Det har inte blivit mer populärt eftersom det inte finns någon vettig förkortning av Svavelvinter som folk utan vidare förstår (nej, SV är inte allmänt accepterat i rollspelskretsar), och det är samtidigt för långt för att skriva ut varje gång man nämner det i text (vilket jag insåg efter att ha skrivit väggen av text nedan).
---
Skämt åsido.
Jag har nog egentligen inte så mycket att säga till om här eftersom jag aldrig ägt, spelat eller läst igenom spelet en enda gång. Det jag har gjort är att få höra lite om det från kompisar och bläddra igenom hårdkopian hos en kompis och i en bokhandel, men jag tänkte här tala om varför det inte blev mer än så.
Jag hade inte hört talats om Granströms böcker förrän en i rollspelsgruppen nämnde att det hade gjorts ett rollspel kring dem. Reaktionen hos mig var mest förvåning över att han trodde jag kände till herr Granström (som säkerligen trots min okunskap gjort ett gediget och fullgott arbete med böckerna om Trakorien). Jag fick höra lite om hur man spelar som både en "normal karaktär" och en "skuggmakt", och att de båda kan påverka varandra på olika sätt, vilket kändes coolt och relativt nyskapande.
Min vän talade om Trakorien och det nya rollspelet med sådan passion och hänförelse att jag kände mig tvungen att kolla upp det. Till att börja med gillade jag flera av regelmekanikerna och det kändes som att spelvärlden kunde vara intressant likaså, men när jag stod i bokhandeln och bläddrade så fick jag en viss känsla av att det ändå inte var för mig. Det handlade just om känslan i spelet. Den passion som min beläste vän försökte förmedla nådde inte fram alls. Jag begrep mig inte på spelvärlden, och kände att det var mycket som jag redan borde vetat innan jag gav mig på rollspelet Svavelvinter. Det var kanske själva syftet med spelet från första början, men jag fick bara en känsla av att spelet var helt och hållet skrivet för de som läst (eller kommit i kontakt med) Granströms böcker.
Mitt stora problem var inte att jag förväntade mig för mycket av rollspelet.
Det var snarare att jag kände ett tvång till att läsa böckerna innan jag gav mig in i spelvärlden. De som hade läst de fyra böckerna hade dessutom tillgodogjort sig över 2000 sidor mer än mig om spelvärlden, vilket känns ganska mycket.
Rollspel som bygger på tidigare verk samlar i min mening en betydligt snävare publik. Rollspelsversionerna av A Song of Ice and Fire och Firefly gjorde inte heller något avtryck att tala om bland folk - trots att de båda är/var väldigt omtyckta och välkända serier. ASOIAF-rpg och Firefly-rpg gör sig säkert väldigt bra på hemmamatcher med spelare som känner till dem väl, men på bortamatcher blir det svårare att få folk att spela. Jag tänker mig att det beror på målgruppsanpassning framför allt. Svavelvinter är skrivet för att passa de som gillar rollspel och som dessutom gillar den femte konfluxen. De som inte känner sig hemma i den femte konfluxen tänker kanske "Varför inte spela något annat av de hundratusentals rollspel som finns därute?". Så tänkte jag i alla fall. Det finns liksom inget i systemet som lockar tillräckligt mycket för att jag ska skaffa det och prova på det själv.
TL,DR: Jag fick känslan av att deras USP var spelvärlden snarare än reglerna, och jag tyckte inte att den specifika spelvärlden lät tillräckligt intressant.
?Jag vill dock tillägga att jag utan svårighet skulle kunna övertalas till att prova på Svavelvinter, om inte annat för att bilda en bättre uppfattning om vad jag missat med romansviten.