CapnZapp said:
Elmrig said:
Vi är djupt inne i våra karaktärer och spelar ut en riktigt bra scen. Plötsligt hör vi rasslandet av en tärning från bakom spelledarskärmen och alla lyfter blicken från fiktionen, upp till metaplanet, och tänker "vad kommer hända nu?". Illusionen är delvis bruten.
Det jag reagerar på är snarare:
Varför lyfter "alla" blicken av att tärningar rullar? Varför associerar du tärningsrullandet med "metaplanet" och inte "fiktionen"?
Spelarna tänker: Vad händer nu?
Spelarna tänker: Vad är det som spelledaren håller på med nu som uppenbarligen inte är att mata oss med beskrivningar?
Spelarna tänker: Har vi missat något? Snarare, har vi som
spelare missat något?
Hur som helst får vi som
spelare vetskap om något som våra
rollpersoner inte har eller kan ha en blekaste aning om och som riskerar att influera mitt handlande.
CapnZapp said:
Här går min tankegång så här: val görs och beslut fattas hela tiden under en sittning. Om man inte förlitar sig till slumpen så överlåter man åt SL att bestämma (eller, i nyare spel, någon annan - typ en medspelare som lägger ett Fatepoäng etc). Vad är det då med just tärningsrullande du inte kan med? Besluten ska ju ändå fattas och valen ska göras; att man använder tärningar är ju för att avlasta SL (på fler än ett sätt) och externalisera "ödet".
Viktigt här är att jag aldrig sagt att jag inte "kan med" tärningsslag utan istället påpekat det motsatta på flera ställen i tråden. Jag frågar dock dig, forummänniska, vad
du tycker att ett tärnignsslag
tillför för att jag genom diskussion vill jämföra detta med vad jag upplever att de tillför samt vilka möjliga nackdelar de kan föra med sig som riskerar följa med i skrivandet av spel efter spel på grund av att den här normen inte ifrågasätts.
CapnZapp said:
Rätta mig om jag har fel, men det låter som att du, när du tänker "vad kommer hända nu?" upplever det som att illusionen bryts, vilket jag finner närmast absurt. Att bli nyfiken på vad som komma skall är för mig snarast en hedersbetygelse för att SL lyckats "fånga" sin publik...?
Vad är din och dina medspelares rollspelshistorik? Vad i er bakgrund kan ha fått er att reagera så... så... jag vill inte använda ordet "negativt" - reagera så snävt på tärningsrull?
I korthet: innan du ifrågasätter tärningsslagen, ifrågasätt din bild av vad de representerar.
Nu är reflektionen kring vad jag spelat, med vilka, hur, etc relativt min uppfattning och utgångspunkt i frågan en process jag redan gått igenom, men bara för nyfikenhetens skull: Om jag skulle ha gjort det här på forumet istället för som en inre process, hur skulle jag då gå till väga?
Jag tycker inte illa om tärningsrullande i
de flesta fall och andelen gånger jag på allvar störs av dem är väldigt liten (jag har väldigt lätt att skifta fokus och leva mig in även om jag blir avbruten). Vad jag dock reagerar på är hur tärningsslagen tycks vara något som går emot mycket av tankarna i Ron Edwards 'Simulationism, The Right to Dream" rörande det att 'the enginge' ska hålla sig i bakgrunden, att metasnack, metamekanik etc inte har en plats i den typen av spel samt det faktum att jag i diskussioner på forumet stött på många som gärna håller regelsystemet
helt i bakgrunden som en krycka som bara ska vara där och fungera när den behövs.
En annan tanke, varför tycker du inte att tärningsslagen ska ifrågasättas?