Jag tänkte skriva några sista rader om 1) äventyret och 2) hur jag upplevde det att spelleda Svavelvinter för första gången.
Döds Ände
Äventyret är, tycker jag, smått genialt. Karaktärerna och deras öden och relationer är skrivna på ett sådant sätt att äventyret kan sluta mer eller mindre hur som helst. Alla fyra karaktärer kan sluta som svikare till sekten och alla utom Adiposomon kan också sluta som lojala små shaguliter. Här finns otroligt mycket att jobba med, prövningarna (bomberna) håller hög kvalitet överlag och spelare som är beredda att överge sina karaktärers öden i dramatiska lämpliga stunder kan göra mycket roligt och oförutsägbart i det här äventyret.
Dock tycker jag att bifigurerna är lite för många. Det är ganska många namn för alla att hålla reda på, och eftersom detta är ett one-shot har man inte mycket tid på sig att lära sig alla namnen för varken spelledare eller spelare. Det är också lite trist i att i Akt 1 är tolv av tretton bifigurer shaguliter. Många av shaugliterna är därför ganska lika varandra och man får också ganska lite kött på benen om de olika bifigurerna. Om jag skulle orkat att skriva om det här skulle jag äventyret skulle jag nog skära ned shaguliterna till en sju-åtta stycken och kanske stoppa in någon icke-shagulit till.
Svavelvinter
Det märks nog att jag har spellett ganska mycket "trad" eller mer eller mindre rälsat, för jag tänkte ganska mycket att det var mitt uppdrag att "hålla ordning" på händelsförloppet och styra det åt vissa håll. Jag vet inte om det är fel, men det visade sig vara ganska utsiktslöst eftersom spelarna drog i väg åt alla möjlig håll oavsett mina fint lagda planer och det var ju så klart bara för mig att hänga med på deras olika resor.
Svårast var tempot. När man som spelledare har lagt sina planer och det bara handlar om att hålla spelarna någorlunda uppe på spåret (helst utan att de märker något) och se till att tempot inte blir för lågt har man full kontroll - och också en ganska lung stund. Det här kändes som att köra Formel 1-bil; det var snabbt, det var intensivt, och jag var periodvis (framförallt från scen sju-åtta till början av akt 2) helt "maxad". Det fanns otroligt många bollar att hålla i luften - öden, förbannelser, berättarutmaningar, prövningar, bifigurer och deras mål och relationer, hålla en bra spridning på scenerna, hålla bra tempo på scenerna - och jag hade svårt att komma ihåg framförallt vad de olika bifigurerna hade sagt, samtidigt som jag skulle försöka utmana de spelare som rusade på och få igång de som var lite mer avvaktande. Jag tror att tre-fyra timmars spelpass räcker alldelse utmärkt, för efter det tappar man nog lätt skärpan som spelledare och i Svavelvinter behöver man ha stenkoll på både detaljer och helhet samtidigt om man ska få det rätta flödet. Även om det är spelarna som ska driva handlingen framåt tror jag att en snabbtänkt spelledare som har bra koll på allt i kampanjen kan avsevärt förbättra spelupplevelsen.
Tack för mig och tack för att ni lyssnade.