Krickdala Tillbaka till Amfibiekejsardömet

[Sinisa_]

Jag skriver just nu om Amfibiekejsardömet: grodornas, paddornas och salamandrarnas gamla rike, som i många, många somrar — ”i tusen somrar” — härskade över stora delar av Annwyn, i synnerhet i de lummiga skogarna och vågmarkerna söder om Krickdala.

Amfibiekejsardömet anlade imponerande städer i söderns skogar, och längs flod- och sjöstränder, och de byggde vägar, broar och poststationer som fortfarande används. Deras administration svällde så småningom till enorma proportioner: den kejserliga byråkratin blev myllrande, oöverblickbar, och — slutligen — korrupt.

Numera finns — sedan kanske femtio somrar — bara ruiner kvar av kejsardömets städer och garnisoner: brutna pelare och spruckna kupoler och valv som skymtar som drömvärldar nedsjunkna i sjöar, eller står i skogarna, svalda av mossa och ormbunkar. Men en sorts ”amfibie-adel” finns kvar, utspridd i världen, landlös och ofta bitter eller excentrisk: i stort sett är de bara amfibier som vårdar sina förfäders gamla titlar i den kejserliga byråkratin, men de har viss makt bland sina egna, och ibland också avsevärda rikedomar.



En av sakerna jag grubblar över är vad som egentligen hände som fick kejsardömet att gå under? Jag tror att det eventuellt hade att göra med hovmagikernas — moggernas — jakt på odödlighet, och att det definitivt hade att göra med att ett kungadöme bestående av ekorrar och hermeliner och framförallt möss, angrep kejsardömets gräns i väster.

Det här kungadömet hade med Enhörningen att göra: kungarna och drottningarna där var på något sätt ”regenter av Enhörningens nåde”: ett rike präglat av oskuld, glömska, förlåtelse. Jag vet inte. Det är en… ton jag är ute efter där. Frankrike, de tre musketörerna. Åt det hållet. Det handlar inte om att det här kungadömets riddare var ädla och förlåtande, utan snarare tvärtom: kanske dök Enhörningen upp i en glänta var sjunde år, och förlät och renade dem, så att de kunde vara ovanligt lömska och brutala, och göra sådant som egentligen borde få dem att drabbas av Lögnarens Märke; jag tycker om bilden av slitna, ärrade veteraner, som drabbats av olika mörka ”mutationer” därför att de dödat och ljugit, som knäböjer framför en Enhörning i en glänta i en lummig skog. Varför skulle de riddarna dra i krig mot Amfibierna, för Enhörningens räkning? Det kan egentligen vara så enkelt som att… grodorna uppfann den första kameran. Något sånt. Det skulle vara rätt poetiskt, att de stora, kosmiska mytiska krafterna aktiveras av något sådär nästan vardagligt. Fast samtidigt skapar just kameran en massa problem: om Enhörningsriddarna ville förstöra kejsardömets Daguerrotypimaskiner, för att bevara glömskan i världen, så borde det ju inte finnas kameror och fotografer därefter; jag vet inte riktigt om jag vill offra dem. Kanske kan det istället ha varit något som hade att göra med den där ofattbart omfattande byråkratin? En byråkrat hittade på en maskin för att beräkna skatter och avdrag för landägande, som höll på att bli den första differensmaskinen, med hålkort och stora arkiv och så vidare. Något sånt. Gärna något som kan bli en McGuffin i ett äventyr; något som Rollpersonerna behöver leta reda på, i en översvämmad gammal flygel till det kejserliga palatset, nu bebodd av snokar och trollsländor. En sorts ottomansk differensmaskin är kanske inte så dum. Som den där schackspelande automaten som väl fanns i Istanbul för några hundra år sedan. "En automatisk byråkrat."

Hmmm. På något sätt vill jag väl knyta Amfibiekejsardömets historia till det stora mörker som skymtar i bakgrunden av allt som sker i Annwyn: mörkret i Nattfolkets sönderslagna speglar, som Månprinsessan sannolikt gav sig av för att kämpa emot; Nidskymningen som korparna väntar på; ugglornas Gammelmor, osv. Jag gillar att Rollpersonerna sakta, under loppet av flera kampanjer, börjar ana att samma stora kosmiska ondska ligger bakom mycket hemskt som skett i världen. Men samtidigt känns det någonstans som att amfibierna behöver sin egen mytologi, som inte bara är en upprepning av gesten ”en ond gud som egentligen är en skugga har lurat dem”.

Jag kan ha fel om allt detta. Natten är sen och full av kaffe.

*

Som en fotnot kan jag nämna att jag plockar inspiration från, eller liksom anropar, tre olika världar eller ”myt-kluster”, när jag skriver om Amfibiekejsardömet.

1. Ottomanska riket, som nämnts tidigare. Kupoler och valv. Byråkrati. Invecklade titlar. En melankolisk adel från ett fallet rike.

2. Sagor om grodor som hämtar något värdefullt från bottnen av en sjö. En skatt, en guds borttappade besvärjelser, en prinsessas guldboll, och som på så sätt vinner ära och status. På ett eller annat sätt tror jag att Amfibiekejsardömets urmyt har att göra med någon sådan händelse: ”Den första Kejsaren av De Två Tronerna var en gång en vanlig grodherre, som träffade en älva som satt och grät vid en strand, därför att hon hade tappat ner sin guldboll i en brunn”.

3. Egyptisk mytologi, och främst då tanken att amfibierna — och i synnerhet kanske grodorna — vid historiens början fördrev ormarna, som är deras ärkefiender. Amfibierian har en komplicerad och antagonistisk relation till Draken, som är det extatiska, överflödande livets och förvandlingarnas kardinaldjur (i motsats till Vargen, som står för död, hunger, stillhet, envishet). Det är något med att amfibierna först blir yngel, och sedan förvandlas, som känns — drakliknande. Och samtidigt gillar jag att de hatar ormar, och hatar Draken. De har också en sorts urmyter där Kek, nattens gudom, förekommer, och Nenn Den Orörlige, urvattnets och avgrundens gud, och Knum, krukmakaren, som format grodorna ur lera. Såna grejer. Solbåtar etc.

*
Kanske finns eller fanns det också en sorts padda som har en magisk ädelsten i huvudet. Typ istället för hjärna?

Även detta: jag tror att Amfibiekejsardömet har en koppling till Månpalatset, även om det bara är så enkelt som att de bedrev mycket handel med Nattfolket under en period, och kanske hade en av Nattfolkets portalspeglar installerad i palatset.

*

Och slutligen eftersom namn på ett så tacksamt sätt förmedlar en ”känsla”:

Spoiler: Ett par amfibienamn

Benjamet
Aelian
Drtad
Jannis
Evander
Gorgo
Aleksvatrokos
Mehet
Abakus
Gomidas
Jiro
Melik
Daris
Ismal
Mesrob
Nigogos
Vosgam
Haig
Benben
Emre
Ömar
Jusuf
Jakov
Din
Esa
Nedim
Noha
Aharon
Djoser
Isak
Kuffu
Moise
Arax
Koax

*

Gulja
Eleni
Siroon
Telar
Hestia
Brizo
Heba
Elektra
Ajla
Ajlin
Lory
Jara
Narin
Nyxa
Melia
Lyra
Makrid
Dziadzan
Naunet
Decille
Gacia
Hripsime
Berenike
Chione
Heba
Kepri

 

[God45]

Nu kanske jag går helt fel… Kan inte Grodorna ha skapat sin egen gud. Så de har en groda som är en gud? Liksom, 1 del Jesus, 1 del egyptisk farao, lite Hermes, ett kryddmått Solkungen, lite Sulaiman den store och en nypa gudkejsaren från 40k. Så de hade en levande gud, och när denne dog eller gav sig av för att kämpa mot något stort mörker blev riket så försvagat att mössens uppror kunde störta det. Det ger också de kvarlevande amfibierna en religion som enar dem fortfarande, de som inte gett upp hoppet i alla fall.

 

[Mogger]

Egentligen tycker jag inte att stora riken behöver någon orsak för att gå under. De brukar knäckas av sin egen tyngd efter några svaga regenter, nått krig, långvarig ekonomisk kris (brist på nån viktig råvara eller inflation eller så) eller liknande. Jag ser framför mig paddherrar (och damer) med pannan i djupa vårtiga veck, krökta över någon gammal lunta, där de försöker förstå sitt gamla imperium, glorifierar det och lyfter fram någon härskare, mytologiserar och idealiserar. Som brittiska forskare och Alexander den Store, typ. Runt förra sekelskiftet alltså. Kollapsen kan rimligtvis ha varit så komplex att det är svårt att överblicka hela skeendet. Kanske är det även lite så som dagens iranier ser på Persiska riket odyl? En storslagen dåtid när de var härskare över hela den kända jorden? Tradition och kultur är oerhört viktigt. Nu ska jag villigt erkänna att jag har begränsad kunskap om hur dagens iranier ser på Persiska riket, men det är min uppfattning att det lyfts fram som storslagen historia.

Kort sagt, det vore coolt om man inte riktigt vet så vi kan ha forskare, historiker och arkeologer som bråkar på långvariga symposium, och skriver tjocka böcker med långa titlar i ämnet. Det enda de är överens om är att det på något sätt är de fördömda gnagarnas fel, och deras behornade märr!

Behöver inte kejsardömet ett namn? Bufonidiska riket eller nått sånt?

 

[Mogger]

Förslag: Paddornas giftkörtlar slutade successivt att producera gift. De var förr potenta giftbärare men idag har de förlorat förmågan. De är såklart fortfarande fascinerade av gift och har inte sällan prunkande växthus där de förädlar mer eller mindre giftiga blomster. Historierna om sultanens giftkokerska, Hapsule, är många och inte sällan fulla av sedelärande sensmoral.

 

[Sinisa_]

Nu kanske jag går helt fel… Kan inte Grodorna ha skapat sin egen gud. Så de har en groda som är en gud? Liksom, 1 del Jesus, 1 del egyptisk farao, lite Hermes, ett kryddmått Solkungen, lite Sulaiman den store och en nypa gudkejsaren från 40k. Så de hade en levande gud, och när denne dog eller gav sig av för att kämpa mot något stort mörker blev riket så försvagat att mössens uppror kunde störta det. Det ger också de kvarlevande amfibierna en religion som enar dem fortfarande, de som inte gett upp hoppet i alla fall.

Annwyn är ju i stort en hednisk värld, dvs "gudarna" är bara ovanligt mäktiga varelser som lever på berg eller i underjorden eller i vissa fall i andra dimensioner. På sätt och vis är ju ugglorna en sorts "gudar", liksom Kardinaldjuren. In i denna värld kom sedan Barfotakungen, som jag tänker är som en av de monoteistiska profeterna som barn. Hursomhelst. Jag älskar referensen till 40K. Jag undrar om inte den kejserliga ättelinjen besatt någon särskild, "gudomlig" kraft, som upprätthöll kejsardömet. Så länge en salamander av "det gyllene blodet" satt på tronen över de båda världarna (vatten och land), var allt gott och väl, men under den sista dynastin, när grodorna tog över började det gå utför.

Då får man inte bara in en gemensam "religion" åt de kvarvarande amfibieran, utan också möjligheten till en hemlig, sentida arvinge, som gömts undan de mörka krafterna; en liten salamanderflicka som inte vet vem hon är, och som jobbar som tjänare på en gård utanför Krickdala, och bevakas av de sista i ett hemligt ridderskap....

Frågan är väl bara vad för sorts kraft "det gyllene blodet" ger arvingarna, och var det kommer ifrån? En del av mig vill nästan antyda att en av urtidens amfibier fann en farkost från en annan värld, och utsattes för något ombord på den, eller själv kom ifrån en annan värld. Men jag vill inte spåra ur i science-fantasy. Så hellre ett besök i ett magiskt slott eller så. Jag ska läsa lite egyptisk mytologi och se om det finns något att låna där.

Tack!

 

[God45]

Annwyn är ju i stort en hednisk värld, dvs "gudarna" är bara ovanligt mäktiga varelser som lever på berg eller i underjorden eller i vissa fall i andra dimensioner. På sätt och vis är ju ugglorna en sorts "gudar", liksom Kardinaldjuren. In i denna värld kom sedan Barfotakungen, som jag tänker är som en av de monoteistiska profeterna som barn. Hursomhelst. Jag älskar referensen till 40K. Jag undrar om inte den kejserliga ättelinjen besatt någon särskild, "gudomlig" kraft, som upprätthöll kejsardömet. Så länge en salamander av "det gyllene blodet" satt på tronen över de båda världarna (vatten och land), var allt gott och väl, men under den sista dynastin, när grodorna tog över började det gå utför.

Då får man inte bara in en gemensam "religion" åt de kvarvarande amfibieran, utan också möjligheten till en hemlig, sentida arvinge, som gömts undan de mörka krafterna; en liten salamanderflicka som inte vet vem hon är, och som jobbar som tjänare på en gård utanför Krickdala, och bevakas av de sista i ett hemligt ridderskap....

Frågan är väl bara vad för sorts kraft "det gyllene blodet" ger arvingarna, och var det kommer ifrån? En del av mig vill nästan antyda att en av urtidens amfibier fann en farkost från en annan värld, och utsattes för något ombord på den, eller själv kom ifrån en annan värld. Men jag vill inte spåra ur i science-fantasy. Så hellre ett besök i ett magiskt slott eller så. Jag ska läsa lite egyptisk mytologi och se om det finns något att låna där.

Tack!

Sentida arvingen grejen är super cool! Det är full ”Heligt graal, heligt blod” på det bästa sättet!

 

[Sinisa_]

Förslag: Paddornas giftkörtlar slutade successivt att producera gift. De var förr potenta giftbärare men idag har de förlorat förmågan. De är såklart fortfarande fascinerade av gift och har inte sällan prunkande växthus där de förädlar mer eller mindre giftiga blomster. Historierna om sultanens giftkokerska, Hapsule, är många och inte sällan fulla av sedelärande sensmoral.

Det här är guld.

Jag visste inte vad jag skulle göra med det där med grodor och paddor och deras giftiga sekret. Jag hade en känsla av att de skulle ha tillgång till en sorts magi som kretsade kring det, men det kändes för gonzo, på nåt sätt, med grodor som slickade på sig själva och fick psykedeliska visioner. Men kanske finns... något av det kvar i form av just giftkokare. Kanske kan vissa amfibier, som har rätt recept, förädla sitt spott och sina utsöndringar och koka gifter och psykedeliska substanser av det. Jag vet inte vad den "kulturella parallellen" eller tropen skulle vara, varken egyptierna eller ottomanska riket eller perserna hade väl egentligen shamaner och anderesor via svamp och grodor och så. Men det gör ju inget. Jag tycker väldigt mycket om det.

Det finns ju också en intressant parallell till ormarna, som jag tänker är amfibiernas traditionella ärkefiender; dvs båda arterna var en gång i tiden giftiga, men grodorna och paddorna har förlorat eller gett upp sitt gift, kanske i utbyte mot fötter och händer och en civilisation. Så deras krig mot reptilerna är eller var ett krig mot en sorts primitiva syskon. Kanske finns ett förräderi eller svek någonstans i det förflutnas dimmor. "Ormarna valde att förbli krälande etterhuggare, istället för att följa prins Emel mot ljuset".

 

[Sinisa_]

Behöver inte kejsardömet ett namn? Bufonidiska riket eller nått sånt?

Jo, det behöver väl ett annat namn än det totalt klonkiga Amfibiekejsardömet. Jag kallar det sådär för att jag försöker undvika "hittepånamn". Så hellre "Paddriket" än Bufonidiska riket, även om det där låter rätt bra.

En tanke jag har är att amfibierna såg sig som speciella därför att de härskade både över vatten och land; att kejsaren kanske rent konkret satt på två troner. Jag vill minnas att det har funnits situationer i Europa där någon, via de sedvanliga krigen och giftermålen, blev kung eller drottning både över Frankrike och England, och att det var särdeles tjusigt, och möjligen hade något särskilt namn.

Alltså nästan "Bitronens Rike", fast det låter ju som att det har att göra med insekten bin, så det funkar inte. "Spegeltronens Rike" skulle anspela på att tronrummet hade en del på land och en del i vatten, som i en spegel. Jag vet inte. Jag tänker också på figurer som Alexander den store, som var Kung av Makedonien och Persien, och Farao av Egypten, och Asiens Herre, och sådär.

Namn sökes, helt enkelt.

 

[Sinisa_]

Egentligen tycker jag inte att stora riken behöver någon orsak för att gå under. De brukar knäckas av sin egen tyngd efter några svaga regenter, nått krig, långvarig ekonomisk kris (brist på nån viktig råvara eller inflation eller så) eller liknande. Jag ser framför mig paddherrar (och damer) med pannan i djupa vårtiga veck, krökta över någon gammal lunta, där de försöker förstå sitt gamla imperium, glorifierar det och lyfter fram någon härskare, mytologiserar och idealiserar. Som brittiska forskare och Alexander den Store, typ. Runt förra sekelskiftet alltså. Kollapsen kan rimligtvis ha varit så komplex att det är svårt att överblicka hela skeendet. Kanske är det även lite så som dagens iranier ser på Persiska riket odyl? En storslagen dåtid när de var härskare över hela den kända jorden? Tradition och kultur är oerhört viktigt. Nu ska jag villigt erkänna att jag har begränsad kunskap om hur dagens iranier ser på Persiska riket, men det är min uppfattning att det lyfts fram som storslagen historia.

Kort sagt, det vore coolt om man inte riktigt vet så vi kan ha forskare, historiker och arkeologer som bråkar på långvariga symposium, och skriver tjocka böcker med långa titlar i ämnet. Det enda de är överens om är att det på något sätt är de fördömda gnagarnas fel, och deras behornade märr!

Behöver inte kejsardömet ett namn? Bufonidiska riket eller nått sånt?

Det här är också väldigt bra. Kejsardömet bara kollapsade under sin egen tyngd, som du säger. Då kan det ju finnas flera olika mystiska saker som historiker och forskare kan gräva upp, men ingen "enda stor hemlighet". Men till exempel kan man, om man rotar i gamla luntor från den tiden, börja ana att

1. Administrationen, som under tidigare dynastier varit effektiv, blev för snårig och korrumperad. Kejsarens handlingskraft kvävdes i byråkrati.

2. Hovmagikerna började under den sista dynastin söka efter odödlighet, enligt vissa rykten genom att suga livet ur andra levande varelser. Misstro och hat spred sig mot kejsaren som inte gjorde något åt det.

3. Giftkokarna, vars brygder i alla år hjälpt garnisonerna att hålla gränsen söderut, i skogarna och ängarna som kryllade av ormar, märkte att deras sekret och spott tappade i potens.

4. Den sista salamanderkejsaren med "gyllene blod" dog eller försvann.

5. Ett kungadöme i väster, som kejsardömet enkelt hållit under stöveln i många århundraden, blommade plötsligt upp -- det spreds sällsamma legender om att Enhörningen besökte riket och i en helig glänta välsignade och renade riddarna och den nya kungen; en sorts "väckelse" spred sig bland gnagarna i söderns bokskogar, och plötsligt blev de där folkspillrorna ett verkligt hot, som kejsardömet måste ägna enorma resurser åt; nutida historiker frågar sig förstås hur det kom sig att den märkliga Enhörningskulten dök upp just då; antagligen var det bara kungen som hittade på det, för att samla sitt folk till uppror; men vissa våghalsiga möss och ekorrar vid Dimsjökollegiet menar att Enhörningen verkligen dök upp, och att det hade att göra med ett eller annat som pågick i kejsardömets inre; Enhörningen tycks dyka upp vid vissa avgörande tidpunkter i historien, osv.

 

[Lemur]

Fantastisk bild!
Det går alltid illa för ödlefolk och deras riken, av någon anledning. Tänker på The Fall of Sarnath av Lovecraft, där ödlorna hade byggt en fantastisk fin stad och så kom människorna dit, tog staden och jagade ner grodfolket till botten av en sjö. Riktigt taskigt. Men fördomen om paddor är att de hängiver sig åt demondyrkan, och att en därför gör bäst i att inte låta deras riken växa sig för stora.

 

[afUttermark]

Paddorna i warhammer har en hel kontonent

 

[Sinisa_]

Fantastisk bild!
Det går alltid illa för ödlefolk och deras riken, av någon anledning. Tänker på The Fall of Sarnath av Lovecraft, där ödlorna hade byggt en fantastisk fin stad och så kom människorna dit, tog staden och jagade ner grodfolket till botten av en sjö. Riktigt taskigt. Men fördomen om paddor är att de hängiver sig åt demondyrkan, och det därför det anses bäst att inte låta deras riken växa sig för stora.

Tack!

Jo, de har otur med statsbyggande, våra kallblodiga kusiner.

När jag tänkte på vad jag skulle göra av grodorna och paddorna i Krickdala så tänkte jag faktiskt på dinosaurierna; att det funnits en tid "när skräcködlorna härskade", men att den var förbi, och att reptilerna nu var små och futtiga och gömde sig under jorden från fåglar och rovdjur; så det är på nåt sätt därför deras rike har fallit i Annwyn. För att anropa den tropen eller arketypen i det kollektiva undermedvetna. Och kanske är det därför reptiler och paddfolk alltid förlorar mot däggdjuren, till slut, i våra berättelser: vi har en undermedveten känsla av att de hade sin chans, i årmiljoner dessutom, och att de aldrig gjorde något mer av det än blev jättelika monster med pyttesmå hjärnor; och så kom kometen, och tur var väl det. När jag nu tänker på dinosaurieböckerna jag läste i min barndom, så minns jag också hur mycket jag som varande ett däggdjur väldigt starkt identifierade mig med musvarelsen som smög runt och åt av ödlornas ägg. Jag hejade liksom på den.

Allt det här får mig att inse att det någon gång i slutet av Amfibiekejsardömets välde måste ha synts en komet på himlen, som betytt ett eller annat.

Jag tror att det också bland de andra djuren i Annwyn finns en fördom om att paddorna och grodorna sysslade med olycksalig trolldom, och att man tycker att det var lika bra att deras kejsardöme gick under.

 

[Sinisa_]

Det bidde en ny Sällsamhet, till att börja med. @Mogger

Giftätare är väl inte världes bästa namn. Etterbuk?

*

Giftätare

Amfibierna lever tillsammans med de andra smådjuren i Krickdala och på landsbygden. Ofta lever de vid flodstranden, i hus som har ingångar både mot gatans kullerstenar och mot det kluckande vattnet.

Fram tills för femtio somrar sedan hade amfibierna ett omfattande rike, som kallades för De Två Tronernas Sultanat, eller bara Sultanatet. Nu har det gått under, kvävt av en snårig byråkrati, av inre och yttre fiender: amfibiernas historiker sitter fortfarande begravda i dammiga luntor och försöker reda ut varför de inte längre härskar över ängar och skogar.

Du är en groda, padda eller salamander, och till skillnad från många av dina artfräder och till och med syskon är du född med grälla fläckar av blått, giftgrönt eller brandgult över kroppen, vilket betyder att du är en Giftätare.

Under Sultanatets dagar var Giftätarna en högt vördad grupp. De framställde de avancerade gifter som användes för att driva bort ormar och lindormar från de kejserliga landområdena, och tillverkade dessutom de substanser som sultanens astrologer och magiker åt för att få heliga visioner av framtiden och andra världar.

Du kan äta alla sorters giftiga insekter och substanser utan att bli sjuk; inte ens alkemisternas bubblande, frätande blandningar påverkar dig nämnvärt.

Ditt spott är giftigt, och du har dessutom en receptsamling som du fått i arv av en äldre släkting, som beskriver hur du kan för förädla och blanda ditt spott med andra ämnen — växtdelar, tusenfotingar, månsken fångat i daggdroppar - för att framställa kemiska substanser som söver eller paralyserar en person, eller tar bort deras smärta, eller som ger personen en vision av något mystiskt slag.

Du har antagligen ett prunkande växthus där du förädlar mer eller mindre giftiga blomster, och föder upp exotiska insekter.

Historierna om sultanens giftkokerska, Hapsule, är många och inte sällan fulla av sedelärande sensmoral.

Använder du din förmåga i ditt yrke? Kanske är du en så kallad Svansfiskare, som jagar ormar -- då kommer din immunitet mot gifter väl till pass. Eller är du betjänt åt en mystiker, som använder dina dekokter för att färdas kroppslös genom olika osynliga världar? Kanske knäcker du extra som apotekare, eller blandar milda varianter av gifter i bakelser och glass, så att de som äter dem somnar och drömmer om fantastiska, kupolförsedda städer som reser sig ur sjöar och träsk.

 

[Cybot]

Det hade varit ganska coolt om amfibiekejsardömets makt grundade sig på alkemi och att makten fanns hos olika alkemiska gillen, inte bara giftkokarna men även glasblåsarna, metallurgerna, silkesspinnarna (amfibiesilke kan ju vara någon sorts bio-syntetiskt material), eldmakarna och kanske ännu underligare alkemiska gillen.

Vilket också hade kunnat vara en förklaring till imperiets fall. Att deras massiva huvudstad går under i en alkemisk olycka (explosion, gasutsläpp osv) och utan Gillenas stora akademier och kunskap så klarar amfibiekejsardömet inte längre av att hålla sina fiender i schack.

 

[God45]

Det hade varit ganska coolt om amfibiekejsardömets makt grundade sig på alkemi och att makten fanns hos olika alkemiska gillen, inte bara giftkokarna men även glasblåsarna, metallurgerna, silkesspinnarna (amfibiesilke kan ju vara någon sorts bio-syntetiskt material), eldmakarna och kanske ännu underligare alkemiska gillen.

Vilket också hade kunnat vara en förklaring till imperiets fall. Att deras massiva huvudstad går under i en alkemisk olycka (explosion, gasutsläpp osv) och utan Gillenas stora akademier och kunskap så klarar amfibiekejsardömet inte längre av att hålla sina fiender i schack.

Jag vet inte om det är för att jag sitter och äter gröna godis grodor… Men det känns som att en sak de borde ha kvar om de är alkemister med mera är ovanligt bra godis. Det känns väldigt paddigt. Och är mysigt.

 

[Cybot]

Jag vet inte om det är för att jag sitter och äter gröna godis grodor… Men det känns som att en sak de borde ha kvar om de är alkemister med mera är ovanligt bra godis. Det känns väldigt paddigt. Och är mysigt.

"Herr Grävling, ärade gäst. Amfibier gör inte 'godis'. Sötsaker tillverkade enligt kejsardömets traditioner kallas konfektyr."
-Anura Salideres, amfibisk konditor

 

[Sinisa_]

Jag vet inte om det är för att jag sitter och äter gröna godis grodor… Men det känns som att en sak de borde ha kvar om de är alkemister med mera är ovanligt bra godis. Det känns väldigt paddigt. Och är mysigt.

Verkligen!

Turkisk konfektyr!

 

[God45]

"Herr Grävling, ärade gäst. Amfibier gör inte 'godis'. Sötsaker tillverkade enligt kejsardömets traditioner kallas konfektyr."
-Anura Salideres, amfibisk konditor

Ja!

 

[Sinisa_]

Det hade varit ganska coolt om amfibiekejsardömets makt grundade sig på alkemi och att makten fanns hos olika alkemiska gillen, inte bara giftkokarna men även glasblåsarna, metallurgerna, silkesspinnarna (amfibiesilke kan ju vara någon sorts bio-syntetiskt material), eldmakarna och kanske ännu underligare alkemiska gillen.

Vilket också hade kunnat vara en förklaring till imperiets fall. Att deras massiva huvudstad går under i en alkemisk olycka (explosion, gasutsläpp osv) och utan Gillenas stora akademier och kunskap så klarar amfibiekejsardömet inte längre av att hålla sina fiender i schack.

Jag vet inte om det är för att jag sitter och äter gröna godis grodor… Men det känns som att en sak de borde ha kvar om de är alkemister med mera är ovanligt bra godis. Det känns väldigt paddigt. Och är mysigt.

"Herr Grävling, ärade gäst. Amfibier gör inte 'godis'. Sötsaker tillverkade enligt kejsardömets traditioner kallas konfektyr."
-Anura Salideres, amfibisk konditor

Alltså jag... jag ska väl inte överdriva och säga att jag älskar, men... säg såhär: jag håller väldigt mycket av er här på rollspel.nu. Alla är så kreativa och generösa att jag bågnar, heter det så? Jag bågnar av tacksamhet och skaparglädje varje gång jag postar nåt här och får se era svar. Jag hade ju såklart kunnat sitta och grubbla på mina grodor och salamandrar i tio år utan att komma på att de så klart ska vara giftkokare och ha alkemiska gillen och -- Gud så bra det här sista är -- att de såklart därför också är experter på att tillverka konfektyr.

*

Nu ska jag försöka formulera en tydlig fråga om kejsarfamiljens gyllene blod; det blir nog en egen tråd.

Såhär blev det med alkemin; fortfarande bara ett utkast, så infall och feedback är mycket välkommet -- en del av namnen känns inte som att de sitter, tex:


Etterbukarna och de alkemiska gillena

I vissa amfibiefamiljer föds en eller ett par gånger per generation ett yngel med gåtfulla, grälla fläckar över kroppen: de är spräckliga i giftgrönt, eller lysande gult mot svart, eller har blå linjer och stänk som åskviggar över ansiktet och buken.

Sådana amfibier, som förekommer bland alla släkten av grodor, paddor och salamadrar, kallas för Etterbukar. En gång i urtiden utgjorde de antagligen sina egna grupper bland amfibierna, men de har sedan länge blandats ut med sina vanliga kusiner.

Etterbukar tål alla sorter gifter och alkemiska substanser och kan, förutsatt att de får i sig rätt föda — myror, giftiga tusenfotingar, olika exotiska växter — utsöndra ett eget, mycket starkt gift via sin saliv eller andedräkt.

Redan innan Sultanatets framväxt hade etterbukarna lärt sig att de genom att äta olika saker, kunde förändra giftets natur: en etterbuk som äter söderns violetta blommor och spindlar, utsöndrar ett gift som paralyserar utan att döda; en etterbuk som äter vissa svampar som bara växer i månljus, utsöndrar ett gift som gör offret vansinnigt av sorg, och så vidare.

Etterbukarna var på sätt och vis Annwyns allra första alkemister, som i det avlägsna förflutna började späda ut, destillera eller transmutera sitt spott ytterligare genom att hetta upp det eller blanda det med andra ämnen.

Bland amfibierna har det länge funnits en stark alkemisk tradition, och när Sultanatet växte fram bildade först etterbukarna, och sedan andra alkemiska hantverkare, gillen som bevarade och vakade över sin kunskap.

Eldmakarna tillverkade krutvapen — hakebössor och väldiga kanoner, vars like ingen sett — och visste dessutom att framställa olika sorters giftig rök, som man framförallt använde mot ormar som gömde sig i underjorden. Det var även eldmakarna som skötte om lyktorna i den kejserliga huvudstaden: Eldmakarnas rosaflimrande, alkemiska ljus brann tydligen både i luften och under vattnet, och kunde antagligen mäta sig med Krickdalas gatubelysning. Ingen som lever nu har sett Eldmakarnas mirakel, men de finns beskrivna i dikter från Sultanatet, och i Dimsjökollegiet pågår experiment för att försöka återskapa framförallt den märkliga undervattenselden.

Glasblåsarna tillverade det kejserliga palatsets olikfärgade fönster, liksom keramik och underskönt kakel, och bortomvärldsligt elegant porslin, teserviser belagda med bladguld, vaser, figuriner… keramik från Sultanatets glansdagar säljs för fantasisummor i Krickdalas antikvarier, och att om man gav sig av söderut, med båt och spjut, med änterhakar och dykutrustning, och ur träsken och sjöarna som kryllar av ormar och faror, lyckades bärga en komplett teservis, skulle man kunna dra sig tillbaka och leva gott i resten av sina dagar.

Silkestungorna hade lärt sig åstadkomma något som liknade Etterbukarnas giftiga spott, trots att de saknade deras tålighet för gifter: genom att uteslutande äta vissa sällsynta undervattenblommorna kunde de av sin saliv spinna tunna men mycket starka trådar av så kallat amfibiesilke. Amfibiesilke skimrar som månljus på stilla vatten, är vattentätt, och skadas inte av eld. Det finns en del gobelänger, tapeter och sjalar av amfibiesilke kvar i världen, men ingen minns längre vilka blommor man behöver äta.

Svartstövlarna smälte ner metaller i sina laboratorier, och skapade nya legeringar. De fick sitt namn därför att deras grova läderstövlar och förkläden alltid var brända av yrande gnistor. De framställde inte bara utmärkta sablar, utan även föremål smidda av mer förunderliga legeringar, till exempel ting av så kallat grodsilver, som med rätt kraftord kunde fås att bli rinnande som vatten och skifta mellan flera olika former som hamrats in i det när det skapades, så att en promenadkäpp kunde förvandlas till en värja, och ett mynt bli till en liten vass dolk; då och då dyker ett sådant föremål förstås upp på Krickdalas marknader eller i något antikvariat, ofta utan att säljaren förstår vad han har att göra med.

Konfektörerna, slutligen, var de stolta amfibier som framställde Sultanatets sötsaker, med alltmer avancerade metoder: kanderade flugor i kuber av genomskinlig citrongelé, pekannötter inrullade i surnad skalbaggsgrädde och torkad aprikos, skymningsljus fångat i rosvattenmateria… Konfektörernas recept har gått i arv genom generationerna sedan Sultanatets fall, och säljs i två gränslöst stolta och bittert konkurrerande familjer som har varsin butik i Krickdala. Den Blå Damen sägs vara särskilt förtjust i den ena butikens ödleägg, flamberade enligt en hemlig metod som innefattar en lila flamma av laktritsgas, rullade i flingor av havssalt och pudersocker….

Ett halvt århundrade innan Sultanatets fall drabbades huvudstaden av en hemsk olycka: en explosion ödelade stora delar av de alkemiska kvarteren. Efter den blev gillena aldrig desamma igen, och många historiker drar en rak linje från den händelsen till Sultanatets fall.

*