Jag förstår den här artikeln som en egentligen kritisk kommentar på temat "Hur balanserat ska ett rollspel vara?".
Och då vill jag inskjuta möjligheten att vara någonstans mitt-emellan sport och krig. Jag gillar sport-delen eftersom den motsvarar mina förväntningar på en sorts förutsägbar balans. Jag gillar OSR, men kan tycka att det finns en ibland märklig masochistisk självmordsaspekt: ibland liksom hyllar vi äventyr som slaktar rollpersoner på löpande band. Sånt har jag lite svårt att förstå.
Nej, det jag tycker är the issue nr 1 handlar om relationen mellan story och balans!
Jag sympatiserar med OSR-rörelsens möjligheter till krigsliknande encounters, om det motiveras av storyn och äventyret. Om spelarna har fått ledtrådar som varnar för eller hintar om en fara, tycker jag att den encountern sedan gärna får ställa rp inför svåra prov.
Att ha ett "Sport"fokus tror jag är en vulgärutveckling av Paizos CR-system: att alla encounters ska vara så balanserade -jämt - är ju dödstråkigt och förutsägbart. Då vill jag påminna om äventyret "Red Hand of Doom" till DnD 3,5 som innehåller en helt annan dynamik utan att lämna DnD-paradigmet.
Det går alltså att få dynamiska encounters även i moderna spelsystem. Om man bara anstränger sig för att hitta mellanläget mellan Sport och Krig.