Tio mest Glorantha populärmedia (nummer ett kommer att chocka dig!)

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
Med jämna mellanrum på andra forum kommer frågan upp om bra inspirationskällor och media till Glorantha, eftersom det är fantasy men inte den reguljära medeltidsfantasyn som man sällan behäver hjälp med. Så jag tänkte ta och posta en topp-10-lista med en punkt per inlägg och en ny titel per dag eller två. Det kommer att handla just om populärmedia, så inga historiska texter, dokumentärer, eller sådant. Dessutom lägger jag godtyckligt till kravet att det måste vara bra också, för hur ska det annars funka som inspiration? Och dessutom tänkte jag försöka undvika alla de där sakerna som finns i varenda sådan här lista för fantasyrollspel utan i stället fokusera på det som specifikt passar, även om det är mer obskyrt.

10: Conan the Barbarian

Så med detta sagt, låt oss börja med just generisk fantasy! Men Conan är inte med här bara för att den är en megaklassiker och en genuint bra film med mer filosofiskt innehåll än de flesta konstfilmer. Tillbaka på sjuttio- och åttiotalen var fantasyutbudet minst sagt skralt, och Conan är en av de mest uppenbara ledpunkterna för barbarmiljön i Glorantha. Vidder och landskap och korrupta städer passar bra in på många håll. Krigsguden Humakt har en hel del likheter med Crom. Harrek the Berserker, Gloranthas störste krigare, kan ses som hälften Conan, hälften The Incredible Hulk. Och det mytiska och magiska innehållet passar rätt OK.

Bättre lärda än jag har föreslagit Safelster i den västra tredjedelen av Genertela som den optimala gloranthiska Conan-settingen - det är fullt av korrupta statsstater, konkurrerande kulter, märkliga svartkonstnärer, barbarstammar och djurfolk i närområdet, och så vidare.

Jag tänkte ta med trailer, filmklipp, bild eller ruta för varje post på listan, men alla här har förhoppningsvis sett Conan the Barbarian upprepade gånger (skynda annars och gör det!). Så ni får den här i stället.


Nästa gång du ser Conan the Barbarian, fråga dig själv efteråt om du kan besvara The Riddle of Steel nu. Hela filmens upplägg är där för att du kunna göra det om du är uppmärksam. Tips: Conans pappa och Thulsa Doom har fel, bägge två. Vill du att Crom ska att kasta ut dig ur Valhall och skratta åt dig? Nä, tänkte väl det!
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
9: Troy (2004)

Det här är nog den av titlarna i listan som mest tänjer på "bra"-kravet, men när jag såg om den var det den bättre Director's Cut-versionen i alla fall. Filmen är en jäkla röra, och det är i första hand manusets fel - David Benioff som senare hamnar på Game of Thrones visar redan här att han inte kan skriva sig ur en blöt papperspåse, och Wolfgang Petersen vill göra... någonting som jag inte riktigt hänger med på vad det är, mer om det nedan. Men mycket annat är bra på riktigt. Skådisarna (och det är en diger lista) gör sitt yttersta med den kackiga dialogen, med Priamos (Peter O'Toole!) och Akilles (Brad Pitt!) i scenen där Priamos ber om sin sons döda kropp som höjdpunkten. De materiella detaljerna är mellan OK och riktigt bra (en annars mycket negativ recensent sträckte sig i alla fall så långt som att sandalerna var bra, och håret). Stridsscenerna är huvudsakligen lyckade, förutom att duellen Paris (Orlando Bloom!) / Menelaos är usel, men så är hela poängen att Paris inte kan slåss heller, bara skjuta båge - typecasta Orlando Bloom mycket, liksom? Vi är inte direkt bortskämda med kamp med spjut, och det händer i alla fall ibland här.


Masscenerna är ofta bra (även om som alltid på film det där med formationsstrid verkar jäkligt svårt), och särskilt skeppen.

Men låt mig göra ett försök att förstå vad filmen försöker säga. När vi är i det trojanska kriget har det gått ett par generationer sedan den heroiska tidsåldern. Länder börjar bli viktigare än enskilda hjältar (börjar, men vi är inte där ännu). Akilles är en symbol för den gamla tiden - en enskild hjälte med sitt krigarband som härjar efter ära och plundringsgods. Som bekant väljer han ett kort liv och en död på slagfältet, bara det ger honom kleos aphthiton - odödlig ära! Hans lojaliteter är personliga, och som vi ser när Odysseus (Sean Bean!) rekryterar honom till kriget bryr han sig inte om abstraktioner som "Grekland" - hans inställning är väldigt mycket "I ain't got no quarrel with the VietCong". När han ändå går ut i kriget handlar det om det vanliga - ära och plundringsgods (många rollpersoner i fantasyrollspel känner igen sig?). Hans krig är en privatfråga, och han tycker att det borde vara det för andra också. "Imagine a king who fights his own battles, wouldn't that be a sight?" som han säger i klippet ovan. Han föraktar Agamemnon, men överkungen är också den som ger honom de krig han behöver, så det ekar litet tomt. Akilles kan inte leva utan våld. Är Akilles död en symbol för att den här heroiska tiden slutgiltigt är över? Kanske.

Agamemnon (Brian Cox!) är i stället en modern härskare. Han hetsar upp befolkningen med prat om ett abstrakt "Grekland" att kämpa för, fast han inte tror på det själv för ett ögonblick annat än som något han borde styra. För honom är bortförandet av Helena bara ett svepskäl för det krig han länge velat ha och nu är redo för, och han har inget annat än förakt för sin brors tjat om förlorad personlig heder. Han avskyr att vara beroende av en individualistisk och okontrollerbar frifräsare som Akilles - så här borde inte ett modernt krig behöva organiseras! - men vad gör man, liksom? Filmen tar det oerhört märkliga beslutet att låta Agamemnon dö under plundringen av Troja samtidigt som den fegar ut om kungafamiljen som lyckas fly, vilket gör allting ännu konstigare att tolka.

Hektor (Eric Bana!) är i varje läge den vuxne i rummet. Han älskar sin stad, han älskar sin fru, han älskar sin son, och han älskar sin bror (trots att denna är en komplett idiot... eller kanske ännu mer därför). Han vill ha fred, men han är beredd att föra krig. Han slåss inte för sin personliga ära utan för att skydda det han älskar (till skillnad från Akilles), men han kämpar för det personligen (till skillnad från Agamemnon). Filmen underskattar honom mycket - han har aldrig en chans mot Akilles och han tänker redan från början att kriget inte kan vinnas, vilket inte alls är vad vi ser i Iliaden, där trojanerna upprepade gånger är mycket nära att vinna under hans ledarskap och han är om inte fullt så i alla fall nästan i nivå med Akilles. Han irriterar sig på hur både Paris och Akilles är så omogna, och varje gång någon börjar gå på om att dö nobelt tar han ned dem på jorden bäst han kan. När folk kommer med idiotiska, narcissistiska planer om hur just de personligen kan lösa situationen med någon självuppoffring gör han det klart att det inte är så det funkar i den moderna världen (this is about power, not love"). Akilles är den nominelle hjälten i filmen, men Hektor är den som vi moderna människor kan respektera.

(Det är för övrigt helt sjukt att filmen vägrar att använda en av de bästa scenerna i hela Iliaden, som dessutom borde passa perfekt med vad den har att säga - när Hektor skrämmer sin son genom att ha på sig sin krigshjälm. Inget kunde passa bättre i en diskussion om män i krig och i fred! Men så är också filmen systematiskt mycket mindre subtil än källtexten - tack för det, Benioff, som i intervjuer satte en ära i att använda den så litet han kom undan med!)

Så filmen verkar handla om övergången från en heroisk tid där det politiska alltid i slutänden är privat och kungen bara leder på grund av sina personliga kvaliteter, till en med nationer och arméer av namnlösa soldater. Dialogen mellan Akilles och Agamemnon är nyckelscenen här - Agamemnon säger att kungar vinner krigen och är de som blir hågkomna, medan Akilles svarar att soldaterna vann segern. Konflikten mellan Agamemnon som kung och Akilles som främsta kämpe blossar upp här, precis som i källtexten. Däremot begriper inte filmen att Briseis bara är en symbol - det som verkligen står på spel är äran (och hela hanteringen av hennes story skjuter totalt bredvid målet och verkar i första hand vara till för att heterosexualisera Akilles). Hela tiden slår filmen fram och tillbaka mellan det personliga och det kollektiva. Ska arméerna utkämpa slaget, eller ska Akilles och Boagrius duellera (eller för den delen Paris och Menelaos)? Händer kriget för att Paris tänker med kuken i stället för hjärnan, eller händer det för att Agamemnon vill kontrollera handelsvägarna? Är det gudarna, kämparna, eller det numerära förhållandet mellan truppstyrkorna som avgör ett krig?

Det här är intressanta frågeställningar inom filmens ram, men den verkar inte riktigt vilja besvara dem. I källtexterna går som bekant allt åt helvete - Hektor dödas, Akilles dödas, Troja plundras, och Agamemnon mördas av sin fru när han kommer och sedan går bronsålderscivilisationen under - i någon mening är det Akilles som lyckas bäst, eftersom alla dör men han i alla fall får sin odödliga ära först. I filmen kan Ajax inte rädda ett slag personligen som han gör i Iliaden, men Akilles kan (vi pratar stor-Ajax här - en film kan förstås inte ha två Ajax, hur skulle det se ut!). Man skulle kunna tro att filmen har ett antikrigsbudskap, men det är inte riktigt sant. Trojanerna för uppenbart ett rättfärdigt försvarskrig, men om filmen ville visa upp The Horrors of War kunde den göra det mycket effektivare, och när antikrigsbudskap levereras - som av Briseis - bemöts och undermineras det. Kanske är det i slutänden inte någon av de tre stora som har rätt, utan Odysseus - han är realistisk och intelligent, förstår att systemet suger, och gör sitt bästa att navigera det ändå. Odysseus, som avgör kriget. Odysseus, som faktiskt överlever, och kommer att komma hem för att kunna klappa sin hund igen. Odysseus, som får filmens slutord. Men det är ett märkligt otydligt budskap.

(Eller så är den verkliga vinnaren Rom - i en oväntad passage tar filmen en Vergilius-sväng, där vi får se Aeneas kånka på sin åldrade far och får "the Sword of Troy" av Paris så att han kan åka iväg och grunda Rom - sade jag att den här filmen är konstigt skriven?)

Utifrån måste man nog förstå Troy som "post-" två saker - post-Lord of the Rings (som den försöker bli) och post-9/11. Jag tror inte att det är orimligt att tycka att Wolfgang Petersen tycker sig se en parallell mellan George W. Bushs krig mot Irak och Agamemnons krig mot Troja, bägge startade av rena symbolskäl.

*

Kopplingen till Glorantha är uppenbar - det mykeneiska Grekland, det trojanska kriget, och sen bronsålder (med den annalkande kollapsen) hör till de viktigaste referenspunkterna. Filmen gör det vi kommer att (spoiler!) se något högre upp på listan också göra och skalar bort allt det övernaturliga (jämför hur Game of Thrones systematiskt vägrar profetiorna från böckerna), vilket är ett rimligt konstnärligt grepp men litet synd ur Glorantha-perspektivet. Kostym, scenografi och arkitektur kan man sno rakt av. Utrustningen lyckas med att vara bronsålder och inte antik. Slagen funkar, och visar hur man kan låta hjältar vara värda tusentals män (som hjältar i Glorantha mycket riktigt är).

Filmen misslyckas genom att helt tappa bort det mytiska och övernaturliga, där de som försöker följa gudarna alltid gör bort sig eftersom de inte finns - det borde inget bronsåldersrollspel göra. Hur mycket den än pratar om det, fumlar filmen litet fokuset på den personliga äran, antagligen för att den är mycket mer intresserad av en romans.

Jag skulle säga att den senaste versionen av RuneQuest missade en möjlighet - men lånade massor från Pendragon (ibland inte helt genomtänkt, får sägas), men man skippade att ta in Glory (Reputation som man har i stället är en bagatell). Om Glory funnes skulle det ge bättre möjligheter att driva handlingen, och om den är lika spelmekaniskt viktig som i Pendragon skulle även spelare bli extremt upprörda om någon försökte sno den av dem, precis som Akilles blir när Agamemnon stjäl hans ära. Hela Akilles roll i Iliaden är att han väljer ett kort liv med odödlig ära över ett långt och normalt, och något många rollpersoner skulle känna igen sig i efterhand i alla fall. Ett akademiskt resonemang som slår mig som helt rimligt är att Iliaden fundamentalt handlar om ära och Odysséen fundamentalt om gästfrihet (lyckad och misslyckad sådan), något som Glorantha också sätter ett fokus på. En av de saker som får Culture Gaming att fungera bäst är när man inser att ens rollpersoner har andra prioriteter än man själv har, och att de är begripliga i kontexten fast de är främmande för oss. Filmen tar flera steg tillbaka från den sortens inställning, men är inte helt utan den - som jag nämnde är det Hektor och Odysseus som ser normala ut för oss i samtiden, inte Akilles.

Slutnot: Det kommer att komma en dag då vi får se på film eller tv hur sjukt jäkla episk Diomedes är i sin aristeia, väl i klass med Hektor och Akilles, när han blir den enda människa som sårat två olympiska gudar samma dag. But this is not that day!
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,683
Jag har alltid tänkt på filmen Troy som Nietzsche versionen av Iliaden. Precis som hur Arnold Conan är Nietzsche versionen av Conan. Troy handlar om att det inte finns något större än att gå under på jakten efter det stora och det omöjliga. BÅDE Akilles och Agamemnon är övermänniskan fast på olika sätt. Därför dör Agamemnon under slaget. Alla andra misslyckas med att vara övermannen. Paris flyr döden istället för att lyckas genom den, Hektor är fjättrad i kedjor av att bry sig om sin familj och stad, alla som pratar om gudarna är idioter för viljan är det enda eviga. Glorantha funkar jättebra som just en sådan arena för Nietzsches idéer.

Oh, och jag tror Hammer of the gods från 2013 och The Worm Ouroboros kommer vara med på din lista! :D
 

God45

#PrayersForBahakan
Joined
23 Oct 2012
Messages
18,683
Jag har påbörjat men aldrig avslutat The Worm Ouroboros, får jag erkänna. Står på "borde"-listan.
Det är en bok som är aktivt smärtsam att läsa. Liksom, den är intressant och jag älskar den. Men den suger och jag hatar den :ROFLMAO: Värsta budskapet någonsin också!
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
Addendum till Troy - den här filmen illustrerar hur puckad den typiska rollspelsuppdelningen om 1,5 m långa kortspjut och 3 meter långa långspjut är (och ja, RuneQuest har den, inklusive RQG fast den verkligen borde veta bättre). Det fullständigt arketypiska spjutet i Medelhavsvärlden var 2-2,5 meter långt och kan användas (om än med besvär) i en hand, och kan kastas, till nöds i alla fall. Men vi ser det väldigt sällan i rollspel eftersom de flesta spel bara plankar D&D i vapenlistan (också anledningen till tokigheter som att vi har fortfarande har "bredsvärd", att långsvärd och bastardsvärd blir olika vapen och utan problem kan användas i en hand, och att "lans" är ett separat vapen och inte bara ett spjut).

Men lyssna inte på mig, lyssna på Bret Devereaux:

 
Last edited:

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
Jag har alltid tänkt på filmen Troy som Nietzsche versionen av Iliaden. ... Glorantha funkar jättebra som just en sådan arena för Nietzsches idéer.
"Harrek, what is best life?" :)

Men jag tror att du har i alla fall en poäng om Akilles. Citatet "There are no pacts between lions and men" är liksom för bra, inte bara innehållsmässigt utan även formmässigt (nazisterna till trots är "den blonda besten" hos Nietzsche bara lejonet). Akilles gör mycket bara vad han vill utan att någon annan får ha input och blir arg när någon försöker begränsa honom det minsta med prat om pro-sociala syften och så vidare.

Men om han är det, är en han misslyckad övermänniska. Livet är inte roligt för honom, och även om han först gör motstånd mot alla försök att tala honom ur det, lyckas Priamos med det, och sedan har han fallit pladask för Briseis, och sedan är det rakt utför från något nietzscheanskt övermänniskoideal. Vilket för all del passar en grekisk kontext alldeles utmärkt - åtminstone när vi kommer till klassisk tid är fokuset på det offentliga väldigt starkt, och en "idiot" är ursprungligen någon som inte bryr sig om samfälligheten.

Eller ett av mina favoritcitat från Aristoteles - "bara djur och gudar äter ensamma".
 
Last edited:

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
8. Barbaren

Nu kommer vi till sådant du antagligen inte sett. 'Barbaren' är en tysk miniserie från 2020. Det är en höggradigt adapterad berättelse om Arminius och det germanska upproret mot Rom (spoiler: det lyckas så bra att de aldrig kommer tillbaka!). Först när jag skriver det här inser jag att det finns en säsong två också, så den får ni klara er utan att jag har åsikter om.


Det här är en serie med blandade utfall. Många har hyllat den för att romarna pratar trovärdigt klassiskt latin, och noterat det märkliga i att germanerna då pratar modern tyska. Budgeten är måttlig, och lyckas med vissa saker och inte andra - jag uppskattar husen och att vi, till skillnad från alla barbarfilmer i Conan-anda, har yllebarbarer (yllemantlarna är skitsnygga!) och inte pälsbarbarer eller läderbarbarer. Till skillnad från i Troy ovan går man all-in på det andliga och övernaturliga på ett vis som ändå funkar. Men medan delar fungerar bra är andra delar av estetiken och berättarvalen alldeles för mycket Vikings.

Men den största behållningen, höggradigt Glorantha-relevant, är hur förtrycket från en mer avancerad och militärt framgångsrik civilisation orsakar en känsla av förnedring som i sin tur leder till uppror. På det hela taget kan vi ta det mesta från tv-serien och applicera det rakt av på Sartar under Månimperiets ockupation. Tanken (helt historisk) att det är den som förstår fienden - som Arminius - är den som är bäst skickad att störta den är väldigt användbar, och ingen kunde passa bättre som rollperson under ockupationstiden än den som skickats iväg för att lunariseras men där det inte tagit.

En sak som tv-serien misslyckas med (men som nästan alla misslyckas med) är att få skalan att se rätt ut. Det handlar förstås om en kombination av budget och berättarteknik, men tittar man på tv-serien kan man tro att Germanien är några handfullar byar och de romerska styrkorna är några hundra man och inte de tre kompletta legioner med extra trupper som det faktiskt var. Det gör att tv-seriens version av Slaget i Teutoburger Wald blir rätt kass och dum. Det blir också ibland litet dumpatriotiskt. Jag är inte säker på att den korrekta responsen på Lagertha i Vikings är "vi kan göra det där i kvadrat med Thusnelda!". Som är en historisk person med det namnet och gift med Arminius, men ungefär där slutar alla likheter. Men i Glorantha-kontexten är det bara coolt om rebelledaren har ihop det med en Babeester Gor-kultist!

1700482419846.png

Men på det hela taget, det här är värt att se om man är intresserad av perioden. Håll förväntningarna måttliga, bara.
 

Franz

Nin geed gali jirey geed loo ma galo
Joined
4 Dec 2010
Messages
7,073
Jag håller tummarna för att en viss film ska vara med, men jag vill inte råka spoila så jag kan inte säga vilken 😊
 
Joined
26 Aug 2007
Messages
829
Addendum till Troy - den här filmen illustrerar hur puckad den typiska rollspelsuppdelningen om 1,5 m långa kortspjut och 3 meter långa långspjut är (och ja, RuneQuest har den, inklusive RQG fast den verkligen borde veta bättre). Det fullständigt arketypiska spjutet i Medelhavsvärlden var 2-2,5 meter långt och kan användas (om än med besvär) i en hand, och kan kastas, till nöds i alla fall. Men vi ser det väldigt sällan i rollspel eftersom de flesta spel bara plankar D&D i vapenlistan (också anledningen till tokigheter som att vi har fortfarande har "bredsvärd", att långsvärd och bastardsvärd blir olika vapen och utan problem kan användas i en hand, och att "lans" är ett separat vapen och inte bara ett spjut).

Men lyssna inte på mig, lyssna på Bret Devereaux:

Man får alltid ett stort plus i kanten när man hänvisar till ACUP, anledningen att jag kan svara: "minst varje fredag" när frågan "hur ofta tänker du på romarriket?" kommer
 

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
7. Mononoke-hime

"And where we had thought to find an abomination
we shall find a God.
And where we had thought to slay another
we shall slay ourselves.
Where we had thought to travel outwards
we shall come to the center of our own existence.
And where we had thought to be alone
we shall be with all the world."

—Joseph Campbell, Hero With a Thousand Faces

De tre tidigare sakerna i listan har varit Glorantha-relaterade om materiell kultur och sociala förhållanden. Det är inte alls Prinsessan Mononoke. Här är i stället det som passar det andligas närvaro, inte som övernaturligt utan som en del av naturen. Det är också en utmärkt hjältevandring (översättningen vi kom fram till för den svenska översättningen), där huvudpersonen rör sig från den vanliga världen och förbi tröskeln till det annorlunda och främmande. Prinsessan Mononoke ger oss den förandligade världen och gudarnas närvaro. Det visuella är så fantastiskt att den senaste RuneQuest-utgåvan skamlöst snodde från det för illustrationerna av andevärlden.

1700601774466.png
Glorantha eller Mononoke?

Till och med tematiken med den förlorade (eller i alla fall hotade) naturen går att använda i Glorantha-sammanhang. Det är en mytisk värld, men det hindrar inte att den också har en utveckling bort från den primala naturen. Djurfolk, skogar och naturväsen trycks tillbaka av en expanderande civilisation - fråga bara alverna i Rist och Erigia, vars skogar brändes ned av Månimperiet, eller hur åtskilliga folkslag i Glorantha ursprungligen var hamnbytare med totemdjur, men tappat bort det under utvecklingen. Det passar också in att det inte är någon enkel berättelse om godhet och ondska, utan om relationen mellan natur och kultur och hur de inblandade försöker finna sina platser. Förbannelsen som drabbar hjälten Ashitaka och vildsvinet Nago kunde i Glorantha vara kaos som frigjorts av en natur i obalans. Att djuren också har sina gudar är sedan länge etablerat i Glorantha. En varggud, en vildsvinsgud, en hjortgud? Telmor, Mralot, Pralor. Det snuddar också vid hur de bäst fungerande hjältarna i Glorantha är de som på något vis omformar sin kultur, snarare än att vara dess traditionalistiska representanter. Därmed inte sagt att Prinsessan Mononoke skulle riktigt låta sig tranponeras hur som helst till Glorantha - järn, handeldvapen och kanoner tar oss till dvärgarna, och det blir en helt annan berättelse om det är de små arslena som inkräktar på en magisk skog.
 
Last edited:

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
6. The Northman

För att spoila litet är det här det nyaste som kommer att tas upp. Vad är det som gör att det blir just den här vikingaproduktionen, och inte en av många andra (för spoiler två, det blir ingen mer vikingst)? En del av det är den rena kvaliteten, men det är inte det som avgör. I stället handlar det om hur filmen plockar upp en sak som uppmärksammats allt mer under de senaste årtiondenas historieskrivning, hur man på många håll i indoeuropeiska kulturer formade de unga männen till krigarband, som vanligen kallas *Kóryós (asterisk för rekonstruktioner av proto-indoeuropeiska, i vanlig ordning). Dessa levde under några år i gränslanden och utmarkerna för sitt folk, lärde sig slåss, plundrade och härjade sina grannar, och gjorde sitt bästa för att skapa ett ingenmansland som det egna folket skulle kunna expandera in i, eller i alla fall hålla grannarna borta ifrån. Kanske kan vi härleda de spartanska agoge och krypteia hit, unga män som hade som uppgift att lära sig slåss och terrorisera heloterna. Antropologer älskar sådant här - man kan tala om liminala tillstånd, rites de passage, transition, och så vidare - de här unga männen levde våldsamt och laglöst, innan de efter några år förväntades återinförlivas i samhället, gifta sig, och bli produktiva samhällsmedborgare. När vi ser Amleths initiering tidigt i filmen är det väldigt tydligt inspirerat av just sådant här - kopplingen mellan *Kóryos och vargar görs ofta tydlig, precis som i filmen, och de europeiska varulvstraditionerna kan mycket väl härstamma hit.

Let slip the dogs of war?

Glorantha har plockat upp *Koryos helhjärtat sedan den senaste utgåvan, och har med det som ett element i initieringen för unga män. De flesta i Orlanthi-kulturen initieras i Orlanth Äventyrlig, och även om det oftast inte är fullt så illa (dels för att man oftast har mer välfungerande relationer gentemot i alla fall en del av sina grannar och dels för att Orlanths hederslagar fortfarande gäller och de kan dra på sig mansbot precis som alla andra), är de fortfarande en organisation i krigarband, avlägsna herdar, rädare och liknande. I Orlanth-kulturen sker vuxeninitieringen för pojkar vanligtvis runt 13-16 (för den som undrar är tecknet man brukar gå på när man får mörka könshår, och så väntar man tills man har i alla fall ett halvdussin att initiera på samma gång, vilket kan ta något eller några år om man är 800 pers i en klan), men man blir inte fullt vuxen förrän åtskilliga år senare. Som alltid i historien är unga män både mer riskbenägna och mer socialt expendabla än någon annan grupp i befolkningen - det här är ett sätt att rikta fel sorts beteenden utåt hellre än inåt. Och du behöver stjäla kor från grannarna för att ha råd att betala brudpenning senare.

Vi kan också se ett tema i The Northman som gäller flera av filmerna och tv-serierna vi haft ovan - att äldre tiders samhällen hade metoder för att hantera skillnaden på krig och fred, och ritualer för övergångarna mellan dem. Conan och hans följeslagare krigsmålar sig rituellt inför attacken mot Doom-kulten. I Troy är kriget delvis ritualiserat (i Iliaden är en anledning till att belägringen tar tio år att efter minsta slag måste bägge sidorna ta en paus och hålla sina begravningsspel i tolv dagar, och till och med i filmen där kriget tar två veckor snarare än tio år hinner de med det en gång - det är ett tydligt tillstånd av fred snarare än krig). I Barbaren åker också krigsmålningarna på, och det är nog mer än att bara vilja skrämma fienden - det här är att då går in i din krigsidentitet, som du senare lika rituellt kan lägga av dig. Det här kom upp i diskussionen om antik PTSD eller avsaknaden av det, och det verkar väldigt sannolikt att den här sortens sociala fenomen hjälpte folk att göra gräsliga saker i krig och sedan kunna återkomma till samhället med mer måttliga psykologiska åkommor än annars. Om det inte var ditt verkliga du, utan bara din krigaridentet, som gjorde hemska saker och alla i ditt samhälle är med på att det är så hjälper det nog, samtidigt som det också låter dig lägga ifrån dig alla normala och fredliga spärrar och beteenden för själva krigandet.

Sedan är det förstås också snyggt och välgjort, har lyckade materiella omständigheter, och hämndmotivet passar alltid in i Glorantha - stammarnas oförmåga att ena sig mot Månimperiet och hellre ta chansen att leva ut sina fejder är en huvudanledning till att det tog 25 år (i världen - 40 år i spelets publikationer) att bli av med dem från Sartar (och att det även då krävdes en drake).

Anekdot: De två första roller jag såg Anya Taylor-Joy i var som blond rysk häxa (Olga) och som blond rysk häxa (Illyana Rasputin).
 
Last edited:

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
5. The Spine of Night

"Do not mistake ritual for truth. Do not mistake the desire for power with the desire for knowledge."

1700740165421.png

The Spine of Night är den bästa fantasyfilm du inte har sett. Den tar inte sin inspiration från de vanliga fantasykällorna, utan från Metal hurlant, Heavy Metal, och Ralph Bakshi. Animeringen med rotoscope/målade bakgrunder är medvetet retro (och gör det omöjligt att inte tänka Bakshi), ljudet bra, röstskådespelarna fenomenala, världsbygget fräckt, och handlingen märklig men som hänger ihop väl och har en sammanhängande plott som slutar tillfredsställande. Animeringen är brutal, men det är alltid med ett syfte. Filmen hinner med chockerande mycket handling på sina tajta 93 minuter, och är nihilistisk, kosmisk, mytisk, allt det bra. En del teman som vi redan sett i den här tråden - den förlorade naturen, civilisation mot barbari, kunskap och hemligheter, korruption.


Ibland går det att bli litet väl sval och akademisk kring sina Glorantha-källor, och börja räkna BNP per capita i silvermynt, hur många ton last som samtidigt finns på Sartars vägar och dess förtullningsvärde, eller demografi utifrån fördelsetal, medellivslängd och barnadödlighet (jag är mer skyldig till det här än de flesta!). Eller kanske gräva väl mycket i det mytologiska källmaterialet snarare än att hitta på egna tokigheter. Då missar man hur Chaosium i allmänhet och Greg Stafford i synnerhet kunde vara väldigt trippy - Sandy Petersen har berättat hur han som mormon ändå kunde bli hög på passiv marijuanarökning på Chaosiums möten när alla andra höll på med det, och rejäla bitar av Glorantha är tokiga och psykedeliska. Det är den sortens saker som The Spine of Night påminner oss om. Det är psykedeliskt, det är metal, det är mystiskt, det är mörkt, det är blodigt, det är naket. Filmen tar sig till och med tid att avbilda trovärdiga sår - man kan se lager som skinn, fett och muskler.

Magiskt maktmissbruk är en av pelarna i Glorantha, och varje tidsålder slutar med en konflikt mot de senaste århundradenas imperium som visat sig vara mer skickliga än visa och till slut får ta konsekvenserna av det. The Spine of Night har inte alls det här som de flesta filmerna haft hittills, att man har glädje av det visuella eller de materiella omständigheterna. I stället är det frågor som ansvarigt användande av magi, en naturlig ordning, och förhållandet till gudarna (även om det förhållandet är väldigt annorlunda än i Glorantha) som man kan ta med sig från den, och en allmänt mytisk känsla (och förstås att inget spel är mer känt för sina avhuggna kroppsdelar än RumneQuest!). Filmens skurk, som tar ett tag att träda fram, kunde enkelt vara en God-Learner som usurperar andras magi.

Se även kortfilmen Exordium som The Spine of Night egentligen är en fortsättning på.
 
Last edited:

JohanL

Champion
Joined
23 Jan 2021
Messages
7,758
Jag misstänker att om det här var en lista på "Mest Mörk borg" skulle The Spine of Night vinna med bred marginal.
 

Zimeon

Magister Katt
Joined
31 Mar 2013
Messages
255
Location
Åkersberga
Prinsessan Mononoke
Orelaterat, men det måste vara den sämsta internationella titeln i mannaminne. Jag vet inte vad som flög i folk när det beslutade om det, men de hade helt klart en skruv lös. Alla har frågat vad det där "Mononoke" är, heter hon det eller?

"Mononoke" betyder "odjur" eller "vilddjur" eller "väsen" eller liknande. Originaltiteln "mononoke-hime" betyder "Odjurens prinsessa", en betydligt mer klatschig och innehållsrik titel.
 
Top