Tolv drag av antagonister

[Rickard]

Antagonisten finns där för att få protagonisten att lysa. I vissa fall, som med Batman, är antagonisten den intressanta. På ett sätt kan man se Batman som hjälte-antagonist till skurken, ungefär som US Marshal-karaktären i Jagad. Vad jag gillar från videon är att den faktiskt tillkännager att man inte behöver en antagonist, utan historien kan vara en slice of life-upplevelse.

Jag gör om listan från videon mer för att ge olika drag för att göra antagonisten minnesvärd. Små angreppsvinklar man kan använda för att se om det passar just den individen och ge den mer djup.

1. Ge antagonisten ett mål som man kan relatera till. Siratsia är inte bara ond, utan hon har rätt från hennes perspektiv.
2. Gör antagonisten till någon man kan relatera till. Var karismatisk, intellektuell, en av folket eller liknande. Hannibal Lector är fascinerande i sig som person.
3. Ge antagonisten inre konflikter. Darth Vader är fortfarande människa någonstans därinne.
4. Ge antagonisten utvecklingsmöjligheter. När jag bygger en rollperson funderar jag ofta kring hur jag kan gå mot förändring. Gör detsamma med antagonisten.
5. Antagonisten förstärker/utvecklar temat. Om temat är "kärlek", "tro" eller "hopp" visar antagonisten upp en annan sida, kanske genom att foliera temat.
6. Antagonisten delar rollpersonernas mål, men agendan bakom skiljer sig.
7. Antagonisten delar rollpersonernas mål, men de vet inte om det än. Exempelvis dubbelagent.
8. Antagonisten följer rollpersonernas mål, men är egentligen förrädare. Återigen, en dubbelagent.
9. Antagonisten är en yttre företeelse - ett föremål. Ålder, zombier, uppror, naturkatastrof
10. Antagonisten är en inre företeelse - inre konflikt. Svuren ed, depression, beroende. Den här kan vara svår att få in, utan i samspråk med spelaren, men jag tror det kan vara en kul grej att fundera kring hur man kan skapa chansen att ge rollpersonen inre konflikter under spel. Få spelaren att vilja svära en ed, exempelvis.
11. Antagonisten som hjälte. Personen anser sig har klara och goda mål för att sätta käppar i hjulet för rollpersoner, exempelvis en religiös person som ser att rollpersonerna har mängder med demoniska saker på sig.
12. Antagonister som akter. Vi kanske börjar med en naturkatastrof, går in i en svuren ed och stöter slutligen på en person vars sätt är tveksamt men inte dess syfte.

Tolv drag man kan fundera kring för att göra sin antagonist mer minnesvärd. Det räcker med 1-2 stycken.

 

[Sinisa_]

Bra tema. Jag har också stött på, i liknande videor på Youtube, och i nån rätt tjusig kurs jag gick på SVT Drama för många år sen, följande:

13. Antagonisten är en mörk spegelbild av vad protagonisten är eller behöver bli. (Darth Vader är en mäktig, men ond, jedi).
14. Antagonisten "råkar" vara mycket väl lämpad att nollställa protagonistens starkaste egenskap. (Jokern är vansinnig och gör inga planer, så Batmans beräknande intelligens är inte mycket värd emot honom; Palpatine använder Lukes styrka och skicklighet med ljussabel emot honom.)
15. Antagonisten tvingar hela tiden protagonisten att göra svårare och svårare etiska val, och avslöjar så vem protagonisten egentligen är, innerst inne.

 

[Gabrielle de Bourg]

Här finns mycket kul att bygga på! Finns redan många tips, men här kommer lite tankar:

16. Den ovetande antagonisten. Ibland kan det vara effektivt att koppla bort antagonisten från protagonisterna, där antagonisten inte alls måste känna till eller aktivt motarbeta dem. Bra exempel på detta är till exempel politiska antagonister.
17. Antagonisten med en annan moral. Detta är en antagonist vars motiv och moraliska kod är helt främmande. Passar bra på utomjordiska eller gudaktiga antagonister, vars syn på världen är främmande för oss.
18. Den obrydde antagonisten. Tangerar mot antagonisten som akter, men här tänker jag en stor del av The Great Old Ones eller gudar i Cthulhu mythos, eller andra "högre" livsformer. Detta är antagonisten som är totalt obrydd om protagonisten och deras mål. Kombineras gärna med den främmande moralkoden ovan.
19. Den inbillade antagonisten. Detta är antagonisten som protagonisten är övertygad om är en antagonist, men när de får reda på sanningen inser de att denne inte nödvändigtvis är en antagonist. Går gärna hand i hand om de ställer protagonisten för svåra etiska val.

 

[Sinisa_]

På tal om foliering, finns en intressant variant av det, där man tänker att en berättelse uttrycker ett central tema, en moral. Till exempel: "Det är bra att ge sig ner i grottor och hämta skatter."
Protagonisten håller denna moral för sann. Sedan konstruerar du en antites till det:
"Det är dåligt att ge sig ner i grottor och hämta skatter."

Utifrån den uppställningen kan man faktiskt skapa inte en utan TRE olika antagonister:

Du har dels en huvudantagonist, som håller antitesen för sann, och som gör det av skäl som ur protagonistens synvinkel är "onda". Det kan till exempel, i den här väldigt banala uppställningen, vara en förtryckande magiker-kung som till varje pris vill stoppa folk från att ta sig ner i underjorden, därför att de då förr eller senare kommer att hitta den magiska artefakt som är det enda som kan bryta förtrollningen han har lagt över landet; den kanske försvann när han fick den gode kungens slott att slukas av jorden, eller så.

Men du har också ha en andra antagonist, en första sidoantagonist, som är en manifestation av en negativ aspekt av samma moral som protagonisten har, dvs i vårt exempel har du kanske en figur eller grupp som håller med om att det är bra att ge sig ner i grottor och hämta skatter, men som ställer till en massa elände där nere, som skövlar och mördar urskillningslöst, och så vidare. Förutsatt att rollpersonerna inte är murder hobo's själva, förstås.

Slutligen har du också ha en andra sidoantagonist, som liksom huvudantagonisten uttrycker antitesen, dvs "Det är dåligt att ge sig ner i grottor och hämta skatter", men som gör det av skäl som ur protagonistens synvinkel faktiskt är "goda": här kan man tänka sig ett hemligt brödraskap som vet att det förutom en magisk artefakt som kan återupprätta det gamla goda kungadömet, också finns en sovande drake där nere i underjorden, som om äventyrare skramlar runt där nere och väcker den, så kommer hela kontinenten läggas i aska.

*

Använder man det här som ett dramaturgiskt verktyg ska protagonisten egentligen flytta sig från en position till en annan enligt ett schema som jag inte minns i nuläget, men en häftig sak med att använda den här uppställningen i rollspelssammanhang är att protagonisterna/ rollpersonerna, i olika faser av ett äventyr eller en kampanj, faktiskt kan vilja eller tvingas alliera sig med de två "sidoantagonisterna"; jag tror att det typiskt är så att i första akten är man allierad med men måste konfrontera den "negativa" varianten av sig själv, och i den andra akten stöter man på och hamnar i konflikt den "goda" varianten av Huvudantagonisten, och måste till slut alliera sig med den inför tredje akten. Nåt sånt.

Och naturligtvis kan man, beroende på spelstil, välja en massa andra "teman" att utforska än grottröj.

"Ingen plats i världen är bättre än hemma i Krickdala" skulle kanske ge en sån här struktur:

Huvudantagonisten skulle kanske anse att "ingen plats i världen är värre än Krickdala", och göra det av "onda" skäl. Så exempelvis någon som vill rasera Krickdala därför att Krickdala står för det som är sant och hoppfullt och gott i världen.

Den första sidoantagonisten skulle, liksom rollpersonerna, anse att "ingen plats i världen är bättre än hemma i Krickdala", men antagonisten skulle hålla detta för sant av "onda" skäl. Kanske en grupp smådjur som anser att bara i Krickdala finns en riktig civilisation, med tedrickande och domstolar och urverk och flygmaskiner. "Vi måste skydda oss mot den hemska världen utanför, och därför har vi i hemlighet börjat bygga en armé av mekaniska stridsmaskiner." Något sånt. En sån grupp skulle rollpersonerna till en början kunna vara en del av, eller vara allierade med, men i slutändan hamna på kollisionskurs med.

Den andra sidoantagonisten skulle, liksom huvudantagonisten, anse att "ingen plats i världen är värre än Krickdala", men av "goda" skäl; kanske kunde det här vara en uråldrig varelse eller organisation, någon som har funnits i eoner, och som har sett hur det som börjar med klockor och gatlyktor och med att man dricker te på bestämda tider, alltid slutar i imperier och mekaniserad krigföring, och som därför vill rasera Krickdala medan tid finns. Och den här fraktionen och rollpersonerna skulle då faktiskt kunna alliera sig med varandra för att besegra huvudantagonisten, därför att det ur båda sidornas synvinklar skulle vara det bättre av två dåliga val.

Och så vidare.

Nu blev det ingen punktlista, men kanske matnyttnigt.

 

[Franz]

Spännande! Här kommer mina bidrag:

20. Antagonisten som vän. Den hemliga spionchefen visade sig vara din närmaste vän. Inte undra på att hen lyckades förekomma alla era planer! Kan vara kul i rollspelsammanhang, prata med en av spelarna och fråga om hen vill vara hemlig skurk.

21. Den fege antagonisten. Antagonisten är ingen mäktig magiker eller skicklig krigare utan en ynkrygg som hela tiden klarar sig för att hen lyckas fly.

22. Den beundrande antagonisten. Denne har huvudpersonerna som sina största idoler. Hen är frustrerad över att de aldrig lägger märke till hen och ställer till med saker för att visa att hen visst duger till. Typ Gåtan i Batman Forever.

23. Hämnaren. Någonting har lett till att den en gång hygglige antagonistens familj dödats. Antagonistens enda livsmål är numera att förinta de hen tror bär skulden till familjens död, oavsett hur många oskyldiga som hamnar i skottlinjen

 

[Gerkub]

Ja verkligen intressant. Jag kom att tänka på en typ av antagonister som jag kan bli väldigt engagerad av. Den är lite en kombination av det som redan nämnts, och kanske kan beskrivas som ”antagonist som är (till synes) ostoppbar (kanske med obegriplig moral) i en vardagsnära, relaterbar kontext.”

Det är nånting som väcker känslor hos mig, kanske för att det påminner om rädslan när man var barn för typ äldre killar på skolgården med stort våldskapital. Eller rädslan för att stöta sig med en galning i trafiken. Typ som lastbilen i Duel. Eller Anton Chigurh i No Country For Old Men. Eller när @wilper återger en session av Kuf i Norrlands inland lett av @Sysp och beskriver en karaktär som ”En jävla OP SLP, och ett fullständigt rövhål som likt Vargen i Bamse tar vad han inte har och inte får.” Jag blev så provocerad av det!

 

[abe]

Antagonister som egentligen bara är uttryck för problem på systemnivå. För varenda maffialedare/byråkrat/feodalherre/direktör som besegras kommer en ny ännu värre. Kan vara lite deprimerande för spelarna, men tvingar dem i slutändan att hantera problemet på ett helt annorlunda vis. Eller resignera och lära sig att leva med det det minst dåliga.

 

[clarence redd]

Många roliga förslag! Här kommer en variant på punkt 11.

24. Normbrytare. Precis som Pippi Långstrump eller Jack Nicholson i Gökboet, så är rollpersonerna antagonister - iallafall ur omgivningens synvinkel. De symboliserar allt som ett mönstersamhälle vill undvika. Den som inte rättar sig i ledet blir varnad, motarbetad och till sist utslängd (eller kuvad).

 

[Gerkub]

Antagonister som egentligen bara är uttryck för problem på systemnivå. För varenda maffialedare/byråkrat/feodalherre/direktör som besegras kommer en ny ännu värre. Kan vara lite deprimerande för spelarna, men tvingar dem i slutändan att hantera problemet på ett helt annorlunda vis. Eller resignera och lära sig att leva med det det minst dåliga.

Ja ”kul” om de bestämmer sig för att hjälpa skurkens konkurrent, som också är en skurk, men åtminstone är deras skurk.

 

[Genesis]

Den här tråden är intressant! Jag inser att det är otroligt sällan jag har en antagonist med när jag spelar rollspel. Det brukar mest vara i lite lättsammare spel, som Drakar och bananer eller Hur man skriver en G.E. Trent-roman. Eller, hm, kanske inte. I Utpost är väl Utsidan någon sorts antagonist. Där är det ofta något som helt enkelt bara hotar rollpersonernas existens. Det handlar om dem och deras relationer, och "antagonisten " är bara ett sätt att sätta tryck på detta. Ofta är saker som tektonisk aktivitet bland de bästa antagonisterna.

I Svart av kval är det svårt att dela upp berättelsen i protagonister och antagonister. Alla rollpersoner slåss ju med varandra, typ, så att säga vem som är protagonist och vem som är antagonist är lite svårt.

Jag tror att jag kanske lite ogillar den uppdelningen överhuvudtaget. Känns som lite snävt hollywoodsk "dramaturgi-mall 1A". Jag vet inte. Men de saker som nämns i tråden kan nog kanske göra saker intressantare. Kanske orkar kolla på videon senare.

 

[Svarte Faraonen]

Den här tråden är intressant! Jag inser att det är otroligt sällan jag har en antagonist med när jag spelar rollspel. Det brukar mest vara i lite lättsammare spel, som Drakar och bananer eller Hur man skriver en G.E. Trent-roman. Eller, hm, kanske inte. I Utpost är väl Utsidan någon sorts antagonist. Där är det ofta något som helt enkelt bara hotar rollpersonernas existens. Det handlar om dem och deras relationer, och "antagonisten " är bara ett sätt att sätta tryck på detta. Ofta är saker som tektonisk aktivitet bland de bästa antagonisterna.

I Svart av kval är det svårt att dela upp berättelsen i protagonister och antagonister. Alla rollpersoner slåss ju med varandra, typ, så att säga vem som är protagonist och vem som är antagonist är lite svårt.

Jag tror att jag kanske lite ogillar den uppdelningen överhuvudtaget. Känns som lite snävt hollywoodsk "dramaturgi-mall 1A". Jag vet inte. Men de saker som nämns i tråden kan nog kanske göra saker intressantare. Kanske orkar kolla på videon senare.

Hollywoodsk? Vem är Faust utan Mefisto? Liu Bei utan Cao Cao? Rama utan Ravana? Du kastar ut ett fantastiskt dramaturgiskt verktyg för att Hollywood gillar det, och reflekterar inte över att anledningen till att det är så vanligt förekommande där är att det är en vital del av berättarkonsten över hela jorden?

 

[Genesis]

Hollywoodsk? Vem är Faust utan Mefisto? Liu Bei utan Cao Cao? Rama utan Ravana? Du kastar ut ett fantastiskt dramaturgiskt verktyg för att Hollywood gillar det, och reflekterar inte över att anledningen till att det är så vanligt förekommande där är att det är en vital del av berättarkonsten över hela jorden?

Nja, jag kastar inte ut det för att Hollywood gillar det. Jag insåg när jag läste tråden att det sällan finns någon tydlig uppdelning i protagonist och antagonist när jag spelar. Anledningen är nog mest att den sortens spel jag gillar att spela inte riktigt lämpar sig så väl till sådant, om man inte gör det medvetet. Men Nerver av stål och Huldran har helt klart antagonister inbyggda i spelstrukturen. Men ja, jag ogillar den lite, eftersom jag associerar den med Hollywood, så är det. Lite som jag ogillar mandarin eftersom jag associerar det med det kinesiska kommunistpartiet, vilket såklart är högst orättvist.

 

[Leon]

Frågan är om det inte är lite av en kvarleva att ha en tydlig antagonist? Åtminstone om man spelar öppet/sandlåda? Hänger det inte ihop med att ha en tydligt färdig intrig och passar allra bäst med någon form av rälsning? Alla de här exemplen kommer ju från litteraturvetenskapen, och i skönlitteratur finns det ju per definition ett färdigt narrativ.

Om man vill ha ett öppet eller sandlådebaserat upplägg är ju det klassiska att fokusera på konflikter, och då kan många av tipsen ovan runt en antagonist användas för de olika kontrahenterna, men med skillnaden att de inte är förutbestämda antagonister utan helt enkelt mer eller mindre sympatiska aktörer med olika agendor.

Att RP väljer att liera sig med "antagonisten" är ju en klassiker

 

[Rickard]

I Svart av kval är det svårt att dela upp berättelsen i protagonister och antagonister. Alla rollpersoner slåss ju med varandra, typ, så att säga vem som är protagonist och vem som är antagonist är lite svårt.

Inte riktigt en diskussion jag vill ha, för jag tycker det är fruktlöst när någon säger "Jag vill diskutera äpplen" och får svar "Jag tycker bilar är roligare", men äldre vampyrer brukar ofta ta en antagonistisk roll i Svart av kval, för de är varelser som "måste" övervinnas för att de yngre vampyrerna ska kunna ta sig igenom med sin agenda.

Jag vet inte riktigt vad du läser in i "antagonist", men den är väldigt brett definierad i videon. Jag tycker exempelvis inte att en inre konflikt i rollpersonen är en antagonist, så länge man inte ger den en faktiskt röst (någon annan spelar den), vilket vi gjorde i Hantverksgruppen: »Helma satte en scen mellan mig som Helen och Rickard som hennes psykolog, där Rickard lekte med kameran som verktyg. Vi spelade med kamera på, och medan han pratade som psykologen stirrade han ibland direkt in i kameran och sade vad Helen uppfattade psykologens tal som. Typ "Vi börjar närma oss slutet på dagens samtal FÖR JAG VILL INTE HA DIG HÄR".«

Psychodrame skapar antagonistiska karaktärer genom att foliera varje rolls personlighetsdrag, där om en karaktär som röker marijuana så är en annan en polis.

Jag tycker det dock det är fruktlöst att försöka pressa in antagonister i allt, eftersom jag gillar slice of life-rollspel och hade velat se mer av dem, men i spel där det förekommer slitningar mellan olika individer går listan att användas för att skapa mer djup i karaktärerna.

Ta videon för vad det är. Jag tyckte det var kul att den var anpassningsbar till rollspel.

 

[Quadrante]

... slice of life-rollspel är vadå (anser ni)?

För mig är "road movie" och "slice-of-life" samma sak eller åtminstone överlappande. Det är händelser utan tydlig början och slut, ingen tydlig dramatisk kurva även om där kan finns små scener/händelser som följer den formen. Mer att det handlar om att berättelsen är större än det utsnitt man får se (eller i det här fallet spelar), men samtidigt så är det något som berättar om helheten. ... vill gärna spela just så, då det känns mer levande. Men kan nog upplevas frustrerande om man vill "lösa äventyret", "vinna" eller andra saker som kommer fram till en tydlig slutpunkt.

 

[Christoffer]

Många spel där vi inte har en färdig plot och där alla karaktärerna befinner sig på kollisionskurs med varandra kan vi inte se vem som är antagonist eller protagonist förens saker är i rörelse och vi börjar göra omdömen om karaktärers handlande. Tänker inte på ett specifikt spel utan detta kan vara lika sant i In a Wicked Age (där det är en del av förberedelserna) som i vilket spel som helst, tänker ex. nu att den session jag kört med All Flesh Must be Eaten som Ento körde där vi var djuphavsdykare och skulle länsa ett gammalt nazi-skepp från andra världskriget, uppenbart att bägge våra karaktäerer var riktade mot varandra, den gamla försiktige med erfarenhet, den unge drivna med ett dyk i ryggen, och hade vi spelat mer hade det antagligen slutat med att de ramlat samman betydligt hårdare pga den press de kanske drabbades av, eller bara vem som råkade bli biten av en zombie först, haha. Men, det är ett exempel på hur det är helt öppet för att bägge blir protagonister, vi ser dem som värda det och de kämpar var och en för sig på sitt sätt eller tillsammans, eller, så kommer deras olikheter få dem att drabba samman och vem som är vad kommer ha att göra med våra positioner och tankar om dem. Att spela rollspel och "upptäcka" att fan, jag kanske är skurken här, är en finfin upptäckt!

 

[Genesis]

äldre vampyrer brukar ofta ta en antagonistisk roll i Svart av kval, för de är varelser som "måste" övervinnas för att de yngre vampyrerna ska kunna ta sig igenom med sin agenda.

Ja, det är nog en rimlig analys.

Jag tycker det dock det är fruktlöst att försöka pressa in antagonister i allt, eftersom jag gillar slice of life-rollspel och hade velat se mer av dem, men i spel där det förekommer slitningar mellan olika individer går listan att användas för att skapa mer djup i karaktärerna.

Mm, tänker man mer "hur man kan göra konflikter intressantare" så är jag mer med på tåget. Listan är formulerad som "rollpersonerna mot antagonisten", men tänker man istället "En person mot en annan person/kraft/organisation/osv" så känns det bättre, och det är absolut bra grejer. Jag är själv väldigt förtjust i komplicerade relationer där båda personerna vill samma sak men har olika medel, till exempel.

 

[Rickard]

Många spel där vi inte har en färdig plot och där alla karaktärerna befinner sig på kollisionskurs med varandra kan vi inte se vem som är antagonist eller protagonist förens saker är i rörelse och vi börjar göra omdömen om karaktärers handlande.

Ja, precis. Historien skapar vi (i rollspel) genom att se på den i backspegeln.

 

[Rickard]

Mm, tänker man mer "hur man kan göra konflikter intressantare" så är jag mer med på tåget. Listan är formulerad som "rollpersonerna mot antagonisten", men tänker man istället "En person mot en annan person/kraft/organisation/osv" så känns det bättre, och det är absolut bra grejer. Jag är själv väldigt förtjust i komplicerade relationer där båda personerna vill samma sak men har olika medel, till exempel.

Precis. Var nog fel av mig att skriva "antagonist" i rubrikraden.

Egentligen ... kan man inte säga att listan funkar på rollpersonerna också? Egentligen handlar kanske tråden bara om att kunna ge djup utifrån agendor/syften? Hade varit kul att spela en rollperson som är en naturkatastrof, exempelvis. Sandman eller Nobilis eller bara en persona vid sidan av en rollperson, som i Archipelago (domäner).

 

[Genesis]

Precis. Var nog fel av mig att skriva "antagonist" i rubrikraden.

Egentligen ... kan man inte säga att listan funkar på rollpersonerna också? Egentligen handlar kanske tråden bara om att kunna ge djup utifrån agendor/syften? Hade varit kul att spela en rollperson som är en naturkatastrof, exempelvis. Sandman eller Nobilis eller bara en persona vid sidan av en rollperson, som i Archipelago (domäner).

I Berättelser från Staden kan man ju spela föremål eller platser. Det är rätt ballt. Lite begränsande, men funkar helt okej. Att spela saker som "ilska" eller liknande funkar ännu bättre.