wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Hmm, Vampire kanske kan vara juste skräck innan man blir omfamnad, men efter det är det hela bara en studie i ångest och lidelse, inte skräck.
Nekromanti Tid för ett flamewar.
- Thread starter wilper
- Start date
Ymir
Liten kantbaron
Re: Mjae...
Beror väl ändå helt på spelledaren? Jag kan försäkra dig att Lycan fick till rejäl skräck med Natala, också efter att hon blivit spontanomfamnad av en uråldrig Kappadokier.
Men, förvisso, jag förnekar inte att Vampire i många fall tenderar att gå andra vägar. Skräckkonceptet är svårt att hantera.
...liksom Call of Chtulhus.
- Ymir, ser mer än skräck i Vampire
Beror väl ändå helt på spelledaren? Jag kan försäkra dig att Lycan fick till rejäl skräck med Natala, också efter att hon blivit spontanomfamnad av en uråldrig Kappadokier.
Men, förvisso, jag förnekar inte att Vampire i många fall tenderar att gå andra vägar. Skräckkonceptet är svårt att hantera.
...liksom Call of Chtulhus.
- Ymir, ser mer än skräck i Vampire
Rising
Vila i frid
Långt och tråkigt svar.
"Vampire kanske kan vara juste skräck innan man blir omfamnad, men efter det är det hela bara en studie i ångest och lidelse, inte skräck."
Du kunde lika gärna skriva "jag är en dålig skräckspelledare. Ge mig hjälp!"
För du är dålig. Definitionen på "bra skräckspelledare" är om han lyckas skrämma spelarna. Om du inte lyckas med det i Vampire medan jag gör det, så är du alltså sämre än mig.
Allt annat är tom retorik.
Men var inte ledsen; jag ska hjälpa dig:
Det viktiga är att förstå att det handlar om att väga hopp mot hopplöshet.
I filmen "Lida" så är ribban satt lågt. Huvudpersonen är rätt oförmögen att göra något, medan antagonisten inte är farligare än något som du och jag säkert skulle kunnat ha rått på om vi bara var oskadda och hade en bra dag.
Pojken i "the Shining" har en övernaturlig kraft, precis som vampyrerna i Vampire, en del Kult-rollpersoner och en del SAVE-agenter i Chock. Det dessa spel har gemensamt är att de ofta blir läskigare om du gör något lite otäckt av deras förmågor. Förr i tiden så var vi ju mest rädda för främmande ting och kulturer. CoC spelar till stor del på denna otidsenliga form av skräck, rädslan för något främmande. Idag börjar människor bli mer nyfikna på omvärlden och då funkar inte den skräcken lika bra. Det blir därför lämpligare att spela på det där man inte riktigt kan lita på inom sig. Gör något lite läskigt av vampyrförmågorna alltså. Spela på de rädslor som moderna människor har.
Låt det även ge konsekvenser på rollpersonernas personligheter:
Alan Moore är bra på det där. Hans "League of Extraordinary Gentlemen" visar en snygg vinkling på "Den Osynlige Mannen" och "Dr. Jekyll och Mr. Hyde". Dr. Jekyll är en person med svåra samveteskval eftersom han lider så av sitt alter ego's illgärningar. Den osynlige mannen har å andra sidan inget samvete alls. Det är förstås lätt att undvika ansvar när ingen kan se en i ögonen. Eller som han förklarar det; "jag har mänskliga drifter som all andra, skillnaden är att mina är av mer... transparent natur än andras..."
Spelet dem emellan har inget med superhjältar att göra; det är en konflikt som alla människor bär inom sig. Alla har en tudelad man och en osynlig man inom sig. Frågan är om det är Mr.Hyde eller Den Osynlige Mannen man är mest rädd för? Den som impulsivt trotsar våra moraliska koder, eller den som inte bryr sig om dessa överhuvudtaget?
Åter till Vampire: vampyrförmågorna bjuder på massor av symboliska verktyg åt spelarna i stil med det som jag tog upp här ovan. Chimestry kan användas som en symbol över förljugenhet eller uppblåsthet, Obfuscate kan användas som en symbol för självreducering eller egensinnighet (eller varför inte; använd det på samma sätt som Moore med "Den Osynlige Mannen"!) osv. Resultatet blir att man kan få en historia som engagerar mycket mer än annars. Tänk på "Se7en"; det är en film med typiskt symboliska huvudpersoner. Den äldre som håller på att tappa gnistan och den unge idealisten, samt psykopaten som vill tvinga upp ögonen på det dystopiska samhället omkring honom.
Vampire lägger upp mycket fina verktyg för denna förfinade skräck.
Nå, åter till "hopp" och "hopplöshet". Om du var naken i en skog och jagades av en yxmördare så skulle du vara rätt hopplöst ute, men ändock ha en liten chans att undkomma din förföljare. Bra fördelning av hopp mot hopplöshet.
Om du hade en övermänsklig tillgång, såsom en pistol, så skulle det inte bli särskilt spännande. Bara att skjuta honom. Med sin yxa skulle han inte vara något särskilt farligt hot. Dålig fördelning.
Vi byter ut yxmördaren mot en varulv. Din revolver gör ingen skada och du har ingen chans att fly i skogen. Återigen; dålig fördelning.
Men okej, du har tre silverkulor i revolvern, och befinner dig i en stad full av dofter och ljud som kan förvirra varulven. Nu är det rätt jämnt igen. Bra fördelning.
Säg att det är tio varulvar som jagar dig, varulvar som är rätt urbana. Återigen har du ingen chans.
Säg sedan att du är en vampyr och har särskilda förmågor som kan hjälpa dig fly. Återigen bra fördelning.
---
Så länge man har vett att behandla vampyrernas förmågor som de symboliska verktyg de är, så spelar det alltså ingen roll var man lägger ribban. Det är alltså helt och hållet en fråga om spelar- och spelledarskicklighet om man klarar att skrämmas i Vampire eller inte.
Alla som inte klarar det är dåliga.
Men vi andra hjälper er gärna.
/Rising
"Vampire kanske kan vara juste skräck innan man blir omfamnad, men efter det är det hela bara en studie i ångest och lidelse, inte skräck."
Du kunde lika gärna skriva "jag är en dålig skräckspelledare. Ge mig hjälp!"
För du är dålig. Definitionen på "bra skräckspelledare" är om han lyckas skrämma spelarna. Om du inte lyckas med det i Vampire medan jag gör det, så är du alltså sämre än mig.
Allt annat är tom retorik.
Men var inte ledsen; jag ska hjälpa dig:
Det viktiga är att förstå att det handlar om att väga hopp mot hopplöshet.
I filmen "Lida" så är ribban satt lågt. Huvudpersonen är rätt oförmögen att göra något, medan antagonisten inte är farligare än något som du och jag säkert skulle kunnat ha rått på om vi bara var oskadda och hade en bra dag.
Pojken i "the Shining" har en övernaturlig kraft, precis som vampyrerna i Vampire, en del Kult-rollpersoner och en del SAVE-agenter i Chock. Det dessa spel har gemensamt är att de ofta blir läskigare om du gör något lite otäckt av deras förmågor. Förr i tiden så var vi ju mest rädda för främmande ting och kulturer. CoC spelar till stor del på denna otidsenliga form av skräck, rädslan för något främmande. Idag börjar människor bli mer nyfikna på omvärlden och då funkar inte den skräcken lika bra. Det blir därför lämpligare att spela på det där man inte riktigt kan lita på inom sig. Gör något lite läskigt av vampyrförmågorna alltså. Spela på de rädslor som moderna människor har.
Låt det även ge konsekvenser på rollpersonernas personligheter:
Alan Moore är bra på det där. Hans "League of Extraordinary Gentlemen" visar en snygg vinkling på "Den Osynlige Mannen" och "Dr. Jekyll och Mr. Hyde". Dr. Jekyll är en person med svåra samveteskval eftersom han lider så av sitt alter ego's illgärningar. Den osynlige mannen har å andra sidan inget samvete alls. Det är förstås lätt att undvika ansvar när ingen kan se en i ögonen. Eller som han förklarar det; "jag har mänskliga drifter som all andra, skillnaden är att mina är av mer... transparent natur än andras..."
Spelet dem emellan har inget med superhjältar att göra; det är en konflikt som alla människor bär inom sig. Alla har en tudelad man och en osynlig man inom sig. Frågan är om det är Mr.Hyde eller Den Osynlige Mannen man är mest rädd för? Den som impulsivt trotsar våra moraliska koder, eller den som inte bryr sig om dessa överhuvudtaget?
Åter till Vampire: vampyrförmågorna bjuder på massor av symboliska verktyg åt spelarna i stil med det som jag tog upp här ovan. Chimestry kan användas som en symbol över förljugenhet eller uppblåsthet, Obfuscate kan användas som en symbol för självreducering eller egensinnighet (eller varför inte; använd det på samma sätt som Moore med "Den Osynlige Mannen"!) osv. Resultatet blir att man kan få en historia som engagerar mycket mer än annars. Tänk på "Se7en"; det är en film med typiskt symboliska huvudpersoner. Den äldre som håller på att tappa gnistan och den unge idealisten, samt psykopaten som vill tvinga upp ögonen på det dystopiska samhället omkring honom.
Vampire lägger upp mycket fina verktyg för denna förfinade skräck.
Nå, åter till "hopp" och "hopplöshet". Om du var naken i en skog och jagades av en yxmördare så skulle du vara rätt hopplöst ute, men ändock ha en liten chans att undkomma din förföljare. Bra fördelning av hopp mot hopplöshet.
Om du hade en övermänsklig tillgång, såsom en pistol, så skulle det inte bli särskilt spännande. Bara att skjuta honom. Med sin yxa skulle han inte vara något särskilt farligt hot. Dålig fördelning.
Vi byter ut yxmördaren mot en varulv. Din revolver gör ingen skada och du har ingen chans att fly i skogen. Återigen; dålig fördelning.
Men okej, du har tre silverkulor i revolvern, och befinner dig i en stad full av dofter och ljud som kan förvirra varulven. Nu är det rätt jämnt igen. Bra fördelning.
Säg att det är tio varulvar som jagar dig, varulvar som är rätt urbana. Återigen har du ingen chans.
Säg sedan att du är en vampyr och har särskilda förmågor som kan hjälpa dig fly. Återigen bra fördelning.
---
Så länge man har vett att behandla vampyrernas förmågor som de symboliska verktyg de är, så spelar det alltså ingen roll var man lägger ribban. Det är alltså helt och hållet en fråga om spelar- och spelledarskicklighet om man klarar att skrämmas i Vampire eller inte.
Alla som inte klarar det är dåliga.
Men vi andra hjälper er gärna.
/Rising
Wyldstorm
Swordsman
Re: Långt och tråkigt svar.
Lite menlöst svar tycker jag...
Ja, en bra spelledare kan göra "bror kanins teparty - rollspelet för barn 3-5 år" till en skräckfylld upplevelse.
Sant som faen. -so?
Gör det rollspelet till ett bra skräckrollspel kanske?
Jag kan spelleda med reglerna från dark ages och göra't till en smakfull upplevelse i startreks mysfuturistiska värld (och jag skulle spy efteråt) -men intifasen rekommenderar jag dark ages till "sci-fi spel"...
Om spelet själv har en passande överton eller inte, det är frågan, vad en konstruktiv SL kan göra't till är väl helt irrelevant...
För övrigt stämplar jag Vampire som "Goth-angst" & "thriller", men inte "skräck".
Vampyrer är fullskalig skräck endast då man själv inte är en, är man själv en vampyr så kommer kategorierna intrigerande & thriller att vara starkare framträdande. (IMHO)
Skräck & horror i WoD har nog Werewolf & Hunter mer inriktning mot...
Tänk nexuscrawler i full fräs, och säg sen vilken genre som film det hade blivit t.ex...
Jag tycker fortfarande om vampire som spel, det har definitivt sin plats i WoD, men skräck vettifasen om jag kan kalla'rt utan att känna mig som en lögnare...
Lite menlöst svar tycker jag...
Ja, en bra spelledare kan göra "bror kanins teparty - rollspelet för barn 3-5 år" till en skräckfylld upplevelse.
Sant som faen. -so?
Gör det rollspelet till ett bra skräckrollspel kanske?
Jag kan spelleda med reglerna från dark ages och göra't till en smakfull upplevelse i startreks mysfuturistiska värld (och jag skulle spy efteråt) -men intifasen rekommenderar jag dark ages till "sci-fi spel"...
Om spelet själv har en passande överton eller inte, det är frågan, vad en konstruktiv SL kan göra't till är väl helt irrelevant...
För övrigt stämplar jag Vampire som "Goth-angst" & "thriller", men inte "skräck".
Vampyrer är fullskalig skräck endast då man själv inte är en, är man själv en vampyr så kommer kategorierna intrigerande & thriller att vara starkare framträdande. (IMHO)
Skräck & horror i WoD har nog Werewolf & Hunter mer inriktning mot...
Tänk nexuscrawler i full fräs, och säg sen vilken genre som film det hade blivit t.ex...
Jag tycker fortfarande om vampire som spel, det har definitivt sin plats i WoD, men skräck vettifasen om jag kan kalla'rt utan att känna mig som en lögnare...
Rising
Vila i frid
Re: Långt och tråkigt svar.
"Lite menlöst svar tycker jag..."
Det var ett ganska menlöst inlägg jag svarade på, också...
"Gör det rollspelet till ett bra skräckrollspel kanske?"
Om man har åsikter om att Vampire skulle vara ett dåligt skräckrollspel kan man inte bara lägga fram ens subjektiva åsikter om spelets skräckpotential. Man måste använda några argument som gäller för oss alla.
Jamenar, egentligen är det ju helt sjukt att några säger att Vampire inte är ett skräckrollspel när så många andra kan spela det så som det är tänkt. Om jag skriver "buhuu, när jag spelledde Eon så gick mina spelare iväg och bowlade istället" då är det ju uppenbart att jag behöver hjälp i mitt spelledande, men de som behöver hjälp med vampire är så rädda för att framstå som "dåliga" att de dömer ut rollspelet istället.
Egentligen är det ju skrattretande, när man tänker på det.
"För övrigt stämplar jag Vampire som "Goth-angst" & "thriller", men inte "skräck"."
Ah, en till ur videohyllsgenerationen. Min syn på "skräck"-genren är lite äldre än så. Vår skola gör inte den skillnaden mellan "thriller" och "skräck", eftersom vi aldrig har behövt resonera som videouthyrarna (de behövde på något sätt skilja på de två konsumentgrupperna "unga skräckintresserade män" och "äldre skräckintresserade män" eftersom de yngre männen ville se filmer som upprörde och inte tilltalades av den äldre generationen. Således uppfann man i videohyllorna de två nya grupperna "skräck" och "thriller" för var och en av konsumentgrupperna). Om du undrat varför Michael Jackson sjunger om skräckfilmer i "Thriller" eller varför Hitchcock kallades "Master of horror" så beror det på att den där uppdelningen mellan "thriller" och "horror" som du använder är rätt ny.
Jag säger inte att den är fel. Däremot tycker jag inte den har någon egentlig funktion i rollspel eftersom vi inte har någon stor konsumentgrupp med gamla gubbar som upprörs av moderna skräckrollspel och vill ha den gamla sortens skräckrollspel.
Så när jag pratar om "skräck" så menar jag det i den klassiska bemärkelsen.
Vampire har flera verktyg för skräck:
Spelet handlar inte om investigators som söker upp skräcken (dåligt) utan har en mytologi som på ett mycket intimare sätt blandar in rollpersonerna i handlingen. De är skräcken.
Spelet har en invävd mekanism för isolation, vilket lätt blir krystat i Chock och CoC. "Vilken isolerad plats skall vi resa till idag?" I Vampire sker det automatiskt, eftersom vampyrerna inte är som människorna.
Storytellersystemet är i grunden utformat exakt så som skräck skall utformas i rollspel: Ur rollpersonens synvinkel. Du får reda på vad du kan under normala förutsättningar (precis vad vi vet om oss själva) och inte hur väl vi kan prestera när vi skall överkomma utmaningar under svåra omständigheter. Skräckrollspel måste vara intuitiva för att inte bli distanserade marionettrollspel, och det är Storytellersystemet bra på.
Tärningslösa utmaningar. Det finns inte många, men Vampire utnyttjar några av de som finns på skickliga sätt. Intrigerande, manipulation, problemlösning, politik... Allt detta är bra förutsättningar för skräck i rollspel.
Kluvenhet. Precis som alla bra skräckhistorier kryper innanför huden på en så är Vampire ypperligt bra på detta eftersom man ändå är en vampyr. Precis som Carrie så är man aldrig långt ifrån att vara rädd för en själv (eller så kan man skrämma ens medspelare!). Det går inte att värja sig på samma sätt som i "jag är god, du är slemmig och har ett outtalbart namn! Dö!!!".
Symbolism. All bra skräck i mänsklighetens historia har kommenterat sin samtid. När man är rädd för kommunister så gör man "invasionsskräck" och när man är rädd för AIDS så träffar "flugan" helt rätt, med sin skarpa symbolik över hur en glad och kicksökande Disco-era muteras till att bli en hotfull styggelse. Vampire har flera symboliska verktyg som kommenterar vår samtid (framförallt för dagens tonåringar) oavsett om man spelar i nutiden eller i Dark Ages.
Osv, osv, osv.
Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Poängen är att skräckverktygen finns där. Kan man inte använda dem så har man inget giltigt argument i vampiredebatten, utan man behöver spelledarhjälp.
/Rising
"Lite menlöst svar tycker jag..."
Det var ett ganska menlöst inlägg jag svarade på, också...
"Gör det rollspelet till ett bra skräckrollspel kanske?"
Om man har åsikter om att Vampire skulle vara ett dåligt skräckrollspel kan man inte bara lägga fram ens subjektiva åsikter om spelets skräckpotential. Man måste använda några argument som gäller för oss alla.
Jamenar, egentligen är det ju helt sjukt att några säger att Vampire inte är ett skräckrollspel när så många andra kan spela det så som det är tänkt. Om jag skriver "buhuu, när jag spelledde Eon så gick mina spelare iväg och bowlade istället" då är det ju uppenbart att jag behöver hjälp i mitt spelledande, men de som behöver hjälp med vampire är så rädda för att framstå som "dåliga" att de dömer ut rollspelet istället.
Egentligen är det ju skrattretande, när man tänker på det.
"För övrigt stämplar jag Vampire som "Goth-angst" & "thriller", men inte "skräck"."
Ah, en till ur videohyllsgenerationen. Min syn på "skräck"-genren är lite äldre än så. Vår skola gör inte den skillnaden mellan "thriller" och "skräck", eftersom vi aldrig har behövt resonera som videouthyrarna (de behövde på något sätt skilja på de två konsumentgrupperna "unga skräckintresserade män" och "äldre skräckintresserade män" eftersom de yngre männen ville se filmer som upprörde och inte tilltalades av den äldre generationen. Således uppfann man i videohyllorna de två nya grupperna "skräck" och "thriller" för var och en av konsumentgrupperna). Om du undrat varför Michael Jackson sjunger om skräckfilmer i "Thriller" eller varför Hitchcock kallades "Master of horror" så beror det på att den där uppdelningen mellan "thriller" och "horror" som du använder är rätt ny.
Jag säger inte att den är fel. Däremot tycker jag inte den har någon egentlig funktion i rollspel eftersom vi inte har någon stor konsumentgrupp med gamla gubbar som upprörs av moderna skräckrollspel och vill ha den gamla sortens skräckrollspel.
Så när jag pratar om "skräck" så menar jag det i den klassiska bemärkelsen.
Vampire har flera verktyg för skräck:
Spelet handlar inte om investigators som söker upp skräcken (dåligt) utan har en mytologi som på ett mycket intimare sätt blandar in rollpersonerna i handlingen. De är skräcken.
Spelet har en invävd mekanism för isolation, vilket lätt blir krystat i Chock och CoC. "Vilken isolerad plats skall vi resa till idag?" I Vampire sker det automatiskt, eftersom vampyrerna inte är som människorna.
Storytellersystemet är i grunden utformat exakt så som skräck skall utformas i rollspel: Ur rollpersonens synvinkel. Du får reda på vad du kan under normala förutsättningar (precis vad vi vet om oss själva) och inte hur väl vi kan prestera när vi skall överkomma utmaningar under svåra omständigheter. Skräckrollspel måste vara intuitiva för att inte bli distanserade marionettrollspel, och det är Storytellersystemet bra på.
Tärningslösa utmaningar. Det finns inte många, men Vampire utnyttjar några av de som finns på skickliga sätt. Intrigerande, manipulation, problemlösning, politik... Allt detta är bra förutsättningar för skräck i rollspel.
Kluvenhet. Precis som alla bra skräckhistorier kryper innanför huden på en så är Vampire ypperligt bra på detta eftersom man ändå är en vampyr. Precis som Carrie så är man aldrig långt ifrån att vara rädd för en själv (eller så kan man skrämma ens medspelare!). Det går inte att värja sig på samma sätt som i "jag är god, du är slemmig och har ett outtalbart namn! Dö!!!".
Symbolism. All bra skräck i mänsklighetens historia har kommenterat sin samtid. När man är rädd för kommunister så gör man "invasionsskräck" och när man är rädd för AIDS så träffar "flugan" helt rätt, med sin skarpa symbolik över hur en glad och kicksökande Disco-era muteras till att bli en hotfull styggelse. Vampire har flera symboliska verktyg som kommenterar vår samtid (framförallt för dagens tonåringar) oavsett om man spelar i nutiden eller i Dark Ages.
Osv, osv, osv.
Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Poängen är att skräckverktygen finns där. Kan man inte använda dem så har man inget giltigt argument i vampiredebatten, utan man behöver spelledarhjälp.
/Rising
Wyldstorm
Swordsman
Re: Långt och tråkigt svar.
Jag tänker inte hamna i en ordbajsarstävling runt ämnet, så jag kortfattar så gott jag kan...
Vad en riktigt bra spelledare kan göra med vampire är irrelevant, en riktigt bra spelledare behöver inte ens ett rollspel för att skrämma spelare.
Frågan gällde om vampire skulle kategoriseras under ”skräck”.
Vilken känsla/stämning man får av ett rollspel är bara en subjektiv åsikt.
Inget annat. -Håller du inte med, visst… Kör för det.
Det ska en kass spelledare för att inte få in skräckkänslan i vilket rollspel som helst, visst, kan jag hålla med om...
Men det ska en riktigt sugande urdålig spelledare för att vara så pass ignorant för hur andras åsikter uppstår…
Spelledarens största tillgång är att förstå hur hans spelare tänker.
Vad vilka definitioner av skräck är för vilka är irrelevant, då du uppenbarligen förstod vad som avsågs.
Vilka medel du anser finns i vamp för skräck är nääära irrelevant då de uppenbarligen inte imponerat såna som mig.
I vilket fall så gällde det inte den saken.
Till sist:
Efter att ha läst din def. av skräck/thriller så sätter jag vampire under kategorin ”drama”.
Den inneboende stämningen faller nästan alltid vid det mest berörda ämnet & formas efter det ljus(eller mer direkt mörker i detta fall...) speltillverkaren belyser det hela med.
Vampire är nästan överdrivet(IMHO) inriktat på interaktion med andra vampyrer.
Kategorin för interaktion med sina rasfränder med betoning på maktspel faller under kategorin drama. (med din def. d.v.s..)
Fruktan för det stora okända i kamp mot övermäktiga & vidriga monster…
DET är skräck. (Werewolf)
Kamp mot totalt övermänskliga monster i en värld dominerad av desamma…
DET är skräck. (Hunter)
För att inte missförstås så kan jag göra det ännu enklare:
Jag finner det inte vara värt att gå omkring och frukta mina rasfränder, även om de besitter mer makt & styrka än mig.
Men kommer jag på existensen av mäktiga fientliga varelser vilka rubbar min världsbild i frågan ”verklighet”…
Då blir jag rädd.
Vad vi alla fruktar är det okända vi inte kan förstå…
I vampire finns det för stor betoning på personlig angst & maktspel för att fruktan ska falla naturligt.
-Enligt mig iaf... (ja, allt är ofrånkomligen IMHO...)
/ps: Ett tips till alla vamp-fantaster som läser detta och tar det som en pungspark i ert allra heligaste (-WoD-spel)...
-Prova ge de andra spelen en seriös chans.
/pps: Level 3 WoD'are blir man enligt mig då man inser att WoD-spelen är för hårt sammanflätade för att säras på...
/ds.
Jag tänker inte hamna i en ordbajsarstävling runt ämnet, så jag kortfattar så gott jag kan...
Vad en riktigt bra spelledare kan göra med vampire är irrelevant, en riktigt bra spelledare behöver inte ens ett rollspel för att skrämma spelare.
Frågan gällde om vampire skulle kategoriseras under ”skräck”.
Vilken känsla/stämning man får av ett rollspel är bara en subjektiv åsikt.
Inget annat. -Håller du inte med, visst… Kör för det.
Det ska en kass spelledare för att inte få in skräckkänslan i vilket rollspel som helst, visst, kan jag hålla med om...
Men det ska en riktigt sugande urdålig spelledare för att vara så pass ignorant för hur andras åsikter uppstår…
Spelledarens största tillgång är att förstå hur hans spelare tänker.
Vad vilka definitioner av skräck är för vilka är irrelevant, då du uppenbarligen förstod vad som avsågs.
Vilka medel du anser finns i vamp för skräck är nääära irrelevant då de uppenbarligen inte imponerat såna som mig.
I vilket fall så gällde det inte den saken.
Till sist:
Efter att ha läst din def. av skräck/thriller så sätter jag vampire under kategorin ”drama”.
Den inneboende stämningen faller nästan alltid vid det mest berörda ämnet & formas efter det ljus(eller mer direkt mörker i detta fall...) speltillverkaren belyser det hela med.
Vampire är nästan överdrivet(IMHO) inriktat på interaktion med andra vampyrer.
Kategorin för interaktion med sina rasfränder med betoning på maktspel faller under kategorin drama. (med din def. d.v.s..)
Fruktan för det stora okända i kamp mot övermäktiga & vidriga monster…
DET är skräck. (Werewolf)
Kamp mot totalt övermänskliga monster i en värld dominerad av desamma…
DET är skräck. (Hunter)
För att inte missförstås så kan jag göra det ännu enklare:
Jag finner det inte vara värt att gå omkring och frukta mina rasfränder, även om de besitter mer makt & styrka än mig.
Men kommer jag på existensen av mäktiga fientliga varelser vilka rubbar min världsbild i frågan ”verklighet”…
Då blir jag rädd.
Vad vi alla fruktar är det okända vi inte kan förstå…
I vampire finns det för stor betoning på personlig angst & maktspel för att fruktan ska falla naturligt.
-Enligt mig iaf... (ja, allt är ofrånkomligen IMHO...)
/ps: Ett tips till alla vamp-fantaster som läser detta och tar det som en pungspark i ert allra heligaste (-WoD-spel)...
-Prova ge de andra spelen en seriös chans.
/pps: Level 3 WoD'are blir man enligt mig då man inser att WoD-spelen är för hårt sammanflätade för att säras på...
/ds.
Rising
Vila i frid
Re: Långt och tråkigt svar.
Egentligen borde vi låta bli att bubbla i Sarumans tråd, men okej...
"Vad en riktigt bra spelledare kan göra med vampire är irrelevant, en riktigt bra spelledare behöver inte ens ett rollspel för att skrämma spelare.
Frågan gällde om vampire skulle kategoriseras under ”skräck”."
Jag pratar ingenstans om "bra spelledare". Jag pratar om de hjälpmedel som de facto finns i vampire som är utformade för skräckspellederi för alla spelgrupper. Helt objektivt. Svart på vitt, verktygen finns där i vampireboken och i vampirekonceptet. Sedan kan förstås alla ha sin subjektiva åsikt om de personligen tycker vampire är läskigt eller inte, men dessa åsikter är inte användbara för någon annan än just den personen som nu tycker så.
"Vilken känsla/stämning man får av ett rollspel är bara en subjektiv åsikt."
Javisst, men känslan man får av ett rollspel är inte närmelsevis lika relevant som känslorna man kan förmedla via rollspelet, och det avgörs till stor del av vad som de facto finns i rollspelet, och det är lika för oss alla.
Däremot har inte alla uppmärksammat dem.
"För att inte missförstås så kan jag göra det ännu enklare:
Jag finner det inte vara värt att gå omkring och frukta mina rasfränder, även om de besitter mer makt & styrka än mig."
Okej, personligen är jag faktiskt ofta mer rädd för andra människor än några "monster". Men så tycker jag också att "Psycho", "Lida", "Cape Fear" och "När lammen tystnar" är läskigare än "The faculty" och "The blob".
"Vad vi alla fruktar är det okända vi inte kan förstå…"
Har det verkligen varit så sedan början på 1900-talet? Det låter väldigt otidsenligt om du frågar mig. Nu, i vår tid, med nyandlighet och berusningskultur på frammarsch så är det ju snarast så att vi är förbannat trötta på det begripliga omkring oss och söker något nytt och okänt. Den rädslan som H.P.Lovecrafts generation hade inför det främmande säger mig faktiskt ingenting idag. Inte så konstigt, gothlitteraturens moraliserande kring sex och kyskhet är också svårt att relatera till idag. På femtiotalet dominerades skräckgenren av hot som i allra högsta grad var begripliga; det var ju invasion på gång! Återigen; skräck som är svår att relatera till (för oss svenskar) idag.
Jag är nog mer inne på Kult's linje. Det är det begripliga som är fängelset och det främmande som är vägen till frihet.
När skräck övergår till att bli en stel genre med en massa torra regler, då dör den. Då är den ointressant och inget mer än en oengagerande charader för blott insatta, hängivna bakåtsträvare. Så det är väldigt viktigt att vi alla ständigt blåser nytt liv i skräcken. Skräcken måste fortsätta göra vad den alltid har gjort i alla tider; spela på det vi är rädda för egentligen, just nu.
Den sortens alienation och kluvna kicksökande som många unga känner idag tycker jag förvaltas väl av vampirespelen. Det är existentiell skräck.
Personligen är jag kanske lite för gammal för att verkligen ta till mig det, men ur ett strikt objektivt perspektiv så kan jag ändå ge WW en applåd för att de har drivit skräckgenren (åtminstone rollspelskräckgenren) vidare och inte bara repriserat gamla klyschor för att behaga de förtappade nostalgikerna.
Vad vore CoC egentligen utan dweebarna och de gymnasieintellektuella?
/Rising
Egentligen borde vi låta bli att bubbla i Sarumans tråd, men okej...
"Vad en riktigt bra spelledare kan göra med vampire är irrelevant, en riktigt bra spelledare behöver inte ens ett rollspel för att skrämma spelare.
Frågan gällde om vampire skulle kategoriseras under ”skräck”."
Jag pratar ingenstans om "bra spelledare". Jag pratar om de hjälpmedel som de facto finns i vampire som är utformade för skräckspellederi för alla spelgrupper. Helt objektivt. Svart på vitt, verktygen finns där i vampireboken och i vampirekonceptet. Sedan kan förstås alla ha sin subjektiva åsikt om de personligen tycker vampire är läskigt eller inte, men dessa åsikter är inte användbara för någon annan än just den personen som nu tycker så.
"Vilken känsla/stämning man får av ett rollspel är bara en subjektiv åsikt."
Javisst, men känslan man får av ett rollspel är inte närmelsevis lika relevant som känslorna man kan förmedla via rollspelet, och det avgörs till stor del av vad som de facto finns i rollspelet, och det är lika för oss alla.
Däremot har inte alla uppmärksammat dem.
"För att inte missförstås så kan jag göra det ännu enklare:
Jag finner det inte vara värt att gå omkring och frukta mina rasfränder, även om de besitter mer makt & styrka än mig."
Okej, personligen är jag faktiskt ofta mer rädd för andra människor än några "monster". Men så tycker jag också att "Psycho", "Lida", "Cape Fear" och "När lammen tystnar" är läskigare än "The faculty" och "The blob".
"Vad vi alla fruktar är det okända vi inte kan förstå…"
Har det verkligen varit så sedan början på 1900-talet? Det låter väldigt otidsenligt om du frågar mig. Nu, i vår tid, med nyandlighet och berusningskultur på frammarsch så är det ju snarast så att vi är förbannat trötta på det begripliga omkring oss och söker något nytt och okänt. Den rädslan som H.P.Lovecrafts generation hade inför det främmande säger mig faktiskt ingenting idag. Inte så konstigt, gothlitteraturens moraliserande kring sex och kyskhet är också svårt att relatera till idag. På femtiotalet dominerades skräckgenren av hot som i allra högsta grad var begripliga; det var ju invasion på gång! Återigen; skräck som är svår att relatera till (för oss svenskar) idag.
Jag är nog mer inne på Kult's linje. Det är det begripliga som är fängelset och det främmande som är vägen till frihet.
När skräck övergår till att bli en stel genre med en massa torra regler, då dör den. Då är den ointressant och inget mer än en oengagerande charader för blott insatta, hängivna bakåtsträvare. Så det är väldigt viktigt att vi alla ständigt blåser nytt liv i skräcken. Skräcken måste fortsätta göra vad den alltid har gjort i alla tider; spela på det vi är rädda för egentligen, just nu.
Den sortens alienation och kluvna kicksökande som många unga känner idag tycker jag förvaltas väl av vampirespelen. Det är existentiell skräck.
Personligen är jag kanske lite för gammal för att verkligen ta till mig det, men ur ett strikt objektivt perspektiv så kan jag ändå ge WW en applåd för att de har drivit skräckgenren (åtminstone rollspelskräckgenren) vidare och inte bara repriserat gamla klyschor för att behaga de förtappade nostalgikerna.
Vad vore CoC egentligen utan dweebarna och de gymnasieintellektuella?
/Rising
Re: Långt och tråkigt svar.
"eftersom vi inte har någon stor konsumentgrupp med gamla gubbar som upprörs av moderna skräckrollspel och vill ha den gamla sortens skräckrollspel."
Räknas inte Krille som en stor konsumentgrupp?
/Jonas, gillar kategoriseringar och klisterlappar
"eftersom vi inte har någon stor konsumentgrupp med gamla gubbar som upprörs av moderna skräckrollspel och vill ha den gamla sortens skräckrollspel."
Räknas inte Krille som en stor konsumentgrupp?
/Jonas, gillar kategoriseringar och klisterlappar
Rajr0t
Veteran
Re: Långt och tråkigt svar.
"Fruktan för det stora okända i kamp mot övermäktiga & vidriga monster…
DET är skräck. (Werewolf)
Kamp mot totalt övermänskliga monster i en värld dominerad av desamma…
DET är skräck. (Hunter)"
Det råder helt klart delade meningar om vad som är skräck och inte. Skräck är för mig det man blir rädd för.
Blir man rädd när man spelar rollspel och kämpar mot totalt övermäktiga monster och en massa skjutande och zombies och hinkvis med blod, ja då är det skräck.
Det är skräck för dig.
För mig är det inte det.
Nu har jag inte spelat Vampire, så jag kan inte säga vad jag tycker om det spelet. Däremot kan jag jag ge min definition på vad som skrämmer mig. Det handlar om stämning. Var du befinner dig och i vilken situation. Jagad i en nerlagd tunnelbana av någon slags varulv är riktigt läskigt.
Att barrikadera sig i ett hus med en helsikes massa vapen och försöka skjuta odödliga varulvar som kommer i hundratal är det inte. (IMHO, såklart)
"Fruktan för det stora okända i kamp mot övermäktiga & vidriga monster…
DET är skräck. (Werewolf)
Kamp mot totalt övermänskliga monster i en värld dominerad av desamma…
DET är skräck. (Hunter)"
Det råder helt klart delade meningar om vad som är skräck och inte. Skräck är för mig det man blir rädd för.
Blir man rädd när man spelar rollspel och kämpar mot totalt övermäktiga monster och en massa skjutande och zombies och hinkvis med blod, ja då är det skräck.
Det är skräck för dig.
För mig är det inte det.
Nu har jag inte spelat Vampire, så jag kan inte säga vad jag tycker om det spelet. Däremot kan jag jag ge min definition på vad som skrämmer mig. Det handlar om stämning. Var du befinner dig och i vilken situation. Jagad i en nerlagd tunnelbana av någon slags varulv är riktigt läskigt.
Att barrikadera sig i ett hus med en helsikes massa vapen och försöka skjuta odödliga varulvar som kommer i hundratal är det inte. (IMHO, såklart)
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Re: Långt och tråkigt svar.
Hmm, din "förfinade skräck" ser ganska mycket ut som ångestspel i mina ögon..
Och mina förmågor som spelledare förändrar inte Vampires kärna.
Man spelar vampyrer som inte har något bättre för sig än att intrigera för att höja sin egen status i det skuggsamhälle de lever i, intrigerande är inte skräck.
Följdaktligen är inte Vampire ett skräckspel utan kanske ett intrigspel.
Nya läsare vill jag påminna om att detta inte är en tråd om hurvida Vampire är ett bra spel eller ej, utan om det är ett skräckspel.
Hmm, din "förfinade skräck" ser ganska mycket ut som ångestspel i mina ögon..
Och mina förmågor som spelledare förändrar inte Vampires kärna.
Man spelar vampyrer som inte har något bättre för sig än att intrigera för att höja sin egen status i det skuggsamhälle de lever i, intrigerande är inte skräck.
Följdaktligen är inte Vampire ett skräckspel utan kanske ett intrigspel.
Nya läsare vill jag påminna om att detta inte är en tråd om hurvida Vampire är ett bra spel eller ej, utan om det är ett skräckspel.
Rising
Vila i frid
Re: Långt och tråkigt svar.
"Man spelar vampyrer som inte har något bättre för sig än att intrigera för att höja sin egen status i det skuggsamhälle de lever i, intrigerande är inte skräck."
Vet du vad? Investigerande är inte heller skräck, alltså är varken Chock eller CoC några skräckrollpel. Spelen går ju inte ut på att rollpersonerna skall skrämmas.
...eller har du något argument för att målsättningen investigation kan leda till skräck fastän inte intrigerande kan det?
Kan det inte vara så att de är två olika skräckrollspel? ...och kan det inte vara så att det är rätt bra?
/Rising
"Man spelar vampyrer som inte har något bättre för sig än att intrigera för att höja sin egen status i det skuggsamhälle de lever i, intrigerande är inte skräck."
Vet du vad? Investigerande är inte heller skräck, alltså är varken Chock eller CoC några skräckrollpel. Spelen går ju inte ut på att rollpersonerna skall skrämmas.
...eller har du något argument för att målsättningen investigation kan leda till skräck fastän inte intrigerande kan det?
Kan det inte vara så att de är två olika skräckrollspel? ...och kan det inte vara så att det är rätt bra?
/Rising
Wyldstorm
Swordsman
Re: Långt och tråkigt svar.
Erk... Jag får alltså underkänt i pedagogik?
Jaja...
För det första, jag använder filmbranchens något lösa genredefinitioner.
Alla har olika smak, men alla har tagit en videofilm från de flesta av hyllorna & sett vad valet innebar.
För det andra, jag avsåg spelets underliggande känsla.
Alla bra spelledare kan ta vilket spel som helst och få spelarna att känna vilken känsla som helst.
Frågan är om känslan kommer bara av spelledaren eller om det är spelets naturliga känsla?
Att som rising börja käbbla om SL's inblandning i ett spels kategorisering är bara korkat...
För att summera enkelt:
Nej. Min åsikt är att vampire inte kan defineras som skräck.
Spelets tonvikt på intriger & angst kommer på bekostnad av skräckdelen.
Dess känsla är dock högst originell & härlig på sitt lilla sätt, men den kommer till ett pris.
Man kan inte äta tårtan och ha den kvar...
Varför werewolf & hunter, men inte vampire?
Jo, alla definitioner av skräck har en sak gemensamt, och det är känslan av analkande oundkomlig ond bråd död.
I Werewolf så är världen allt snabbare på väg åt alla felaktiga håll...
I Hunter så kämpar man mot de som "förslavat" mänskligheten...
Båda med känslan av hopplöshet & döden i släptåg...
Men vampyrerna är ju redan döda, och all angst kommer ju därav...
Så "skräck"-kategorin låter lika fel som att knivhota en redan döende man...
Jag hoppas dock att personen i fråga inte köpte vampire och hoppades på ett skräckspel.
-Men det är ju bara jag.
Erk... Jag får alltså underkänt i pedagogik?
Jaja...
För det första, jag använder filmbranchens något lösa genredefinitioner.
Alla har olika smak, men alla har tagit en videofilm från de flesta av hyllorna & sett vad valet innebar.
För det andra, jag avsåg spelets underliggande känsla.
Alla bra spelledare kan ta vilket spel som helst och få spelarna att känna vilken känsla som helst.
Frågan är om känslan kommer bara av spelledaren eller om det är spelets naturliga känsla?
Att som rising börja käbbla om SL's inblandning i ett spels kategorisering är bara korkat...
För att summera enkelt:
Nej. Min åsikt är att vampire inte kan defineras som skräck.
Spelets tonvikt på intriger & angst kommer på bekostnad av skräckdelen.
Dess känsla är dock högst originell & härlig på sitt lilla sätt, men den kommer till ett pris.
Man kan inte äta tårtan och ha den kvar...
Varför werewolf & hunter, men inte vampire?
Jo, alla definitioner av skräck har en sak gemensamt, och det är känslan av analkande oundkomlig ond bråd död.
I Werewolf så är världen allt snabbare på väg åt alla felaktiga håll...
I Hunter så kämpar man mot de som "förslavat" mänskligheten...
Båda med känslan av hopplöshet & döden i släptåg...
Men vampyrerna är ju redan döda, och all angst kommer ju därav...
Så "skräck"-kategorin låter lika fel som att knivhota en redan döende man...
Jag hoppas dock att personen i fråga inte köpte vampire och hoppades på ett skräckspel.
-Men det är ju bara jag.
Rising
Vila i frid
Re: Långt och tråkigt svar.
"Att som rising börja käbbla om SL's inblandning i ett spels kategorisering är bara korkat..."
Jag skulle undvika personangreppen i framtiden om jag vore du. Det är lugnt när det gäller mig, men många här på forumet skulle inte tycka att det var okej om du höll på sådär med dem.
Sedan vet jag inte riktigt när jag skulle ha sagt det du påstår att jag sagt, men du kanske har drömt det hela.
"alla definitioner av skräck har en sak gemensamt, och det är känslan av analkande oundkomlig ond bråd död"
Det är nog snarare ett trademark för "pojkberättelser", oavsett om det handlar om äventyr, action eller skräck. Annalkande oundkomlig ond bråd död har man ju både i Terminator 2, Mumien och Howard the Duck.
Skräckförfattare som Edgar Allan Poe bryr sig sällan om den onda, bråda döden...
"Så "skräck"-kategorin låter lika fel som att knivhota en redan döende man..."
Hmm, ja, det var ju en ny infallsvinkel...
Jag vet inte, det är inte hjärndöda zombies spelet handlar om, vet du... Att vara odöd kan ibland vara en större kick än att vara levande... Och dessutom: En döende man är på väg att försvinna från jordelivet, därför är han så svår att skrämma. En vampyr är däremot odödlig och har ett till synes ändlöst liv framför sig. Därför är ett livshot på sätt och vis mycket, mycket mer fruktansvärt för dem.
Nåja, jag vet inte varför jag anstränger mig längre.
I slutändan får vi nog enas om att var och en spelar på sitt sätt och att det är förbannad tur att alla olika spelstilar har varsina rollspel.
Det är när man automatiskt fördömmer det man inte förstår som man framstår som en apa.
/Rising
"Att som rising börja käbbla om SL's inblandning i ett spels kategorisering är bara korkat..."
Jag skulle undvika personangreppen i framtiden om jag vore du. Det är lugnt när det gäller mig, men många här på forumet skulle inte tycka att det var okej om du höll på sådär med dem.
Sedan vet jag inte riktigt när jag skulle ha sagt det du påstår att jag sagt, men du kanske har drömt det hela.
"alla definitioner av skräck har en sak gemensamt, och det är känslan av analkande oundkomlig ond bråd död"
Det är nog snarare ett trademark för "pojkberättelser", oavsett om det handlar om äventyr, action eller skräck. Annalkande oundkomlig ond bråd död har man ju både i Terminator 2, Mumien och Howard the Duck.
Skräckförfattare som Edgar Allan Poe bryr sig sällan om den onda, bråda döden...
"Så "skräck"-kategorin låter lika fel som att knivhota en redan döende man..."
Hmm, ja, det var ju en ny infallsvinkel...
Jag vet inte, det är inte hjärndöda zombies spelet handlar om, vet du... Att vara odöd kan ibland vara en större kick än att vara levande... Och dessutom: En döende man är på väg att försvinna från jordelivet, därför är han så svår att skrämma. En vampyr är däremot odödlig och har ett till synes ändlöst liv framför sig. Därför är ett livshot på sätt och vis mycket, mycket mer fruktansvärt för dem.
Nåja, jag vet inte varför jag anstränger mig längre.
I slutändan får vi nog enas om att var och en spelar på sitt sätt och att det är förbannad tur att alla olika spelstilar har varsina rollspel.
Det är när man automatiskt fördömmer det man inte förstår som man framstår som en apa.
/Rising
wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Re: Långt och tråkigt svar.
-"Att som rising börja käbbla om SL's inblandning i ett spels kategorisering är
-bara korkat..."
-Jag skulle undvika personangreppen i framtiden om jag vore du. Det är lugnt när
-det gäller mig, men många här på forumet skulle inte tycka att det var okej om du
-höll på sådär med dem.
Kasta sten i glashus..
-"Att som rising börja käbbla om SL's inblandning i ett spels kategorisering är
-bara korkat..."
-Jag skulle undvika personangreppen i framtiden om jag vore du. Det är lugnt när
-det gäller mig, men många här på forumet skulle inte tycka att det var okej om du
-höll på sådär med dem.
Kasta sten i glashus..
Rising
Vila i frid
Re: Långt och tråkigt svar.
"-Jag skulle undvika personangreppen i framtiden om jag vore du. Det är lugnt när
-det gäller mig, men många här på forumet skulle inte tycka att det var okej om du
-höll på sådär med dem.
Kasta sten i glashus.. "
Tyckte du det var ett personangrepp? Oj, med så tunnhudade meningsmotståndare tror jag det är omöjligt att inte trampa någon på tårna. Jag gillar att skuggboxas mot överdrivna nidbilder såsom "tabellslickare" och liknande för att få lite distans till diskussionerna, men rena påhopp utan någon förklaring eller argumentering hoppas jag att jag undviker. Upplys mig gärna om de fall där du tycker att jag gått över gränsen, annars.
/Rising
"-Jag skulle undvika personangreppen i framtiden om jag vore du. Det är lugnt när
-det gäller mig, men många här på forumet skulle inte tycka att det var okej om du
-höll på sådär med dem.
Kasta sten i glashus.. "
Tyckte du det var ett personangrepp? Oj, med så tunnhudade meningsmotståndare tror jag det är omöjligt att inte trampa någon på tårna. Jag gillar att skuggboxas mot överdrivna nidbilder såsom "tabellslickare" och liknande för att få lite distans till diskussionerna, men rena påhopp utan någon förklaring eller argumentering hoppas jag att jag undviker. Upplys mig gärna om de fall där du tycker att jag gått över gränsen, annars.
/Rising
*undrar*
Med risk för att verka korkad (vilket jag kanske är)... är det bara jag som inte har uppfattat någon "tonvikt på intriger & angst"? Visst ser jag att det *går* att intrigera om man vill, men inte att det på något sätt skulle vara huvudsyftet. Jag kanske läser på fel sätt. Det är nog därför jag blir så förvirrad av de här debatterna.
Med risk för att verka korkad (vilket jag kanske är)... är det bara jag som inte har uppfattat någon "tonvikt på intriger & angst"? Visst ser jag att det *går* att intrigera om man vill, men inte att det på något sätt skulle vara huvudsyftet. Jag kanske läser på fel sätt. Det är nog därför jag blir så förvirrad av de här debatterna.
Wyldstorm
Swordsman
Re: *undrar*
Vettifasen hur man svarar på något sådant...
Mitt tips är att läsa introtexten till kapittlen, läsa & betänka humanity mm....
Har du tillgång så läs spelarens & spelledarens handböcker..
Där tror jag det stod rätt... tydligt.
Det var ju nu ett sjuhelvettes tag sen jag var aktiv som WoDspelledare, men via dom tror jag du skulle kunna få all info.
Om inte annat kan du ju läsa mer om vampyrers olika hierarkier & hur man avancerar..
Jag är ju en ond djäkel, men jag ser tyvärr bara en snöbolls chans på den ondes middagsbord att bli elder eller liknande utan att bli utsatt för & bli en del av ränksmiderierna..
Allt är ju IMHO, jag bara kommenterade att jag inte höll med om vilken genre spelet passade bäst i...
Har även hört (även om jag inte ens nästan håller med) att vampire kan spelas utan intrigerna, så det blir alltså tvåstegsIMHO... D.v.s. behöver du fråga så har du inte läst eller kommer aldrig att hålla med.
Vettifasen hur man svarar på något sådant...
Mitt tips är att läsa introtexten till kapittlen, läsa & betänka humanity mm....
Har du tillgång så läs spelarens & spelledarens handböcker..
Där tror jag det stod rätt... tydligt.
Det var ju nu ett sjuhelvettes tag sen jag var aktiv som WoDspelledare, men via dom tror jag du skulle kunna få all info.
Om inte annat kan du ju läsa mer om vampyrers olika hierarkier & hur man avancerar..
Jag är ju en ond djäkel, men jag ser tyvärr bara en snöbolls chans på den ondes middagsbord att bli elder eller liknande utan att bli utsatt för & bli en del av ränksmiderierna..
Allt är ju IMHO, jag bara kommenterade att jag inte höll med om vilken genre spelet passade bäst i...
Har även hört (även om jag inte ens nästan håller med) att vampire kan spelas utan intrigerna, så det blir alltså tvåstegsIMHO... D.v.s. behöver du fråga så har du inte läst eller kommer aldrig att hålla med.
Re: *undrar*
"Mitt tips är att läsa introtexten till kapittlen, läsa & betänka humanity mm...."
Tack, men jag bad inte om tips - jag undrade bara om jag var ensam om att se det annorlunda. Jag HAR läst regelboken utan att känna något behov av att varken intrigera eller avancera.
"Har du tillgång så läs spelarens & spelledarens handböcker..
Där tror jag det stod rätt... tydligt."
Om jag måste skaffa fler böcker för att se det så är det inte tillräckligt tydligt för att vara ett huvudsyfte.
"Mitt tips är att läsa introtexten till kapittlen, läsa & betänka humanity mm...."
Tack, men jag bad inte om tips - jag undrade bara om jag var ensam om att se det annorlunda. Jag HAR läst regelboken utan att känna något behov av att varken intrigera eller avancera.
"Har du tillgång så läs spelarens & spelledarens handböcker..
Där tror jag det stod rätt... tydligt."
Om jag måste skaffa fler böcker för att se det så är det inte tillräckligt tydligt för att vara ett huvudsyfte.
Wyldstorm
Swordsman
Re: *undrar*
Ah, förlåt... Jag misstolkade.
Nej, du är inte ensam, jag har som sagt hört liknande argument tidigare.
Kul att se "beauty in the eye of the beholder" in action så att säga...
Ivf, ett sista lästips i frågan är att läsa t.ex. sidan 27 i Vamp's rev. Ed.
Ah, förlåt... Jag misstolkade.
Nej, du är inte ensam, jag har som sagt hört liknande argument tidigare.
Kul att se "beauty in the eye of the beholder" in action så att säga...
Ivf, ett sista lästips i frågan är att läsa t.ex. sidan 27 i Vamp's rev. Ed.