Nekromanti Texter i äventyr tänkta att läsas upp för spelarna

[Björn den gode]

Spoiler

Rymdhamster: att det blir som att högläsa ur en roman. Och självfallet finns det hela inlevelsegradsfrågan att ta hänsyn tíll. Jag kan förstå att sånna här texter skulle vara ett hinder ivägen för djupimmersion.

Wilper: Om jag spelar "seriöst" så föredrar jag att inte jag eller någon annan behöver läsa innantill, det bryter tempot.

Dazuman: Det är ofta ganska uppenbart när SL börjar läsa blocktext, eftersom det bryter berättarmönstret och skapar en känsla av inkonsekvens. Men jag tror att det finns spelledare som är duktiga på att läsa blocktext på "sitt eget sätt" och därmed minimerar stilbrottet.

Rangertheman: Dessutom var de ofta ganska styltiga och bröt stämningen alltför mycket. [/quote]

Zire: Det är nästan omöjligt att inte bryta upp spelmötet till "en liten högläsningsstund innan man får fortsätta spela" och gillar man inte det (som jag) så blir det tufft för SL att göra det bra.

Så här mycket har jag inte citerat sen jag spelade varulvsspel

Min poäng är att ni alla har fel. Ni verkar utgå från att det är något dåligt med stilbrytande, tempobrytande mm i sig istället för att se det som ett konstnärligt grepp. Jag tror dessutom många spelledare gör samma fel, att de försöker 'dölja' att de läser direkt ur boken vilket inte blir bra.

Jag tycker att högläsningstexter blir som bäst när de används som just högläsningstexter, där vi gör ett tydligt stilbrott utan att för den delen göra avkall på stämning eller konstnärlig kvalité.

För att ta ett exempel från ett relaterad område. När jag lajvade Inside Hamlet så var det till stora delar som ett 'vanligt' lajv, vi gick runt och pratade med varandra, levde oss in i våra roller och skapade berättelser. Men ett antal gånger under lajvet så byttes musiken, hela rummet släcktes ned, spotlights lyste upp en liten yta och sen spelades en faktiskt scen ur hamlet (pjäsen upp). För mig fungerade det jättebra. De skämdes inte för att bryta tempot utan gjorde det istället superuppenbart, så vill jag ha det i rollspel också. Jag vill att spelledaren använder ett kodord för att inleda läsningen, byter taltempo och röstläge för att sen läsa texten. Omfamna det.

Det här lär inte fungera för alla, 2097 har många bra argument om både att det är svårt att högläsa och att det är svårt att koncentrera sig för att lyssna på men jag tycket inte att något är svårt är en anledning att ge upp utan bör istället ses som en möjlighet och jag kände att det här perspektivet saknades lite.

 

[2097]

Jag hade ju lite andra argument också förutom det rena funkisperspektivet: ex vis att det kan vara vansklig pedagogik för äventyrsläsarna + att det kan urholka delaktighetskänslan & emergensen.

Martins (and how I love him) nersläckande under Hamlet är kanske lite som mitt försök att ha preppade texter till "kassetterna" som spelarna hittade i Yellow Light på Dancon. Men, det är och förblir ointeraktiva inslag. Och det är kanske inte det hetaste. (Hamlet gjorde det dessutom värre på ett sätt; iom det inte gick att välja när man skulle interagera med det inslaget eller inte. När det kom till mina hippieband gick det åtminstone att välja om/när man skulle trycka på "play".)

 

[Sapient]

Jag brukar gilla att sådana texter finns. Jag brukar inte läsa upp dem.

Så, skälet till att jag gillar dem är att generellt tycker jag många äventyr är erbarmligt dåligt strukturerade, med information utspridd på olika platser, dålig konsekvens med hur den presenteras och lite eller ingen "stämningstext" eller andra beskrivande element. (Ibland är det gott om dem i början, fyrtioelva stämningstexter som beskriver värdshuset, fem som rör stämningen i byn, en som beskriver omgivningen - och sen färre, färre, färre. Mot slutet inga alls. Hmm, skrev ni allt på en eftermiddag och orken tog slut eller?)

I värsta fall kan det tom vara så att illustrationer ger information som går på tvärs med vad som återfinns i olika avsnitt i texten, så att jag riskerar att ge spelarna oklara eller motstridiga direktiv om sådana saker som hur det ser ut mm baserat på det.

I dåligt skrivna/dåligt strukturerade äventyr, är "läs denna text"-rutor ofta en iaf begriplig sammanfattning av sådant som annars hade varit svårt att finna.

I den bästa av världar skulle de inte behövas.

 

[Reddokk Fheg]

Det jag nog stör mig menst på är när SL inte har förberett sig och har den aktuella texten redo. Typ
"Ni rider uppför en ganska stup kulle. vägen är full av andra resande och det är en sval höst dag stolen står högt men vinden är lite kylig. Ni passerar kullens krön och... Öh vänta jag ska ta fram texten. den var ju här någonstans. Ge mig en minut"

Ska man läsa förskriven text så bör man se till att man har den framför sig. ett bra tips är att hålla den dold. gör man det då rätt märks det inte allt för mycket att man går över från en improviserad dialog till text läsande. Kommer att märkas om man nu inte råkar vara suverän på detta. men mycket mindre än om man måste ta upp en bok eller ett papper och helt uppenbart börja läsa från en text.

 

[Bolongo]

Jag tyckte det funkade OK i Curse of Strahd, men då på grund av att jag lade ned en del jobb på det.

Först noterade jag att det fanns en tanke bakom beskrivningarna, att de följde vissa mönster.
Sedan översatte jag de största bitarna text (oftast inledningarna till en ny sektion) till svenska i förväg.
Slutligen jobbade jag på att få in den nämnda tematiken i mina egna beskrivningar, både när jag improviserade och när jag simultantolkade de mindre texterna.

Så, inte någon time-saver direkt.

 

[Mannen i skogen]

När jag spelledde "9 systrar" började varje avsnitt med en liten bakgrundstext. Insåg att en direkt högläsning skulle bryta stämningen lite för mycket. Lösningen var inte att försöka ändra på det utan att bejaka det. Jag läste upp bakgrundstexterna med journalfilmsröst (efter att ha kollat med spelarna att det var okej). Då blev det åtminstone tydligt vad som var bakgrundstext och när själva äventyret fortsatte.

Nej, det funkar knappast varje gång.

 

[Reddokk Fheg]

Alltså, allt är ju dåligt om det görs dåligt. Där är uppläsande av text knappast unikt =)

Självklart. men vad jag menar är att jag tror många SL tror sig vara bättre på högläsning än de är. Typ tror att det här är jag bra på medan de i själva verket bara är hyfsade eller värre. Det är lätt att överskatta ens förmågor. speciellt om spelarna inte säger något

Medhåll till tusen. Som spelare torde en bra, mer fri, beskrivning nästan alltid att kännas bättre än även en bra förskriven och sedan uppläst text. Men att det är bättre för SL än för spelarna behöver väl inte var en nackdel? Jag tänker att en stackars SL också behöver ha en dräglig tillvaro =)

Detta håller jag med om. Som SL är det ganska mycket man ska tänka på. Och ofta rätt mycket förarbete både om det är ett eget äventyr eller man har ett färdigt. Det krävs förarbete. och ibland räcker inte riktigt tiden till eller man väljer att prioritera någon annan aspekt av äventyret. och då kan förskrivna texter underlätta rätt mycket. Och som spelare har jag förståelse för att SL inte alltid kan göra allting på det bästa sättet. ibland kan det behövas kompromissa

Jag vet att jag själv mer än en gång som SL hamnat i situationen där jag helt enkelt inte hunnit förbereda mig lika mycket som jag velat. spelmötet närmar sig och vad har jag för valmöjligheter? ställa in det för att jag inte hunnit med riktigt allt jag velat. Eller göra det bästa av situationen. och i sådana fall kan förskrivna texter hjälpa mycket. Det blir kanske inte riktigt som jag velat men som sagt ibland måste man kompromissa

Så tycker inte det är något fel att högläsa någon text ibland även om det inte blir perfekt. Tycker dock inte det får bli för mycket av det och inte heller för långa texter. Ska SL läsa upp en flera minuter lång text då krävs det så mycket för att folk ska kunna fokusera och hänga med. Texten måste vara bra och intressant. SL måste läsa riktigt bra och ändå räcker det oftast inte till om det är för lång text
Även om Rollspel i stort sett är en form av historie berättande är de flesta nog inte intresserade av att höra en 5 min lång monolog utan att de kan agera på något sätt

 

[2097]

Även om Rollspel i stort sett är en form av historie berättande

?!??!!?!????!????

 

[Fiktionslek]

Jag för min del älskar höglästa inslag. Jag vill helst att det ska kännas att man spelar i förhållande till ett stoff (när man gör det) och uppskattar att man inte bara befinner sig i same-same läge hela tiden, utan varierar spelet med improvisation–högläsning och immersion–distans (dock är det inte säkert att högläsning=distans). Det är bara fräckt, tycker jag, när texten inte stämmer längre för att något hänt i spelet. Då måste SL rätta det efter att ha högläst, och alla blir liksom medvetna om den »frihet i förhållande till stoffet« som jag uppskattar som något av det bästa med rollspel. Jag har inget problem med att någon stakar sig vid läsningen. Min första spelledare hade dyslexi, men inte satt vi och stönade och tjurade eller bad honom improvisera för det! Dock är min upplevelse att folk i allmänhet läser bra och med flyt. Många har ju övat länge genom att läsa högt för sina barn eller yngre syskon, t.ex. Jag gillar för övrigt även höglästa cut-scenes från skeden som rollpersonerna inte vet nåt om men som spelarna får höra. Höglästa intron är också the shit enligt mig, för det gör att man kommer igång snabbt och lätt.

Jag har inget emot immersion eller improvisation – det råder det liksom ingen brist på ändå i ett genomsnittlig rollspelsäventyr. Däremot känner jag alltid ett styng av besvikelse när jag hör en SL säga nåt i stil med »jag kör inte med färdiga äventyr – jag improviserar ändå nästan allt!« eller »jag improviserar utifrån rumsbeskrivningarna så ni kan leva er in mer!«. Visst finns det kassa skrivna rumsbeskrivningar, men jag tycker ändå de är välkomna avbrott i improviserade beskrivningar som (helt naturligt) är fulla av »öööh«, »då va«, »å liksom där va så«, »vahetere« etc.

Hälsar

Christian

 

[2097]

Så stark är min reaktion för detta att det får mig att tänka på den här gamla slagdängan:

"We love pigs." Imagine that as the rallying cry of people finding one another to enjoy their interest together.

Only then they might find ...

- Some of them love to kill, butcher, and roast pigs, and then fall to a joyous meal accompanied by side dishes and intoxicating beverages. - Some of them love to purchase and trade entertaining representations of pigs, whether china-glazed statuettes or photography or whatever. - Some of them love to house, breed, and raise pigs, habituating them to humans and distributing them to like-minded people as pets

Sincerely proclaiming "We love pigs" is not sufficient to ensure that any random grouping formed from these people will be able to have fun loving pigs together. Nor will it be functional for anyone to lay claim for their favored way to be the one-and-only way.

But that's what happened to the role-playing hobby. Somehow, "we love role-playing" is supposed to overcome any differences concerning why we play. And that is stupid, because it means that people get addled by the identity-issue of being a gamer and therefore suffer frustration and no fun because they keep trying to play with people with utterly different priorities (who are in exactly the same position). In trying to resolve it, their discussions instantly get bogged down with competing claims regarding who is or isn't the "real role-player" in the room.

Känner så starkt kring detta med textboxarna helt plötsligt, det vrider sig magen, axlarna krampar. Men, det är egentligen inte så att den ena inställningen till grisarna "har fel". Och, många av mina favoritmoduler har textboxar av det här slaget. Dom blir lite bökigare att använda men jag får bita ihop och försöka hitta den viktigaste infon i dom. Jag ska försöka slappna av. Jag får ta mitt hat för vad det är -- en känsloreaktion, inte min yttersta drivkraft. Även om det har styrkan av ca sju gånger sjuttio vitbrända solar. Jag kan härbärgera det, det ryms i mig. Hoppas jag får nån sömn i natt.

 

[2097]

Ps
?????