Det känns som din invändning bygger helt på att voodoo i Haitit, New Orleans och i viss mån Västafrika har påverkats av kristendomen, och därför måste voodoo i Mundana följa närmast motsvarande paralleller.
Voodoo har inte -påverkats- av kristendomen, voodoo -är- basically kristendom.
Så här va; att prata om "voodooinspiration" och endats låta denna ta sig formen av zombier och cylinderhattar, då har man gjort en groteskt billig, fattig och tafflig grej av det hela, lite som hur "Kinainspiration" i fantasy alltid tycks ta sig formen av absolut lägsta tänkbara common denominator; de ytligaste av kulturella attribut. Om man istället pratar om "voodooinspiration" och låter denna ta sig formen av spiritism och själavandring, då märks det inte öht att det rör sig om voodooinspiration, eftersom dessa drag delas av en fantasiljon andra religioner, och då är det hela poänglöst - givetvis förutsatt att man eftersträvade att voodooinspirationen skulle vara kännbar. Om man däremot försöker isolera vad som konceptuellt definierar voodoo -på djupet-, och använda -detta- i sin fantasyreligion, då har man, i mina ögon, använt inspirationen på ett bra och spännande sätt. Jfr Daakkyrkan; den använder de ytligaste och klyschigaste tänkbara kristna attributen, vilket innebär att hela religionen blir en fattig
Crystal Dragon Jesus-grej. Hade man istället satsat på att göra en religion som motsvarade kristendomen i avseende på djupare teologiska attribut, och gett det ytliga och visuella en helt annan kulturell förpackning, då hade man plötsligt haft en intressant, djup och unik fantasyreligion.
Alltså; ja, man -kan- ta inspiration av voodoo och helt strunta i den synkretistiska aspekten, men då tycker jag att man gör hela källmaterialet orättvisa, och missar både det verkligt spännande med voodoo, och chansen att göra en unik och awesome fantasyskapelse.
Ja du har fört fram exempel på monoteistiska tendenser inom buddism och hinduism (och i mitt tycke starkt överdrivit såväl deras monoteistiska tendenser samt deras roll inom de religiösa traditionerna som helhet)
Bhakti-rörelsernas roll i hinduismen kan knappast överdrivas (läs
här och
här för tusan - tre av hinduismens fyra största grupperingar går ut på vördnad av en Supreme Being som alla gudar är aspekter av; det enda som är diskutabelt är i vilken grad detta kan kallas för monoteism), medan Rena Landet-buddhismen är den största grenen av buddhism i Japan och Kina, vilket borde innebära att det är den största överhuvudtaget, lätt. I vilken mån dessa rörelser är semi-monoteistiska kan diskuteras, men solklart är att de handlar om personlig vördnad för en specifik gud/bodhisattva som upphöjs till en ställning ovan andra och erbjuder personlig frälsning; något -jag- anser ger klara vibbar av monoteism.
Min poäng är att det finns och har funnits tendenser åt olika håll och att man därför inte kan slå fast att en utveckling mot monoteism är en naturlag som därför måste råda även på Mundana.
Jag har inte sagt att monoteism är en naturlag. Jag föreslog enbart att man, eftersom monoteism uppenbarligen har en stark ställning på Mundana, kunde dra paralleller till monoteismens framgångsrika spridning i vår värld.
Klassisk buddism (om man anser ett den bäst representeras av theravada traditionen) erkänner gudar som väsen, men dyrkade dom inte, det är en utveckling som sker inom mahayana buddhismen.
Mja, dyrkan av gudar är väl snarare något som Mahayana motvilligt tolererat för att nå mer framgång hos kineser etc, typ (om man inte väljer att definiera himmelska buddhor som gudar då; I wouldn't). Sedan är ju Mahayana av i princip lika gammalt datum som Theravada och detaljerna runt dess framväxt mycket oklara, så jag skulle, precis som du lämnar utrymme för, vara försiktig med att definiera Theravada som "klassisk buddhism".
Artikeln om Šahrbānu var lite för lång för att jag ska orka läsa den på nätet, men vad jag vet så är hon inte speciellt vördad inom shia islam idag, och var en koppling som persiska shiiter gjorde med shiismen för att persifiera den.
Du behövde inte läsa den, jag ville mest ge nån slags exempel på mina påståenden.
Du har rätt i att shiismen innehåller mindre av strikt monoteism med sin vördnad av ali och imamerna, en utveckling som ägde rum efter att islam etablerats
Nja, det tog mer än hundra år innan islam var verkligt -etablerat-; långt efter Shia-Sunni-splittringen. Man bör också komma ihåg att Sunni som koncept växte fram som en -reaktion- på Shia, men jag tror detta hade mycket lite med nån slags motsättning polyteism-monoteism att göra.
Oavsett om Maria-kulten kan kopplas samman med antika föreställningar eller inte så var det en kult som växte långt efter att antiken och dess kulter dött ut och kan därför inte kan reduceras till en forntida polyteistisk rest, utan var en polyteistisk tendens som växte till sig långt efter att monoteismen etablerats.
Jag håller med om allt utom påståendet att antiken och dess kulter "dött ut" - det finns en tydlig kontinuitet mellan antikens religioner och medeltidens, och det var detta jag ville visa med Šahrbānu-artikeln. De forna religionerna dog långt ifrån ut fullständigt, utan levde vidare i både folktro, mytologi och teologi inom ramen för de nya religiösa systemen, och teorierna att Mariakulten innehåller påtagliga element av antika mysterie- och gudinnekulter är inte tagna ur luften.