Presentation
Jag spelleder (bekant för många här) just nu World of Darkness rollspelet, Vampire: Victorian Age. Jag tänkte prata lite kort om hur jag försöker tänka kring presentationen av kvinnor i min kampanj. Snarare kanske jag borde skriva, ’hur jag vill tänka’, för det här är inte alltid lätt.
Jag kämpar hela tiden med min setting. Det är skitsvårt att dels skapa starka kvinnoporträtt samtidigt som jag försöker skildra en tid då kvinnors rättigheter var väldigt få generellt. Det är liksom inte alltid så roligt att skildra det heller för jag blir själv arg när jag gör det. Min enda räddning är att min kvinnliga medspelare får lov att spöa skiten ur män som jävlas med henne på grund av hennes kön. Saken är att hon inte "bara” är kvinna utan även vampyr, och det innebär ju att det kan finnas roller som helt transcenderar de strukturer som härskar på den här tiden. Jag skulle vilja skriva: Hon är inte ”bara” kvinna, hon är även människa. Men jag är rädd att historiens förtryck inte riktigt tillåter mig att skriva så. Även om jag också tillerkänner de många kvinnor som slagit sig ur sitt underläge, i de dåtida konservativa strukturer som rådde, all respekt.
Vad erbjuder ditt rollspel som transcenderar de tidvis och många gånger begränsande strukturerna?
Och hår får ni hjälpa till. Jag vet inte riktigt hur den utformningen skulle se ut i just ditt rollspel. Hur erbjuda transcenderande kvinnoroller?
Undvik inte orättvisor
Det finns även en poäng med att måla upp ett samhälle präglat av patriarkala strukturer. I och med att det, om det görs rätt, kan skapa olust och väcka känslor hos läsaren och spelaren samt till viss del verka som realism (även om det i fråga om realism handlar om vår förståelse för historien, vilket erbjuder viss problematik i sig). Att vara kvinna är ju att kämpa i motvind på många håll och kanter. Hur hård ska en vara i presentationen av detta under spel? Ett problem uppstår förstås när en inte låter gruppens spelare transcendera det inneboende motstånd som existerar när en spelar kvinna i rollspel. Om din grupp består av endast män och om någon eller några av dessa spelar kvinnor, skulle du kunna göra en poäng av att motståndet finns och det skulle vara extremt effektivt både för att väcka tankar om orättvisor och för att skapa känslor. Men om gruppen består av 50% kvinnor och de kvinnorna är de enda som spelar kvinnor så blir ju situationen annorlunda. Då måste du i större grad bejaka deras möjligheter att transcendera förtrycket.
Vad är en "bra" skildring av kvinnor?
Det här är på det sätt jag ser det, och vem som helst får jättegärna tillföra sina åsikter kring detta, för det är en komplicerad fråga.
Om du har en kvinnoroll som är förtryckt så skulle jag säga att hennes tankar och hennes känslor är viktiga för att det mänskliggör henne. Hon blir inte bara ytterligare en statist i en struktur som godtages, hon blir en människa och därmed synliggörs orättvisan hon varje dag kämpar i. Se det som en jöl av lervälling och medan männen antingen går runt eller krigar sig igenom så bär hon en klänning till fotknölarna som gör det nästan omöjligt att ta sig upp på andra sidan.
Om du har en kvinnoroll som transcenderar rollen som samhället pådyvlar, kan hon vara en kraft med yttre, fysiska attribut och hennes känsloliv behöver inte i samma grad tas i beaktande. Hennes beteende sätts i större fokus. Hon kan vara en hjälte som alla de män som har samma roll och hon kan vara bättre än dem. Fokus på henne bör inte vara hennes känslor i samma usträckning. Jag ser henne som en pirat som gör vad hon själv vill, som kan fäktas med männen, spela på sitt yttre utan att vara bunden därtill, som klarar situationen och som inte behöver en räddare för hon är räddaren. Hon behöver inte vara den fysiskt starkaste i gruppen, hon får slåss oschysst, hon får vara hämndlysten, hon får ha ett helvetiskt humör. Hon är inte bunden till några konventioner.
Strukturer och tekniker att arbeta med
Något jag också vill kika på är strukturernas uppluckring. Om vi föreställer oss ett ganska traditionellt rollspel i exempelvis fantasy- eller historisk miljö, så föreställer vi oss också oftast att kvinnor är pigan i jölen som med sin klänning kämpar fram men som vanligtvis inte syns i massan såvida hon inte även är ett plottool.
Strukturerna är sådana att de är förefaller hårda ramar som måste åtlydas av sina invånare. Ett fokus därför på just strukturerna i representationen i rollspel blir plötsligt intressant. Ett hemligt sällskap skulle kunna vara toppstyrt av en kvinnlig styrelse lika gärna som av en manlig sådan utan att realismen påverkas. Det beror på att styrelsen redan är bortom mänskliga ramar, styrelsen som funktion i spelvärlden är inte bunden av strukturerna. Det spelar alltså ingen roll vem som innehar posterna. Utgår vi från det hemliga sällskapet (vi kan kalla det ett handelsgille, en religiös orden, en militär organisation, det spelar ingen roll) kan vi utan problem placera ut dessa individer i samhället som starka i sin egen rätt. Annat hade det varit om vi först målat upp en kvinnoroll och utifrån denna försökt passa in henne i rollen som en del av styrelsen. Vår förförståelse för kvinnans roll i sagda samhälle hade begränsat oss i vår applikation av rollen. ”Hur får jag min kvinnliga roll att sitta i styrelsen?” är fel fråga att ställa. Den rätta frågan att ställa är: ”Hur är den här kvinnliga rollen som sitter i styrelsen för den här mäktiga organisationen?” Den här tekniken arbetar med vår förförståelse av hur saker och ting är. Det är mycket svårare att utgå från en roll som vi i vårt medvetande redan delvis formulerat, än en roll som är en blank sida men har en titel.
Jag vill ha en drottning i mitt äventyr. Jag vill ha en krigarhövding. Hur ska hen vara?
Prova med ett tankeexperiment.
Improvisationens fallgropar
Det är lätt att märka skillnaden mellan det improviserade spelmötet och det förberedda. Jag har många gånger i efterhand insett att när jag improviserat någonting så faller jag ofta tillbaks i gamla beprövade och ojämställda hjulspår som jag matats med under hela min uppväxt. Jag har svårt att impulsivt, ”on the fly”, skapa de kvinnliga rollerna som jag annars är ganska duktig på. Det handlar om vana och om att strukturerna är starka och lever i oss alla, i vår förståelse av omvärlden och samhället osv. Jag tror att detta går att lösa genom lite arbete, genom att förbereda mallar som frångår det här konservativa tänket. Förbereda karaktärer som är starka i sin rätt, utan att vara män. En sådan liten förberedelse som att komma på ett spännande namn som ljuter liv i din fantasi, Gabriella Montgomery. Vem är hon? En person med det namnet låter jätteintressant. Återigen är det samma teknik som ovan, att börja med titeln, att börja med namnet. Men här i improvisationens förtecken.
Skillnad hade det varit om jag hade behövt komma på i efterhand vad en person som gruppen träffar heter, för jag har redan genom min förförståelse av den personen, i det här fallet en polisman eller en ledare för ett gäng, en idé av den karaktären och med stor sannolikhet är den personen en man. Statistiskt sätt är det en man.
Prova att skriva fem kvinnonamn på ett papper och tre manliga namn. Nästa gång gör du tvärtom. Antalet kan du variera beroende på hur många SLP’s du tror att du kommer ha möjlighet att etablera och du kan rangordna dem; först två kvinnor, sedan en man.
Med det lämnar jag över ordet för diskussion. Be nice and happy.
Jag spelleder (bekant för många här) just nu World of Darkness rollspelet, Vampire: Victorian Age. Jag tänkte prata lite kort om hur jag försöker tänka kring presentationen av kvinnor i min kampanj. Snarare kanske jag borde skriva, ’hur jag vill tänka’, för det här är inte alltid lätt.
Jag kämpar hela tiden med min setting. Det är skitsvårt att dels skapa starka kvinnoporträtt samtidigt som jag försöker skildra en tid då kvinnors rättigheter var väldigt få generellt. Det är liksom inte alltid så roligt att skildra det heller för jag blir själv arg när jag gör det. Min enda räddning är att min kvinnliga medspelare får lov att spöa skiten ur män som jävlas med henne på grund av hennes kön. Saken är att hon inte "bara” är kvinna utan även vampyr, och det innebär ju att det kan finnas roller som helt transcenderar de strukturer som härskar på den här tiden. Jag skulle vilja skriva: Hon är inte ”bara” kvinna, hon är även människa. Men jag är rädd att historiens förtryck inte riktigt tillåter mig att skriva så. Även om jag också tillerkänner de många kvinnor som slagit sig ur sitt underläge, i de dåtida konservativa strukturer som rådde, all respekt.
Vad erbjuder ditt rollspel som transcenderar de tidvis och många gånger begränsande strukturerna?
Och hår får ni hjälpa till. Jag vet inte riktigt hur den utformningen skulle se ut i just ditt rollspel. Hur erbjuda transcenderande kvinnoroller?
Undvik inte orättvisor
Det finns även en poäng med att måla upp ett samhälle präglat av patriarkala strukturer. I och med att det, om det görs rätt, kan skapa olust och väcka känslor hos läsaren och spelaren samt till viss del verka som realism (även om det i fråga om realism handlar om vår förståelse för historien, vilket erbjuder viss problematik i sig). Att vara kvinna är ju att kämpa i motvind på många håll och kanter. Hur hård ska en vara i presentationen av detta under spel? Ett problem uppstår förstås när en inte låter gruppens spelare transcendera det inneboende motstånd som existerar när en spelar kvinna i rollspel. Om din grupp består av endast män och om någon eller några av dessa spelar kvinnor, skulle du kunna göra en poäng av att motståndet finns och det skulle vara extremt effektivt både för att väcka tankar om orättvisor och för att skapa känslor. Men om gruppen består av 50% kvinnor och de kvinnorna är de enda som spelar kvinnor så blir ju situationen annorlunda. Då måste du i större grad bejaka deras möjligheter att transcendera förtrycket.
Vad är en "bra" skildring av kvinnor?
Det här är på det sätt jag ser det, och vem som helst får jättegärna tillföra sina åsikter kring detta, för det är en komplicerad fråga.
Om du har en kvinnoroll som är förtryckt så skulle jag säga att hennes tankar och hennes känslor är viktiga för att det mänskliggör henne. Hon blir inte bara ytterligare en statist i en struktur som godtages, hon blir en människa och därmed synliggörs orättvisan hon varje dag kämpar i. Se det som en jöl av lervälling och medan männen antingen går runt eller krigar sig igenom så bär hon en klänning till fotknölarna som gör det nästan omöjligt att ta sig upp på andra sidan.
Om du har en kvinnoroll som transcenderar rollen som samhället pådyvlar, kan hon vara en kraft med yttre, fysiska attribut och hennes känsloliv behöver inte i samma grad tas i beaktande. Hennes beteende sätts i större fokus. Hon kan vara en hjälte som alla de män som har samma roll och hon kan vara bättre än dem. Fokus på henne bör inte vara hennes känslor i samma usträckning. Jag ser henne som en pirat som gör vad hon själv vill, som kan fäktas med männen, spela på sitt yttre utan att vara bunden därtill, som klarar situationen och som inte behöver en räddare för hon är räddaren. Hon behöver inte vara den fysiskt starkaste i gruppen, hon får slåss oschysst, hon får vara hämndlysten, hon får ha ett helvetiskt humör. Hon är inte bunden till några konventioner.
Strukturer och tekniker att arbeta med
Något jag också vill kika på är strukturernas uppluckring. Om vi föreställer oss ett ganska traditionellt rollspel i exempelvis fantasy- eller historisk miljö, så föreställer vi oss också oftast att kvinnor är pigan i jölen som med sin klänning kämpar fram men som vanligtvis inte syns i massan såvida hon inte även är ett plottool.
Strukturerna är sådana att de är förefaller hårda ramar som måste åtlydas av sina invånare. Ett fokus därför på just strukturerna i representationen i rollspel blir plötsligt intressant. Ett hemligt sällskap skulle kunna vara toppstyrt av en kvinnlig styrelse lika gärna som av en manlig sådan utan att realismen påverkas. Det beror på att styrelsen redan är bortom mänskliga ramar, styrelsen som funktion i spelvärlden är inte bunden av strukturerna. Det spelar alltså ingen roll vem som innehar posterna. Utgår vi från det hemliga sällskapet (vi kan kalla det ett handelsgille, en religiös orden, en militär organisation, det spelar ingen roll) kan vi utan problem placera ut dessa individer i samhället som starka i sin egen rätt. Annat hade det varit om vi först målat upp en kvinnoroll och utifrån denna försökt passa in henne i rollen som en del av styrelsen. Vår förförståelse för kvinnans roll i sagda samhälle hade begränsat oss i vår applikation av rollen. ”Hur får jag min kvinnliga roll att sitta i styrelsen?” är fel fråga att ställa. Den rätta frågan att ställa är: ”Hur är den här kvinnliga rollen som sitter i styrelsen för den här mäktiga organisationen?” Den här tekniken arbetar med vår förförståelse av hur saker och ting är. Det är mycket svårare att utgå från en roll som vi i vårt medvetande redan delvis formulerat, än en roll som är en blank sida men har en titel.
Jag vill ha en drottning i mitt äventyr. Jag vill ha en krigarhövding. Hur ska hen vara?
Prova med ett tankeexperiment.
Improvisationens fallgropar
Det är lätt att märka skillnaden mellan det improviserade spelmötet och det förberedda. Jag har många gånger i efterhand insett att när jag improviserat någonting så faller jag ofta tillbaks i gamla beprövade och ojämställda hjulspår som jag matats med under hela min uppväxt. Jag har svårt att impulsivt, ”on the fly”, skapa de kvinnliga rollerna som jag annars är ganska duktig på. Det handlar om vana och om att strukturerna är starka och lever i oss alla, i vår förståelse av omvärlden och samhället osv. Jag tror att detta går att lösa genom lite arbete, genom att förbereda mallar som frångår det här konservativa tänket. Förbereda karaktärer som är starka i sin rätt, utan att vara män. En sådan liten förberedelse som att komma på ett spännande namn som ljuter liv i din fantasi, Gabriella Montgomery. Vem är hon? En person med det namnet låter jätteintressant. Återigen är det samma teknik som ovan, att börja med titeln, att börja med namnet. Men här i improvisationens förtecken.
Skillnad hade det varit om jag hade behövt komma på i efterhand vad en person som gruppen träffar heter, för jag har redan genom min förförståelse av den personen, i det här fallet en polisman eller en ledare för ett gäng, en idé av den karaktären och med stor sannolikhet är den personen en man. Statistiskt sätt är det en man.
Prova att skriva fem kvinnonamn på ett papper och tre manliga namn. Nästa gång gör du tvärtom. Antalet kan du variera beroende på hur många SLP’s du tror att du kommer ha möjlighet att etablera och du kan rangordna dem; först två kvinnor, sedan en man.
Med det lämnar jag över ordet för diskussion. Be nice and happy.
