Detta är inte ett angrepp, utan bara några invändningar...
solvebring said:
Ajsing bajsing. Ja, glöm mitt nedrans skitsnack. Hittade följande
här:
Peter Johnsson said:
(...snip...) En vanlig jämförelse i detta sammanhang brukar vara japanska svärd, vilkas överlägsna härdning och hårda skarpa egg alltid framhålls. Japanska smeder åstadkom en skarp klinga som inte riskerade att brytas genom att bara härda eggen, resten av klingan var ohärdad och relativt mjuk. Detta leder till att ett japanskt svärd har mycket lite återfjädrande förmåga. Det kan lätt böjas, om hugget inte träffar rent. Den mycket hårda eggen är ömtålig och svärdet används i svepande, skärande hugg vilket är effektivast mot relativt lätt rustade motståndare. Det finns alltid ett pris att betala i kompromissen mellan hårdhet och seghet och det kastar naturligtvis ingen skugga över det utomordentliga hantverk som de japanska svärden är resultatet av. En annan vanlig missuppfattning är att det är de många lagren av stål i ett japanskt svärd som skulle ge det dess skärpa. Den vattrade ytan utnyttjades medvetet som en estetisk effekt och är ett tecken på skickligt hantverk, men påverkar egentligen inte eggens skärande förmåga. De många vikningarna var en förutsättning för att få ett stål med jämn kolhalt och en homogen struktur. Genom att svälla samman stålet flera gånger, kunde smeden kontrollera kolhalt och fördelning av legeringsämnen.
Att flera gånger vika och välla samman stål genom en liknande metod användes också i Europa, fast då ofta redan vid stålframställningsorten. Liksom i Japan berodde det på att utgångsmaterialet behövde bearbetas för att få en större jämnhet.
(Min fetstil)
... Kort och gott, ja, allt jag sade om katanas, härdning osv. som
Simon och
Korpen var vänliga att rätta på ett seriöst sätt är helfel. Faktum är alltså att hemligheten var att större delen av klingan inte härdades, endast eggen. =)
Det där med återfjädring låter som om japanska svärd skulle vara av smidesjärn snarare än stål... De frankiska långa svärden i smidesjärn som romarna stötte på under de första århundradena AD låter mer som det smeden beskriver. Där sprang kämparna bakåt titt som tätt för att räta ut sina svärd innan de fortsatte striden. Ett japansk svärd däremot är helt igenom stål, mjukare i mitten än på sidorna och allra hårdast i eggen, men fortfarande härdat stål.
Nu skall jag göra en liten utläggning som får mig att låta som en katanafanatiker. Observera att jag inte försöker påstå att japanska svärd skulle vara överlägsna de västerländska, lika lite som att en samuraj skulle vara automatisk överlägsen en västerländsk riddare. De är produkter av en kontext och suveräner i denna kontext.
[RANT]
Men för att fortsätta med min lilla OT-rant...:
Det traditionella smidesstålet tillverkades av järnsand. De bakade denna järnsand till stål i en stor koleldad ugn av lera genom att utnyttja smält järns förmåga att suga upp kol från omgivningen. Från denna stålsmälta valde man ut de jämnaste finaste bitarna med hög renhet och lagom kolhalt, något mer än man önskade i det färdiga svärdet eftersom man förlorar kol under smidet.
Jämfört med västerländskt stål fanns det initialt mer föroreningar, vilket säkert bidrog till att man lade en sån vikt vid att vika/välla stålet. Vällningen jämnade till kolhalten i stålet och brände ut eventuella föroreningar som var kvar, mycket på samma sätt som vi senare gjorde här med vårt stångjärn. Slutprodukten, stålet i den färdiga klingan, spänner precis som i väst från halvfisig till mer än superb kvalitet.
Smeden smälte och hamrade ihop bitarna till ett ämne, eller fler beroende på teknik. Som kärna användes andra bitar av tamagahanen med långt mindre kolhalt. De olika delarna välldes/veks för att få ett så jämt och rent material som möjligt med växelvis högre och lägre kolhalt. Att gå över tjugo är inte meningsfullt, eftersom man då förlorar fördelarna med stål i olika lager. De dryga 65K lagren är det vi kan se i "huden" på klingans sidor.
Den enklaste tekniken i det japanska svärdssmidet var att sedan vika det mer kolrika stålet över det mer kolfattiga. Diverse varianter förekom där kolrikare bitar valdes till egg och rygg, mellanvarianter till sidorna och kofattigt till kärnan. Bitarna smiddes sedan ihop noggrant för att bli ett enda svärdsämne, en process där minsta misstag kunde leda till ett kasserat svärd eller ett med medioker kvalitet. Klingan smiddes ut spikrak till rätt dimensioner.
Genom lerbestrykning innan härdning så härdades klingan differentierat, så att sidor och rygg blev något mindre härdade än eggen medan kärnan med sin lägre kolhalt var ännu något mjukare. Det syns tydligt i övergången från en stenhård cementit/martensit-matris i eggen till något mjukare martensit/perlit i klingans sidor. Den snabba härdningen av eggen innebar att den expanderade i förhållande till resten. Svärdet böjdes med andra ord av härdningsprocessen till den kurvatur vi förknippar med japanska svärd, allt under smedens noggranna kontroll och påverkan. Efter härdningen letade man efter eventuella fel och formade bladet med hyvel, fil etcetera till rätt form innan en första slipning gjordes. Därefter lämnades det till en professionell fejare, som gjorde den sista bedömningen av svärdets förtjänster och kvalitet.
Slutresultatet var ett svärd vars kärna var av förhållandevis kolfattigt och "mjukt" stål, ungefär som smeden i citatet påstår. Sidorna var däremot relativt hårda och "återfjädrande" medan eggen var riktigt ordentligt hård. Det är klart att med en sådan variabel härdning och mjukare kärnstål så böjer sig klingan som helhet hellre än splittras, men formbeständigheten är god. En västerländsk värja är i så fall långt mindre formbeständig.
Jag skulle nog vilja säga att det är bättre att försöka förstå tanken bakom den japanska smideskonsten som hur en bra båge konstrueras. En båge bör bestå av ett material med låg kompressibilitet och ett med hög elasticitet. I fallet engelsk långbåge är yttersidan som sitter närmast barken elastisk, medan kärnträet har låg kompressibilitet. I fallet japanskt svärd är kärnan seg, ytan hård och eggen stenhård. Det var svaret på hur man fick ett vapen som höll skärpan utan att gå sönder för minsta våld. Däremot får man sätta saker i perspektiv, för eggen må vara hård, men en valfri modern molybdenstålskniv lär ha hårdare egg än ett japanskt svärd. Eggen var inte skörare än att ett svärd kunde gå i arv i generationer av krig och oroligheter. Sidorna och ryggen var inte mjukare än att de var de ytor man föredrog att parera med.
En toledoklinga från någon av de bästa smederna är precis som motsvarande japanska svärd något att fascineras och imponeras över, men i slutänden är de båda lösningar på det specifika problemet att få rätt egenskaper ur materialet för det syfte man har. Stål är ett av de bästa material vi har, men det är inte oproblematiskt.
[/RANT]
Slutligen för att gå on-topic (yay!), så är chansen att skära sig igenom en ringbrynja av vettig kvalitet och skötsel med ett svärd inte värst stor om inte svärdet antingen är ruggigt tungt och/eller träffen är idealisk. Det spelar mindre roll om det är ett vikingasvärd, ett korsfararsvärd eller en katana/tachi.
Sen kan man spekulera i att brynja eller inte, så är ett förhållandevis stumt hugg mot till exempel en underarm eller höftben ett möjligt undantag till brynjans effektivitet. Ringarna var trots allt rätt tunna och mer sega än hårda, så får man tillräcklig kraft mot tillräckligt få av dem, utan att de kan fjädra undan alltför lätt mot mjukdelar och vaddering, så borde man kunna komma igenom. Jag sätter väl iofs knappast mitt huvud i pant på den saken, men det finns väl exempel i litteraturen på skador där man fått plocka ringlänkar ur såret så det handlade väl knappast om att brynjan gjorde en totalt osårbar för eggade vapen? Att det sedan krävs en strålande tur för att få in en sådan träff är en annan sak, själv skulle jag nog sikta på delar som inte är lika väl skyddade/vadderade. Å andra sidan är det nog knappast skönt att få prygel med dryga kilot metall, brynja eller ej, var den än träffar. Ganska snart börjar man nog hosta blod när något väsentligt går sönder...