Det finns ett par saker jag återkommer till om och om igen och som genomsyrar allt jag gör.
Min största idol alla kategorier är serietecknaren/allkonstnären Joakim Pirinen. Han är den stora nonsensmästaren. I hans serier kan karaktärer och miljöer helt byta utseende och stil från ruta till ruta, och han är mästerlig på att skriva pladderdialoger som egentligen inte betyder något, men som ändå får någon sorts betydelse iaf. När en av hans karaktärer ombeds plocka en blomma och han kommer tillbaka med en "maglafurika", då förstår man att direkt vad för en sorts delikat, snorklig fantasiblomma det är den lilla rackaren har hittat på. När han sedan kommer tillbaka med en "snoffo-moris" då förstår man direkt att det denna gång blivit en fet, äcklig, korvig rotväxt. På samma sätt kan Pirinen skriva en massa galet pladder med ord som egentligen knappt betyder något, men som ändå i sin helhet får läsaren att direkt förstå vad som omtalas. Det krävs en särskild känsla för språket för att få läsaren att förstå att man pratar om punkband, leksaker, reklam, mäklare eller mat när man använder mer eller mindre egenpåhittade ord. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg som ballade ur i en uppradningsorgie av märkliga sexhjälpmedel och en sorts surrealistisk afrikainspirerad mardrömssex. Det inlägget var en ren hyllning (eller pastich) till Pirinen.
Inspirationen märks ibland när jag skriver rollspel också (särskilt när jag namnger spelledarpersoner och monster), men är kanske tydligast när jag spelleder.
Sedan finns det en sak som jag om och om igen kommer tillbaka till, fastän jag kanske inte tycker att det är särskilt "fin" eller "bra" kultur. Det är de två första delarna i spelet Secret of Monkey Island. Jag kan inte riktigt peka på vad som fängslar mig så med dessa spel, men jag tror att det är kontrasten mellan det melankoliska och det lekfulla som jag gillar så djäkla mycket. När jag ser de mörka miljöerna med alla små lampor och ljussken i fjärran, och när jag hör den lite sorgsna, vemodiga musiken i bakgrunden, så hamnar jag i det där känsloläget som man brukar hamna i när det regnar utanför och man enbart har levande ljus i rummet. Då träffar komiken och galenskaperna helt rätt. Det går rakt in i hjärtat. Det är kanske därför jag tycker att kärlekshistorien i Monkey Island är en av de mest engagerande som någonsin funnits. Det är lite lustigt, men jag har enklare för att leva mig in i den karikatyrvärlden än i världar som skapats av författare försöker vara så verklighetstrogna och vardagliga som möjligt.
Många andra saker jag gillar har tydliga likheter med SoMI: Barnboken Till Vildingarnas Land (miljöerna är lika mörka och inbjudande), Princess Bride (karaktärerna är lika utmejslade, och det finns en lika stark kontrast mellan det vemodiga och det hurtigt komiska) och Bone (handlingen tar samma hopp mellan det dramatiska och det lättsamma). En lustig sak är att jag tycker att Bone är en av de mest spännande serier jag läst, precis som att Monkey Island är ett av de spel som fått mig att skruva på mig mest i spelarstolen. Jag har läst många skräckserier och spelat många skräckspel, men de brukar sällan klara att få mig att sitta på nålar på samma sätt som Bone och SoMI.
Så... Tja, Secret of Monkey Island är en stor inspirationskälla. Det märks extremt tydligt i Flux, det är tänkt att märkas i Eskapix, och min målsättning var nog att det skulle märkas tydligt i Dixieland after Dark, även om jag kanske delvis schabblade bort det där. Det märks i allt mitt spelledande, iaf.
