Nekromanti Syskonkärlek

[magoo]

Då och då hör man berättelser om syskonbråk som får en att häpna - vad syskon kan tillåta utan att berätta för föräldrar eller i vissa fall polisanmäla...

Min storebror har alltid varit en tyrann mot sina systrar och våra föräldrar har aldrig trott på oss när vi berättat - så hemska var hans dåd. Ett litet exempel: Jag har alltid varit extremt rädd för höga ljud, t ex smällare. Jag har en väldigt känslig hörsel.

När jag var 5 år och min storebror 20 (dvs vuxen) köpte han en knallpulverpistol, jagade in mig under sängen, kröp efter mig och sköt upp all medföljande ammo rakt i ansiktet på mig fastän jag gråtande bad om nåd. Och jämfört med mina äldre systrar som råkade riktigt illa ut var detta en baggis.

Av någon anledning verkar "syskonkärlek" av detta slag vara allmänt accepterat av föräldrar och något man skrockar åt över lunchen och jämför värsta upplevelsen. Varför?

Och är det någon fler som blivit utsatta, eller utsatt syskon för sådan terror?

/Magoo, ruvar på gruvlig hämnd

 

[Rosen]

Syskonrespekt

Min brorsa är sju och ett halvt år äldre än jag, så några bataljer var liksom aldrig aktuella (jag har än idag kvar en föreställning i bakhuvudet om att hans bälte ska vara i ögonhöjd för mig). Han lät mig ofta följa med när han var ute på upptåg - vilket han ska ha all heder för; det måste ha ifrågasatts av hans polare - men vi tillhörde liksom inte samma generation förrän jag kom uppåt gymnasieåren.

--
Åke

 

[Gastono]

Jag har en brorsa som är nästan 5 år äldre än mig.
Men han har alltid varit schysst.
Vi kom inte så bra överens när jag var yngre men när jag gick i högstadiet så kom vi lite bättre överens, i 9'an var det till och med ganska bra och när jag började gymnasiet så var vi "polare".
Inte i den mån att vi ringer till varandra och hittar på saker tillsammans men att vi kommer mycket bra överens när vi träffas och skrattar tillsammans och så.

När vi inte kom bra överens så var det mest mindre bus mot varandra men aldrig i den utsträckning som du verkar har råkat ut för.

Men jag kan ju säga att mina föräldrar aldrig skulle bli glada över att min bror skulle skjuta knallpulver pistoler i ansiktet på mig.
Båda jag och min bror har alltid haft stor respekt för våra föräldrar och därför har det aldrig hänt heller.

Men det du säger att det är såpass "accpeterat" med "syskonkärlek" är ganska förvånandsvärt, varför är det så?

 

[Big Marco]

Spontant låter det som om det är fel i huvudet på honom - vilken vuxen får glädje av att plåga barn så att de gråter?

Empatistörd psykopat?

 

[Pom]

Jag har 3 småsyskon och var säkert en gruvlig tyrann mot dem under yngre år, även om jag förträngt allt sådant och lyckligt ovetande fortfarande tycker att vi har väldigt trevligt ihop.

Fast min fru blev så gruvligt kittlad av sin storasyster i tid och otid att hon utvecklade en immunitet. Hon är den enda människa jag vet som är helt omöjlig att kittla.

 

[walium]

Hade jag varit förälder och min 20-årige son behandlade sitt 15 år yngre syskon så illa så hade det inte varit något som jag hade skrattat bort. Ingen vuxen människa med vett i skallen ger sig på ett barn på det sättet.

Själv är jag äldst och kan inte minnas att jag behandlat mina yngre syskon särskilt illa. Något som jag skäms lite för idag dock är att min yngre bror inte fick vara med när jag spelade rollspel med mina kompisar, men hemskare än så har jag nog aldrig varit. Mina bröder är två respektive sju år yngre än mig så jag bektraktar egentligen bara den yngste av dem som en lillebror. Jag har två kusiner som är 17 och 19 år yngre än mig och blotta tanken på att jaga ifatt dem och skrämma dem till gråt får mig att må dåligt.

Nu kanske händelsen har fastnat i ditt minne eftersom du var så liten, men mina föräldrar hade aldrig accepterat något liknande. Jag blev rentav tillsagd när jag var riktigt liten för att jag hade sagt till min bror att jag skulle massakrera honom (detta fantastiska ord plockade jag upp ifrån ett Lucky Luke-album).

 

[haltageten]

Jag och min bror har alltid varit goda vänner. Vi har hållit ihop genom vått och torrt. Våra föräldrar sa, när vi var små, att om Fredrik och jag fick slå på varandra och bråka så fick de också slå på varandra och oss. Det fungerade bra då Fredrik och jag inte ville att det skulle vara en sådan stämning i huset där vi levde. Nu för tiden är vi riktigt bra kompisar. Vi hittar på saker, har samma vänner och nästan samma intressen. Han kanske är lite mer av en tekniker och jag lite mer av en humanist eller vad man ska säga. Men man kan väl säga att vi kompleterar varandra. Att det bara har skillt drygt ett och ett halvt år mellan oss kan också vara en orsak till att vi kommer överens så bra. Jag har glad att ha en bror som Fredrik måste jag säga.

Fast om vi däremot tittar på vår granne som var dagbarn hos oss. Hans bror är kanske fem år äldre. De bråkade nästan hela tiden, även när Fredrik och jag var där. Visserligen så var inte deras föräldrar så glada över att de bråkade med hans storebror verkade helt enkelt inte lyssna.

- Jocke, berättar lite.

 

[Rickard]

"När jag var 5 år och min storebror 20 (dvs vuxen) köpte han en knallpulverpistol, jagade in mig under sängen, kröp efter mig och sköt upp all medföljande ammo rakt i ansiktet på mig fastän jag gråtande bad om nåd. Och jämfört med mina äldre systrar som råkade riktigt illa ut var detta en baggis."
Jaha, där har vi en förklaring till andra meningen i detta inlägg. Lustigt hur enstaka saker kan följa med en i livet. Jag själv ogillar saker som utövar tryck mot halsen (som när jag ligger ner och mitt guldhalsband trycker emot) och det kommer antagligen ifrån en lek där den ene kan... framkalla obehagkänslor genom att ta en knuten näve och pressa den mot strupen. En lek, ungefär som kittling men med obehag. Eeeh.. Kom ifrån ämnet, fast hur kraftigt saker i barndomen kan påverka vuxenlivet är något jag sorgset haft i tankarna senaste åren.

Eh.... Konstigt förresten att din storebror inte fick reprimand. Jag menar, min storebror fick skäll för allting när det var bådas fel (eftersom han skulle veta bättre). Något jag i egenskap som lillebror naturligtvis utnyttjade. En anledning till detta terrorbeteendet äldre syskon mot yngre barn (10 och mindre) antar jag kan komma från att... tja, dels att småbarn kan vara riktigt förbannat irriterande men största anledning kan vara för att de "alltid finns där". Man tänker inte längre på dem som en individ utan som någon man kan ta ut sin undran över sadism på. De (förhoppningsfullt) få stunder man får dem, vill säga. Vissa tänker inte heller på barn som fulla individer med fulla känslor.

/Han som växt upp i en kärleksfull familj, så han kan egentligen inte uttala sig om vad som är bra och dåligt syskonbråk

 

[Johan K]

Och är det någon fler som blivit utsatta, eller utsatt syskon för sådan terror?

Well, jag hade förmånen att vara storebror åt 2 systrar. Så jag var väll ganska snäll gentemot dem. Men mina kära systrar.... Uj Uj !!! Vad de kunde ryka ihop..... Ni anar inte.. Det var så jag kunde gå & gömma mig under sängen inimellanåt....
Dock så har det väll lugnat sig lite nu, så nu så brukar jag retas med dem lite bara för att jag kan..

 

[Dante]

Det HÄR är syskonkärlek …

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_11583870.asp

 

[Hjalle]

Ärligt talat vet jag inte vad mina systrar skulle ta sig till utan mig. Jag har alltid funnits till hands för dem.

Min storasyster har grav tinnitus, är skoltrött, har ångest och socialfobi. Vi har hängt ihop som två flugor sedan barnsben. Vi har lekt hur många lekar som helst och haft hur många samtal som helst. Vi har aldrig, aldrig slagits på allvar - vi har munhuggits rätt ofta på senare dagar men jag vet att vi gillar varandra väldigt mycket. Jag finns på något sätt till för henne både som beskyddande storebror, gullig lillebror, oskiljaktig tvilling och bästa kompis. Jag tröstar henne när hon är ledsen och tar ställning till henne när hon behöver det. Därmed inte sagt att jag inte stör mig på henne ibland. Men hon behöver mig.

Min lillasyster har diagnosen "autismliknande tillstånd och motoriska svårigheter". Jag vet inte om jag är för överbeskyddande mot henne men min värsta mardröm är att någonting skulle hända henne. Hon är liksom... försvarslös. Helt utelämnad om hon skulle bli övergiven någon gång, eller borttappad. Hon och min storasyster bråkar ganska mycket - båda två kan ha en rätt påfrestande personlighet - och då är jag den som medlar, eller försvarar. Jag är väldigt mycket storebror åt min lillasyster och vi har inte alls hängt ihop så mycket som jag och min storasyster, men nu på senare år har jag juh börjat förstå att hon inte är riktigt som alla andra, och blivit mer mån i världen än någonting åt att beskydda henne och vara en öppen, varm famn för henne. Jag skojar med henne, får henne att skratta och le och skoja tillbaka, gör roliga saker med henne och... är stolt över henne. Hon är stark som sjuttsingen. (Jag besegrar henne i brottning, så så starkt fysiskt är hon juh inte). Och begåvad. Och underbar.

Egentligen är jag mer som storebror åt båda två, även om min storasyster alldeles säkert är mycket mer mogen än vad jag är.

-Hjalle, som länge trott att han varit den enda som inte bråkat med sina syskon i världen.

 

[Nightowl]

Re: Syskonrespekt

Han lät mig ofta följa med när han var ute på upptåg - vilket han ska ha all heder för; det måste ha ifrågasatts av hans polare...

Jag förstår varför. Åldersskillnader är ganska viktiga i den åldern, fast det kanske var extra jobbigt om han var typ tolv och hade en sexårig Åke med sig; då var det inte bara en fråga om respekt utan också ett ganska stort ansvar.

Erik, ser för sig en TV-serie om tonårige Martin Rosenius, där TV-mogulerna lägger in en gullig lillebror för att öka tittarsiffrorna.

 

[Rosen]

Re: Syskonrespekt

det kanske var extra jobbigt om han var typ tolv och hade en sexårig Åke med sig; då var det inte bara en fråga om respekt utan också ett ganska stort ansvar.

På den tiden drog han med mig att klättra på sketahöga branta hustak och dylikt, så det kanske man ska tala tystare om. (-:

ser för sig en TV-serie om tonårige Martin Rosenius, där TV-mogulerna lägger in en gullig lillebror för att öka tittarsiffrorna.

Kan se det framför mig - förutom att Martin är farsan; brorsan heter Staffan.
Fast farsan hade en gullig lillasyster på sin tid...

--
Åke

 

[ZaiToh]

Såna saker sker därför att vem som helst får bli förälder! Det är körkort på nästan vad som helst, men barn får vilken vem som helst skaffa utan vare sig kompetens eller lämplighet.

Själv är jag ett mellanbarn. Har alltid haft en lillasyrra somstartat bråk och utnyttjat sin ställning och en storebror som var bra mycket starkare än mig (och är än idag). Lösningen heter att anpassa sig... Bli ljusår smartare och snabbare helt enkelt

/ZaiToh

 

[Nightowl]

Re: Syskonrespekt

Kan se det framför mig - förutom att Martin är farsan; brorsan heter Staffan.

yargh - och här skulle jag stila! Nå, serien kan väl handla om farsan istället då.

Erik

 

[Foggmock]

Jag är ooond!

Min brorsa är sju år yngre än mig och jag har nog alltid plågat honom. Aldrig så långt som till gråt med flit, dock, men han är alltid kaxig och lärde sig aldrig att jag kan brotta ner honom, kittla honom eller nita honom.

Jag har iofs alltid uppmuntrat och hjälpt honom med alla intressen han snott från mig (dock går jag inte så långt så att jag spelleder rollspel för honom - han och hans kompisar är fortfarande alldeles för omogna för att jag ska ta i dem med tång, tyvärr), och för bara några dagar sen brände jag CoD2 åt honom.

DET är syskonkärlek. Även om han bara är min halvbror.

 

[Gastono]

Re: Jag är ooond!

Brända du CoD2 åt honom?
Min brorsa gav det till mig! Ha!

 

[magoo]

Konstigt förresten att din storebror inte fick reprimand

Ingen tittade på när han gjorde de här sakerna. Vi skvallrade oftast för våra föräldrar men de trodde aldrig att han verkligen varit så hemsk. Boys will be boys, liksom. Oftast var det verbala hot som aldrig resulterade i synliga skador. Han var en mästare på sådana (rys).

Jag tror att många vuxna underskattar hur otroligt elaka barn (och för den del andra vuxna kan vara), annars skulle mobbning aldrig få finnas.

Det helskumma är att jag beundrade honom oerhört och längtade efter att han skulle uppmärksamma mig - till och med tusen nålar är ju en sorts uppmärksamhet. Emellanåt var han snäll och då var man hur lycklig som helst. Så fastän man är chaotic evil så kan man få följeslagare, om än kuvade sådana.

Kul att se vilka fina brorsor som finns därute, heders åt er!

 

[Gastono]

Det stämmer nog att många vuxna inte riktigt ser allting som barn ser det...
Det är väldigt annorlunda att vara barn och... lite äldre...

 

[Big Marco]

Är han lika psyko idag?