Suspension of Disbelief

[JohanL]

De är kanske inte mänskliga utan en gåva från demonguden som kungen dyrkar?

Och i så fall har vi en förklaring igen! Det finns absolut utrymme för fantastiska orsaker här, men inte för inga orsaker.

 

[lupmet]

Är det någon annan som går runt och fundera på sånt här?

Självklart, det är väl normalt?

 

[Minimoni]

De är kanske inte mänskliga utan en gåva från demonguden som kungen dyrkar?

Absolut! Jag har inga problem alls med övernaturliga förklaringar i en övernaturlig setting Men poängen är att det finns en förklaring till riddarnas närvaro.

 

[Minimoni]

När jag konstruerar äventyr eller preppar inför min grupps möten, så är det oerhört viktigt för mig att jag och spelarna ser världen utifrån samma logik. Mina spelare och deras RP ska bli fundersamma om baronen av skogen med 2000 invånare i sitt län helt plötsligt har en här bestående av 1000 rustade riddare.

 

[Genesis]

Absolut! Jag har inga problem alls med övernaturliga förklaringar i en övernaturlig setting Men poängen är att det finns en förklaring till riddarnas närvaro.

Det behöver ju dock inte finnas en förklaring förrän någon frågar. Och då kan man hitta på en.

 

[Minimoni]

Det behöver ju dock inte finnas en förklaring förrän någon frågar. Och då kan man hitta på en.

Så gillar säkert en del att spela och det är ok! Själv ogillar jag det skarpt.

 

[JohanL]

Det behöver ju dock inte finnas en förklaring förrän någon frågar. Och då kan man hitta på en.

Chansen att man uppnår systematik i den sortens beslut känns lägre. För mig, i alla fall.

Det blir mycket enklare att improvisera om man har stommen klar och koherent.

 

[Quadrante]

På ett plan så finns det inte före det omnämns, och efter har det alltid funnits.

 

[Faehrengaust]

På ett plan så finns det inte före det omnämns, och efter har det alltid funnits.

Det är sant, och ibland resulterar det i någonting helt nytt och spännande.

Men, som flera andra i tråden så vill jag också ha en grundstomme att luta mig emot. Det ska dock vara lagom, mindre saker kan man gott improvisera och förklara senare. Som spelare har man också förståelse för att en SL inte kan arbeta ihjäl sig för att detaljera allt. Dessutom kan det vara oönskvärt att gå för långt eftersom det lämnar för lite utrymme för spontan kreativitet från både spelare och spelledare. Många av de bästa världsbyggaridéerna dyker trotts allt upp under spelets gång.

Lagom är bäst...

 

[Rangertheman]

Jag tycker att den här tråden har många beröringspunkter med tråden @entomophobiac skrev om att inte tänka så j*vla mycket. Suspension of Disbelief är omöjlig för mig om jag ska hålla på att tänka på vilken befolkningsmängd som krävs för att mönstra en armé av en viss storlek, hur handelsvägarna ser ut för att en viss vara ska kunna finnas på en viss plats, vilken form på borden som värdshusen kan tänkas ha, etc., etc. Det är ju verkligen inte det jag vill att min rollspelsupplevelse ska handla om. Jag väljer aktivt att inte ifrågasätta en hel massa saker - för då har jag roligast. (Men som jag har skrivit tidigare vill jag ha en viss verisimiltude på så vis att det som etablerats och som vi tillsammans kommit överens om inte får förändras "bara för att" utan att det ska ske med en viss eftertanke.)

Om det inte rent faktiskt är en plot point att ifrågasätta vissa saker - armén storlek kan ju faktiskt vara ett tecken på att någon man såg som sin allierade har svikit och ställt sina trupper till fiendens förfogande - så har jag svårt för "men varför?", "hur kan?", m.fl.

 

[lupmet]

Absolut! Jag har inga problem alls med övernaturliga förklaringar i en övernaturlig setting Men poängen är att det finns en förklaring till riddarnas närvaro.

Jag skulle vilja ta ett exempel ifrån våran Exalted-kampanj: Vi rörde oss österut och var långt ute vildmarken sedan veckor då vi kom fram till ett samhälle av barbarer som en Lunar exalted hade samlat kring sig. De bodde i en stad (odefinierat om det var en tältstad eller timrade hus) och vår SL – som är känd för att gärna vrida upp allt till max – berättade att "det är miljoooner med barbarer som han har samlat kring sig". Självklart kunde jag inte låta bli att börja fundera på "hur ser matförsörjningen ut?" – fast skall jag vara ärlig var min första tanke ägnat åt renhållning och avlopp!

Spelledaren sade att det var långa vagnståg med vilt varje dag och massor med folk var ute och jagade men det kunde inte förjaga min känsla av att "det här fungerar inte, det kommer inte finnas så mycket som en gråsparv på många mils radie!"

Hade det funnits en magisk källa ur vilken det strömmade näringsrik mjölk hade jag accepterat det, men här skulle en naturlig förklaring (jakt) förklara något ganska fantastiskt (en mångmiljonstad utan någon form av infrastruktur).

När jag var liten kunde jag acceptera ett grottkomplex fullt med spindlar och orcher och mantikoror bakom en låst dörr som varit magiskt förseglad i hundratals år men sedan läste jag en Sinkadusartikel eller två där matförsörjningsfrågan togs upp. Jag såg ljuset och var sedan skadad för livet.

 

[Quadrante]

Kan ju komma ut som excelsarksriddare när det gäller sånt här, men oftast för att förstå hur det skulle funka inte för att acceptera att det är där. Det är uppenbart där, bara att se sig runt. Men om, hur skulle det gå till … betyder inte att jag nämner det högt.

… så ofta.

 

[Rangertheman]

När jag var liten kunde jag acceptera ett grottkomplex fullt med spindlar och orcher och mantikoror bakom en låst dörr som varit magiskt förseglad i hundratals år men sedan läste jag en Sinkadusartikel eller två där matförsörjningsfrågan togs upp. Jag såg ljuset och var sedan skadad för livet.

Jag försöker aktivt jobba mig tillbaka till det förra. Det är ju mycket roligare med ett grottkomplex med coola monster än ett grottkomplex där allt svalt ihjäl för flera hundra år sedan

 

[lupmet]

Jag försöker aktivt jobba mig tillbaka till det förra. Det är ju mycket roligare med ett grottkomplex med coola monster än ett grottkomplex där allt svalt ihjäl för flera hundra år sedan

Nog å sant och du berör (tycker jag) en viktig sak: det finns en viktig dimension till: vad försöker spelet förmedla för typ av världsbygge? När jag spelade Troubleshooters (samma SL som Exalted ovan) var det lite bisarrt men helt acceptabelt att den onda organisationen hade hundratals meter under stora delar av Europa byggt ett tunnelbanenätverk som förband hemliga underjordiska mångmiljonstäder (ser ni temat? ) för det är sådant som onda konspirationer gör i den genren. Hade jag mött det i Shadowrun eller Neotech Edge hade jag tyckt att det hade våldfört sig på både min andre, tredje och även fjärde tilltro för att inte tala om varje tillstymmelse till upphävande av tvivel! Genren spelar roll för var jag drar gränsen för vad som fungerar eller inte. I en genre kan en pyttenation föda tiotusen riddare, i en annan kan de inte det. Den dimensionen anser jag berörs eller tas för given i diskussionen men tas inte med som ett kriterium.

 

[JohanL]

Jag försöker aktivt jobba mig tillbaka till det förra. Det är ju mycket roligare med ett grottkomplex med coola monster än ett grottkomplex där allt svalt ihjäl för flera hundra år sedan

Jag föredrar en där man tagit höjd för saken på något vis. Har det varit förseglat kan det finnas ett ekosystem, odöda/konstrukter, eller annat som gör att det blir begripligt också.

 

[Genesis]

Nog å sant och du berör (tycker jag) en viktig sak: det finns en viktig dimension till: vad försöker spelet förmedla för typ av världsbygge? När jag spelade Troubleshooters (samma SL som Exalted ovan) var det lite bisarrt men helt acceptabelt att den onda organisationen hade hundratals meter under stora delar av Europa byggt ett tunnelbanenätverk som förband hemliga underjordiska mångmiljonstäder (ser ni temat? ) för det är sådant som onda konspirationer gör i den genren. Hade jag mött det i Shadowrun eller Neotech Edge hade jag tyckt att det hade våldfört sig på både min andre, tredje och även fjärde tilltro för att inte tala om varje tillstymmelse till upphävande av tvivel! Genren spelar roll för var jag drar gränsen för vad som fungerar eller inte. I en genre kan en pyttenation föda tiotusen riddare, i en annan kan de inte det. Den dimensionen anser jag berörs eller tas för given i diskussionen men tas inte med som ett kriterium.

Och här kan ju säkert en del av åsiktsskillnaderna förklaras. Som sagt, jag vill gärna ha det trovärdigt och logiskt om vi spelar i vår egen värld eller kör någon hård sf. Men är det fantasy så är genren för mig gärna närbesläktad med mytologi och sagor, och där är logiskt världsbygge inte en grej. Andra tänker Tolkien som ju har världsbygge som första prioritet. Därav får man olika ingångar.

 

[Faehrengaust]

Och här kan ju säkert en del av åsiktsskillnaderna förklaras. Som sagt, jag vill gärna ha det trovärdigt och logiskt om vi spelar i vår egen värld eller kör någon hård sf. Men är det fantasy så är genren för mig gärna närbesläktad med mytologi och sagor, och där är logiskt världsbygge inte en grej. Andra tänker Tolkien som ju har världsbygge som första prioritet. Därav får man olika ingångar.

Hmm, Tolkien var ju extrem, men i princip alla författare (av något annat än hardcore realism) sysslar med världsbygge.

Samtidigt är det en av de stora fallgroparna, speciellt för SciFi- och Fantasyförfattare eftersom det är så lätt att göra för mycket av det. Samma sak gäller nog för rollspelsmakare, om man ägnar sig för mycket för världsbyggandet så får man aldrig tid för själva berättelsen.

 

[Genesis]

Hmm, Tolkien var ju extrem, men i princip alla författare (av något annat än hardcore realism) sysslar med världsbygge.

Samtidigt är det en av de stora fallgroparna, speciellt för SciFi- och Fantasyförfattare eftersom det är så lätt att göra för mycket av det. Samma sak gäller nog för rollspelsmakare, om man ägnar sig för mycket för världsbyggandet så får man aldrig tid för själva berättelsen.

Visst. Jag tänker mest att när Daidalos bygger vingar av vax och fjädrar så är det liksom att missförstå poängen att börja fundera på hur en människa kan flyga med dem, eller vad det säger om världens meteorologi att det blir varmare ju högre upp man kommer, istället för kallare, och börja dra logiska konsekvenser av det.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag tycker trovärdighet och logik har sin plats… i rätt värld. Samtidigt tycker jag icke-logik och icke-trovärdighet verkligen hör hemma. Inom filmteori pratar man ofta om ett spektrum mellan två "språk": Realism och Formalism. De handlar om vad man ger prioritet, där realism värdesätter att porträttera världen som den är, medan formalism istället värdesätter form (det vill säga, konstnärliga uttrycken). Bra exempel på hur formalism kan ta sig uttryck är till exempel när man använder anakronistisk musik i filmer, eller Marie Antionettes Converse. Ett annat ord för det är "stiliserat".

Just den tanken om formalism tycker jag är superviktig när det just kommer till diskussion om intern logik i rollspel.

Spelar jag till exempel Call of Cthulhu Sverige är en del av charmen att det är ganska realistiskt: de flesta av platserna finns, ibland stöter man på historiska personer och det finns en vilja att försöka förmedla en någorlunda sann bild av 20-talet. Det drar mer åt Realism på skalan. Samtidigt är det ett bra exempel på icke-logik, för där vår värld bygger på logik så blir det en kontrast till mythosen som gärna inte ska vara logisk; en stor del av skräcken är ju att de inte följer våra regler, trots allt.

Sedan Nordiska Väsen, som likt CoC är ett historiskt spel i Norden. Men där brukar jag vara tydlig med att spelet utspelar sig i "det mytiska Norden under 1800-talet". Jag brukar beskriva den verkligheten som "penny dreadful"-verklighet, eftersom den matchar den typ av värld som presenteras i dåtiden penny dreadfuls (föregångare till pulp-litteratur). Här är allt förhöjt – staden är fylld av rök och smog dygnet runt och landet är ensligt och gammeldags, oavsett vad som faktiskt stämde. Alla platser ska kännas som ett vykort, där allt i kulturen ska representeras. Är det sant? Who cares. Det är sant efter viben som spelet går på. Här har vi hamnat på Formalismens sida, där stil och form är viktigare.

För att inte tala om Troubleshooters. Där snackar vi ett spel som gör icke-logik till en konstform – bland annat hur det kommunicerar det till spelarna! Bara bilden på den franska och japanska astronauten som skakar handen på månen säger allt man behöver veta för att förstå vad som gäller när det kommer till logik. Då är vi all in på Formalismen, där delar av spelet till och med handlar om att "skapa formen" för att bygga verkligheten.

 

[entomophobiac]

Är det någon annan som går runt och fundera på sånt här?

Den som vill kan prata hål på det allra mesta—inklusive vår verkliga historia. Jag brukar inte tänka så mycket på det. Jag KAN bli grinig om något blir allt för uppenbart (i en film/serie; "aha, han kommer snart dö..."); eller om saker blir allt för förutbestämda/rälsade i rollspel. Men eftersom det världsbygge som inspirerar mig mest är det som kommer fram genom spel så tycker jag snarare det är roligt att upptäcka hur eventuella inkonsekvenser kan förklaras än att sticka hål på saker.