Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
Jag skriver just nu om Amfibiekejsardömet: grodornas, paddornas och salamandrarnas gamla rike, som i många, många somrar — ”i tusen somrar” — härskade över stora delar av Annwyn, i synnerhet i de lummiga skogarna och vågmarkerna söder om Krickdala.
Amfibiekejsardömet anlade imponerande städer i söderns skogar, och längs flod- och sjöstränder, och de byggde vägar, broar och poststationer som fortfarande används. Deras administration svällde så småningom till enorma proportioner: den kejserliga byråkratin blev myllrande, oöverblickbar, och — slutligen — korrupt.
Numera finns — sedan kanske femtio somrar — bara ruiner kvar av kejsardömets städer och garnisoner: brutna pelare och spruckna kupoler och valv som skymtar som drömvärldar nedsjunkna i sjöar, eller står i skogarna, svalda av mossa och ormbunkar. Men en sorts ”amfibie-adel” finns kvar, utspridd i världen, landlös och ofta bitter eller excentrisk: i stort sett är de bara amfibier som vårdar sina förfäders gamla titlar i den kejserliga byråkratin, men de har viss makt bland sina egna, och ibland också avsevärda rikedomar.
En av sakerna jag grubblar över är vad som egentligen hände som fick kejsardömet att gå under? Jag tror att det eventuellt hade att göra med hovmagikernas — moggernas — jakt på odödlighet, och att det definitivt hade att göra med att ett kungadöme bestående av ekorrar och hermeliner och framförallt möss, angrep kejsardömets gräns i väster.
Det här kungadömet hade med Enhörningen att göra: kungarna och drottningarna där var på något sätt ”regenter av Enhörningens nåde”: ett rike präglat av oskuld, glömska, förlåtelse. Jag vet inte. Det är en… ton jag är ute efter där. Frankrike, de tre musketörerna. Åt det hållet. Det handlar inte om att det här kungadömets riddare var ädla och förlåtande, utan snarare tvärtom: kanske dök Enhörningen upp i en glänta var sjunde år, och förlät och renade dem, så att de kunde vara ovanligt lömska och brutala, och göra sådant som egentligen borde få dem att drabbas av Lögnarens Märke; jag tycker om bilden av slitna, ärrade veteraner, som drabbats av olika mörka ”mutationer” därför att de dödat och ljugit, som knäböjer framför en Enhörning i en glänta i en lummig skog. Varför skulle de riddarna dra i krig mot Amfibierna, för Enhörningens räkning? Det kan egentligen vara så enkelt som att… grodorna uppfann den första kameran. Något sånt. Det skulle vara rätt poetiskt, att de stora, kosmiska mytiska krafterna aktiveras av något sådär nästan vardagligt. Fast samtidigt skapar just kameran en massa problem: om Enhörningsriddarna ville förstöra kejsardömets Daguerrotypimaskiner, för att bevara glömskan i världen, så borde det ju inte finnas kameror och fotografer därefter; jag vet inte riktigt om jag vill offra dem. Kanske kan det istället ha varit något som hade att göra med den där ofattbart omfattande byråkratin? En byråkrat hittade på en maskin för att beräkna skatter och avdrag för landägande, som höll på att bli den första differensmaskinen, med hålkort och stora arkiv och så vidare. Något sånt. Gärna något som kan bli en McGuffin i ett äventyr; något som Rollpersonerna behöver leta reda på, i en översvämmad gammal flygel till det kejserliga palatset, nu bebodd av snokar och trollsländor. En sorts ottomansk differensmaskin är kanske inte så dum. Som den där schackspelande automaten som väl fanns i Istanbul för några hundra år sedan. "En automatisk byråkrat."
Hmmm. På något sätt vill jag väl knyta Amfibiekejsardömets historia till det stora mörker som skymtar i bakgrunden av allt som sker i Annwyn: mörkret i Nattfolkets sönderslagna speglar, som Månprinsessan sannolikt gav sig av för att kämpa emot; Nidskymningen som korparna väntar på; ugglornas Gammelmor, osv. Jag gillar att Rollpersonerna sakta, under loppet av flera kampanjer, börjar ana att samma stora kosmiska ondska ligger bakom mycket hemskt som skett i världen. Men samtidigt känns det någonstans som att amfibierna behöver sin egen mytologi, som inte bara är en upprepning av gesten ”en ond gud som egentligen är en skugga har lurat dem”.
Jag kan ha fel om allt detta. Natten är sen och full av kaffe.
*
Som en fotnot kan jag nämna att jag plockar inspiration från, eller liksom anropar, tre olika världar eller ”myt-kluster”, när jag skriver om Amfibiekejsardömet.
1. Ottomanska riket, som nämnts tidigare. Kupoler och valv. Byråkrati. Invecklade titlar. En melankolisk adel från ett fallet rike.
2. Sagor om grodor som hämtar något värdefullt från bottnen av en sjö. En skatt, en guds borttappade besvärjelser, en prinsessas guldboll, och som på så sätt vinner ära och status. På ett eller annat sätt tror jag att Amfibiekejsardömets urmyt har att göra med någon sådan händelse: ”Den första Kejsaren av De Två Tronerna var en gång en vanlig grodherre, som träffade en älva som satt och grät vid en strand, därför att hon hade tappat ner sin guldboll i en brunn”.
3. Egyptisk mytologi, och främst då tanken att amfibierna — och i synnerhet kanske grodorna — vid historiens början fördrev ormarna, som är deras ärkefiender. Amfibierian har en komplicerad och antagonistisk relation till Draken, som är det extatiska, överflödande livets och förvandlingarnas kardinaldjur (i motsats till Vargen, som står för död, hunger, stillhet, envishet). Det är något med att amfibierna först blir yngel, och sedan förvandlas, som känns — drakliknande. Och samtidigt gillar jag att de hatar ormar, och hatar Draken. De har också en sorts urmyter där Kek, nattens gudom, förekommer, och Nenn Den Orörlige, urvattnets och avgrundens gud, och Knum, krukmakaren, som format grodorna ur lera. Såna grejer. Solbåtar etc.
*
Kanske finns eller fanns det också en sorts padda som har en magisk ädelsten i huvudet. Typ istället för hjärna?
Även detta: jag tror att Amfibiekejsardömet har en koppling till Månpalatset, även om det bara är så enkelt som att de bedrev mycket handel med Nattfolket under en period, och kanske hade en av Nattfolkets portalspeglar installerad i palatset.
*
Och slutligen eftersom namn på ett så tacksamt sätt förmedlar en ”känsla”:
Amfibiekejsardömet anlade imponerande städer i söderns skogar, och längs flod- och sjöstränder, och de byggde vägar, broar och poststationer som fortfarande används. Deras administration svällde så småningom till enorma proportioner: den kejserliga byråkratin blev myllrande, oöverblickbar, och — slutligen — korrupt.
Numera finns — sedan kanske femtio somrar — bara ruiner kvar av kejsardömets städer och garnisoner: brutna pelare och spruckna kupoler och valv som skymtar som drömvärldar nedsjunkna i sjöar, eller står i skogarna, svalda av mossa och ormbunkar. Men en sorts ”amfibie-adel” finns kvar, utspridd i världen, landlös och ofta bitter eller excentrisk: i stort sett är de bara amfibier som vårdar sina förfäders gamla titlar i den kejserliga byråkratin, men de har viss makt bland sina egna, och ibland också avsevärda rikedomar.
En av sakerna jag grubblar över är vad som egentligen hände som fick kejsardömet att gå under? Jag tror att det eventuellt hade att göra med hovmagikernas — moggernas — jakt på odödlighet, och att det definitivt hade att göra med att ett kungadöme bestående av ekorrar och hermeliner och framförallt möss, angrep kejsardömets gräns i väster.
Det här kungadömet hade med Enhörningen att göra: kungarna och drottningarna där var på något sätt ”regenter av Enhörningens nåde”: ett rike präglat av oskuld, glömska, förlåtelse. Jag vet inte. Det är en… ton jag är ute efter där. Frankrike, de tre musketörerna. Åt det hållet. Det handlar inte om att det här kungadömets riddare var ädla och förlåtande, utan snarare tvärtom: kanske dök Enhörningen upp i en glänta var sjunde år, och förlät och renade dem, så att de kunde vara ovanligt lömska och brutala, och göra sådant som egentligen borde få dem att drabbas av Lögnarens Märke; jag tycker om bilden av slitna, ärrade veteraner, som drabbats av olika mörka ”mutationer” därför att de dödat och ljugit, som knäböjer framför en Enhörning i en glänta i en lummig skog. Varför skulle de riddarna dra i krig mot Amfibierna, för Enhörningens räkning? Det kan egentligen vara så enkelt som att… grodorna uppfann den första kameran. Något sånt. Det skulle vara rätt poetiskt, att de stora, kosmiska mytiska krafterna aktiveras av något sådär nästan vardagligt. Fast samtidigt skapar just kameran en massa problem: om Enhörningsriddarna ville förstöra kejsardömets Daguerrotypimaskiner, för att bevara glömskan i världen, så borde det ju inte finnas kameror och fotografer därefter; jag vet inte riktigt om jag vill offra dem. Kanske kan det istället ha varit något som hade att göra med den där ofattbart omfattande byråkratin? En byråkrat hittade på en maskin för att beräkna skatter och avdrag för landägande, som höll på att bli den första differensmaskinen, med hålkort och stora arkiv och så vidare. Något sånt. Gärna något som kan bli en McGuffin i ett äventyr; något som Rollpersonerna behöver leta reda på, i en översvämmad gammal flygel till det kejserliga palatset, nu bebodd av snokar och trollsländor. En sorts ottomansk differensmaskin är kanske inte så dum. Som den där schackspelande automaten som väl fanns i Istanbul för några hundra år sedan. "En automatisk byråkrat."
Hmmm. På något sätt vill jag väl knyta Amfibiekejsardömets historia till det stora mörker som skymtar i bakgrunden av allt som sker i Annwyn: mörkret i Nattfolkets sönderslagna speglar, som Månprinsessan sannolikt gav sig av för att kämpa emot; Nidskymningen som korparna väntar på; ugglornas Gammelmor, osv. Jag gillar att Rollpersonerna sakta, under loppet av flera kampanjer, börjar ana att samma stora kosmiska ondska ligger bakom mycket hemskt som skett i världen. Men samtidigt känns det någonstans som att amfibierna behöver sin egen mytologi, som inte bara är en upprepning av gesten ”en ond gud som egentligen är en skugga har lurat dem”.
Jag kan ha fel om allt detta. Natten är sen och full av kaffe.
*
Som en fotnot kan jag nämna att jag plockar inspiration från, eller liksom anropar, tre olika världar eller ”myt-kluster”, när jag skriver om Amfibiekejsardömet.
1. Ottomanska riket, som nämnts tidigare. Kupoler och valv. Byråkrati. Invecklade titlar. En melankolisk adel från ett fallet rike.
2. Sagor om grodor som hämtar något värdefullt från bottnen av en sjö. En skatt, en guds borttappade besvärjelser, en prinsessas guldboll, och som på så sätt vinner ära och status. På ett eller annat sätt tror jag att Amfibiekejsardömets urmyt har att göra med någon sådan händelse: ”Den första Kejsaren av De Två Tronerna var en gång en vanlig grodherre, som träffade en älva som satt och grät vid en strand, därför att hon hade tappat ner sin guldboll i en brunn”.
3. Egyptisk mytologi, och främst då tanken att amfibierna — och i synnerhet kanske grodorna — vid historiens början fördrev ormarna, som är deras ärkefiender. Amfibierian har en komplicerad och antagonistisk relation till Draken, som är det extatiska, överflödande livets och förvandlingarnas kardinaldjur (i motsats till Vargen, som står för död, hunger, stillhet, envishet). Det är något med att amfibierna först blir yngel, och sedan förvandlas, som känns — drakliknande. Och samtidigt gillar jag att de hatar ormar, och hatar Draken. De har också en sorts urmyter där Kek, nattens gudom, förekommer, och Nenn Den Orörlige, urvattnets och avgrundens gud, och Knum, krukmakaren, som format grodorna ur lera. Såna grejer. Solbåtar etc.
*
Kanske finns eller fanns det också en sorts padda som har en magisk ädelsten i huvudet. Typ istället för hjärna?
Även detta: jag tror att Amfibiekejsardömet har en koppling till Månpalatset, även om det bara är så enkelt som att de bedrev mycket handel med Nattfolket under en period, och kanske hade en av Nattfolkets portalspeglar installerad i palatset.
*
Och slutligen eftersom namn på ett så tacksamt sätt förmedlar en ”känsla”:
Benjamet
Aelian
Drtad
Jannis
Evander
Gorgo
Aleksvatrokos
Mehet
Abakus
Gomidas
Jiro
Melik
Daris
Ismal
Mesrob
Nigogos
Vosgam
Haig
Benben
Emre
Ömar
Jusuf
Jakov
Din
Esa
Nedim
Noha
Aharon
Djoser
Isak
Kuffu
Moise
Arax
Koax
*
Gulja
Eleni
Siroon
Telar
Hestia
Brizo
Heba
Elektra
Ajla
Ajlin
Lory
Jara
Narin
Nyxa
Melia
Lyra
Makrid
Dziadzan
Naunet
Decille
Gacia
Hripsime
Berenike
Chione
Heba
Kepri
Aelian
Drtad
Jannis
Evander
Gorgo
Aleksvatrokos
Mehet
Abakus
Gomidas
Jiro
Melik
Daris
Ismal
Mesrob
Nigogos
Vosgam
Haig
Benben
Emre
Ömar
Jusuf
Jakov
Din
Esa
Nedim
Noha
Aharon
Djoser
Isak
Kuffu
Moise
Arax
Koax
*
Gulja
Eleni
Siroon
Telar
Hestia
Brizo
Heba
Elektra
Ajla
Ajlin
Lory
Jara
Narin
Nyxa
Melia
Lyra
Makrid
Dziadzan
Naunet
Decille
Gacia
Hripsime
Berenike
Chione
Heba
Kepri
Last edited: