DeBracy said:
Antagligen för att de flesta av oss är känslomänniskor och heller jublar än dissekerar? Och vad du jublar åt säger ju nåt om vad du är ute efter; "Det här är mitt awesome."
Skillnaden mellan kul och awesome ligger nog helt i värdeladdningen. Kul är kul och awesome är typ ascoolt. Kickass. Det som får dig att studsa på stolen för att det bara är så himla bra (bokstavligt eller bildligt).
...och då kommer jag nog tillbaks till åsikten att jag inte gillar awesome. Jag vill inte att saker ska vara ascoola. Jag vill inte att de ska vara kickass. Jag vill inte studsa på stolen för att det är så himla bra, oavsett om det är bokstavligt eller bildligt.
När jag spelar djupimmersionistiskt ska jag ju inte känna så om inte karaktären gör det, och karaktärer känner det sällan på det viset.
När jag inte spelar djupimmersionism utan bara vanligt problemlösande så är jag liksom ute efter att uppgå i
problemet istället. Jag är inte ute efter nån känsla av "wow", jag är ute efter en lugn och sval känsla av "intellectual accomplishment".
Så om jag fattat dig rätt så
är det nog så att jag, utom när jag kör Evolutionens Barn eller liknande samberättande (eller, OK, i D&D4e också, men det är lite som att vilja vinna i fia med knuff), inte är intresserad av awesome. På samma sätt som jag alltid gnällt över det klassiska "kul".
Och nä, jag skriver det inte för att verka märkvärdig. Jag försöker bara förstå hur awesome funkar i huvudet på andra, och hur jag ska relatera det till min egen eftersökta upplevelse.