Okej, en liten input från den faktiska världen.
Det finns otaliga hyllmeter med forskning inom den sociologiska sfären som talar väldigt starkt för ”brukarmedverkan” (jag avskyr ordet men innebörden är vettig). Detta innebär att den som är mottagare eller användare eller målgrupp för en tjänst ska ges delaktighet i att utveckla den. När vi nu pratar om samverkansdokument för rutiner och tankar kring hur grupper som lever i riskzonen för att utsättas för trakasserier på konvent ska bemötas, hur fenomenet ska behandlas och hur arrangörer skulle kunna arbeta kring det här har det en jättestor betydelse vem som tillfrågas i utformningen av sagda dokument. Annars blir det ett gissande kring vad den utsatta gruppen behöver och vill ha. Det gör absolut ingenting att en vit cisman skriver ihop en handlingsplan men om den inte går genom kritisk granskning av de som faktiskt berörs av den så är det nästan ogjort arbete.
Ett tydligt exempel på detta är ISIS och FemCon. Fokus ligger på kvinnor inom hobbyn och prisas av just kvinnor inom hobbyn. De som varit kritiska är nästan uteslutande män som tyckt att man inte ska ha särskilda verksamheter för kvinnor och icke-binära personer för att det är exkluderande. Men i de här fallen har ju just kvinnor och icke-binära varit den starka kraften bakom framväxten av verksamheterna och det har skapat en plats där vi (jag är kvinna) kan mötas på ett tryggt sätt och testa saker som vi inte hade kunnat göra i kritikernas ”inkluderade grupper”. Så det som kritiska röster kallar för exkludering för att vita cis-män inte får vara med på vissa arr, OBS vissa!, ger oss en möjlighet att faktiskt få plats och bli inkluderade i hobbyn på ett tryggt sätt.
Så att låta material som ska jobba till skydd för utsatta grupper går till realitet utan att passera de utsatta grupperna som det är framtaget för att skydda är inte rätt väg att gå om man faktiskt vill jobba fram bra styrdokument och rutiner. Vi som känner/har känt oss otrygga på konvent måste få ge input. Det är bara vi som kan berätta var, när och hur vi känt oss otrygga, det är bara vi som bär de faktiska upplevelserna av utsatthet och vi måste kunna få berätta detta så att det inte blir en massa ogjort arbete av en massa folk som ”vill väl” men inte _vet_.
Lite siffror: Källa: ”Slagen Dam” Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige
– en omfångsundersökning – E, Lundgren, G, Heimer, Jenny Westerstrand, A-M, Kalliokoski, 2001.
Kvinnorna som besvarat enkäten har därför tillfrågats om erfarenheter av sexuella trakasserier från män de inte har och inte har haft en sexuell relation med, dvs grannar, vänner, kollegor, obekanta.
Sammanlagt har åtta frågor ställts om oanständiga telefonsamtal, blottning, ovälkomna kommentarer, enträget uppvaktande, obehaglig närhet, sexuell hotfullhet, förföljelse samt hot om skadad karriär om inte sexuella tjänster
utförs.
Totalt har 56 procent av kvinnorna utsatts för sexuella trakasserier.
Var fjärde kvinna har erfarenheter av att någon man genompåträngande fysisk närhet betett sig på ett sätt som hon upplevt som obehagligt.
Mer än var fjärde kvinna har känt sig illa till mods på grund av att en man givit henne kommentarer om hennes kropp, hennes privatliv eller genom sexuella anspelningar.
Knappt var femte kvinna uppger att hon känt sig illa till mods av att en man upprepade gånger har frågat om de kunde ses och inte accepterat ett nej som svar.
16 procent av kvinnorna rapporterar att de utsatts för sexuella trakasserier under det senaste året.
Resultaten visar att det för kvinnor inte tycks finnas några frizoner. Våldet utövas överallt. Resultaten pekar på behovet av att uppmärksamma allt det våld – inte minst det sexuella våld – som kvinnor utsätts för av män i sin omgivning; av vänner, bekanta, kollegor och grannar.