Man Mountainman
Storsvagåret
Och med hjältar menar jag inte nödvändigtvis människor som är bättre än gemene man, vare sig till förmåga eller till moral, utan helt enkelt personer vars subjektiva strävanden, mål, framgångar och nederlag är av intresse för oss, personer som vi identifierar oss med såsom människor som kämpar, lyckas och misslyckas, personer vars inre drivkrafter också driver den yttre berättelsen och utgör dess stoff, substans och livgivande gnista.
Jag ska försöka förklara mig bättre. I litteraturen är det möjligt att skildra människor mer eller mindre ur ett utifrånperspektiv, och från ett sådant perspektiv kan de lätt framstå som löjliga: Alla deras strävanden är fåfänga; deras triumfer och nederlag framstår som oerhört obetydliga. De blir löv för omständigheternas vindar, kastade hit och dit av den godtyckliga tillvaron och av sina egna idiotiska drifter. En sådan litterär skildring kan till exempel tjäna till att illustrera det löjliga i den mänskliga tillvaron, eller den djupa brist på mening som på en nivå alltid finns där, eller också hur människan under vissa omständigheter reduceras till ett blott ting, som lyder under obegripliga och skrämmande lagar.
Men är samma skildring möjlig i rollspel? Min spontana tanke är "nej". Författaren kan ta samma utifrånperspektiv till sina karaktärer som han vill bjuda sina läsare på, men en rollperson animeras alltid av en spelare, som inte kan undvika att gestalta rollpersonen "inifrån". För spelaren är rollpersonen det enda eller åtminstone huvudsakliga medlet genom vilket han kan kontrollera fiktionen (annars vore det inte, låt oss enas om detta, rollspel), och spelaren kan således inte låta bli att tänka på fiktionen i termer av rollpersonens strävanden och mål, framgångar och motgångar.
Man kan visserligen, som en hypotes, föreställa sig att spelaren ställer sig utanför sin rollperson på samma sätt som en författare kan tillåta sig att ställa sig utanför sina karaktärer, och nöja sig med att beskriva dennes handlingar snarare än att gestalta dem. Men så länge rollpersonen är hans primära verktyg för att kontrollera fiktionen, kommer den även att bli hans primära källa till feedback från fiktionen: det är från rollpersonens handlingar, dess framgångar och misslyckanden, som spelarens fortsatta möjligheter att påverka fiktionen stammar. Sålunda kan han inte frigöra sig från sin rollpersons strävanden, eftersom de utgör hans gränssnitt mot fiktionen. Hans intressen är, om inte identiska med, så i alla fall oskiljaktligen förenade med rollpersonens.
Den enda lösning jag kan tänka mig är en kompromiss, nämligen att man flyttar fokus från de rent individuella rollpersonerna till något mer övergripande skeende, som får tjäna som berättelsens verklige "hjälte" — en opersonlig hjälte, men likväl en hjälte som följer något slags strävanden. Här kunde man tänka sig en omvälvande händelse som ett krig eller en revolution, eller också en sakta malande process som den obegripliga byråkratin i en Kafkaroman. Då kunde spelarna flytta sitt intresse från de mänskliga rollpersonerna till denna opersonliga hjälte, och låta de tidigare bli blotta spelpjäserna i den senares sinneslösa "planer". Men detta är egentligen bara att personifiera något opersonligt, och man har då kanske inte alls undkommit problemet utan bara omgestaltat det. Dessutom kunde man kanske invända att ett spel där man gestaltar en sinneslös process har föga gemensamt med det vi normalt kallar rollspel.
PS: Den som känner sig hemma i en humanistisk akademisk jargong kan kanske ersätta alla instanser av "hjälte" i det ovanstående med "subjekt", för att på så vis bättre förstå vad jag menar.
Jag ska försöka förklara mig bättre. I litteraturen är det möjligt att skildra människor mer eller mindre ur ett utifrånperspektiv, och från ett sådant perspektiv kan de lätt framstå som löjliga: Alla deras strävanden är fåfänga; deras triumfer och nederlag framstår som oerhört obetydliga. De blir löv för omständigheternas vindar, kastade hit och dit av den godtyckliga tillvaron och av sina egna idiotiska drifter. En sådan litterär skildring kan till exempel tjäna till att illustrera det löjliga i den mänskliga tillvaron, eller den djupa brist på mening som på en nivå alltid finns där, eller också hur människan under vissa omständigheter reduceras till ett blott ting, som lyder under obegripliga och skrämmande lagar.
Men är samma skildring möjlig i rollspel? Min spontana tanke är "nej". Författaren kan ta samma utifrånperspektiv till sina karaktärer som han vill bjuda sina läsare på, men en rollperson animeras alltid av en spelare, som inte kan undvika att gestalta rollpersonen "inifrån". För spelaren är rollpersonen det enda eller åtminstone huvudsakliga medlet genom vilket han kan kontrollera fiktionen (annars vore det inte, låt oss enas om detta, rollspel), och spelaren kan således inte låta bli att tänka på fiktionen i termer av rollpersonens strävanden och mål, framgångar och motgångar.
Man kan visserligen, som en hypotes, föreställa sig att spelaren ställer sig utanför sin rollperson på samma sätt som en författare kan tillåta sig att ställa sig utanför sina karaktärer, och nöja sig med att beskriva dennes handlingar snarare än att gestalta dem. Men så länge rollpersonen är hans primära verktyg för att kontrollera fiktionen, kommer den även att bli hans primära källa till feedback från fiktionen: det är från rollpersonens handlingar, dess framgångar och misslyckanden, som spelarens fortsatta möjligheter att påverka fiktionen stammar. Sålunda kan han inte frigöra sig från sin rollpersons strävanden, eftersom de utgör hans gränssnitt mot fiktionen. Hans intressen är, om inte identiska med, så i alla fall oskiljaktligen förenade med rollpersonens.
Den enda lösning jag kan tänka mig är en kompromiss, nämligen att man flyttar fokus från de rent individuella rollpersonerna till något mer övergripande skeende, som får tjäna som berättelsens verklige "hjälte" — en opersonlig hjälte, men likväl en hjälte som följer något slags strävanden. Här kunde man tänka sig en omvälvande händelse som ett krig eller en revolution, eller också en sakta malande process som den obegripliga byråkratin i en Kafkaroman. Då kunde spelarna flytta sitt intresse från de mänskliga rollpersonerna till denna opersonliga hjälte, och låta de tidigare bli blotta spelpjäserna i den senares sinneslösa "planer". Men detta är egentligen bara att personifiera något opersonligt, och man har då kanske inte alls undkommit problemet utan bara omgestaltat det. Dessutom kunde man kanske invända att ett spel där man gestaltar en sinneslös process har föga gemensamt med det vi normalt kallar rollspel.
PS: Den som känner sig hemma i en humanistisk akademisk jargong kan kanske ersätta alla instanser av "hjälte" i det ovanstående med "subjekt", för att på så vis bättre förstå vad jag menar.