Nekromanti Till krank

[Sodivra]

Hej krank!

När jag spelleder så kan man säga att låtsaset är något som skapas i kollision och konfrontation med andra spelare. Jag har fått känslan av att när du spelleder så är låtsaset något som ni snarare odlar och vårdar försiktigt.

Vad tänker du?

 

[krank]

Hördu... Du kan nog vara något på spåren där. Tror jag. Lite beroende på vad vi lägger i "låtsaset", såklart.

Men jag gillar det långsamma, eftertänksamma odlandet. Att världen och de som bor däri får liksom växa på en. Kollisioner och konfrontationer känns som ett så hetsigt sätt att spela...

(vilket osökt får mig att tänka på att jag generellt ogillar tv-spel där jag måste vara snabb eller som beskrivs som att det har mycket "action"... Jag vill inte ha inlevelse-genom-action, liksom.)


Säg till om jag flummar i fel riktning =)

 

[Sodivra]

Ska vi säga att låtsas är inlevelse i en varaktig fantasi? Jag vill inte kalla det för berättelse, för jag är osäker på om vi faktiskt spelar en berättelse i vår grupp.

Du har en iPod, va? Mitt favoritspel just nu heter HookChamp. Det är ett spel där man inte hinner tänka efter, och skön musik är det också. Jag diggar flowet jag kan komma in i när jag spelar det rätt. Vad tror du, är det samma sak där? Är det ett spel du aldrig skulle köpa?
http://www.youtube.com/watch?v=24Y5m-rpzv8&feature=related

 

[krank]

Ska vi säga att låtsas är inlevelse i en varaktig fantasi? Jag vill inte kalla det för berättelse, för jag är osäker på om vi faktiskt spelar en berättelse i vår grupp.

Bra tänkt, och då är jag med på banan. Ville inte läsa in för mycket innan jag visste säkert vad du pratade om, bara.

Du har en iPod, va? Mitt favoritspel just nu heter HookChamp. Det är ett spel där man inte hinner tänka efter, och skön musik är det också. Jag diggar flowet jag kan komma in i när jag spelar det rätt. Vad tror du, är det samma sak där? Är det ett spel du aldrig skulle köpa?
http://www.youtube.com/watch?v=24Y5m-rpzv8&feature=related

Jag skulle nog ha svårt att spela det där spelet längre än ett fåtal minuter, tror jag. De gånger jag verkligen kan sjunka in i är de där jag får tänka efter, känna efter, fokusera. Att inte hinna tänka efter är en källa till distinkt obehag.

Och så är det nog i rollspel också. Jag gillar när man får planera och fundera, när det inte går för fort fram.


Så jag tror nog att det kan vara typ samma sak.

Under ganska många år spelade jag med ett gäng som pratade om "fart". Att det måste vara lite fart när man spelar, annars blir de rastlösa. Så deras rollpersoner var... ostyriga, kanske är rätt ord. Impulsiva, våldsamma, hittade på en massa tok helt enkelt. Och jag förstod överhuvudtaget inte vad de pratade om. För mig var "fart" något som gjorde att jag inte hann med, att jag kände mig lämnad bakom eftersom jag inte klarade av att ta initiativ i den hastighet som krävdes för att hänga med. Istället blev jag bromsklossen, och mina rollpersoner blev generellt gnälliga nejsägare som bara ville blockera alla stollerier de andra höll på med.

I grunden tycker jag nog inte att det var dysfunktionellt spelande, eftersom både jag och de fick ut något av spelandet (jag gillade just då det här med djupinlevelse och ångest, medan de fick någon konkret att bråka med och spela mot). Men det är nog först på senare år som jag börjat fundera på skillnaden.

Det känns som att det kan vara relaterat, så jag tänkte att jag häver ur mig det så ser vi om det är nåt.

 

[Sodivra]

För mig låter det klockrent samma sak. Jag skulle nästan vilja vända på det: Vad finns det som säger att det inte är samma som det vi pratar om nu?

Din gamla grupp låter som en ganska jobbig upplevelse, tycker jag.

Jag vill ha hårt sex, men kärleksfullt och frivilligt, förstås. (Sexet är en metafor, alltså...) Ifall jag inte fattade vad mina medspelare höll på med hade det inte varit kul för mig, även om det var mycket fart.

 

[krank]

För mig låter det klockrent samma sak. Jag skulle nästan vilja vända på det: Vad finns det som säger att det inte är samma som det vi pratar om nu?

Hm...

Kanske att jag ändå har lite lättare att spela såna actionspel än jag har att ta initiativ och köra "fartigt" i rollspel? Jag har trots allt spelat en hel del plattformsspel (t.ex Canabalt, som ju verkligen är ett sånt där reagera-eller-dö-spel, men som jag verkligen kom in i) och 3d-shooters, även om sådana spel inte lockar mig generellt.

Jag undrar om det inte handlar om kontrollbehov. Eller springer jag i förväg då? Vi (eller iaf jag) brukar ju hamna där när vi diskuterar såna här saker. I tv-spel har jag ju någonstans kontroll även när jag inte hänger med; jag kan omedelbart sluta spela, och oftast spelar jag själv, så ingen ser mig misslyckas. Kan det vara något? Rädslan att göra fel? Det är en reell rädsla för mig IRL, som jag lagt många timmar på att bekämpa. Att våga ge mig hän, ge mig in i saker utan att ha full kontroll, och våga göra fel...

Och så kanske jag inte vill ha det i rollspel/tv-spel också? Jag vet inte.

Din gamla grupp låter som en ganska jobbig upplevelse, tycker jag.

Det var det; men just då ville jag nog att det skulle vara jobbigt. Det var då jag kunde distraheras från hur jobbigt jag tyckte att mitt liv i stort var just då. Det var min väg in i "djupimmersionen", så att säga. Ångesten över alla stollerier, allt fel de andra spelarna gjorde, blev nåtslags koppling mellan mig och rollpersonen. Typ.

Nu alldeles nyss kom jag att tänka på en (för mig) ganska obehaglig liknelse; andra självkadebeteenden t.ex skära sig i armarna. Inte för att förminska de som skär sig i armarna såklart; men jag förstod alltid poängen med det. Det enda som hindrade mig från att skära mig under gymnasietiden var att jag var paniskt rädd att göra permanenta förändringar av min kropp (göra fel, oåterkalleligt). Men; jag undrar om just ångestspelandet åtminstone delvis, för mig, just då, var en del av ett självskadebeteende.

Jag kan fortfarande spela så, men det funkar inte alls likadant längre.



(Du/ni får säga till när det här blir TMI...)

 

[krank]

Förresten har jag spelat med samma grupp på senare år också, och det har inte alls varit samma... fart där heller. Om jag skulle tillåta mig att psykologisera misstänker jag att de eftersökte nåtslags utlopp, eller wish fulfillment; de testade gränserna och gjorde saker de fantiserade om man inte skulle våga göra eller ta konsekvenserna av i verkligheten... Rollspel som lekstuga, sandbox. Så medan jag ständigt oroade mig för konsekvenserna även i spelvärlden, så var det en viktig del för åtminstone en del av dem att göra tvärtom...


Fast jag ska inte psykologisera för mycket om andra, framför allt såna som inte är här. Och om nån som läser det här tror att jag tycker att det är något fel med wish-fulfilment-spelande så ber jag om ursäkt; det är det såklart inte. Det var ju det jag ville rollspela också; min önskan att ha kontroll...

 

[Sodivra]

Tycker inte vi springer något i förväg: Jag skriver bara för att jag är nyfiken, jag kör impro.

Jag fattar vad du menar med datorspelen och rädsla för att göra fel, eftersom jag känner igen det så väl. Alla vill ha kontroll. Vi skulle kunna kalla det för kontroll istället för kontrollbehov. Det är ett av de mest fundamentala sakerna för att förstå individuell utveckling. Jag kommer ihåg att även Arfert outade att han också var rädd att göra fel i din tråd "Jag och indiespel", där du verkligen lättade på ditt hjärta om de här sakerna.

Det är som att du gör din smak till en sjukdom: Att du inte gillar min spelstil för att det är något fel på dig. Är det så?

Och jag skulle ju aldrig ha blivit så kär i impro ifall jag inte var rädd för att tappa kontrollen: Det är ju det som känns så befriande för improspelare, att man får tappa kontrollen. I leken kan man öva på det man inte kan i verkliga livet.

Det är ju därför som trygghet, tydlighet och bejakande är så viktiga i min flow-ermodell: Jag snackar om konfrontation och kollision, men även för oss måste det finnas en grund under detta av trygghet, respekt, avspändhet, lyhördhet och vänlighet.

 

[krank]

Det är som att du gör din smak till en sjukdom: Att du inte gillar min spelstil för att det är något fel på dig. Är det så?

Delvis, men det handlar om ett större sammanhang än så, för mig. Det jag kallar mitt kontrollbehov är något som i allra högsta grad försämrar för mig i vardagen. Det yttrar sig på många sätt; till exempel att det dröjde femton år innan jag gick till doktorn för mitt knä, eftersom jag kände mig osäker inför situationen "kontakta sjukvården". Eller att jag har skitsvårt att ringa folk jag inte känner väl. Och så vidare.

Så jag tycker inte att min smak nödvändigtvis är ett sjukdomstillstånd; men något i min personlighet som jag betraktar som ett sjukdomstillstånd eller åtminstone en störning eller en svaghet att övervinna, avspeglar sig i min rollspelssmak.

Sedan är det nog så att jag uppfattar indie/impro som "hög status" på forumet, och annat rollspel som "låg status". Därför känns det ibland som att jag måste ursäkta mig, för jag kan liksom inte relatera till de upplevelser eller känslor ni talar om...

 

[Sodivra]

Men skulle du vilja gilla även impro?

Jag vet att det här att själv arbeta med att förbättra dig är en stor grej för dig, men varför ber du inte om hjälp med det här du bär helt själv? Förstås, om det tog femton år för dig att söka hjälp med ditt knä så kan jag tänka mig att det tar emot att kontakta en terapeut.

 

[krank]

Men skulle du vilja gilla även impro?

På ren princip: Ja, för jag arbetar som du vet gärna med självförbättring.

I praktiken: tja, det skulle väl inte göra något, men jag känner att jag kan spela ganska funktionsdugligt med min nuvarande spelgrupp utan särdeles mycket impro, så tydligen är det inte direkt akut. Det finns inte så mycket som saknas i mitt liv bara för den grejen, s a s.

Däremot är det ju en del av ett större problemkomplex, och det skulle jag vilja bli bättre på. Och jag tror att jag blir bättre, steg för steg...

Jag vet att det här att själv arbeta med att förbättra dig är en stor grej för dig, men varför ber du inte om hjälp med det här du bär helt själv? Förstås, om det tog femton år för dig att söka hjälp med ditt knä så kan jag tänka mig att det tar emot att kontakta en terapeut.

Ungefär så... Dels har vi min motvilja mot nya situationer och att kontakta nya människor, dels har vi den här "kan själv!"- grejen som också är uppsnurrad med "vill inte ligga nån till last"-prylen.

Om mitt liv stabiliserats en smula lagom till GC överväger jag att försöka hitta ett spelpass där för att försöka bearbeta. Men då måste jag hitta en spelgrupp där det känns bekavämt och tryggt att "göra fel" eller inte komma på saker eller låsa sig etc...

 

[Sodivra]

Det är starka principer!

Du vill lära dig impro på ren princip, och det verkar finnas en styrka i den självförbättringsprincipen som driver dig igenom även otäcka och svåra saker...

Men det verkar finnas en stränghet mot dig själv i de principerna också. Jag ser ingen lust i att utforska impro, att det skulle vara roligt för dig att kunna släppa kontrollen mera...

Och du vill inte bearbeta ett kontrollbehov med en terapeut, för du vill inte söka upp nya människor och vara till last för dem, så istället pushar du dig själv att öva på impro istället. Det är ju också ett sätt att vara sträng mot sig själv.

Känns också som det blev väldigt personligt för en forumtråd.

 

[krank]

Känns också som det blev väldigt personligt för en forumtråd.

Blev du förvånad? =) Brukar vi inte alltid hamna i ett sånt läge när vi diskuterar just impro och hur jag/du/vi funkar i sammanganget? Hela tråden är ju liksom migriktad =)

Finns det någon annan spännande riktning vi kan utforska? Jag tycker att alltihop är intressant, men frågan är hur mycket krankskt navelskådande forumet håller för... (appropå att inte vara till last alltså...)

 

[DeBracy]

Jag tycker att alltihop är intressant, men frågan är hur mycket krankskt navelskådande forumet håller för... (appropå att inte vara till last alltså...)

Enligt min åsikt: väldigt mycket. Jag tycker det är värdeful läsning. Forumet är ju till för att prata om rollspel också, det är ju det ni gör.

Jag är förresten gärna med och spelar något med dig på GC om du tycker jag känns tillräckligt ofarlig.

 

[Sodivra]

Ja, vad tycker du själv?

För mig är det personliga inte till en last. Jag tycker det här kul.

Nu har jag har öppnat en diskussion med ett personligt tilltal, men det här är inte en personlig diskussion utan en offentlig. Jag lyfter att det blivit personligt av respekt för dig och hur du vill ha det.

 

[krank]

Ja, vad tycker du själv?

För mig är det personliga inte till en last. Jag tycker det här kul.

Jag har en tendens att liksom aldrig sluta när jag väl kommit igång och börjat prata om mig själv; samtidigt är jag medveten om att alla kanske inte tycker att det är så intressant.

Liksom, jag har inga problem med att prata om mer eller mindre vadsomhelst som rör mig, jag är ju mitt eget största intresse trots allt... Däremot är det en fråga om att "välja rätt forum", och det är där det brukar kunna gå snett. Vill mest vara säker på att jag inte bara sitter och är jobbig och häver ur mig saker som känns dryga att läsa...


(Intressant grej, det där: Jag har så svårt att ta mig in i nya sammanhang att min psoriasis gick odiagnosticerad åtminstone 10-12 år längre än den behöft, men när jag väl befinner mig i ett sammanhang har jag inga problem med att vara ganska självutlämnande...)


Hm. Jag försöker komma på sätt att relatera det här tillbaks till rollspel. Jag funderar på det här med att ta initiativ som spelare. Jag har superlätt att ta initiativet när jag är spelare i deckaruppdrag eller mysterielösaruppdrag, sammanhang där det inte finns så mycket påtvingad "fart" från vare sig spelare eller SL - där jag känner mig trygg och bekväm och inte stressad.

Däremot i spel där det händer grejer hela tiden man måste reagera på, eller där långsiktiga planer inte riktigt gör sig, eller där jag som spelare förväntas vara initiativtagande för att hinna med, där har jag supersvårt att överhuvudtaget delta. Som när vi spelade Berättelser från Staden och jag liksom låste mig helt och inte tog mig vidare. Det funkade inte.


Jag gillar din flow-ermodell, av det jag sett av den. Framför allt det här med trygghet etc som viktig del känner jag att jag känner igen mig i. För att man ska kunna göra spännande, nya saker behöver man en trygg grund att stå på.

 

[Sodivra]

Ja, vad tycker du själv?

För mig är det personliga inte till en last. Jag tycker det här kul.

Jag har en tendens att liksom aldrig sluta när jag väl kommit igång och börjat prata om mig själv; samtidigt är jag medveten om att alla kanske inte tycker att det är så intressant.

Liksom, jag har inga problem med att prata om mer eller mindre vadsomhelst som rör mig, jag är ju mitt eget största intresse trots allt... Däremot är det en fråga om att "välja rätt forum", och det är där det brukar kunna gå snett. Vill mest vara säker på att jag inte bara sitter och är jobbig och häver ur mig saker som känns dryga att läsa...

Jag gillar att diskutera det här med dig.

Vad resten av forumanvändarna är intresserade av kan vi strunta i för ett ögonblick.

Men vad vill du? Vad är bäst för dig? Inte vad som är okej för dig, utan hur skulle du vilja mest av allt att vi fortsatte?

Ta tid på dig om du vill fundera.

 

[krank]

Men vad vill du? Vad är bäst för dig? Inte vad som är okej för dig, utan hur skulle du vilja mest av allt att vi fortsatte?

I praktiska termer; jag skulle gilla att träffa några forumiter jag litar på och är trygg och bekväm med, skapa lite groovy avslappnad stämning med ett brädspel eller bara lite prestigelöst snack, och sen spela något slags hyfsat kravlöst improspel. Med lite tur kan det styras upp på GC.


Men, rent diskussion-just-numässigt funderar jag åt lite olika håll just nu. Dels på huruvida det finns improspelare som önskar att de kunde uppskatta långsam lökskalning på samma sätt som jag väl ändå önskar att jag kunde uppskatta impro (även om det för mig handlar om mycket mer än då). Dels på huruvida man skulle kunna göra experimentet med forumiterna och den groovy laidback stämningen genom att köra en ordentlig planering och sedan köra lite joller via typ Google Hangouts.

Sen funderar jag på om man kan bygga spel som medvetet tar tillvara på de respektive drivkrafterna; att låtsas långsamt och mödosamt respektive att låtsas med fart och konflikter och kollisioner...

...och på om man skulle kunna skriva ett spel som stegvis rör sig från det ena till det andra, och liksom bygger upp tillit och känsla steg för steg...



Jag känner mig nämligen ganska... "klar" med problemformuleringen. I den mån det nu är ett problem, och om man nu nånsin kan bli "klar" med någon form av psykologiserande. Jag tror att jag vet vad problemet är och vad jag kan göra för att fixa till det, så att säga. Fast jag tar gärna emot förslag.

Jag har försökt fundera på vad det kan bero på, den här ständiga rädslan för att göra fel. De flesta av mina funderingar där kommer tillbaks till dels min relation med min mor och dels till min skoluppväxt som utstött/mobbad. Jag vet inte om jag minns att jag under min uppväxt riktigt kände mig sådär trygg i att någon brydde sig och skulle stötta mig även om jag gjorde fel.

(Samtidigt är mitt minne en annan såndär grej som får mig att må dåligt. Det är nämligen abyssmalt dåligt. De senaste 30 åren är ett glest lapptäcke av pytteminnen, men det finns gigantiska hål i min barndom och min ungdom som jag helt enkelt inte kommer åt. Det blir inte så mycket bättre med åren heller, jag glömmer fortfarande bort massor - som huruvida jag gick på någons begravning, vilket väl ändå kan anses vara viktigt. Eller hur många flickvänner jag haft och vilka deras namn är.

(Det här är anledningen till mitt närmast maniska användande av attgöralistor; jag vågar inte lita på mitt minne. Om jag kan glömma så stora saker som jag VET att jag glömt, och fortfarande glömmer, hur ska jag då kunna lita på att jag minns vad jag behöver göra i morgon?

Hursomhelst kan man inte riktigt lita på mitt minne. Jag kanske kände mig älskad och trygg och stöttad mest hela tiden, vad vet jag. Fast min mors erkännande för ett par år sedan av att hon nog faktiskt inte insett att jag faktiskt var mobbad under grundskolan förrän för bara några år sedan, antyder ju att hennes stöd där kanske inte varit så starkt. Jag tycker mig minnas viss skuldbeläggning; "jamen du retades ju" eller vad det nu kan ha varit.)

 

[solvebring]

Suverän tråd!
+1

 

[Sodivra]

Så det låter som den här tråden är klar?

Dags att gå vidare till en annan tråd, eller är det något som inte är färdigt än?

Dina minnesluckor gör mig orolig. Men det här är inte rätt forum för det.