska kryssa för i skadeformuläret. Det kan man ta efter att striden eller scenen är helt avklarad. Det kan vara lite spännande att inte veta hur illa skada man är egentligen.
Hoppas du har lite nytta av exemplet trots att det blev lite ostrukturerat skrivet.
Rickard
Urverk speldesign
Intressant att du, tvärtom från alla andra, har lågt tempo.. Men jag undrar en sak.. Hur blir detta medan ni spelar? Historien du skrev är ju en sak, men den är ju mer som en berättelse.. Det är väl knappast så det går till runt spelbordet..
När det gäller stridsmoment vill ju gärna spelarna föra fram handlingen ännu mer och orkar knappast vänta på SL:s stämningsfyllda beskrivningar..
"De spanar och lyssnar. Deras svettiga händer griper hårt om pistolkolvarna...De väntar...och väntar..." är ju t.ex. något som aldrig skulle hända med mina spelarna.. De skulle tända en ficklampa (kanske korkat, men det är ju mina spelare det handlar om /images/icons/smile.gif) och försöka smyga undan någonstans..
/[color:448800]Han</font color=448800> som bara varit med om att två gubbs har dött i CoC (efter 6-7 äventyr) men då har nästan inga tärningsslag gjorts
När det gäller stridsmoment vill ju gärna spelarna föra fram handlingen ännu mer och orkar knappast vänta på SL:s stämningsfyllda beskrivningar..
"De spanar och lyssnar. Deras svettiga händer griper hårt om pistolkolvarna...De väntar...och väntar..." är ju t.ex. något som aldrig skulle hända med mina spelarna.. De skulle tända en ficklampa (kanske korkat, men det är ju mina spelare det handlar om /images/icons/smile.gif) och försöka smyga undan någonstans..
/[color:448800]Han</font color=448800> som bara varit med om att två gubbs har dött i CoC (efter 6-7 äventyr) men då har nästan inga tärningsslag gjorts
Rising
Vila i frid
Det är iaf idiotiskt att boxas med spöken...
Mmm, ja, jag har också kännt att strider förstör all skräckstämning ibland. Så länge zombiesarna jagade spelarna var det häftigt, när spelarna gömde sig för zombiesarna var det häftigt, när spelarna försökte barrikadera sig i den öde stugan mot zombierna var det superhäftigt, men så fort spelarna tvingades till strid mot zombiesarna blev det tråkigt. Till exempel.
Nå, det stora problemet med strider tycker jag är när spelarna får för sig att det är det bästa sättet att bekämpa monstrena på. När spelarna vill KONFRONTERA monstrerna blir det ju inte på långa vägar lika ruskigt som när spelarna vill UNDVIKA dem. Särskilt Kult är ett rollspel som lider av det här.
Mitt tips är att göra striderna dödliga. Till slut lär sig spelarna att strid är en dålig utväg. Vill du inte vara så grym, låt rollpersonerna få visa sig underlägsna i strid, och ge dem en möjlighet att fly. Jag gillar stora monster som varulvar och liknande som kastar rollpersonerna omkring sig. Dels är det en tydlig signal att monstret är överlägset, dels känner sig spelaren förlöjligad, och dels kan han få en möjlighet att komma undan. Om du står på en bro och slängs in i broräcket får du en djäkla smäll, men du får också en tidsfrist att rulla över och dyka ner i vattnet.
Ytterligare bra saker med att bli slängd; det ger bra skada som man kan återhämta sig ifrån, och det följer inte direkt regelböckernas syn på strid till punkt och pricka. "Vanliga skador", såsom bett och klor, ger farliga sår som man dör eller blir märkt för livet av, samtidigt som det är typisk "regelboksskada". Det betyder att den är opartisk, och därför ofta alldeles för elak eller för snäll. Det är bättre om du som spelledare kan göra avvägningar så att det blir jämnare strider.
Om spelarna är riktigt koboldiga och vill slåss mot alla monster du hittar på, då gäller det att sätta dem på plats. Vanställ dem! Hugg av händer på dem, spetsa ut ögon, knäck knäskålar, dränk deras ansikten i syra, häll Onda Vägen-förmågan Vit Hetta över dem eller ge dem köldskador. Var sträng!!! Dessutom brukar det bli häftigt för spelarna. Att spela en rollperson som fått ena ögat utslitet av ett reptilmonster är faktiskt ganska coolt. Särskilt om man inte dödar reptilmonstret i samma äventyr som man blir skadad av den. Att få träffa reptilmonstret i ett senare äventyr får en att bli fylld av vrede och hämndkänslor. Bra! Det får äventyret att bli helt personligt. Ett oslagbart incitament.
Annars föreslår jag att du skär bort mer och mer regler tills du bara har det viktigaste kvar. Jags kippar alltid intiativregler när jag spelleder. De är visserligen bra regler, men de tar tid och är stämningsdödande. Alla agerar efter det intiativ JAG ger dem, beroende på hur kvicktänkta/redo/beredda jag anser var och en av dem vara. Jag undviker dessutom att ge spelarna automatvapen, då reglerna för dessa ofta är för krångliga och långsamma för att fungera bra i skräckrollspel. Revolvrar, blyrör och spetsiga pålar är däremot snabba, enkla vapen som gjorda för finfint skräckrollspel. Sedan handlar det mycket om att göra allt med stämning. I Kult blir inte folk skadade i olika kroppsdelar, men när jag spelleder det så hittar jag förstås på var skotten träffar, så att det blir bättre stämning runt spelbordet. Dessutom gillar jag när monstrena blir så pass massakerade att de får riktiga, fysiska skador, och inte bara förlorar kroppspoäng. Avhuggna armar, spjut som sticker ut ur deras ryggar osv är detaljer som får spelarna att direkt SE hur deras motståndare kommer närmare och närmare döden.
Men det går förstås utmärkt att skippa striderna helt och hållet, också. Ta intrigen i "seven" till exempel. Han är ju skitäcklig, även om han inte utgör något fysiskt hot i sig.
/Rising
Mmm, ja, jag har också kännt att strider förstör all skräckstämning ibland. Så länge zombiesarna jagade spelarna var det häftigt, när spelarna gömde sig för zombiesarna var det häftigt, när spelarna försökte barrikadera sig i den öde stugan mot zombierna var det superhäftigt, men så fort spelarna tvingades till strid mot zombiesarna blev det tråkigt. Till exempel.
Nå, det stora problemet med strider tycker jag är när spelarna får för sig att det är det bästa sättet att bekämpa monstrena på. När spelarna vill KONFRONTERA monstrerna blir det ju inte på långa vägar lika ruskigt som när spelarna vill UNDVIKA dem. Särskilt Kult är ett rollspel som lider av det här.
Mitt tips är att göra striderna dödliga. Till slut lär sig spelarna att strid är en dålig utväg. Vill du inte vara så grym, låt rollpersonerna få visa sig underlägsna i strid, och ge dem en möjlighet att fly. Jag gillar stora monster som varulvar och liknande som kastar rollpersonerna omkring sig. Dels är det en tydlig signal att monstret är överlägset, dels känner sig spelaren förlöjligad, och dels kan han få en möjlighet att komma undan. Om du står på en bro och slängs in i broräcket får du en djäkla smäll, men du får också en tidsfrist att rulla över och dyka ner i vattnet.
Ytterligare bra saker med att bli slängd; det ger bra skada som man kan återhämta sig ifrån, och det följer inte direkt regelböckernas syn på strid till punkt och pricka. "Vanliga skador", såsom bett och klor, ger farliga sår som man dör eller blir märkt för livet av, samtidigt som det är typisk "regelboksskada". Det betyder att den är opartisk, och därför ofta alldeles för elak eller för snäll. Det är bättre om du som spelledare kan göra avvägningar så att det blir jämnare strider.
Om spelarna är riktigt koboldiga och vill slåss mot alla monster du hittar på, då gäller det att sätta dem på plats. Vanställ dem! Hugg av händer på dem, spetsa ut ögon, knäck knäskålar, dränk deras ansikten i syra, häll Onda Vägen-förmågan Vit Hetta över dem eller ge dem köldskador. Var sträng!!! Dessutom brukar det bli häftigt för spelarna. Att spela en rollperson som fått ena ögat utslitet av ett reptilmonster är faktiskt ganska coolt. Särskilt om man inte dödar reptilmonstret i samma äventyr som man blir skadad av den. Att få träffa reptilmonstret i ett senare äventyr får en att bli fylld av vrede och hämndkänslor. Bra! Det får äventyret att bli helt personligt. Ett oslagbart incitament.
Annars föreslår jag att du skär bort mer och mer regler tills du bara har det viktigaste kvar. Jags kippar alltid intiativregler när jag spelleder. De är visserligen bra regler, men de tar tid och är stämningsdödande. Alla agerar efter det intiativ JAG ger dem, beroende på hur kvicktänkta/redo/beredda jag anser var och en av dem vara. Jag undviker dessutom att ge spelarna automatvapen, då reglerna för dessa ofta är för krångliga och långsamma för att fungera bra i skräckrollspel. Revolvrar, blyrör och spetsiga pålar är däremot snabba, enkla vapen som gjorda för finfint skräckrollspel. Sedan handlar det mycket om att göra allt med stämning. I Kult blir inte folk skadade i olika kroppsdelar, men när jag spelleder det så hittar jag förstås på var skotten träffar, så att det blir bättre stämning runt spelbordet. Dessutom gillar jag när monstrena blir så pass massakerade att de får riktiga, fysiska skador, och inte bara förlorar kroppspoäng. Avhuggna armar, spjut som sticker ut ur deras ryggar osv är detaljer som får spelarna att direkt SE hur deras motståndare kommer närmare och närmare döden.
Men det går förstås utmärkt att skippa striderna helt och hållet, också. Ta intrigen i "seven" till exempel. Han är ju skitäcklig, även om han inte utgör något fysiskt hot i sig.
/Rising
.nathan
Veteran
Realism
Jag spelledde ett kultäventyr i det ockuperade Polen under andra världskriget, där hamnade rollpersonerna i strid med nazistsoldater vid två tillfällen. Trots att både rollpersonerna och spelarna hade rätt bestämda åsikter om nazister så var det inte alls utan samvetskval dom blev dödade.
Första striden ägde rum i en övergiven lägenhet, en gestapo officer fick halva ansiktet bortskjutet av ett hagelgevär, men lyckades bli "missad" så mycket att han inte dog. När rollpersonerna såg resultatet av sitt handlande var det inte alls lika kul att skjuta folk, gestapomannen skrek, grät och blödde som en gris.
Den andra "striden" var rätt kort, spelarna blev stoppade i en vägspärr men bestämde sig för att köra på soldaten istället. Han trycktes in i vaktkuren brevid vägen som välte och han fick en del av en bräda genom bröstkorgen, givetvis dog han inte direkt och spelarna/rollpersonerna led svåra samvetskval.
Om du vill undvika våld, visa då vad det verkligen är: rått och obehagligt, döligt och inte det minsta lustigt. Våld är bäst om man undviker det.
Jag har för mig att vi faktiskt använde regler när vi spelade det här, men jag är inte helt säkert. Tolka skador så grisiga och grafiska som möjligt, men det är inte bara blod, det är smärta och ångest också ;D
Det här bör väl iochförsig bara tillämpas i en del skräckrollspel. I fantasy-, action- och zombiespel kan det bli katastrofalt, vem vill ha ångest när man hugger huvudet av en zombie med brandyxa? ;P
Jag spelledde ett kultäventyr i det ockuperade Polen under andra världskriget, där hamnade rollpersonerna i strid med nazistsoldater vid två tillfällen. Trots att både rollpersonerna och spelarna hade rätt bestämda åsikter om nazister så var det inte alls utan samvetskval dom blev dödade.
Första striden ägde rum i en övergiven lägenhet, en gestapo officer fick halva ansiktet bortskjutet av ett hagelgevär, men lyckades bli "missad" så mycket att han inte dog. När rollpersonerna såg resultatet av sitt handlande var det inte alls lika kul att skjuta folk, gestapomannen skrek, grät och blödde som en gris.
Den andra "striden" var rätt kort, spelarna blev stoppade i en vägspärr men bestämde sig för att köra på soldaten istället. Han trycktes in i vaktkuren brevid vägen som välte och han fick en del av en bräda genom bröstkorgen, givetvis dog han inte direkt och spelarna/rollpersonerna led svåra samvetskval.
Om du vill undvika våld, visa då vad det verkligen är: rått och obehagligt, döligt och inte det minsta lustigt. Våld är bäst om man undviker det.
Jag har för mig att vi faktiskt använde regler när vi spelade det här, men jag är inte helt säkert. Tolka skador så grisiga och grafiska som möjligt, men det är inte bara blod, det är smärta och ångest också ;D
Det här bör väl iochförsig bara tillämpas i en del skräckrollspel. I fantasy-, action- och zombiespel kan det bli katastrofalt, vem vill ha ångest när man hugger huvudet av en zombie med brandyxa? ;P
Rajr0t
Veteran
Re: Det är iaf idiotiskt att boxas med spöken...
Ja, jag måste faktiskt hålla med en del där! När spelledaren börjar slå initiativ om vem som får skjuta mot den hemska muterade krokodilmannen i kloaken först. Då försvinner stämningen helt.
Bra grej det där med att sätta spelarna på plats, även om mina spelare inte är så koboldiga av sig. Striderna brukar oftast sluta i ett, eller ett par riktigt elaka sår, och ibland förlust av lemmar. /images/icons/devil.gif
Se7en... helt klart! Där är den perfekta beskrivningen på ett "monster" enligt min mening, så har ni ej sett den filmen; hyr eller köp den idag! Verkligen vidrig kille och ett riktigt läskigt tema!
Ja, jag måste faktiskt hålla med en del där! När spelledaren börjar slå initiativ om vem som får skjuta mot den hemska muterade krokodilmannen i kloaken först. Då försvinner stämningen helt.
Bra grej det där med att sätta spelarna på plats, även om mina spelare inte är så koboldiga av sig. Striderna brukar oftast sluta i ett, eller ett par riktigt elaka sår, och ibland förlust av lemmar. /images/icons/devil.gif
Se7en... helt klart! Där är den perfekta beskrivningen på ett "monster" enligt min mening, så har ni ej sett den filmen; hyr eller köp den idag! Verkligen vidrig kille och ett riktigt läskigt tema!
Rajr0t
Veteran
U got a point there
Hmm verkligen intressant! Jag har inte precis tänkt på det där när mina spelare har dödat någon, att det faktiskt är någon som har försvunnit ur många människors liv. Även om den de dödade var nazist under andra världskriget och spelarna inte tyckte att det gjorde något, så är ju faktiskt han också en människa med familj och kanske barn./images/icons/sad.gif
Jag ska inte bli nån blödig moralkärring, men det är en intressant tolkning. Om man får sina spelare att undvika våld i största möjliga grad i rollspel, kanske de tänker på ett annat sätt även i "riktiga livet"
Hmm verkligen intressant! Jag har inte precis tänkt på det där när mina spelare har dödat någon, att det faktiskt är någon som har försvunnit ur många människors liv. Även om den de dödade var nazist under andra världskriget och spelarna inte tyckte att det gjorde något, så är ju faktiskt han också en människa med familj och kanske barn./images/icons/sad.gif
Jag ska inte bli nån blödig moralkärring, men det är en intressant tolkning. Om man får sina spelare att undvika våld i största möjliga grad i rollspel, kanske de tänker på ett annat sätt även i "riktiga livet"
Rickard
Urverk speldesign
Re: Det är iaf idiotiskt att boxas med spöken...
"Om spelarna är riktigt koboldiga och vill slåss mot alla monster du hittar på, då gäller det att sätta dem på plats. Vanställ dem! Hugg av händer på dem, spetsa ut ögon, knäck knäskålar, dränk deras ansikten i syra, häll Onda Vägen-förmågan Vit Hetta över dem eller ge dem köldskador. Var sträng!!!"
Och skulle det inte hjälpa, så testa att göra detta mot deras rollpersoner. /images/icons/wink.gif
/[color:448800]Han</font color=448800> som själv (älsk)hatar när folk påpekar sådant, men som inte kunde låta bli den här gången
PS. Håller f.ö. med Rising (det där med dödligheten anmärkte jag som slutkommentar i förra inlägget) och gillar verkligen vad .nathan utsatte sina spelare för DS.
"Om spelarna är riktigt koboldiga och vill slåss mot alla monster du hittar på, då gäller det att sätta dem på plats. Vanställ dem! Hugg av händer på dem, spetsa ut ögon, knäck knäskålar, dränk deras ansikten i syra, häll Onda Vägen-förmågan Vit Hetta över dem eller ge dem köldskador. Var sträng!!!"
Och skulle det inte hjälpa, så testa att göra detta mot deras rollpersoner. /images/icons/wink.gif
/[color:448800]Han</font color=448800> som själv (älsk)hatar när folk påpekar sådant, men som inte kunde låta bli den här gången
PS. Håller f.ö. med Rising (det där med dödligheten anmärkte jag som slutkommentar i förra inlägget) och gillar verkligen vad .nathan utsatte sina spelare för DS.
Rising
Vila i frid
Ha ha! Dumma Han! [OT, förstås]
Du lyckas alltid hitta en sån där öm punkt i mina resonemang *grrr* he he, jag lyckas dessutom göra sådär så förbaskat ofta...
Blir så dumt när man rekommenderar att göra en spelare gravid för att ge spelsessionerna ny vitalitet, eller liknande klavertramp... :^)
He he, nå, att hälla Onda Vägen-förmågan Vit Hetta över själva spelarna tycker jag faktiskt låter som en bra idé. Kan du lära dig att göra det så är skräckäventyret komplett!
/Rising
ska akta min tunga i fortsättningen
Du lyckas alltid hitta en sån där öm punkt i mina resonemang *grrr* he he, jag lyckas dessutom göra sådär så förbaskat ofta...
Blir så dumt när man rekommenderar att göra en spelare gravid för att ge spelsessionerna ny vitalitet, eller liknande klavertramp... :^)
He he, nå, att hälla Onda Vägen-förmågan Vit Hetta över själva spelarna tycker jag faktiskt låter som en bra idé. Kan du lära dig att göra det så är skräckäventyret komplett!
/Rising
ska akta min tunga i fortsättningen
Quan'talis
Swashbuckler
Re: Ha ha! Dumma Han! [OT, förstås]
Blir så dumt när man rekommenderar att göra en spelare gravid för att ge spelsessionerna ny vitalitet
Jag är imponerad! Själv skulle jag nöja mig med att fråga några bekanta om de vill vara med och spela, men du är tydligen beredd att gå hur långt som helst för att få med nya spelare!
-JPS- tror att Onda Vägen är den väg som går från min lägenhet till skolan
Blir så dumt när man rekommenderar att göra en spelare gravid för att ge spelsessionerna ny vitalitet
Jag är imponerad! Själv skulle jag nöja mig med att fråga några bekanta om de vill vara med och spela, men du är tydligen beredd att gå hur långt som helst för att få med nya spelare!
-JPS- tror att Onda Vägen är den väg som går från min lägenhet till skolan
Döden är inte vacker
Det är bara i dåliga(och vissa bra också för den delen) amerikanska filmer som folk dör med ett leende på läpparna och en cool slutreplik. I verkligheten kan det ta långt tid och den döende kan skita ner sig, ropa på mamma, be om nåd etc, etc. Även nazister är ju trots allt människor.
Det är bara i dåliga(och vissa bra också för den delen) amerikanska filmer som folk dör med ett leende på läpparna och en cool slutreplik. I verkligheten kan det ta långt tid och den döende kan skita ner sig, ropa på mamma, be om nåd etc, etc. Även nazister är ju trots allt människor.
JohanB_UBBT
Veteran
Det är väl knappast så det går till runt spelbordet..
Även om mitt exempel inte var hämtat direkt ifrån en spelsituation så är det på ett ungefär hur det brukar se ut när vi spelar. Men det beror säkert på hur spelgruppen är sammansatt och hur just vår grupp rollspelar.
När det gäller stridsmoment vill ju gärna spelarna föra fram handlingen ännu mer och orkar knappast vänta på SL:s stämningsfyllda beskrivningar..
När jag spelleder så får de vackert anpassa sig till mitt tempo./images/icons/devil.gif...Näe, det handlar nog också om vår spelkultur i gruppen. Tar min spelgrupp onödiga risker så brukar de också få betala priset. De har fattat att en stridssituation ofta är väldigt riskabel för deras karaktärer och är därför försiktiga.
Även om mitt exempel inte var hämtat direkt ifrån en spelsituation så är det på ett ungefär hur det brukar se ut när vi spelar. Men det beror säkert på hur spelgruppen är sammansatt och hur just vår grupp rollspelar.
När det gäller stridsmoment vill ju gärna spelarna föra fram handlingen ännu mer och orkar knappast vänta på SL:s stämningsfyllda beskrivningar..
När jag spelleder så får de vackert anpassa sig till mitt tempo./images/icons/devil.gif...Näe, det handlar nog också om vår spelkultur i gruppen. Tar min spelgrupp onödiga risker så brukar de också få betala priset. De har fattat att en stridssituation ofta är väldigt riskabel för deras karaktärer och är därför försiktiga.
.nathan
Veteran
Re: Döden är inte vacker /nazister och lajv(OT)
"Även nazister är ju trots allt människor."
Jag vill givetvis inte rättfärdiga dödanet av någon oavsett politiskt tillhörighet eller skjortfärg.
Det var en av poängerna jag försökte få fram i just det äventyret, alla är människor och lider lika osnyggt.
Har faktiskt ett litet projekt på G som har lite med det här att göra (nazister och folk som dör osnyggt), ett enkvälls "skräck"(nåja, obehagligt)lajv som utspelar sig under andra världskriget. Jag tänkte ta tillfället i akt att be om tips från folk angående lajvskräck och sånt. Det skickas isåfall, med fördel, till bubblygoblin@telia.com men det går väl rätt bra att svara här också.
"Även nazister är ju trots allt människor."
Jag vill givetvis inte rättfärdiga dödanet av någon oavsett politiskt tillhörighet eller skjortfärg.
Det var en av poängerna jag försökte få fram i just det äventyret, alla är människor och lider lika osnyggt. Har faktiskt ett litet projekt på G som har lite med det här att göra (nazister och folk som dör osnyggt), ett enkvälls "skräck"(nåja, obehagligt)lajv som utspelar sig under andra världskriget. Jag tänkte ta tillfället i akt att be om tips från folk angående lajvskräck och sånt. Det skickas isåfall, med fördel, till bubblygoblin@telia.com men det går väl rätt bra att svara här också.