Rising
Vila i frid
Först: Det här inlägget har inget med verklighetstrogen strid att göra.
Så om ni vill snacka verklighetstrogen strid; piss off.
Nå, jag tänkte börja det här inlägget med att prata om fäktningssystemet i gamla datorspelet Secret of Monkey Island.
Innan vi fortsätter: Det här inlägget har inget med skämtbaserad stridsföring att göra, där spelaren ska dra vitsar för att få bonusar.
Så om ni hade tänkt länka till sådana diskussioner; piss off.
Phu, jobbigt. Nå, för er som är kvar tänkte jag börja med att berätta hur fäktningen i Secret of Monkey Island gick till:
Systemet gick ut på att man skulle välja ett skämt som förnedrade motståndaren, och om denna inte kunde kontra med en snärtig motreplik så åkte han på däng. Om man däremot kunde replikera ordentligt så fick man ge motståndaren däng.
Dels handlade alltså systemet om att kunna välja rätt motreplik till rätt skämt, men poängen var att ibland hörde man vitsar som man inte hade någon motreplik åt. Då kunde man inte göra annat än att välja en dålig motreplik och förlora. Det var inte så farligt, för man lärde sig det nya skämtet om man inte hade hört det förut.
Allteftersom man slogs så utvecklade sig alltså ens stridsförmåga.
---
Så, med det konstaterat tänker jag nu låta bli att prata om skämt och Monkey Island. Det har ingenting med den här diskussionen att göra. Poängen var att ens stridsförmåga utvecklades beroende på vilka man stred emot.
Nu hoppar jag raskt över till serien om Kamui som gick i gamla tidningen Samurai (tillsammans med Lone Wulf and Cub). Jag kommer inte ihåg så mycket om den serien, men jag har för mig att Kamui hade lärt sig en massa hemliga svärdstekniker från den största och bästa skolan som fanns, och att han därför jagades av allehanda lönnmördare. När han använde någon teknik (som hade olika häftiga namn) så kunde folk utbrista "woah! Vita Virvelvinden! Den mytomspunna tekniken, hur har du lärt dig den!!!?" osv.
---
Ponera nu att vi har ett stridssystem som faktiskt har olika tekniker på olika kort, och att om man vinner över en motståndare så får man ta en teknik av dem som han använt under striden. På så vis skulle man själv kunna lära sig specialtekniker genom att döda heliga män i strid och sedan fly med hemligheten i säkert förvar i ens sinne. Häftigt.
Och om man anlände till ett slutet samhälle med reptilfolk så skulle striderna bli jätteförirrade till en början, för dina tekniker är okända för dem och deras tekniker skulle vara främmande för dig. Det är möjligt att de har utvecklat kontringar som funkar mot deras vanligaste angrepp, så det är särskilt dessa knep du vill åt för att kunna bekämpa dem i stor skala.
På det här viset skulle trender gå i spelvärlden. Ett tag kommer kanske frostjättar nedrusandes från bergen med supertekniker som är perfekt anpassade för att besegra hjältarna nere i byarna, och eftersom frostjättarna vinner så lätt så breder de ut sig och ockuperar stora områden. När någon väl provar en gammal förlegad teknik mot frostjättarna och ser att den funkar, då kan den plötsligt bli senaste flugan som alla vill lära sig. Den tekniken kommer sprida sig som en löpeld över världen tills frostjättarna får backa upp i bergen igen. Kul kul.
Tekniker skulle läras ut genom undervisning, stjälas genom duellerande och uppfinnas genom träning och mediterande, och hela världen skulle stå i gungning.
---
Spelledaren skulle kunna ha en hög med standardtekniker han plockade ur när det gällde små, meningslösa gobbos och underhuggare, men varje gång han sträckte sig efter några av sina specialhögar för de riktiga spelledarpersonerna så skulle det bli rejält spännande runt bordet. vad kan jag få möta för nya otäcka tekniker nu? Eller kan det komma någon gammal favorit som jag velat lära mig sedan länge men aldrig lyckats lägga vantarna på?
---
Jag vet inte hur systemet skulle se ut rent praktiskt, men misstänker att de behöver ha någon sorts koder som talar om mot vilka tekniker de fungerar. Typ, olika bokstäver: "Den här tekniken är en C-teknik, och kan läggas mot AEF". Med lite skada och lite specialgrunk så skulle man kunna nå en hel del variationer. Varje teknik bör vara vapenspecifik, så att man bara genom att se att motståndaren har ett spjut så skall man kunna gissa sig till på ett ungefär vad han kan ha för sorts tekniker. Sedan har jag en tanke på att teknikerna skall vara grupperade i grupper om tre kort vardera, och att man måste ha åtminstone två kort i en och samma grupp för att kunna använda någon av dem. (Då måste man nämligen vara lite mer fokuserad i sitt teknikletande, och man kan prata om dem som bara lärt sig en del om "Tranans svärdteknik" och vilka som bemästrat den till fullo. Osv.
Jag har många olika idéer, men vad tror ni om själva konceptet?
/Rising
Så om ni vill snacka verklighetstrogen strid; piss off.
Nå, jag tänkte börja det här inlägget med att prata om fäktningssystemet i gamla datorspelet Secret of Monkey Island.
Innan vi fortsätter: Det här inlägget har inget med skämtbaserad stridsföring att göra, där spelaren ska dra vitsar för att få bonusar.
Så om ni hade tänkt länka till sådana diskussioner; piss off.
Phu, jobbigt. Nå, för er som är kvar tänkte jag börja med att berätta hur fäktningen i Secret of Monkey Island gick till:
Systemet gick ut på att man skulle välja ett skämt som förnedrade motståndaren, och om denna inte kunde kontra med en snärtig motreplik så åkte han på däng. Om man däremot kunde replikera ordentligt så fick man ge motståndaren däng.
Dels handlade alltså systemet om att kunna välja rätt motreplik till rätt skämt, men poängen var att ibland hörde man vitsar som man inte hade någon motreplik åt. Då kunde man inte göra annat än att välja en dålig motreplik och förlora. Det var inte så farligt, för man lärde sig det nya skämtet om man inte hade hört det förut.
Allteftersom man slogs så utvecklade sig alltså ens stridsförmåga.
---
Så, med det konstaterat tänker jag nu låta bli att prata om skämt och Monkey Island. Det har ingenting med den här diskussionen att göra. Poängen var att ens stridsförmåga utvecklades beroende på vilka man stred emot.
Nu hoppar jag raskt över till serien om Kamui som gick i gamla tidningen Samurai (tillsammans med Lone Wulf and Cub). Jag kommer inte ihåg så mycket om den serien, men jag har för mig att Kamui hade lärt sig en massa hemliga svärdstekniker från den största och bästa skolan som fanns, och att han därför jagades av allehanda lönnmördare. När han använde någon teknik (som hade olika häftiga namn) så kunde folk utbrista "woah! Vita Virvelvinden! Den mytomspunna tekniken, hur har du lärt dig den!!!?" osv.
---
Ponera nu att vi har ett stridssystem som faktiskt har olika tekniker på olika kort, och att om man vinner över en motståndare så får man ta en teknik av dem som han använt under striden. På så vis skulle man själv kunna lära sig specialtekniker genom att döda heliga män i strid och sedan fly med hemligheten i säkert förvar i ens sinne. Häftigt.
Och om man anlände till ett slutet samhälle med reptilfolk så skulle striderna bli jätteförirrade till en början, för dina tekniker är okända för dem och deras tekniker skulle vara främmande för dig. Det är möjligt att de har utvecklat kontringar som funkar mot deras vanligaste angrepp, så det är särskilt dessa knep du vill åt för att kunna bekämpa dem i stor skala.
På det här viset skulle trender gå i spelvärlden. Ett tag kommer kanske frostjättar nedrusandes från bergen med supertekniker som är perfekt anpassade för att besegra hjältarna nere i byarna, och eftersom frostjättarna vinner så lätt så breder de ut sig och ockuperar stora områden. När någon väl provar en gammal förlegad teknik mot frostjättarna och ser att den funkar, då kan den plötsligt bli senaste flugan som alla vill lära sig. Den tekniken kommer sprida sig som en löpeld över världen tills frostjättarna får backa upp i bergen igen. Kul kul.
Tekniker skulle läras ut genom undervisning, stjälas genom duellerande och uppfinnas genom träning och mediterande, och hela världen skulle stå i gungning.
---
Spelledaren skulle kunna ha en hög med standardtekniker han plockade ur när det gällde små, meningslösa gobbos och underhuggare, men varje gång han sträckte sig efter några av sina specialhögar för de riktiga spelledarpersonerna så skulle det bli rejält spännande runt bordet. vad kan jag få möta för nya otäcka tekniker nu? Eller kan det komma någon gammal favorit som jag velat lära mig sedan länge men aldrig lyckats lägga vantarna på?
---
Jag vet inte hur systemet skulle se ut rent praktiskt, men misstänker att de behöver ha någon sorts koder som talar om mot vilka tekniker de fungerar. Typ, olika bokstäver: "Den här tekniken är en C-teknik, och kan läggas mot AEF". Med lite skada och lite specialgrunk så skulle man kunna nå en hel del variationer. Varje teknik bör vara vapenspecifik, så att man bara genom att se att motståndaren har ett spjut så skall man kunna gissa sig till på ett ungefär vad han kan ha för sorts tekniker. Sedan har jag en tanke på att teknikerna skall vara grupperade i grupper om tre kort vardera, och att man måste ha åtminstone två kort i en och samma grupp för att kunna använda någon av dem. (Då måste man nämligen vara lite mer fokuserad i sitt teknikletande, och man kan prata om dem som bara lärt sig en del om "Tranans svärdteknik" och vilka som bemästrat den till fullo. Osv.
Jag har många olika idéer, men vad tror ni om själva konceptet?
/Rising