Nekromanti Svavelvinter och språket i fantasyn!

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Shit vilket pretentiöst ämne! Å andra sidan är jag en dryg, pretentiös kulturelitist som älskar både Wagner och minimalistisk musik, experimentell fridans och fantasy.
Hörrni- Svavelvinter är en fantastisk bok! Och inte så lite en rätt storartad händelse i den svenska fantasyn- jag kan inte finna en annan författare med så solid prosa som Granströms.
Ja, jag är en sucker för Granström. Jag erkänner omgående, men jag var dessvärre rätt skeptisk inför boken.
Därför att texterna som har legat ute på nätet har varit så jobbiga att läsa. Ibland blev texterna lite som att äta en dubbelmacka gjord på guiness. Så många ord i varje mening, så många vrängningar av betydelser och sätt att stava på att man blev rödögd efter blott en kort stund.

Nu när jag har hunnit titta lite i bokversionen kan jag konstatera att boken är ordentligt annorlunda än texterna på nätet.
Men jag tänker inte enbart hylla Granström (en gång till) utan hellre passa på att, i det värsta slag av hybris, peka på vad det är som gör att Granström blir så unik i svenska författargärning!

---

Hur många gånger har man inte läst följande vidriga fantasysvada:

"Well met You bold Strangers! Maybe thou wants a table close to the warm fire so that Thou can discuss thy secrets... blarh blarh, blarhh....."

Ofta när man läser dialog i rollspel, eller för den sakens skull i fantasylitteratur ser man att författaren gärna vill göra anspråk på en historisk känsla!
Det ska låta gammalaktigt. På något sätt.
Mycket "Thou". Mycket "Ancient Dragon".
Mycket "Sam gingo bredvid Frodo mot Domedagsklyftan..."
Kräks inte någon mer än jag på det där?
Varför kan man inte ha ett helt enkelt vardagligt spåk, eller åtminstone ett som inte gör anspråk på att ha talats under sen-medeltid. Jo, därför att den känsla och miljö man försöker beskriva är så olik vår vardag.
"Tjena Aragorn! Shit, vilket hippt svärd du har gått och skaffat dig!" funkar liksom inte.
Men det sorgliga med att skriva fantasy-prosa är att för varje ansats till ett annat språkbruk än det vi talar till vardags, är risken stor att man istället bara låter artificiell, konstgjord på något distanserande sätt.
Det är nog därför riktigt bra fantasyförfattare är så få till antalet. Faktiskt, när jag tänker efter, inser jag att de författare som jag verkligen gillar, oftast skriver annan prosa än den rent fantasyaktiga. Har tex inte Barker skrivit en bra roman som hör till fantasyn?
Hur lyckas då Granström med sitt språk, med sin prosa? För även om han med Trakorien som miljö och Den femte Konfluxen som dramaturgiskt manus hade fina förutsättningar, måste det nog ändå anses att den svåraste uppgiften för författaren var hur han skulle skriva!
Liksom, skulle det bli ytterligare en "Väl mött, Främling!"-roman?
Det blev det tack och lov inte- det blev så mycket bättre!
Språket är enkelt, effektfullt och mycket personligt. Kanske är det just det som ofta saknas i fantasyn- att författaren vågar vara personlig i hanterandet av prosan.
Tolkien tex, kan inte enligt min mening, anklagas för att vara särdeles personlig, snarare rättfärdigade han sin avvikande författargärning (han skrev om en uppdiktad värld) genom sina extrema språkkunskaper. Det man kan uppfatta som personligt med Tolkien är väl i så fall beslutet att frångå konvenansen bland hans författarkollegor och hängivet och oförtrutet gå sin egen väg, med målet att beskriva "Ringens Värld" så exakt som möjligt.

En annan black om foten varje författare av fantasy tvingas bära, är den detaljrikedom som oftast är nödvändig för att läsaren hemtamt ska kunna navigera i miljön.
Ni vet, det första man måste läsa i Sagan om Ringen är en jädra historia om piptobak och hober!
Alltså, det hör inte hit att Tolkien lyckas ganska bra med den uppgiften eller att det är trevlig läsning- poängen är att Tolkien är tvungen att göra det för att vi som läsare ska kunna förstå och uppskatta det Tolkien sedan egentligen vill berätta (nämligen historien om ringen]!

Men även där går Granström segrande ur striden. Visst florerar det beskrivningar av vad saker är eller hur de fungerar, men lika ofta struntar Granström i det!
Det är högt spelat- men kanske också den enda vägen för honom att undvika Tolkienskt dravel.
Granström litar på att vi förstår hur det ser ut, hur det luktar, vad som händer och hur folk ser ut, rent intiutivt!
Och, ta mig i brasan, magin funkar!
Ett bra exempel på detta är de dramatiska händelserna vid invigningen av kronolaben, alldeles i början av boken.
Märkte ni tex att han skrev: "...en samling skäckiga skogskarlar blängde..." (s. 35).
Alltså, vi Granström-nördar vet ju att det finns något som heter "skecker"- ett folkslag som lever skyggt i skogarna på Paratorna. Men det vet nog bara vi. Då är det inte så lite fascinerande att Granström lyckas förmedla den där informationen ändå. För även om man inte förstår vad "skäckig" är så ger det läsaren en bild, en smak av något.

Fattar ni då varför jag menar att Granström låter oss ana hur Trakorien är uppbyggd, genom att lita på läsarens intuitiva förståelse?
Att Granström lyckats med en fantastisk historia vet vi som spelat hans äventyr och läst om "Trakorien" sedan tidigare.
Men att han dessutom skulle lyckas så överhövan med uppgiften att skriva om den, får mig att inse att "Trakorien" kommer få många nya besökare.
Besökare som aldrig trodde att de skulle fängslas så...av en rollspelvärld!
Läs boken. Vänta inte tills den kommer i pocket- läs den så fort det bara går!

/Råder Basenanji, som om han hade orkat anstränga sig mera kanske hade fått denna textmassa att åtminstone likna en riktig recension. Den kommer, när jag har läst ut boken, så håll tillgodo med mitt fattiga språk!
 

Oldtimer

Slava Ukraini!
Joined
5 Feb 2002
Messages
4,458
Location
Göteborg, Lindome
Märkte ni tex att han skrev: "...en samling skäckiga skogskarlar blängde..." (s. 35).
Alltså, vi Granström-nördar vet ju att det finns något som heter "skecker"- ett folkslag som lever skyggt i skogarna på Paratorna. Men det vet nog bara vi. Då är det inte så lite fascinerande att Granström lyckas förmedla den där informationen ändå. För även om man inte förstår vad "skäckig" är så ger det läsaren en bild, en smak av något.
Såsom icke-Granström-nörd kopplar jag bara ordet "skäckig" till sin normala betydelse på svenska. Min bild blir en brokig skara karlar... alltså gruppen är blandad och inte enhetlig.

Kan det inte vara det han menar, eller har han enbart skrivit för nördarna?

/Mikael - som avfärdade den alternativa tolkningen, att karlarna i sig är fläckiga...
 

Cybot

Mest spelbar
Joined
19 Oct 2001
Messages
4,738
Location
Helsingborg
Jag tolkar det så som Oldtimer.

Fast Skäckig är ju ett sådant underbart ord som med sin själva uppbyggnad säger ungefär vad det betyder utan att läsaren behöver veta vad fan det betyder.
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Fast å andra sidan så används ju ordet Skäck om hästar... hästar som har "fläckig päls" (fläckig i stora fält?!) och är en benämning på färgen hos hästen. Med tanke på att Herr Grantström är veterinär i grunden så kan man ju undra lite grand....

Fast det stämmer ju rätt bra in i beskrivningen om vi tolkar att det är olika människor som ingår i gruppen... typ... eller?

Vilket påminner mig om att jag snarast bör beställa boken ifråga. Måste ju bara ha den och skulle göra mycket för att få den signerad av författaren. :gremsmile:

En fråga till trådstartaren dock.(förlåt Basenanji, mindes inte för stunden vem som startade) Hur formulerar du ditt språk i Svavelvinter (när du spelar det). Påverkas du av det ena eller andra? Eller kör du ett eget "spelspråk"?
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Intiutivitet (vilket satans ord, jag försöker igen.)

Läsarens intuition och egen förmåga att visualisera brukar jag använda när jag själv skriver. Dels för att jag gillar det själv, dels för att jag aldrig vågar gjuta saker i järn. Om två personer läst min text och tolkat en karaktärs känslospel eller dialog på olika sätt har jag lyckats. På samma sätt suger jag på att skriva äventyr/flavortext till rollspel, jag hittar alltid tjugofem olika saker som skulle vara lika ballt att skriva in och skulle alltså aldrig bli klar. Slutresultatet blir att jag skriver en huvudhandling och sen fem, sex alternativa som är lika balla men kanske inte lika sannolika att inträffa.

Läs min novell "Varm natt" (som jag för övrigt måste skriva en uppföljare på), och snart texten om Hedaiel som förhoppningsvis snart kommer upp på Drunoks drängar så får du ett smakprov av typiskt Foggiskt språk.

Om Svavelvinter och Erik Granström är så bra du får det att låta som så är det fan värt de där hundralapparna. Sen är den snygg också. Får köpa den för skatteåterbäringen.
 

Brior

Swordsman
Joined
1 Jul 2002
Messages
577
Location
Gävle och Åland
Tack för dina vänliga ord, Basenanji! Några kommentarer:

Om språket
Jag tog mig en funderare inför romanskrivandet och försökte mig på en ganska rak men egensinnig stil som inte fick bli för modern, men heller inte alltför burlesk som i delar av spelserien. Svenskan är ju till all lycka ett språk som gärna lånar sig till nykonstruktioner, vilket väl kompenserar engelskans större mängd synonymer tycker jag, och som bäddar för en personlig stil.

Om läsarens intuitiva förståelse
För det första tror jag att en författare alltid måste lita till läsarens intuitiva förståelse, annars blir texten irriterande övertydlig. Jag befann mig inför skrivandet av Svavelvinter i en situation med en komplex historia och större mängd beskrivande material än jag kunde använda. Istället för att beskriva allting har jag som Basenanji säger försökt lägga ut ögonblicksbilder och enstaka ofullständiga detaljer från den mycket större världen bakom. Eftersom jag själv har den större bilden klar för mig efter alla dessa år i Trakorien, bör detaljerna kunna hänga ihop och förhoppningsvis ge läsaren ett allt mer sammanhängande mönster - detta gäller då i synnerhet efter att alla tre böckerna i serien kommit ut, medan en hel del saker naturligtvis hänger i luften efter del ett. Jag hoppas att läsaren allteftersom blir bekant med den trakoriska miljön och kulturen snarare än att jag ska förklara varje företeelse ingående vid första mötet. Det är ju så man upplever ett främmande land under en resa: man får en mängd många gånger obegripliga och osammanhängande intryck som faller på plats med tiden. På samma sätt hoppas jag att läsaren inte ska störas av mängden namn och personer (vilket några kommer att göra), utan bara läsa vidare med tanken att de viktiga benämningarna återkommer medan andra bara viftar förbi som lokalfärg. Det är ju så vi sållar till vardags när vi börjar i en ny skolklass eller besöker en främmande stad: man pluggar inte aktivt in namn första gången man stöter på dem utan lär sig dem genom att de viktiga återkommer. Varför kan det inte vara så i en roman?

Enstaka nya termer som "farsegels" eller "secluderium" litar jag på att läsaren själv kan avkoda.

Om skeckerna
Skeckerna, Paratornas ursprungliga skogsfolk, kommer som någon antydde av "skäck" - storfläckig häst, och de skäckiga karlarna var i min tanke fläckiga skecker, men det spelar ju ingen roll om man i detta avsnitt uppfattar dem så eller inte. Skeckerna får hur som helst en större betydelse i del två.

Om förväntningarna på romaners form
Svavelvinter har inte en enda huvudperson utan flera, vars öden då och då korsas. Jag har velat skriva serien så eftersom det är just en krönika, där själva skeendet är huvudsaken i vilket aktörer kommer och går. Något som slagit mig när folk stört sig på den saken eller på mängden namn eller på skissartade beskrivningar, är att det finns mycket bestämda uppfattningar om hur en roman ska skrivas. Jag undrar varför. Inom musik och konst, film eller serier experimenteras det friskt med formerna, men romaner förväntas ha ett visst upplägg, en viss form, en viss dramaturgi etc. Är inte detta väldigt begränsande och varför vill man ha ytterligare en bok ställd i samma snörräta led snarare än en brokig (skäckig :gremgrin:) samling personliga berättelser?

Hälsar
Erik Granström
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Inom musik och konst, film eller serier experimenteras det friskt med formerna, men romaner förväntas ha ett visst upplägg, en viss form, en viss dramaturgi etc. Är inte detta väldigt begränsande
Är det något som fantasygenren behöver så är det experimentlusta, anser jag. Att inte vara rädd för att ta till ett lite annorlunda stilgrepp när man tycker att det främjar berättelsen. Det är ju sådant som får läsaren att hålla sig skärpt och engagerad i själva läsningen såväl som handlingen.

Jag har inte läst boken ännu, men har blivit väldigt intresserad efter den här diskussionen. Eftersom jag inte spelat Svavelvinter och inte har någon koll alls på Trakorien så gissar jag att det dessutom kan vara en intressant rollspelshistoria-lektion för mig som spelade i min helt egna DoD-värld på den tiden.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Skämmes, Rising!

"Jag har inte läst boken ännu, men har blivit väldigt intresserad efter den här diskussionen."

Se till och läs den fort. Sedan kan du höja "Självaktning" från 4 till 6! :gremsmirk:

"Eftersom jag inte spelat Svavelvinter och inte har någon koll alls på Trakorien så gissar jag att det dessutom kan vara en intressant rollspelshistoria-lektion för mig som spelade i min helt egna DoD-värld på den tiden. "

Hur kan du vara så grymt kreativ och påhittig utan att tagit del av Granströms Opus Magnum?
Nu överdriver jag inte, men faktum är att Svavelvinter-Den femte konflux-kampanjen är rollspelhistoriens absolut bästa verk. Ok, jag kanske överdriver en aning. Men bara en aning.

Skaffa de där böckerna (maila mig om det blir problem så kanske du kan få låna "Trakorien" av mig).

Men det overkliga är att Granström dessutom lyckas skriva en roman som är tom bättre!

Jobbig typ, huh?! :gremgrin:

/Basenanji, har fått komplex i sitt äventyrsskrivande efter nogsamma analyser av Den femte konflux-kampanjen.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Problemet för en fantasyförfattare är ju att han/hon måste beskriva sin påhittade värld så inåt h-e för att läsaren ska förstå den lika bra som författaren.

Gissa om det blir tung läsning till slut.

"Mittemot Thour stog en Raur- dvs en korsning mellan en häst och en man som i sin hand höll ett Kaur-glas, ett sorts glas som man drack Burytti-mjöd ur, som gjordes enligt uråldriga metoder ute på ghdrtesa-näset, vilket hade överlevt striden för 400 år (eller Derms, som det heter i den här världen) och sålunda ännu kunde vara mark åt den sk fardvdienfudkl- örten, ur vilkas stjälkar man bryggde Burytti-mjöden, som man sedan hällde i ett..."

Hajjar ni?

Det som fascinerar mig med Granström är att han på ett synnerligen effektivt sätt sållar bort allt som läsaren inte måste få en förklaring till, utan istället bara berättar en otroligt juste historia.

Istället för att bortom rimlighetens räns förklara det där med "skäck-skeck och skecker" ger han oss bara en bild, men det funkar! Att det funkar var vad jag ville ha sagt. För du tolkade det ju som att de var fläckiga eller "brokig skara karlar", kanske är det just det man kopplar ihop skecker med? Om man befinner sig i Trakorien vill säga. Och inte är alltför rasistisk som paratornierna?

Men men, jag menar inget illa, jag blir bara så eld och lågor över att Granström, som förvisso är en stor rollspelskonstruktör också lyckas med den riktigt svåra uppgiften, att skriva en bra och mycket läsvärd roman.

Gla' sommar Oldie!

/Bas
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Bokens mening?

...ja just det- vad är den?

Vad har en författare för mening med sina böcker?
Varför skriver man överhuvudtaget?

Och slutligen, varför skriver man en fantasy-bok om man lika gärna kunde skriva en som inte dras med fantasy-genrens alla svagheter, tillkortakommanden och nödvändiga tungroddhet?

Tolkien gjorde det för att han ville visa att man kunde.
Wagner använde sig av en sorts fantasy-värld för att han genom detta kunde peka på ideal, utan att behöva koppla dem till en viss tid eller kultur.
Enligt min (not so very humble opinion, but nevertheless)
åsikt så är det här Granström lyckas över all förväntan.

I princip all fantasy litteratur syftar till att ge läsaren en juste verklighetsflykt. Sällan delar den genren sina "finare" släktingars mål och mening att tex kommentera sin samtid.

Och det är här som jag anser att Erik Granström lyckas bättre och på ett speciellt unikt sätt, än vad jag nånsin vågat hoppas.

För "Svavelvinter" lyckas, genom Trakorien och allt annat som säkert kommer uppfattas som mer än lovligt prilligt av Svenska Akademien, att kommentera vår kultur IRL.

Jag är en dryg kulturelitist, det har jag redan erkänt.

Genom att teckna porträttet av tex Shagul, så får vi också en bild som går att jämföra med skurkar och nidingar i vår egen tid. Resonerar dem så olika, Shagul och Den Egoistiska Storbolagsägaren som Går Över Lik?

Egentligen?

Alltså så slutar inte "Svavelvinter" med att vara "bara" en verklighetsflykt, utan har kvaliteter som sträcker sig bortom den mer traditionella fantasyn (minns att jag älskar denna traditionella form, men samtidigt inte kan låta bli att vara kritisk mot dess svagheter)

Det är detta jag skulle vilja att vi kunde diskutera, så högt att diskussionerna slutligen når Den Fina Kulturen.

Alltså är mina komplimanger inte bara komplimanger till dig Erik, utan också ett försök att visa på hur fantasylitteratur kan bli värdig många fler uppgifter än att bara tillhandahålla en verklighetsflykt! men det kräver sin man...(eller kvinna för den delen!)

/Basenanji, som håller på att skissa på en recension. Hav tålamod.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Skämmes, Rising!

Hur kan du vara så grymt kreativ och påhittig utan att tagit del av Granströms Opus Magnum?
Här kommer något kanske ännu värre: Jag har nämligen inte läst Sagan om Ringen heller! (Näpp, det är faktiskt sant, och jag har inte sett alla filmerna heller) Men det är nästan spöstraff på det när man kallar sig rollspelare, inte sant?

Men det overkliga är att Granström dessutom lyckas skriva en roman som är tom bättre!

Jobbig typ, huh?!
Äh, du får börja tänka som Son Goku istället. När han blir spöad av någon så säger han bara "häftigt ändå att det finns någon som är bättre..." Granström är till på köpet väldigt trevlig att läsa intervjuer av, och sådana unnar man ju all talang. Jag ser fram emot att få läsa det han själv sade att han gillade i intervjun i Saga #4:

"Jag gillar den där lite omständ[l]iga, gotiska stilen. Det ska vara lite blod, lite magi, i beskrivningarna." Alldeles riktigt.
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Re: Bokens mening?

Vad har en författare för mening med sina böcker?

Klassiska förslag:
* Föra fram ett budskap/åsikt
* Berätta en fantastisk historia (verklighetsflykt)
* Göra något originellt och nytt
* Tjäna pengar
* Självterapi (för författaren alltså, som bara MÅSTE skriva)

Vad Granström har för avsikter siar jag inte i. Däremot är det för mig ganska uppenbart att fantasylitteratur generellt försöker berätta en historia och tjäna in pengar. Det finns dock alltid inslag av att ge ett budskap eller en åsikt. Tolkien har tolkats på mängder av sett, ett av dem är att verken är en kritik mot industrialisering och krig.

Nu är ju fantasyn en problematisk genre om man vill kommentera samtiden trovärdigt. Att hela fantasyverk bara skulle vara analogier på samtida händelser är ganska fånigt, ärligt talat, men det finns ju inget som hindrar att det är en analogi samtidigt som det är en bra historia. Jag tvivlar dock på att fantasy kan göra ett bra jobb i att kommentera samtiden - däremot kan den ge kommentera mer eviga förhållanden - människan, naturen etc, sånt som är en del av samtiden oavsett vilken tid det är.

Nu flummar jag visserligen mest, men den bästa fantasyn är den som är originell, berättar en bra historia OCH för med sig ett budskap om människan. Den får gärna tjäna pengar också, inte mig emot. Dessvärre stämmer inte detta in på särskilt mycket utgiven fantasy, IMHO. Jag får ta och läsa Svavelvinter någon gång (läs: om ett par år). Jag har bara spelat början av äventyret, för länge sedan, och minns inget av det.

/RipperDoc - som för övrigt har hittat riktigt bra böcker i Äventyrsspels gamla bokserie, främst Anne McAffrey
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Re: Bokens mening?

Och slutligen, varför skriver man en fantasy-bok om man lika gärna kunde skriva en som inte dras med fantasy-genrens alla svagheter, tillkortakommanden och nödvändiga tungroddhet?

Tolkien gjorde det för att han ville visa att man kunde.
Wagner använde sig av en sorts fantasy-värld för att han genom detta kunde peka på ideal, utan att behöva koppla dem till en viss tid eller kultur.
Enligt min (not so very humble opinion, but nevertheless)
åsikt så är det här Granström lyckas över all förväntan.
Jämför du inte gurksmörgåsar och päron nu? Wagner skrev förvisso fantasylibretti, men de var inte avsedda att läsas för sig. Som du vet skulle de avnjutas med musik i en för tiden banbrytande korsning mellan opera och teater (och helst i ett specialbyggt operahus).
 

Insignia

Swashbuckler
Joined
8 Oct 2001
Messages
1,813
Location
Uppsala
Re: Bokens mening?

"varför skriver man en fantasy-bok om man lika gärna kunde skriva en som inte dras med fantasy-genrens alla svagheter, tillkortakommanden och nödvändiga tungroddhet?"

För att man vill skriva en bok som inte dras med realismens alla svagheter, tillkortakommanden och nödvändiga tungroddhet? Ärligt talat, jag förstår inte varför verklighetstrogna berättelser skulle vara normen och fantasy behöva motiveras.

Själv skriver jag i alla fall fantasy för att det är den typen av fantasi jag har, vilket innebär att det är sådana berättelser jag kommer på.
 

Brior

Swordsman
Joined
1 Jul 2002
Messages
577
Location
Gävle och Åland
Re: Bokens mening?

Jag ska försöka bena ut mina egna drivkrafter och avsikter rörande Svavelvinter. Vad som driver andra vet jag inte.

Budskap
Något intrumentellt syfte med boken kan jag inte påstå att jag har, dvs att jag med en bok som intrument vill förändra världen i någon särskild riktning. Däremot blir det ofrånkomligt så att man vädrar och vidareutvecklar politiska, religiösa och filosofiska tankar och det som är så roligt är att man kan låta olika personer i boken argumentera för olika saker -- det är ju ett grepp som redan Platon använde. Politiskt skulle jag nog beteckna mig som liberal, med tro på marknadstävlan om än med omsorg om de svagare, men jag ogillar starkt det man kallar "Hyperkapitalism" och därför finns det ganska bitska elakheter mot sådana företeelser i boken. Trakorierna har ju en kommersiell religion där guldets förmerande är ett heligt sakrament, så det finns goda möjligheter till satir.

Tjäna pengar
Mja, för all del, inte skulle jag ha något emot att bli ekonomiskt oberoende, men är man ute efter pengar finns det nog enklare sätt och mer publikfriande genrer och skrivsätt än de jag valt. Jag skulle mycket gärna tjäna så mycket på skrivandet att jag kunde ägna mer tid åt det och ändå leva drägligt, men ungefär där går min gyllenglänsande drömhorisont.

Fantasy kontra realism
Personligen ifrågasätter jag realismens existens. Allt vi uppfattar, klurar på och sedan uttrycker filtreras genom våra fysiologiska sinnen, och sedan genom mängder av sociala, kulturella och psykologiska filter, vilket omöjligt kan ge annat än en subjektiv bild av världen och dess mekanismer. Det är ju bara att gå tillbaka ett par årtionden för att se vad som då uppfattades som "realistiskt" för att inse hur befängt det är att tro sig kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt. Jag tror på Victor Shklovsky's tes att konsten / litteraturen ska främmandegöra det bekanta snarare än klarlägga tillvarons beskaffenhet. Vi överströmmas ju ständigt av förklaringar om hur det egentligen är och hur man egentligen ska tycka och vara - det må sedan vara via Göran Perssons predikningar, H&Ms gatureklam, mullor eller börsexperter - men dessa likriktare söker alla snäva in tanken. Det är när givna tvärsäkerheter bringas att krackelera som man som individ verkligen kan ana tillvarons oändliga möjligheter och komma till nya insikter. Lär av barnen! Mer magi i tillvaron, det är mitt budskap! In med nya perspektiv om de sedan kommer från resor eller böcker eller invandrares tankesätt! Fantasy är därmed inte en verklighetsflykt därför att det inte finns någon entydig verklighet att fly från, men däremot oändligt många perspektiv på tillvaron att upptäcka.

Driften att skriva och att bli läst
Ja, jag tror att alla författare som skriver med hjärtat tycker om att formulera sig och att berätta en historia och även finner en fåfäng glädje i att läsas. Jag gör det. Förmodligen fäster sig sådana författare liksom jag vid sina påhittade miljöer och varelser så att själva umgänget med dem blir ett lustfyllt äventyr. De berättelser jag har att förmedla skrivs som de skapas och att de sedan klassas som "Fantasy" är inte mycket att göra åt. Dessvärre följer en massa förutfattade meningar med beteckningen, inte minst hos etablerade kulturskribenter, men det känns mer som deras problem än mitt. "Vuxensagor" låter kanske bättre, såsom NE definierar genren.

När det gäller finkulturens acceptans / arrogans gentemot Fantasy och SF finner man en ganska god förklaring i Bourdieus bok "Konstens regler". Den kan sammanfattas med Ronald Moggers träffande ord då han fick konkurrens i sin ankdamm: "Kvack! Kvack! KVACK!"
Gödda ankor flyttar sig inte frivilligt. Dem flyttar man på.

Erik Granström
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Re: Bokens mening?

"...den bästa fantasyn är den som är originell, berättar en bra historia OCH för med sig ett budskap om människan."

Klok sammanfattning och också en som jag tror att många "lärda" håller med om. Varför fick tex Dario Fo nobelpriset? Mest för att hans arbete så intensivt har kretsat kring människan?

Alltså, jag menar att alldeles för få fantasyförfattare lyckas med det här (vara originell, berätta en bra historia och föra med sig ett budskap).
Jag gillar Robin Hobb- en av få kvinnor i genren, som enligt min mening också lyckas med detta, även om hon inte lyckas riktigt lika bra som Erik.

Men man kan också läsa boken och bara fångas av den enastående berättelsen. Utan att vilja vara dryg eller vänta på att finkulturen "upptäcker" Erik Granström.

Men det vore så fett med en intervju i DN, på kultursidorna.
Eller hur?

/Basenanji
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Börjar det här likna en informell...

...intervju?

" Däremot blir det ofrånkomligt så att man vädrar och vidareutvecklar politiska, religiösa och filosofiska tankar och det som är så roligt är att man kan låta olika personer i boken argumentera för olika saker -- det är ju ett grepp som redan Platon använde. "

Just precis- det är det som gör din bok så bra. Frågan som tornar upp sig i mitt inre är om det är typiskt för en författare i fantasy-genren att göra så? Jag är nämligen rädd för att de flesta av dina kollegor, tack vare att de skriver just fantasy, nämligen avstår från möjligheten att "...vädra och vidarutveckla...".
Varför undviker de denna fina möjlighet till att göra sin berättelse lite "bredare"? Tja, förmodligen därför att uppgiften att beskriva sin påhittade värld och allt som sker i den, sker på bekostnad av att tex vädra sina åsikter, eller romanfigurers åsikter. Nu vill inte jag med detta föra in begrepp som kvalitet eller läsvärdhet. I min bokhylla trängs många fantasy-böcker som av den påläste litteraturvetaren skulle jämställas med Manhattan-deckaren. Jag är av åsikten att ibland smakar en grillad korv med gurkmajonnäs så mycket bättre än hummer med rysk kaviar. Alltså ska man inte förakta en roman som kanske struntar i att tex "...vädra och viarutveckla...". Det innebär dock inte att en sådan kan förklaras immun mot behovet av att tex "...vädra och vidarutveckla...".
Väljer man gurkmajonnäs, tja då väljer man det. Då kan man inte göra anspråk på att den ska smaka smakrikt skaldjur.
Gör jag mig förstådd?

De (dina kollegor) avstår, mer eller mindre avsiktligt, men det innebär en stor förlust i nåbarhet. För när man inte "...vädrar och vidarutvecklar...", så skapar man också en distans till den verklighet som läsaren befinner sig i. Om man skriver en bok som inte på något sätt är relevant för vår kultur/samtid eller våra inbördes relationer, då säger man också implicit: "Vår samtid, kultur eller människan är inte intressant nog att kommentera. Istället vill jag skriva om den här trollstammen!" Det där är knepigt. Man måste vara en fantasy-diggare av väldigt stora mått för att inte hålla med om det.
Och jag är rädd för att den typen av lojalitet mot genren snarare stjälper än hjälper.

Nu skulle man kunna invända med att "skit i det, gillar du fantasy så är det väl bara att njuta av sagorna och strunta i om boken kommenterar sin samtid tex".

Men då ryggar man från frågan om det skulle kunna gå att skriva bra fantasy och "...vädra och vidarutveckla...".

Jag anser att du faktiskt lyckas med det.

Och efter att ha tänkt mycket på hur jag skulle vilja skriva en recension av "Svavelvinter" så är det just detta jag skulle poängtera:
Erik Granström lyckas, där så många andra i denna sub-genre går bet, med att berätta en historia som inte bara tillfredställer den som ställer höga krav på den för genren så nödvändiga verklighetsflykten, utan också den som ställer bredare krav på författargärningen. Med gott resultat berättar Granström en svindlande historia men besitter också modet att låta läsaren få en inblick i hur vårt moderna samhälle kan karikeras och avporträtteras. Ibland används satiren för att på sublimaste sätt tala om för oss vad författaren anser om dåliga och bra egenskaper i vår egna upplevda vardag. Säg, hur många fantasy-författare som klarar av detta?

En annan viktig poäng som jag skulle vilja föra fram är också att fantasy-genren, genom sin oefterhärmliga stil, nog dessvärre skrämmer bort många läsare.
Efter att ha läst "Svavelvinter" inser jag att din bok har så hög kvalitet att många som nog annars aldrig skulle läsa fantasy, kanske omvärderar sina argument. Till lycka för dem!

Finns det inget jag tycker är dåligt då?
Jodå, det finns ibland tecken på att du vädrar din ordskicklighet och skrivgenialitet lite väl ofta. En del meningar blir helt enkelt för innehållsrika. Tycker jag. Men jag ska utveckla det där i min recension...

I nattens mörker med sin trogne kamrat, dåsigheten!
/Basenanji
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Oj, vad jag kan mycket om...

Wagner. Du anar inte... :gremwink:

Men jag kanske var otydlig.
Min mening var att visa på varför andra i historien låter bli att uttrycka sig som sina kollegor som beskriver sin samtid/den mänskliga historien/etc.

Varför kan inte Wagner skriva en opera-cykel om något som faktiskt har inträffat? Varför måste han hitta på en historia?

Och detta anser jag vara fantasyns akilleshäl.
Man väljer bort att skriva om sådant som faktiskt angår dig och mig.
Till förmån för vad? Små älvor och trollkarlar. Vad har det för berättigande?

Observera att frågan är retorisk- jag anser alltså att det visst finns ett berättigande, men att detta också för med sig konsekvenser som kanske kan vara till nackdel för genren.

Ähh, det är väl dags och läsa grundkursen i litteraturvetenskap istället för att plåga ett helt forum av oskyldiga rollspelsnördar med denna svada... :gremwink:

/Basenanji
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
Dumt svar

"Varför kan inte Wagner skriva en opera-cykel om något som faktiskt har inträffat?"

För att han är död.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Intressant!

Nu hettar det till- hoppas inte därför att du tror att jag försmår fantasyn till förmån för den klassiska litteraturen.

"Ärligt talat, jag förstår inte varför verklighetstrogna berättelser skulle vara normen och fantasy behöva motiveras."

Nu måste jag få¨provocera dig lite,
hur betraktar du dessa två händelser:

*Du kliver upp på morgonen, äter frukost, sätter på tv:n och ser att 400 människor har drunknat i Bangladesh.

*Du läser i en bok att det för c:a 370 år sedan i det påhittade riket "Seranarnien" dog två tappra riddare under ett fältslag mot de onda "Niefurellerna".

Med dessa två pseudo-händelser vill jag peka på att vår upplevda historia/kultur/mänsklighet nog ändå kommer kännas mer viktigt att kommentera (antingen med- eller omedvetet). Det är den vi upplever först. Det är den vi väljer att beskriva och berätta.

Alltså menar jag, kommer fantasyn alltid att få jämföras med den klassiska litteraturen. På gott och ont.

Själv skriver jag i alla fall fantasy för att det är den typen av fantasi jag har, vilket innebär att det är sådana berättelser jag kommer på.
Jag hyser den största respekt för ditt val av stil !
Men jag är ändå säker på att din bästa karaktärsbeskrivning, den som de flesta kommer att uppleva som mest "närvarande" är av en person som du känner väldigt väl. Dig själv tex.
Vilken karaktärsbeskrivning tror du blir mest levande, den som beskriver din mor eller den som beskriver prinsessan Glorbiana?

Sedan kanske du inte gillar att skriva om något så trivialt som vår vardag. Men det är en annan femma.

I all välmening,
/Bas
 
Top