Is there anyone here who's weak!
Pathetic!
Jag tänkte ta lite svar här och var och svara på dem, valda helt efter eget tycke. Får tacka för en hittills väldigt trevlig tråd, som fått mig att tänka till runt en del problematik.
Först kör vi litte Muggas-stylee:
"- Jag är värdelös på att rollspela stora slag. När det gäller strid på någorlunda detaljnivå är det ok, men när Taktik/Strategi kommer på tapeten så tappar jag greppet. Det beror delvis på att jag finner dessa moment ganska ointressanta att rollspela, åtminstone på makronivå..."
Ja, stora slag ska man nog undvika. Iaf om man menar dem i klassisk bemärkelse - att man travar i stora formationer fram till motståndaren och dänger på. En väldigt ointressant strid, där det mest spännande momentet - förutom om man har tillräkligt mycket tur med tärningarna att man överlever även denna stridsrunda - är hur många fiender som kommer mot en just då.
Här tror jag modern krigsföring är mycket mera intressant. Där handlar det mycket mera om hide and seek, att leka katt och råtta med motståndaren. Inga slag i gammal bemärkelse existerar, men att ta sig längst botten av en ravin, med en potentiell automatkarbinsbeväpnad motståndare bakom varje klippa, kan vara riktigt spännande.
Det enda slag jag kört som spelledare var när jag fortfarande var ganska grön. Det är dock en av de få saker jag kan ta med mig som en positiv lärdom från mina tidiga spelledareskapader. Slaget stod i ganska oländig terräng och mycket tog plats på en trappstegspyramid (fram för fler sådana inom rollspelshobbyn!). Detta hade sina fördelar; spelarna kunde göra taktiska bedömningar, hoppa mellan trappstegen (dessa var stora, ca 3 meter i bredd och en manshöjd i höjd) och utnyttja terrängen till sin fördel. Dessutom gjorde de en del häftiga stunts, som att göra spektakulära kroppstacklingar genom att hoppa från ett trappsteg ner på dem nedanför. Striden blev vild och intensiv, precis på det sätt som slag ska vara.
Mao så tror jag att det klassiska slaget på ett grönt fält, med formationer som går lös på varandra, passar väldigt dåligt till rollspel. Först när man tweakat förutsättningarna lite kan slag bli riktigt intressanta.
<center>* * *</center>
Vi fortsätter med ytterligare några visdomsord från Mugz:
"- Historiskt sett har jag, som många andra med mig, varit för snäll. Spelarna har kommit undan med det mesta, och jag har anpassat alla händelser runt dem på ett så friktionsfritt sätt som möjligt när de gjort saker som egentligen borde fått ödesdigra konsekvenser. Det var dock för länge sen, nu är jag mycket elakare. Ingen pardon för idioter..."
Muggas är inne på min linje för Magnus Seter säger:
"Jag är för snäll, och låter ofta rollpersoner överleva situationer där de borde åkt på däng."
och jag måste säga att jag inte gillar sådant. Ja, med ett förbehåll då; att ha ihjäl rollpersoner drar jag mig för. Jag gör det sällan eller aldrig, och när det sker är det på grund av otur med tärningarna mer än någonting annat (eller om spelaren kommer på att han vill leka Crazy Ivan, det brukar aldrig gå bra).
Det finns två punkter där spelledaren oftast har en tendens att vara för snäll. När rollpersonen ska bluffa eller ljuga. Det finns sådana som konstant vill slå för färdighetsvärdet i sådana situationer, men jag väntar ett tag (alternativt slår inte alls). Jag vill höra om spelaren har en bra och godtagbar lögn först, och sätter svårigheten på slaget efter det (gäller slag mot hota också förresten...). Jag har ingen lust att spelleda en värld där dess invånare konstant framstår som idioter bara för en rollperson har högt på bluffa, spelaren får allt tänka till lite först.
Samtidigt bör lögnaktigt beteende påverka det sociala spelet även i smått. Går en rollperson runt och konstant hasplar ur sig vita lögner om det ena och det andra, och få eller inga av dessa är trovärdiga, naturligtvis så kommer omvärlden bemöta denne som opålitlig. Däremot kan en väl utförd bluff eller lögn vara någonting vackert, man bör alltså inte antyda att det inte passar sig att ljuga, utan att det krävs att dessa ska vara väl utförda.
<center>* * *</center>
Vi hoppar raskt över till Morgoth:
"Mitt största problem… är att jag verkligen är urusel på att spela samtal mellan två SLP. […] Jag menar, hur får man ett samtal med sig själv att verka spännande och dramatiskt? Det blir ju bara knäppt, med en snubbe som sitter och skriker åt sig själv!"
Detta är ett intressant ämne, och Zaphod tar upp lite mer av problematiken:
"Det är allt idiotiskt som rollspelsmediet inte passar för - inaktiva spelare, händelser man inte kan påverka, en enda person som gestaltar flera andra, trots att spelet ofta omfattar minst fyra personer."
och jag håller med - till viss del. En sak man bör undvika är rådsslag i stil med Elronds i Tolkiens böcker, i varje fall om rollpersonerna är endast biroller i sagda rådsslag. En dialog mellan två spelledarpersoner går dock att göra intressant. Det gäller att hålla den kort och med spänning tror jag. En dialog med två SLP som hasplar ur sig långa haranger mot varandra blir tradig, och samtidigt så måste dialogen ha någon laddning i form av komik, konflikt eller relation. En dialog mellan två SLP kan ganska enkelt förmedla relationen mellan dem, samtidigt som konflikter är lätta att belysa. Väldigt användbart för mitt sätt att spelleda. Komik är bra att ta till som lite comic relieve, men (naturligtvis beroende på vilket slags rollspel man kör) man bör nog ta det lite försiktigt och inte missbruka användandet.
<center>* * *</center>
Nu ska DanielSchenstrom få yttra sig:
"Tappa bort SLP:er som hänger med gruppen. Vet ni när jag senaste gjorde det? Igår kväll under det där IRC-spelmötet (inte allt jag skrev var lögn). Under ett par stridsrundor gjorde de tydligen ingenting. Fast jag har varit värre, jag har glömt SLP:er hela äventyr.
Och...
Jag har glömt RP:er också hela äventyr."
Det där händer mig också. Skitjobbigt. Det är acceptabelt när det är simpla biroller som faller bort, men när spelledarpersoner av vikt gör det så blir det väldans dumt. Jag har också märkt en tendens av att spelledarpersoner som jag själv inte kommit på lättare glöms bort. Några RP har inte glömts bort hittills iaf.
<center>* * *</center>
Vi avslutar med Rusalka:
"Kasta ben till oss (spelare), sätt oss på att göra antagonister, slp's eller situationer, vi skickar till dig (spelledaren), du får inspiration och vi spelare har fortfarande ingen koll på vad som händer härnäst, eftersom du självklart inte norpat ideérna rakt av."
Yes. Jag tror det är viktigt och bra att delegera liknande uppgifter till spelarna. De engagerar sig mer i sina rollpersoner och världen, och det är bra. En bra sak som jag funnit fungera bra är när spelarna, förutom att ha utvecklat sin rollpersons bakgrund, nämner namn och relation till några som har varit viktiga/är viktiga för deras rollperson. Det räcker, jag som spelledare kan stå för det mellanmänskliga relationsfettet. På så sätt har man en rad intressanta SLP som man kan använda var, när och hur det passar bäst.
Ser man Rusalkas inlägg som riktat mot spelledare i allmänhet och inte mig i synnerhet, så kan man faktiskt finna konkreta tips som gäller alla.
Pathetic!
Jag tänkte ta lite svar här och var och svara på dem, valda helt efter eget tycke. Får tacka för en hittills väldigt trevlig tråd, som fått mig att tänka till runt en del problematik.
Först kör vi litte Muggas-stylee:
"- Jag är värdelös på att rollspela stora slag. När det gäller strid på någorlunda detaljnivå är det ok, men när Taktik/Strategi kommer på tapeten så tappar jag greppet. Det beror delvis på att jag finner dessa moment ganska ointressanta att rollspela, åtminstone på makronivå..."
Ja, stora slag ska man nog undvika. Iaf om man menar dem i klassisk bemärkelse - att man travar i stora formationer fram till motståndaren och dänger på. En väldigt ointressant strid, där det mest spännande momentet - förutom om man har tillräkligt mycket tur med tärningarna att man överlever även denna stridsrunda - är hur många fiender som kommer mot en just då.
Här tror jag modern krigsföring är mycket mera intressant. Där handlar det mycket mera om hide and seek, att leka katt och råtta med motståndaren. Inga slag i gammal bemärkelse existerar, men att ta sig längst botten av en ravin, med en potentiell automatkarbinsbeväpnad motståndare bakom varje klippa, kan vara riktigt spännande.
Det enda slag jag kört som spelledare var när jag fortfarande var ganska grön. Det är dock en av de få saker jag kan ta med mig som en positiv lärdom från mina tidiga spelledareskapader. Slaget stod i ganska oländig terräng och mycket tog plats på en trappstegspyramid (fram för fler sådana inom rollspelshobbyn!). Detta hade sina fördelar; spelarna kunde göra taktiska bedömningar, hoppa mellan trappstegen (dessa var stora, ca 3 meter i bredd och en manshöjd i höjd) och utnyttja terrängen till sin fördel. Dessutom gjorde de en del häftiga stunts, som att göra spektakulära kroppstacklingar genom att hoppa från ett trappsteg ner på dem nedanför. Striden blev vild och intensiv, precis på det sätt som slag ska vara.
Mao så tror jag att det klassiska slaget på ett grönt fält, med formationer som går lös på varandra, passar väldigt dåligt till rollspel. Först när man tweakat förutsättningarna lite kan slag bli riktigt intressanta.
<center>* * *</center>
Vi fortsätter med ytterligare några visdomsord från Mugz:
"- Historiskt sett har jag, som många andra med mig, varit för snäll. Spelarna har kommit undan med det mesta, och jag har anpassat alla händelser runt dem på ett så friktionsfritt sätt som möjligt när de gjort saker som egentligen borde fått ödesdigra konsekvenser. Det var dock för länge sen, nu är jag mycket elakare. Ingen pardon för idioter..."
Muggas är inne på min linje för Magnus Seter säger:
"Jag är för snäll, och låter ofta rollpersoner överleva situationer där de borde åkt på däng."
och jag måste säga att jag inte gillar sådant. Ja, med ett förbehåll då; att ha ihjäl rollpersoner drar jag mig för. Jag gör det sällan eller aldrig, och när det sker är det på grund av otur med tärningarna mer än någonting annat (eller om spelaren kommer på att han vill leka Crazy Ivan, det brukar aldrig gå bra).
Det finns två punkter där spelledaren oftast har en tendens att vara för snäll. När rollpersonen ska bluffa eller ljuga. Det finns sådana som konstant vill slå för färdighetsvärdet i sådana situationer, men jag väntar ett tag (alternativt slår inte alls). Jag vill höra om spelaren har en bra och godtagbar lögn först, och sätter svårigheten på slaget efter det (gäller slag mot hota också förresten...). Jag har ingen lust att spelleda en värld där dess invånare konstant framstår som idioter bara för en rollperson har högt på bluffa, spelaren får allt tänka till lite först.
Samtidigt bör lögnaktigt beteende påverka det sociala spelet även i smått. Går en rollperson runt och konstant hasplar ur sig vita lögner om det ena och det andra, och få eller inga av dessa är trovärdiga, naturligtvis så kommer omvärlden bemöta denne som opålitlig. Däremot kan en väl utförd bluff eller lögn vara någonting vackert, man bör alltså inte antyda att det inte passar sig att ljuga, utan att det krävs att dessa ska vara väl utförda.
<center>* * *</center>
Vi hoppar raskt över till Morgoth:
"Mitt största problem… är att jag verkligen är urusel på att spela samtal mellan två SLP. […] Jag menar, hur får man ett samtal med sig själv att verka spännande och dramatiskt? Det blir ju bara knäppt, med en snubbe som sitter och skriker åt sig själv!"
Detta är ett intressant ämne, och Zaphod tar upp lite mer av problematiken:
"Det är allt idiotiskt som rollspelsmediet inte passar för - inaktiva spelare, händelser man inte kan påverka, en enda person som gestaltar flera andra, trots att spelet ofta omfattar minst fyra personer."
och jag håller med - till viss del. En sak man bör undvika är rådsslag i stil med Elronds i Tolkiens böcker, i varje fall om rollpersonerna är endast biroller i sagda rådsslag. En dialog mellan två spelledarpersoner går dock att göra intressant. Det gäller att hålla den kort och med spänning tror jag. En dialog med två SLP som hasplar ur sig långa haranger mot varandra blir tradig, och samtidigt så måste dialogen ha någon laddning i form av komik, konflikt eller relation. En dialog mellan två SLP kan ganska enkelt förmedla relationen mellan dem, samtidigt som konflikter är lätta att belysa. Väldigt användbart för mitt sätt att spelleda. Komik är bra att ta till som lite comic relieve, men (naturligtvis beroende på vilket slags rollspel man kör) man bör nog ta det lite försiktigt och inte missbruka användandet.
<center>* * *</center>
Nu ska DanielSchenstrom få yttra sig:
"Tappa bort SLP:er som hänger med gruppen. Vet ni när jag senaste gjorde det? Igår kväll under det där IRC-spelmötet (inte allt jag skrev var lögn). Under ett par stridsrundor gjorde de tydligen ingenting. Fast jag har varit värre, jag har glömt SLP:er hela äventyr.
Och...
Jag har glömt RP:er också hela äventyr."
Det där händer mig också. Skitjobbigt. Det är acceptabelt när det är simpla biroller som faller bort, men när spelledarpersoner av vikt gör det så blir det väldans dumt. Jag har också märkt en tendens av att spelledarpersoner som jag själv inte kommit på lättare glöms bort. Några RP har inte glömts bort hittills iaf.
<center>* * *</center>
Vi avslutar med Rusalka:
"Kasta ben till oss (spelare), sätt oss på att göra antagonister, slp's eller situationer, vi skickar till dig (spelledaren), du får inspiration och vi spelare har fortfarande ingen koll på vad som händer härnäst, eftersom du självklart inte norpat ideérna rakt av."
Yes. Jag tror det är viktigt och bra att delegera liknande uppgifter till spelarna. De engagerar sig mer i sina rollpersoner och världen, och det är bra. En bra sak som jag funnit fungera bra är när spelarna, förutom att ha utvecklat sin rollpersons bakgrund, nämner namn och relation till några som har varit viktiga/är viktiga för deras rollperson. Det räcker, jag som spelledare kan stå för det mellanmänskliga relationsfettet. På så sätt har man en rad intressanta SLP som man kan använda var, när och hur det passar bäst.
Ser man Rusalkas inlägg som riktat mot spelledare i allmänhet och inte mig i synnerhet, så kan man faktiskt finna konkreta tips som gäller alla.
