Arvidos MC said:
Men vad vill du? Vad är bäst för dig? Inte vad som är okej för dig, utan hur skulle du vilja mest av allt att vi fortsatte?
I praktiska termer; jag skulle gilla att träffa några forumiter jag litar på och är trygg och bekväm med, skapa lite groovy avslappnad stämning med ett brädspel eller bara lite prestigelöst snack, och sen spela något slags hyfsat kravlöst improspel. Med lite tur kan det styras upp på GC.
Men, rent diskussion-just-numässigt funderar jag åt lite olika håll just nu. Dels på huruvida det finns improspelare som önskar att de kunde uppskatta långsam lökskalning på samma sätt som jag väl ändå önskar att jag kunde uppskatta impro (även om det för mig handlar om mycket mer än då). Dels på huruvida man skulle kunna göra experimentet med forumiterna och den groovy laidback stämningen genom att köra en ordentlig planering och sedan köra lite joller via typ Google Hangouts.
Sen funderar jag på om man kan bygga spel som medvetet tar tillvara på de respektive drivkrafterna; att låtsas långsamt och mödosamt respektive att låtsas med fart och konflikter och kollisioner...
...och på om man skulle kunna skriva ett spel som stegvis rör sig från det ena till det andra, och liksom bygger upp tillit och känsla steg för steg...
Jag känner mig nämligen ganska... "klar" med problemformuleringen. I den mån det nu är ett problem, och om man nu nånsin kan bli "klar" med någon form av psykologiserande. Jag tror att jag vet vad problemet är och vad jag kan göra för att fixa till det, så att säga. Fast jag tar gärna emot förslag.
Jag har försökt fundera på vad det kan bero på, den här ständiga rädslan för att göra fel. De flesta av mina funderingar där kommer tillbaks till dels min relation med min mor och dels till min skoluppväxt som utstött/mobbad. Jag vet inte om jag minns att jag under min uppväxt riktigt kände mig sådär trygg i att någon brydde sig och skulle stötta mig även om jag gjorde fel.
(Samtidigt är mitt minne en annan såndär grej som får mig att må dåligt. Det är nämligen abyssmalt dåligt. De senaste 30 åren är ett glest lapptäcke av pytteminnen, men det finns gigantiska hål i min barndom och min ungdom som jag helt enkelt inte kommer åt. Det blir inte så mycket bättre med åren heller, jag glömmer fortfarande bort massor - som huruvida jag gick på någons begravning, vilket väl ändå kan anses vara viktigt. Eller hur många flickvänner jag haft och vilka deras namn är.
(Det här är anledningen till mitt närmast maniska användande av attgöralistor;
jag vågar inte lita på mitt minne. Om jag kan glömma så stora saker som jag VET att jag glömt, och fortfarande glömmer, hur ska jag då kunna lita på att jag minns vad jag behöver göra i morgon?
Hursomhelst kan man inte riktigt lita på mitt minne. Jag kanske kände mig älskad och trygg och stöttad mest hela tiden, vad vet jag. Fast min mors erkännande för ett par år sedan av att hon nog faktiskt inte insett att jag faktiskt var mobbad under grundskolan förrän för bara några år sedan, antyder ju att hennes stöd där kanske inte varit så starkt. Jag tycker mig minnas viss skuldbeläggning; "jamen du retades ju" eller vad det nu kan ha varit.)