Jag har i alla fall fått en ny sig:
För att underlätta denna typ av s.k. levande rollspel behöver deltagarna bidrag. Och det får de ju av staten. Det kostar att köpa bananer, gurkor och andra “farliga vapen”, liksom mobiltelefonerna medför kostnader.
Didi Örnstedt
Det mest (?) intressanta är att såväl Didi som andra av hennes sort åtnjöt stor respekt från skolor, bibliotek, hem- och skola och dylikt. Paranoian inför den hemska ungdomskulturen lever kvar på många ställen. Jag var på en föreläsning från Goodgame om data- och videospel på biblioteken, och de andra deltagarna (stereotypa kvinnliga kulturarbetare) var genomgående paranoida, mest över att inte kunna skilja på fantasi och verklighet - det mest skrattretande var tanten som var upprörd över att det gick så snabbt att, öh, utföra hushållsarbete i the Sims. "Så är det ju inte alls i verkligheten!" (Goodgamekillen var otroligt helylle. Jag gillar Goodgame.)
Många grundlösa "experters" föreläsningar har stulit värdefull tid och pengar från lärarnas internutbildning.
Erik