Basenanji
Postd20modernist
- Joined
- 4 Nov 2002
- Messages
- 9,296
Shit vilket pretentiöst ämne! Å andra sidan är jag en dryg, pretentiös kulturelitist som älskar både Wagner och minimalistisk musik, experimentell fridans och fantasy.
Hörrni- Svavelvinter är en fantastisk bok! Och inte så lite en rätt storartad händelse i den svenska fantasyn- jag kan inte finna en annan författare med så solid prosa som Granströms.
Ja, jag är en sucker för Granström. Jag erkänner omgående, men jag var dessvärre rätt skeptisk inför boken.
Därför att texterna som har legat ute på nätet har varit så jobbiga att läsa. Ibland blev texterna lite som att äta en dubbelmacka gjord på guiness. Så många ord i varje mening, så många vrängningar av betydelser och sätt att stava på att man blev rödögd efter blott en kort stund.
Nu när jag har hunnit titta lite i bokversionen kan jag konstatera att boken är ordentligt annorlunda än texterna på nätet.
Men jag tänker inte enbart hylla Granström (en gång till) utan hellre passa på att, i det värsta slag av hybris, peka på vad det är som gör att Granström blir så unik i svenska författargärning!
---
Hur många gånger har man inte läst följande vidriga fantasysvada:
"Well met You bold Strangers! Maybe thou wants a table close to the warm fire so that Thou can discuss thy secrets... blarh blarh, blarhh....."
Ofta när man läser dialog i rollspel, eller för den sakens skull i fantasylitteratur ser man att författaren gärna vill göra anspråk på en historisk känsla!
Det ska låta gammalaktigt. På något sätt.
Mycket "Thou". Mycket "Ancient Dragon".
Mycket "Sam gingo bredvid Frodo mot Domedagsklyftan..."
Kräks inte någon mer än jag på det där?
Varför kan man inte ha ett helt enkelt vardagligt spåk, eller åtminstone ett som inte gör anspråk på att ha talats under sen-medeltid. Jo, därför att den känsla och miljö man försöker beskriva är så olik vår vardag.
"Tjena Aragorn! Shit, vilket hippt svärd du har gått och skaffat dig!" funkar liksom inte.
Men det sorgliga med att skriva fantasy-prosa är att för varje ansats till ett annat språkbruk än det vi talar till vardags, är risken stor att man istället bara låter artificiell, konstgjord på något distanserande sätt.
Det är nog därför riktigt bra fantasyförfattare är så få till antalet. Faktiskt, när jag tänker efter, inser jag att de författare som jag verkligen gillar, oftast skriver annan prosa än den rent fantasyaktiga. Har tex inte Barker skrivit en bra roman som hör till fantasyn?
Hur lyckas då Granström med sitt språk, med sin prosa? För även om han med Trakorien som miljö och Den femte Konfluxen som dramaturgiskt manus hade fina förutsättningar, måste det nog ändå anses att den svåraste uppgiften för författaren var hur han skulle skriva!
Liksom, skulle det bli ytterligare en "Väl mött, Främling!"-roman?
Det blev det tack och lov inte- det blev så mycket bättre!
Språket är enkelt, effektfullt och mycket personligt. Kanske är det just det som ofta saknas i fantasyn- att författaren vågar vara personlig i hanterandet av prosan.
Tolkien tex, kan inte enligt min mening, anklagas för att vara särdeles personlig, snarare rättfärdigade han sin avvikande författargärning (han skrev om en uppdiktad värld) genom sina extrema språkkunskaper. Det man kan uppfatta som personligt med Tolkien är väl i så fall beslutet att frångå konvenansen bland hans författarkollegor och hängivet och oförtrutet gå sin egen väg, med målet att beskriva "Ringens Värld" så exakt som möjligt.
En annan black om foten varje författare av fantasy tvingas bära, är den detaljrikedom som oftast är nödvändig för att läsaren hemtamt ska kunna navigera i miljön.
Ni vet, det första man måste läsa i Sagan om Ringen är en jädra historia om piptobak och hober!
Alltså, det hör inte hit att Tolkien lyckas ganska bra med den uppgiften eller att det är trevlig läsning- poängen är att Tolkien är tvungen att göra det för att vi som läsare ska kunna förstå och uppskatta det Tolkien sedan egentligen vill berätta (nämligen historien om ringen]!
Men även där går Granström segrande ur striden. Visst florerar det beskrivningar av vad saker är eller hur de fungerar, men lika ofta struntar Granström i det!
Det är högt spelat- men kanske också den enda vägen för honom att undvika Tolkienskt dravel.
Granström litar på att vi förstår hur det ser ut, hur det luktar, vad som händer och hur folk ser ut, rent intiutivt!
Och, ta mig i brasan, magin funkar!
Ett bra exempel på detta är de dramatiska händelserna vid invigningen av kronolaben, alldeles i början av boken.
Märkte ni tex att han skrev: "...en samling skäckiga skogskarlar blängde..." (s. 35).
Alltså, vi Granström-nördar vet ju att det finns något som heter "skecker"- ett folkslag som lever skyggt i skogarna på Paratorna. Men det vet nog bara vi. Då är det inte så lite fascinerande att Granström lyckas förmedla den där informationen ändå. För även om man inte förstår vad "skäckig" är så ger det läsaren en bild, en smak av något.
Fattar ni då varför jag menar att Granström låter oss ana hur Trakorien är uppbyggd, genom att lita på läsarens intuitiva förståelse?
Att Granström lyckats med en fantastisk historia vet vi som spelat hans äventyr och läst om "Trakorien" sedan tidigare.
Men att han dessutom skulle lyckas så överhövan med uppgiften att skriva om den, får mig att inse att "Trakorien" kommer få många nya besökare.
Besökare som aldrig trodde att de skulle fängslas så...av en rollspelvärld!
Läs boken. Vänta inte tills den kommer i pocket- läs den så fort det bara går!
/Råder Basenanji, som om han hade orkat anstränga sig mera kanske hade fått denna textmassa att åtminstone likna en riktig recension. Den kommer, när jag har läst ut boken, så håll tillgodo med mitt fattiga språk!
Hörrni- Svavelvinter är en fantastisk bok! Och inte så lite en rätt storartad händelse i den svenska fantasyn- jag kan inte finna en annan författare med så solid prosa som Granströms.
Ja, jag är en sucker för Granström. Jag erkänner omgående, men jag var dessvärre rätt skeptisk inför boken.
Därför att texterna som har legat ute på nätet har varit så jobbiga att läsa. Ibland blev texterna lite som att äta en dubbelmacka gjord på guiness. Så många ord i varje mening, så många vrängningar av betydelser och sätt att stava på att man blev rödögd efter blott en kort stund.
Nu när jag har hunnit titta lite i bokversionen kan jag konstatera att boken är ordentligt annorlunda än texterna på nätet.
Men jag tänker inte enbart hylla Granström (en gång till) utan hellre passa på att, i det värsta slag av hybris, peka på vad det är som gör att Granström blir så unik i svenska författargärning!
---
Hur många gånger har man inte läst följande vidriga fantasysvada:
"Well met You bold Strangers! Maybe thou wants a table close to the warm fire so that Thou can discuss thy secrets... blarh blarh, blarhh....."
Ofta när man läser dialog i rollspel, eller för den sakens skull i fantasylitteratur ser man att författaren gärna vill göra anspråk på en historisk känsla!
Det ska låta gammalaktigt. På något sätt.
Mycket "Thou". Mycket "Ancient Dragon".
Mycket "Sam gingo bredvid Frodo mot Domedagsklyftan..."
Kräks inte någon mer än jag på det där?
Varför kan man inte ha ett helt enkelt vardagligt spåk, eller åtminstone ett som inte gör anspråk på att ha talats under sen-medeltid. Jo, därför att den känsla och miljö man försöker beskriva är så olik vår vardag.
"Tjena Aragorn! Shit, vilket hippt svärd du har gått och skaffat dig!" funkar liksom inte.
Men det sorgliga med att skriva fantasy-prosa är att för varje ansats till ett annat språkbruk än det vi talar till vardags, är risken stor att man istället bara låter artificiell, konstgjord på något distanserande sätt.
Det är nog därför riktigt bra fantasyförfattare är så få till antalet. Faktiskt, när jag tänker efter, inser jag att de författare som jag verkligen gillar, oftast skriver annan prosa än den rent fantasyaktiga. Har tex inte Barker skrivit en bra roman som hör till fantasyn?
Hur lyckas då Granström med sitt språk, med sin prosa? För även om han med Trakorien som miljö och Den femte Konfluxen som dramaturgiskt manus hade fina förutsättningar, måste det nog ändå anses att den svåraste uppgiften för författaren var hur han skulle skriva!
Liksom, skulle det bli ytterligare en "Väl mött, Främling!"-roman?
Det blev det tack och lov inte- det blev så mycket bättre!
Språket är enkelt, effektfullt och mycket personligt. Kanske är det just det som ofta saknas i fantasyn- att författaren vågar vara personlig i hanterandet av prosan.
Tolkien tex, kan inte enligt min mening, anklagas för att vara särdeles personlig, snarare rättfärdigade han sin avvikande författargärning (han skrev om en uppdiktad värld) genom sina extrema språkkunskaper. Det man kan uppfatta som personligt med Tolkien är väl i så fall beslutet att frångå konvenansen bland hans författarkollegor och hängivet och oförtrutet gå sin egen väg, med målet att beskriva "Ringens Värld" så exakt som möjligt.
En annan black om foten varje författare av fantasy tvingas bära, är den detaljrikedom som oftast är nödvändig för att läsaren hemtamt ska kunna navigera i miljön.
Ni vet, det första man måste läsa i Sagan om Ringen är en jädra historia om piptobak och hober!
Alltså, det hör inte hit att Tolkien lyckas ganska bra med den uppgiften eller att det är trevlig läsning- poängen är att Tolkien är tvungen att göra det för att vi som läsare ska kunna förstå och uppskatta det Tolkien sedan egentligen vill berätta (nämligen historien om ringen]!
Men även där går Granström segrande ur striden. Visst florerar det beskrivningar av vad saker är eller hur de fungerar, men lika ofta struntar Granström i det!
Det är högt spelat- men kanske också den enda vägen för honom att undvika Tolkienskt dravel.
Granström litar på att vi förstår hur det ser ut, hur det luktar, vad som händer och hur folk ser ut, rent intiutivt!
Och, ta mig i brasan, magin funkar!
Ett bra exempel på detta är de dramatiska händelserna vid invigningen av kronolaben, alldeles i början av boken.
Märkte ni tex att han skrev: "...en samling skäckiga skogskarlar blängde..." (s. 35).
Alltså, vi Granström-nördar vet ju att det finns något som heter "skecker"- ett folkslag som lever skyggt i skogarna på Paratorna. Men det vet nog bara vi. Då är det inte så lite fascinerande att Granström lyckas förmedla den där informationen ändå. För även om man inte förstår vad "skäckig" är så ger det läsaren en bild, en smak av något.
Fattar ni då varför jag menar att Granström låter oss ana hur Trakorien är uppbyggd, genom att lita på läsarens intuitiva förståelse?
Att Granström lyckats med en fantastisk historia vet vi som spelat hans äventyr och läst om "Trakorien" sedan tidigare.
Men att han dessutom skulle lyckas så överhövan med uppgiften att skriva om den, får mig att inse att "Trakorien" kommer få många nya besökare.
Besökare som aldrig trodde att de skulle fängslas så...av en rollspelvärld!
Läs boken. Vänta inte tills den kommer i pocket- läs den så fort det bara går!
/Råder Basenanji, som om han hade orkat anstränga sig mera kanske hade fått denna textmassa att åtminstone likna en riktig recension. Den kommer, när jag har läst ut boken, så håll tillgodo med mitt fattiga språk!
) samling personliga berättelser?
