Nekromanti Titelutmaningen 4, eller "Debbie vaskar och ger igen"

[luddwig]

The Inmates are Running the Asylum

The Inmates are Running the Asylum är det första och förhoppningsvis även sista rollspelet från DeBracy Games. Spelet ges ut som pocket med ett grällt omslag och svartvit inlaga på billigt papper vilket får mig att tänka på knarkhyllningen The Heroin Diaries och sådana där taffliga solospelsböcker som fanns på 80-talet.

Skådeplatsen för spelet är Church Hill Asylum utanför Jackson, Mississippi. Det beskrivs genomgående med klichéer: slitna dagrum, ödsliga korridorer, gallerförsedda fönster och blinkande lysrör. Som en lam ursäkt för att stoppa in diverse ”häftiga” droger, maskiner m.m. utspelar det sig dessutom i någon slags dystopisk framtid som ändå känns mycket 50-tal. Tänk dig De 12 Apornas Armé och Johnny Mnemonic korsat med Gökboet och Shutter Island.

Spelarna axlar här rollen som några av patienterna på The Asylum. Istället för att ha grundegenskaper och färdigheter som i normala rollspel beskrivs rollpersonerna med en uppsättning svagheter och styrkor så som beroenden, självskadebeteenden, schizofreni, klärvoajans och immunitet. Målsättning är sedan att göra tillvaron så dräglig som möjligt, lite som Nyckeln till Frihet för psykfall.

Själva The Asylum beskrivs väldigt ojämnt, delvis klichéartat men åtminstone komplett och delvis knappt alls vilket gissningsvis är ett affärsmässigt upplägg för att kunna släppa olika supplement längre fram. Det finns också beskrivningar av ett antal spelledarpersoner – föreståndare, psykologer, sköterskor, vaktmästare och andra patienter – som alla tycks ha olika agendor. Spelskaparna har dock inte orkat utveckla det hela till några ordentliga scenarion utan allt är mest en massa lösa trådar som tillsammans med diverse spridda antydningar – tydligen finns det gamla gravvalv under jord, ett antal sköterskor som smyger in i den vildvuxna parken vid fullmåne samt en Dr Byron som får leveranser av märkliga paket till det östra tornet – ger spelet ett ytterst halvfärdigt intryck.

För att säga något om spelsystemet så är det uppbyggt kring två sexsidiga tärningar för att avgöra om handlingar lyckas eller ej, samt en kortlek för slumphändelser relaterade till tidigare nämnda styrkor och svagheter. På det hela taget finns det dock inte så mycket regler. Hur en strid går till beskrivs t.ex. på två ynka sidor. Även här har spelskaparna alltså låtit latheten ta över.

Sammanfattningsvis är The Inmates are Running the Asylum ett riktigt ruttet rollspel. Varför skulle någon vilja spela ett psykfall som hasar omkring i mjukisbyxor istället för en modig riddare eller mäktig magiker på drakjakt liksom?

 

[Genesis]

Sammanfattningsvis är The Inmates are Running the Asylum ett riktigt ruttet rollspel. Varför skulle någon vilja spela ett psykfall som hasar omkring i mjukisbyxor istället för en modig riddare eller mäktig magiker på drakjakt liksom?

Du nalkas spelet på fel sätt. För det första är spelet designat inkomplett med mening. Luckorna fylls ut av spelgruppen och spelet är utformat för att ge inspiration och möjlighet till skapelselusta. Tanken är att spelarna ska fundera på vad sköterskorna gör i parken vid fullmåne och vem som egentligen döljer sig bakom Masken. Pusselbitarna läggs ihop till ett för spelgruppen unikt konspirationsnät, som formas dynamiskt under spel. Färdiga beskrivningar skulle bara göra det stelt och inte erbjuda att konspirationen formar sig runt rollpersonernas handlingar. Det skulle bli mer deckarspel och mindre ståry. Se spel som Lacuna eller Psi/Run för liknande "incomplete by design"-tänk.

Jag tycker att spelet är rätt intressant, även om jag är skeptisk till kortleken. Den känns påklistrad och risken finns att man måste krysta in händelserna lite som i Archipelago. Mest en gimmick, liksom. Däremot är regeln om hur specialförmågor och svagheter knyter in i varandra helt briljant och något jag tänker sno till mina egna projekt. Man får en resurshanteringsekonomi utan det irriterande momentet när man sitter utan pluppar och inte kan använda sina coola förmågor.

Jag har inte spelat spelet, men jag har PDF:en. Ser fram emot att testa det i höst med Gårdagruppen.

 

[kloptok]

Den ofrivillige swingpjatten är ett spel som tar oss tillbaka till 40-talets swingmusikscen. Det är i en tid när krig rasar mellan världens länder och även i det neutrala Sverige är livsmedel ransonerade och stämningen emellanåt hätsk. Mitt i allt detta finns rebelliska ungdomar som kanaliserar sin revolt mot vuxensamhället och krigsromantisering genom sitt musikintresse. De är swingpjattar, med pappa direktörens pengar i plånboken. Swingpjattarnas motpol är nalensnajdarna, med penningar i bakfickan förvärvade genom hårt kroppsarbete. Två grupper som kämpar mot varandra men mest av allt mot ett Sverige styrt av vithåriga byråkrater, socialkonservativism och en vurm för hederliga och sunda nöjen snarare än den degenererade jazzmusiken.

I denna värld tar du rollen av en swingpjatt, avskydd av majoritetssamhället. I dina mörkaste stunder ser du på dig själv som journalisten Barbro Alving uttrycker det:

En egendomlig individ, en vidunderlig typ, ett blaserat gelé som inte kan skratta. Med en insjunken kropp, som slänger i rocken som kläppen i en klocka, med byxor som sugrör, hatt som regnskyddet på Stureplan och kavaj med stjärtlapp. En blivande käring i karlkostym, en utväxt på samhällskroppen.

Men innerst inne vet du att du är mer än så:

En person med moraliskt mod, som vågar skilja sig från mängden, som kämpar den ensammes tappra kamp mot standardkostym och tristess. Som med klokskap och smak skyler byxstussen under en lång kavaj, som med kraft och mod slår ut två tänder på två stora, starka fiender.

Denna dubbelnatur är i fokus i Den ofrivillige swingpjatten. Det är ett rollspel som strävar efter att skapa djupa historier om lojalitet, att bli vuxen i en värld där ingen ser dig för vem du är och att kämpa för sin rätt att vara den man vill vara. För du vet vad ingen annan verkar se. Du vet att du inte har något val, du är en swingpjatt alldeles oavsett vad någon annan säger eller gör. Det är din inre natur, hur ofrivilligt det än må kännas i dina mörkaste stunder.

Den ofrivillige swingpjatten är ett relativt styrt samberättarspel som berättar en historia med ett slut som är likadant varje genomspelning. Huvudtemat i spelet är inte att skapa en egen historia utan att utforska hur vägen till det redan bestämda slutet ser ut och hur det formar rollpersonerna. Regelsystemet är i stil med nya samberättarspel fokuserat på berättande snarare än siffror och färdighetslistor. En swingpjatt definieras till exempel av sin favoritmusiker och sitt bästa danssteg men framförallt av sin så kallade dubbelnatur som avgör hur trygg rollpersonen är som swingpjatt.

Själva spelet är centrerat kring ett antal teman ofta knutna till händelser som alla framhäver viktiga delar i swingpjattens identitet. Den underliga klädstilens, med enorma kavajer och långt nackhår, ursprung tas upp i temat ”Hur vi klär oss” och utspelar sig när nyheten om ”The Zoot Suit riots”, en serie brutala rasistiska attacker i Los Angeles, når gruppen. Historien bakom den ”dykande” dansstilen är tema för ett annat tema (”Dykare på dansbanan”). Idén är att varje spelare får i uppdrag att sätta scener som speglar just denna del av rollpersonens liv. Spelaren mitt emot tar rollen av antagonisten, som ofta är en förälder, en representant för kyrkan, en nalensnajdare eller kanske en ilsken lynchmobb av vanligt folk som fått nog av de perversa swingpjattarna. En konflikt spelas ut och efteråt avgörs det hur konfliktens utgång påverkar rollpersonens dubbelnatur.

Till sin hjälp för att skapa scener och rollpersoner har spelarna några centrala platser och personer i swingpjattarnas Stockholm. Platserna är de ställen där pjattarna hängde oftast så som Jones grillkafé och Nybroplan. De personer som presenteras är alla framstående på något sätt i swingpjattarnas värld. Det är Barbro Alving, den kände journalisten som skrivit ett beryktat reportage om dem. Det är ”Tvååkersprästen” Gustaf Grände som i desperation uppsökt en dansbana för att hålla en straffpredikan till ungdomarna. Det är ”Nynäshamnspjatten” Reinhold Österberg, något av en celebritet inom pjattarnas värld efter att han undkom en ilsken folkmassa på Norrmalm i Stockholm en eftermiddag något år tidigare. Flera andra centrala personer presenteras också.

I det sista temat måste varje rollperson ta ställning till sitt framtida liv som swingpjatt (”Swingpjatt för alltid?”). Överger de sin identitet och påbörjar ett nytt liv som jurister, politiker, bankdirektörer eller något annat? Eller är de för alltid swingpjattar? Dessa scener berör rollpersonernas djupaste inre och tenderar att bli mycket känslosamma.

Allt som allt har Den ofrivillige swingpjatten mycket som talar för det. Det tar upp ett nytt och i rollspelsvärlden outforskat kapitel i vår historia, det åberopar allmänna mänskliga frågor som oviljan mot att växa upp och bli en del av vuxenvärlden, musiken som identitetsmarkör och mycket annat. Det utforskar Sverige på 40-talet med fokus på det viktiga för vad spelet vill uppnå och utan att gräva ned sig i encyklopediska beskrivningar. Ett spel värt att prova på!

 

[luddwig]

...jag är skeptisk till kortleken.

Ett alternativ vore att utesluta tärningarna men behålla kortleken som en pulpig slumpgenerator. Det borde gå att bygga ett passande system baserat på den.

 

[Arazand]

Tystnaden.

Tystnaden är ett heligt krig. Spelet handlar om religion, tro och spiritualitet och där traditionerna inkräktar på varandra, orsakar spänningar och konflikter. I den kaotiska världen Evalor kämpar 6 stora religioner och fler talet mindre sekter och profeter om befolkningen och anhängarna. Spelarna tar rollerna av tempelriddare, präster, kättare och fanatiker som alla har sin roll det religiösa kriget världen över. Kommer du följa den enda sanna guden Arash och förena världen under eran fana eller kommer du sprida Zenism med hjälp av respekt och en hjälpande hand? Vad kommer ni upptäcka på resan och hur kommer gudarna uppenbara sig?

Reglerna i Tystnaden är skapade att framhäva spelares koppling till sin gud. Därför görs beslut med medföljande Tarotlek genom ett unikt system som inte använder tärningar eller komplicerade tabeller. Korten beskriver utfallet av en handling och lämnar gott om plats för både spelar och spelledare att fylla ut med kreativa detaljer. Reglerna ger gott om utrymme för tolkning, precis som tarot gör i vanliga fall. Då i en strid skulle kortet 'Döden' kunna tolkas både som en dödlig träff emot sin fiende eller den råaste av otur beroende på om kortet vänds upp med rätt eller upp och ner.

I Tystnaden boxen finner du allt du behöver för att börja spela.
Regelbok.
Gudarnas bok.
Tarotkortlek.
Karta av tyg över Evalor.
Block med Karaktärsblad.
Block med Religionsblad.

 

[Björn den gode]

Tystnaden.

Tystnaden är ett heligt krig. Spelet handlar om religion, tro och spiritualitet och där traditionerna inkräktar på varandra, orsakar spänningar och konflikter. I den kaotiska världen Evalor kämpar 6 stora religioner och fler talet mindre sekter och profeter om befolkningen och anhängarna. Spelarna tar rollerna av tempelriddare, präster, kättare och fanatiker som alla har sin roll det religiösa kriget världen över. Kommer du följa den enda sanna guden Arash och förena världen under eran fana eller kommer du sprida Zenism med hjälp av respekt och en hjälpande hand? Vad kommer ni upptäcka på resan och hur kommer gudarna uppenbara sig?

Reglerna i Tystnaden är skapade att framhäva spelares koppling till sin gud. Därför görs beslut med medföljande Tarotlek genom ett unikt system som inte använder tärningar eller komplicerade tabeller. Korten beskriver utfallet av en handling och lämnar gott om plats för både spelar och spelledare att fylla ut med kreativa detaljer. Reglerna ger gott om utrymme för tolkning, precis som tarot gör i vanliga fall. Då i en strid skulle kortet 'Döden' kunna tolkas både som en dödlig träff emot sin fiende eller den råaste av otur beroende på om kortet vänds upp med rätt eller upp och ner.

I Tystnaden boxen finner du allt du behöver för att börja spela.
Regelbok.
Gudarnas bok.
Tarotkortlek.
Karta av tyg över Evalor.
Block med Karaktärsblad.
Block med Religionsblad.

Låter som ett schysst spel, vad jag inte riktigt hänger med på är kopplingen till titeln, hur motiverar författarna att spelet heter just tystnaden?

 

[Arazand]

Låter som ett schysst spel, vad jag inte riktigt hänger med på är kopplingen till titeln, hur motiverar författarna att spelet heter just tystnaden?

Lite klantig miss av mig, jag tänkte på sätten man oftast ber, i tystnad. Vid sidan av sängen med handerna ihop, på mattan med pannan emot marken eller i skrädarställning flera timmar av dagen, osv, är oftast i tystnad.

 

[Björn den gode]

Flockens Tabu

Om du gillar Dirty Hippie Games så kommer du att gilla det här spelet, för det är nog så dirty och så hippie som ens går att bli. Först måste jag ge brasklappen att det här är bara min tolkning av spelet, och det är mycket möjligt att det egentligen är ett helt annat spel (jag återkommer till varför i slutet) men here we go.

I Flockens Tabu så är alla medlemmar i en djurflock, det kan vara apor, elefanter, fåglar, fiskar, eller.. ja ni gissade det vildhästar. Det går egentligen att spela nästan vad som helst i verkliga eller overkliga miljöer så länge som det en spelar inte kan prata, spelet är oerhört visuellt.

I början av spelet så bestämmer en gemensamt vad en ska spela, hur deras värld ser ut, vad deras mål är och var deras svårigheter ligger. Detta sker med hjälp av frågor om till exempel hur flockens hierarki ser ut (om de har någon). Det finns även ett Tabu! men och den här grejen är så oerhört snygg i teorin även om vi inte riktigt fick det att fungera vid det första speltestet, det är inte tillåtet att prata om vad som är tabu, för det är ju tabu. Så alla vet att det finns något som är oerhört tabu men ingen får prata om det, och tanken är att genom hur folk spelar, vad de gör men kanske särskilt vad de undviker att göra så skapas verkligheten och i slutet av spelessionen så vet alla spelarna vad som är tabu fast ingen har sagt eller gjort det.

När alla tror sig veta vad som är tabu (symboliserar med att vända ett av korten du har framför dig) så ska den som vände sitt kort först låta sin rollperson (ehm person blir lite fel i sammanhanget rolldjur?) utföra den tabubelagda handlingen och dödas av de andra rollpersonerna OM de trodde att det var samma handling som var tabu, annars vänds första spelarens kort upp igen och spelet fortsätter.

Det ger en väldigt speciell stämning det här eftersom det gör att alla hela tiden tvingas spela kring det här tabut, för att få reda på vad som är tabu så vill du ju låta rollen göra låta bli att göra tabusaker men som skulle kunna vara det. Det blev mycket ingående beskrivningar såsom "Jag står kvar tills de mer erfarna lagt sig ned och lägger mig sedan med nosen inåt mot cirkeln", är det något av de två sakerna som skedde här som var tabu att inte göra eller var det bara lite socialt hyfs? Framtida spel utvisar det hela.

Så vad tycker jag om spelet? Jag måste nog tyvärr säga att det försöker göra för mycket, att spela djur är i sig tillräckligt annorlunda och svårt att hitta formen för vilket gör att spelet kring tabuet blir mer komplicerat än intressant. Jag hade mycket hellre sett ett spel där en antingen spelade djur eller där en utforskade tabu med den här mekaniken (som jag ändå tycker är häftig och väldigt meta).

Just ja, sa jag att spelet var hippie och väldigt visuellet? Samt att det här var min tolkning av spelet? Flockens tabu innehåller nämligen ingen text, det är istället 64 stycken svartvita bilder (skitsnygga bilder visserligen), vissa med symboler på sig, som är hela spelet. Sista bildrutan är dock helt blank, jag väljer att tolka det som att den innehåller den där regelen som är för tabu för att säga och att när en har spelat det så mycket att en förstår vilken regel det är som är tabu så har en klarat spelet...

 

[kloptok]

Flockens Tabu

WOULD PLAY!

 

[slanfan]

slanfan: #Orc4life

Jag är helt blank, got nothing. Det positiva är att jag har hittat en begränsning, vilket är jättenyttigt för min självkänsla.

 

[DeBracy]

Jag är helt blank, got nothing. Det positiva är att jag har hittat en begränsning, vilket är jättenyttigt för min självkänsla.

Om du vill kan du få en reservtitel istället, fick två bidrag av en deltagare.

 

[Genesis]

Jag är helt blank, got nothing. Det positiva är att jag har hittat en begränsning, vilket är jättenyttigt för min självkänsla.

Om du inte redan visste det så är det nog en referens till Tupacs låt "Thug 4 Life": https://www.youtube.com/watch?v=z_HCQK1jcNA

 

[luddwig]

Jag är helt blank, got nothing. Det positiva är att jag har hittat en begränsning, vilket är jättenyttigt för min självkänsla.

Blood in blood out möter Sagan om ringen?

 

[obak]

Växthuseffekten: +6 C

Tänkt dig en värld som är en blandning av Waterworld och Mad Max, en värld av extremer där ett glas vatten kan betyda liv eller död.

I V6C har den globala uppvärmningens dommedagsscenario inträffat, jordens temperatur har stigit till en punkt där ingen återvändo finns och nu väntar bara den dystra nedräkningen till en massutrotning av sådan skala som jorden inte skådat dom senaste 500 miljoner åren.
Svält och vattenbrist är ett utbrett fenomen som ingen människa längre är obekant med, även i Sverige gapar snabbköpens hyllor tomma och vatten ransoneras hårt.
Industrin och handeln har kraftigt minskat, dom hydroelektriska dammarnas vattenmagasin står lägre för varje år och stora utskeppningshamnar och kuststäder härjas och förstörs årligen av kraftiga storma och översvämmningar.
Miljarder människor ifrån Afrika, Kina, Indien, Mellanöstern, Sydostasien, Sydamerika, Mellanvästern och Oceanien är på flykt undan hungern och bittra gränskrig mellan Pakistan, Indien, Kina och Ryssland har blossat up om tillgången till Himalayas glaciärer.
Världens länder sluter sig mer och mer, en Vi-mot-Dom mentalitet råder och rasistiska pogromer, upplopp och hungerkravaller sker dagligen. Världens resurser har tagit slut, det finns ingen räddning fö det stora flertalet och dom som sitter på det lilla dom har kommer att försvara det med alla medel tillgängliga.
I denna röra tar sig spelarna rollen av beslutsfattare för en nation eller internationell organisation, spelets fokus är alltså inte att snöra på sig BDSM lädret, stajla upp en mohikanfrilla och skjuta marodörer från en Ford Falcon.

Spelet går till så att spelarna tilldelas ett antal inflytande, den som har mest inflytande blir president och har utslagsrösten i olika frågor och den som har minst influens blir oppositionsledare och ansvarig för dom olika problemen som dyker upp. Övriga spelare fördelas olika funktioner och roller innom organisationen. Spelet har ingen direkt spelledare utan förlitar sig på att spelarna faktiskt vill utforska diverse dilemman.
Tillsammans har spelarna en pöl med resurser som skall fördelas mellan olika viktiga insitutioner, exempelvis polis, militär, räddningstjänst och katastrofhjälp, pölen minskar nästan hela tiden i storlek samtidigt som behoven växer, så man måste göra tuffa prioriteringar.
Spelet börjar med ett inledande dilemma, exempelvis en storbrand i sörmland eller kravaller i en förort. Spelarna skall därefter ta ställning till hur dom bäst skall åtgärda problemet, ofta räcker resurserna knappt till att upprätthålla minimum så resurser måste tas någonstans ifrån. Nu är det upp till var och en av spelarna att utifrån sitt inflytande beskriva hur resurserna används, i detta ingår ett eller flera slag för att exempelvis tala lugnande till en arg folkmassa som just skall storma en flyktingförläggning, övertala militären att öppna eld mot civila demonstranter eller försöka övertala medbogare att öppna sina hem för katastrofflyktingar. Mot sig har man även opponenten som skall försöka hitta brister i resonemangen och även spela rollen av knorrande polischefer, osammarbetsvilliga husfäder och panikslagna flyktingar.
När som hellst kan en annan spelare flika in med en egen resurs och försöka hjälpa eller stjälpa processen.

När dilemmat sedan är avjort så implementeras det och man beskriver tillsammans tänkbara effekter och konsekvenser. Så fortsätter det bordet runt tills alla utom opponenten har gjort sitt. Opponenten genererar nu ett nytt dilemma utifrån de influenser som spelades ut under föregående rundan, ingen god gärning går som bekant ostraffad. I takt med att spelet förflyter så kommer mer och mer dilemman genereras, resurserna kommer sträckas ut ännu tunnare och i värsta fall så skall man dra ett kort från den fruktade Katastrofleken, det kan vara allt från plöttsliga skogsbränder till översvämmningar eller en rysk invasion av Gotland.
Första omgången vi spelade slutade med en kärnvapenutväxling mellan Kina och Pakistan, en enorm skogsbrand i västmanland med tillhörande flyktingström och blodiga upplopp i flera av stockholmsförorterna som ledde till undantagstillstånd och att vårbybron stängdes av med vägspärrar och kulsprutevärn på obestämd tid tills "ordningen återställts" som det hette i Aktuellt.

 

[luddwig]

Det är jävligt dåligt drag i den här tråden

Och nu är jag redo att instämma. Jalla jalla!

 

[Zorbeltuss]

Har sömnproblem så skrivandet har inte varit på topp, jag har en halvfärdig text och när jag kan tänka lite bättre så skriver jag klart den.

/Luna Lovegood

 

[Lukas]

Jag jobbar också på mitt spel, så det kommer, ha tålamod

 

[Krille]

Jag tog fel rollspel, visade det sig. Jag skrev om Callisto-dimmorna, men jag skulle ju skriva om Callistodimman som inte alls är ett dirty hippie game!

Tvärtom, Callistodimman skulle bäst beskrivas som Planetary Horror, dvs skräckmotsvarigheten till Planetary Romance. Det är OSR i grunden, så förvänta er klasser, attribut på 3-18, klass-förmågor, och en enkel mod på attributslag för de skills som man kan.

Världen är Jupiters måne Callisto, en frusen värld med en svag sol och en jättelik skiva som dominerar den djupblå himlen. En hexkarta över Callisto, en beskrivning av staden Gomul och ett bestiarium med isdrakar, sexbenta björnliknande sargvaner, islotusträd med flera varelser är ungefär den världsbeskrivning man får, för det är ett spel som byggs ut genom ens spelande, inte av spelskaparen (annat än genom äventyr som kommer oregelbundet var d8:e månad). Men man får ändå ett bra intryck av världen med fantastisk teknik som nästan är magisk, oheliga riter från trollkarlar som hämtar kraft från Tarak (deras namn på Jupiter), ett fantastiskt landskap, och svärd och strålpistoler i en skön blandning.

Som synes är det inte den riktiga månen Callisto, utan en måne som hör hemma i 1920-talets pulp-SF. Och mycket riktigt gör man en stor grej av att man faktiskt kan spela transporterad jordling från 1920-talet som försöker anpassa sig till den annorlunda kulturen. På så sätt liknar det "planetary romance"-genren, men sen kommer den titulära Callistodimman, en nästan medveten dimma som muterar bestar och folk till vidriga monster och som öppnar portaler till mångdimensionella världar bortom fattningsförmåga. Det är genom Callistodimman som jordlingar kan råka transporteras, och de som transporteras kan mycket väl komma att påverkas av den och bli galna. Man kan muteras lite grand och på så sätt få förmågor, eller mycket och på så sätt bli ett spelledar-monster, och det är en rätt känslig balans mellan dem. De flesta muteras förr eller senare – jordlingar och magiker från start, de andra inom sinom tid även om de inte äventyrar.

Ekonomin på Callisto bygger på nektar från islotus, som håller tillbaka mutationerna, förskönar utseendet och förlänger livet. Så tar din nektar slut så är det bara en tidsfråga innan du blir monster. Problemet är att ju mer du råkar ut för callistodimman desto större doser behövs. Så det här blir en helt briljant drivkraft att äventyra och ett as-schysst sätt att lösa ekonomin.

Det här är ett skönt och kul spel, med is-svärd och muterade bestar och prinsar och prinsessor och jordlingar med svärd och rätt mycket bar hud (förvånande med tanke på klimatet) och schyssta is-katakomber att tunnelröja i, mängder med slumptabeller för saker som kan hända i tunnlar, på isvidder och i staden Gomul, och en helt briljant ekonomi!

 

[Genesis]

Vafan, har jag lyckats plagiera titeln till Callisto-dimmorna alltså? Undrar om jag läst om spelet någonstans och sedan glömt bort det. Känns som att jag kanske borde byta namn på mitt spel. Tur att det inte är släppt ännu!

Callistodimman låter riktigt fett, utom det där med OSR-grunden. Diggar islotus-grejen och den muterande dimman. Finns det en massa roliga tabeller att slå på för att se hur man muteras? Kan du ge exempel på några mutationer man kan få?

 

[chrull]

Vafan, har jag lyckats plagiera titeln till Callisto-dimmorna alltså? Undrar om jag läst om spelet någonstans och sedan glömt bort det. Känns som att jag kanske borde byta namn på mitt spel. Tur att det inte är släppt ännu!

Callistodimman låter riktigt fett, utom det där med OSR-grunden. Diggar islotus-grejen och den muterande dimman. Finns det en massa roliga tabeller att slå på för att se hur man muteras? Kan du ge exempel på några mutationer man kan få?

"undrar om jag läst om"... Jag spelledde ju dig, Vicotnik, Rasmus och Hellzon i Callistodimman på i OSR-hörnan på GothCon 2017! Du spelade Jane Caulton, en amerikansk sydstatsdam som transporterades till Callisto när hon föll av hästen under en nöjesritt någon gång 1918, Hellzon spelade infödingsmagiker men vad de andra spelade minns jag inte.

Mutationslistan inkluderar saker som "får päls som liknar en polarräv", "får isblå ögon och blir immun mot snöblindhet" och såklart en massa psioniska krafter som kan manifesteras via mutationerna. De mer negativa är oftast bara "vanställd och -1d6 på grundegenskapen X". Men författaren hänvisar också till metamorphican för mer mutationer såklart.