Re: Tagning 2: [Spelstil] ni kommer alltid att lyc
Jag vill bara inskjuta att en utmaning ofta hör samman med en större problematik. Utmaningen att klara sig genom Moria utgår från den större problematiken att lyckas kasta ringen i Domedagsberget.
Att fly från en fängelsehåla är inte spännande i sig. Det som gör flykten från fängelsehålan spännande är snarare att den ingår i en större uppgift. Det glöms ofta bort.
Jag har spelat enormt simpla och förutsägbara scener, men där grundstoryn varit så fängslande att jag inte har lagt märke till de enfaldiga tärningsslagen, eller det tjatiga nednötandet av HP, etc. Tvärtom; genom nednötandet så har vi spelare kunnat vråla "Ja!" när monstret till slut går ner för räkning.
Alltså skulle vi kunna titta på dina tråkiga och dåliga tärningsutmaningar ur ett annat perspektiv och då skulle de inte längre vara tråkiga och förutsägbara.
---
Och ska man utvidga den här diskussionen så skulle jag gärna se en ny tråd där tematiken kom att handla om varför vissa grundproblem är mer fängslande (hö hö...) än andra (ni måste döda draken/rädda prinsessan/hitta ut ur skogen/förstå hur världen är skapad) och i förlängningen, varför en del spelare vill spela vissa typer av äventyr medan andra vill spela annat ("Jag vill inte spela historien om korpen som viskar saker till mannen på balkongen – jag vill berätta den!"). En hypotes jag har vidrört förut är att rollspelandet gör något med spelaren. Dvs, spelarens behov avgör vad man vill spela. Dessvärre är ämnet både komplext och svårt att navigera. Det är lättare att diskutera regelkonstruktion och tärningsstatistik.
Ändå; om vi inte problematiserar den bakomliggande synen på mening hos aktiviteten rollspel, då tenderar avledningarna att bli meningslösa. Enkelt uttryckt: friformaren blir inte lyckligare av ett nytt regelpaket, hur bra detta regelpaket än är.
/Basse