Nekromanti The source of all inspiration

L

Lord Renisis

Warrior
Joined
26 Jul 2003
Messages
376
Location
Linköping
Är det möjligen LOTR-böckerna? Eller kanske Pirates of the Carribean? Varför inte Alien eller Matrix?
Vad är det bästa du sett/läst? Något som kanske inspirerat dig till en riktigt cool DoD karaktär? Eller varför inte en kampanj till Mutant, eller en superond superskurk till Kult?
Vad jag menar är: Har du någon gång sett någon riktigt cool film, eller läst en riktigt bra bok för att sedan tänka: Ofan, det var bra. Skulle man möjligen kunna göra den här snubben till en rollperson, eller varför inte den här filmens story till en riktigt tuff kampanj.
Vart inspireras ni av? :gremlaugh:

/Renisis - som är i full färd med att läsa Eon III och Sorgernas Brunn
 
Det jag inspirerats allra mest av, alla kategorier, är förmodligen mangan Blade of the Immortal. Samurajdraman brukar annars inte riktigt vara min kakbit, men Blade of the Immortal har allt. En skönt semianakronistisk jargong, intressanta inblickar i liv och död i 1700-talets Edo, tuffa strider, vapenfetischism, en invecklad och fängslande intrig, lysande karaktärsskildringar och massvis av ååångest. Framförallt är den vädligt vackert tecknad. Vad är det då som är så inspirerande? Först och främst karaktärerna - författaren Hiroaki Samura har många sköna idéer och koncept, är en utsökt känsloskildrare och en mästare på att hantera allt från kaxigt drägg och tystlåtna, stenhårda ronin till plågade små Ymireska samurajtöser/geishor. (Och justja, där finns inga ninjor. Skönt va?). Än mer inspirerande är måhända sättet han bygger upp sin dramaturgi på - hur han låter karaktärerna stå i centrum för berättelsen och sakta avslöjar mer och mer om dem, hur han introducerar folk i handlingen och flyttar ut dem hur handlingen, hur intriger och konfrontationer sakta byggs upp till en osannolikt nyanserad spiral där man till sist inte har någon aning om vem man egentligen ska sympatisera med. Balansen mellan humor, action och drama är också föredömlig.

Så Blade of the Immortal är bara inte bäst i största allmänhet, utan också den bästa inspirationen jag stött på utan att rippa koncept rakt av. Det enda som möjligen kan tävla är den dramaturgiskt och karaktärsmässigt geniala animeserien Neon Genesis Evangelion, men den håller inledningsvis en alltför ojämn kvalitét.

Sedan finns det några saker som inte inspirerar mig så mycket i det långa loppet som hjälper mig att med kort varsel komma i stämning inför spelledande i en viss miljö. Om jag känner brist på inspiration och entusiasm när jag ska spelleda fantasy tittar jag tex på några valda bitar av Sagan om ringen-filmerna eller 'Musa' så är problemet med ens löst och fantasysuget återupplivat. Ska jag SL:a något i en modern miljö tittar jag på samma sätt kanske på någon asiatisk maffia/actionfilm med grymt soundtrack, mycket neon och trånga gator. En av inledningsscenerna till "Infernal Affairs 2" är en höjdare på den punkten, till exempel.

- Ymir, som annars får inspiration från alla möjliga håll
 
My Muse

Den inspiration som faktiskt har fått mig att skriva något sammanhängande och presenterbart har kommit från serierna "Sandman", "Books of Magic" och "Hellblazer". De inspirerade mig så mycket att jag skrev ett helt rollspel i en värld som liknar den i serierna. Miljön i den kändes som om den lämpade sig mycket väl för rollspel, och som om den uppmuntrade ett spel där rollpersonerna är gamla, erfarna och kompetenta, snarare än små fåniga nybörjare. Det gillar jag.

Annars tar jag inspiration från precis vad som helst. Jag brukar ganska ofta basera mina rollpersoner på något jag nyligen läst, men försöker göra det på ett så subtilt sätt att det bara är jag själv som förstår varifrån inspirationen kommer.

Jag försöker ta inspiration från allt jag läser och ser. Halva poängen med att tillgodogöra sig kultur är att kunna använda den i det egna skapandet.

/tobias
 
...is everything

Jag inspireras av allt. Just nu är det väldigt mycket Usagi Yojimbo och Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, men det är ett specialfall och lär säkert ändras imorgon.
 
Det finns ett par saker jag återkommer till om och om igen och som genomsyrar allt jag gör.

Min största idol alla kategorier är serietecknaren/allkonstnären Joakim Pirinen. Han är den stora nonsensmästaren. I hans serier kan karaktärer och miljöer helt byta utseende och stil från ruta till ruta, och han är mästerlig på att skriva pladderdialoger som egentligen inte betyder något, men som ändå får någon sorts betydelse iaf. När en av hans karaktärer ombeds plocka en blomma och han kommer tillbaka med en "maglafurika", då förstår man att direkt vad för en sorts delikat, snorklig fantasiblomma det är den lilla rackaren har hittat på. När han sedan kommer tillbaka med en "snoffo-moris" då förstår man direkt att det denna gång blivit en fet, äcklig, korvig rotväxt. På samma sätt kan Pirinen skriva en massa galet pladder med ord som egentligen knappt betyder något, men som ändå i sin helhet får läsaren att direkt förstå vad som omtalas. Det krävs en särskild känsla för språket för att få läsaren att förstå att man pratar om punkband, leksaker, reklam, mäklare eller mat när man använder mer eller mindre egenpåhittade ord. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg som ballade ur i en uppradningsorgie av märkliga sexhjälpmedel och en sorts surrealistisk afrikainspirerad mardrömssex. Det inlägget var en ren hyllning (eller pastich) till Pirinen.

Inspirationen märks ibland när jag skriver rollspel också (särskilt när jag namnger spelledarpersoner och monster), men är kanske tydligast när jag spelleder.

Sedan finns det en sak som jag om och om igen kommer tillbaka till, fastän jag kanske inte tycker att det är särskilt "fin" eller "bra" kultur. Det är de två första delarna i spelet Secret of Monkey Island. Jag kan inte riktigt peka på vad som fängslar mig så med dessa spel, men jag tror att det är kontrasten mellan det melankoliska och det lekfulla som jag gillar så djäkla mycket. När jag ser de mörka miljöerna med alla små lampor och ljussken i fjärran, och när jag hör den lite sorgsna, vemodiga musiken i bakgrunden, så hamnar jag i det där känsloläget som man brukar hamna i när det regnar utanför och man enbart har levande ljus i rummet. Då träffar komiken och galenskaperna helt rätt. Det går rakt in i hjärtat. Det är kanske därför jag tycker att kärlekshistorien i Monkey Island är en av de mest engagerande som någonsin funnits. Det är lite lustigt, men jag har enklare för att leva mig in i den karikatyrvärlden än i världar som skapats av författare försöker vara så verklighetstrogna och vardagliga som möjligt.

Många andra saker jag gillar har tydliga likheter med SoMI: Barnboken Till Vildingarnas Land (miljöerna är lika mörka och inbjudande), Princess Bride (karaktärerna är lika utmejslade, och det finns en lika stark kontrast mellan det vemodiga och det hurtigt komiska) och Bone (handlingen tar samma hopp mellan det dramatiska och det lättsamma). En lustig sak är att jag tycker att Bone är en av de mest spännande serier jag läst, precis som att Monkey Island är ett av de spel som fått mig att skruva på mig mest i spelarstolen. Jag har läst många skräckserier och spelat många skräckspel, men de brukar sällan klara att få mig att sitta på nålar på samma sätt som Bone och SoMI.

Så... Tja, Secret of Monkey Island är en stor inspirationskälla. Det märks extremt tydligt i Flux, det är tänkt att märkas i Eskapix, och min målsättning var nog att det skulle märkas tydligt i Dixieland after Dark, även om jag kanske delvis schabblade bort det där. Det märks i allt mitt spelledande, iaf.
 
för min del så känns det mesta inspirerande faktsitk. Man kan alltid plocka nått från de meduier so man rör sig i. Oavsett om det är rollspels anknytet eller ej, så kan man näsatn alltid hitta nån grej som man sedan flyttar över till sin karaktär eller äventyr.
Fast vissa saker har ju inspirerat en mer, som t. ex Sagan om ringen-trilogin & sedemera de filmerna är ju helt klart imponerande att läsa !
 
Tordyveln flyger i skymningen - Maria Grivfe
Fick mig in på "rätt" bana.

Sagan om ringen -JJR Tolkien
Har jag insett långt senare att den påverkade mig stort, nästan alla mina äventyr snurrade runt den, när jag började spela rollspel i åttan.

Allt jag läser kan översättas - oavsett gangre och författare

Jag kan passa på att göra reklam för:
"Att stilla herrevrede - trolldom på Vegeholm 1653-54" , Bengt Ankarloo, Författarbolaget, serie Människan i historien (1998) falkenberg.
 
"Midnattsfolket"

...av en John Masefield läste jag någon gång i mellanstadiet, min intensivaste gamer-period. Jag minns inte mycket av den boken, men jag kommer ihåg att den hade en skön stämning av "mys-fantasy" som jag gärna inspirerades av. Rekommenderas till de som har barnasinnet kvar.
 
moi, moi... det här var inte lätt...

Måste nog börja med att hålla med vissa av föregående talare och svara; Allt. För jag tillhör kategorin folk som kan få idéer från de mest underliga håll. Åjo....

Men, efter att ha sökt i mitt inre ett kort slag, jag måste nog ändå säga att en av mina stora, stora, inspirationskällor faktiskt är allt som har med Dragonlance att göra... Förr eller senare letar sig alltid något Dragonlance-relaterat in i det jag gör, vare sig jag vill eller inte. (För ett tag sen upptäckte jag och en vän att vi döpt en av våra huvudkaraktärer efter en person i Dragonlance-böckerna. Utan att tänka på det. Läskigt.)

En annan stor källa till idéer, inspiration och skaparlusta är ändå andra skapare ... Bara genom att läsa Sf-bokhandelns katalog kan jag få femhundra knasiga uppslag, och lust att skriva åtminstone hälften på studs... Och när man läser ett riktigt gött inlägg, eller tar sig en kik på ett gediget spel, då blir man sporrad att göra något minst lika bra, om inte bättre...

Sen får jag som sagt idéer från allting... Kihi... :gremgrin:
 
Det mesta

Så gott som allting. Jag har framför allt en egenhet att hitta de bra delarna i annars helt värdelösa verk. Jag kan vaska fram de små guldkornen som finns i riktigt dåliga noveller, urkassa filmer och sunkiga TV-serier. Detta är rätt praktiskt då man nästan aldrig riskeras avslöjas att göra en dålig rip :gremwink:


/Naug, allätare
 
Givet...

Teveserien MillenniuMs stämning inspirerade mig till skapandet av mitt eget rollspel In the Dark. Annars brukar jag lätt influeras av en mängd olika saker i mitt skrivande - ibland blir influenserna tydligare, i andra fall mindre tydliga (och i tredje fallet är de tydliga, men hämtat från något som de flesta i en målgrupp inte känner till). Dessutom slänger jag gärna in olika sk. "homage" för saker jag gillar till saker jag skriver.

I skapandet av Karaktärer bygger jag gärna Karaktärer runt
två Karaktärer i Mutant har jag t.ex. vagt baserat på Jayne (ifrån Firefly) och Sizouko ((sp?) ifrån Farscape). Med andra ord, jag använder gärna en uppsjö av olika saker för inspiration :gremgrin:
 
- Xenogears
- Max Andersson
- Selma Lagerlöf
- Planescape: Torment

Där fick jag stryka en massa annat, men vafan, livet handlar om prioriteringar.

- Lycan
 
Kul att se någon som listar "Planetscape Torment". Det är ett av mina absoluta favoritdataspel därför att det är så långt från klichéer som man kan komma. Ändå ser man det inte nämnas så ofta som det borde. Jämför (eller jämför inte) med "Champions of Norrath" som jag just spelar på PS2 - så löjlig story att det nästan är komiskt, men bara nästan. Vad sägs exempelvis om uppdraget att hugga sig väg genom horder av odöda riddare i underjorden för att återbörda bortsprungna kattungar till en snorunge som i övrigt saknar varje ankytning till den obefintliga handlingen?
 
Torment

Torment är nog ett av de tre bästa datorrollspelen genom tiderna (med viss marginal för att jag inte har spelat alla spel. Fullständigt lysande.

Nej, nu måste jag nog installera det igen.
 
Re: Torment

Framförallt var karaktärernas särdrag, namn och bakgrundshistorier mycket bra och när historien avslöjade sig hade den en helt golvande logik med ett knippe plot-twists värdiga Shaylaman. Filmerna man fick se när de tunga trollformlerna avfyrades är också något man minns.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top