Tack
gabrielledebourg
Ångrar ju svinmycket att jag tog upp totala rollspelsmotståndare såsom Mazes & Monsters och sån skit, det riskerar att leda det här samtalet åt käpprätt helt fel hål. Med säkerhetstänket vill vi ju göra rollspelen
bättre, inte helt menlösa.
Jag ska försöka förklara…
Jag säger inte emot att det finns rejäla nackdelar med dom här verktygen som dom ser ut idag. Jag är själv definitivt inte nöjd med dom.
Men tanken “vi ska hitta sätt som gör det lättare att spela rollspel så det blir schysst för alla” är god.
Även om du har haft en bakgrund av rollspel där allt fungerar 100% perfekt och harmoniskt så var det definitivt inte så för oss alla. Jag har haft situationer där jag och andra tog mycket skada. Vänskaper förstörda, kampanjer kvaddade.
Du har själv beskrivit hur du känner dig obekväm med saker som att ex vis en spelare börjar böla, skrika & gråta. Om jag förstod dig rätt så var också en av anledningarna att det har varit ibland lite svårt att få bra romantik- och sex-inslag i spelet att du eller andra i gruppen kände sig lite obekväma.
Idén bakom säkerhetsverktyg är—tänk om det fanns sätt att försöka lösa och förhindra den typen av problem istället för att bara “happ, ännu en rollspelsgrupp kvaddad & ännu en vecka på avdelning 53! Ja ja, det blir väl så ibland”, eller, vilket är lika illa, “happ, ännu en menlös och poänglöst trist kväll när spelledarn bara lät oss möta kattungar och farmödrar med bullar”, så kan man finjustera spelen så dom funkar, blir bättre, mera fokuserade, tightare…
Visst är det viktigt att få en bra skräckkänsla men en skräckfilm på bion blir inte en bättre upplevelse av att publiken är fastbunden i stolarna och inte kan lämna salongen. Inte heller skulle den ha blivit bättre av att det inte funnits nån klippare på filmen som kan göra den tight och tydlig genom att ta bort dötid. Ex vis
Jakten på den försvunna skatten skulle bli försämrad av att vi fick sitta med Indy på flygplanet i 12 timmar (och filmen var flera månader lång) ist för att vi bara ser ett rött streck på kartan som visar att nu flyger han till en annan plats klart.
En skräckfilm på VHS blir inte sämre av att du har en TV som går att stänga av.
Dom skulle bli effektivare, hemskare, men inte bättre; jag ska förklara.
Visst, det finns exempel på skräckfilmer som blivit effektiva, rent av legendariska, när dom “går över gränsen” lite grann, såsom när Blair Witch Project marknadsförde sig som en dokumentär första veckorna, eller i Ring när… ja ni vet. Men dom går inte hela vägen. Även om Sadako kommer ut ur TVn och det så klart är väldigt minnesvärt, skrämmande, och effektivt, så stannar det där. Filmen skulle inte ha blivit en bättre film om hon faktiskt hade dödat publiken.
Skräck handlar inte bara om att göra publikens liv sämre genom att skada eller rent av döda dom.
En VHS-rulle har en ram och ett gränsnitt mellan sig själv och publiken. TV-rutan. Volymkontrollen. Stoppknappen. (Det är därför jag också alltid har tyckt skräckböcker är mer effektiva än skräckfilmer för mig; dom går rakt in i huvudet på ett annat sätt. Men en bok går ändå att stänga, sätta tillbaka in i hyllan.)
Ett rollspel har inga såna naturliga gränser. Dom enda gränserna som ett rollspel har är dom som vi sätter upp tillsammans. Och det är det vi försöker göra när vi försöker mejsla fram bra säkerhetsverktyg. Har man inga såna kommer spelet lätt antingen bli helt hämmat för att man vet vilket svängrum man har, eller så kommer det bli helt urspårat.
En film har många ramar:
- författare
- regissör
- klippare
- tv-rutan
- avstängningsknappen
Ett rollspel har bara dom ramarna vi själva sätter upp. Och det tycker jag är fantastiskt, hisnande, underbart: vi kan skapa skräckupplevelser som går bortom allt som nån film nånsin gjort. Men då gäller det att vi också hittar på ett ungefär var dom gränserna finns.
Det här är inte bara en fråga om säkerhet. Det är också en fråga om
spelbarhet.
Tänk dig ett spel som inte har några gränser öht. Vi går
helt in i skräckupplevelsen. Vi kör Kult exempelvis. Vi brukar dricka varm choklad när vi spelar det, och en gång så drogar spelledaren oss i hemlighet med Sobril från mammas medicinskåp som han mosat ner i chokladen utan att vi såg det, så vi blir helt väck, vi vaknar upp flera timmar senare sittande på stolar fastbundna med tjocka kedjor som spelledaren har anodiserat hos en kemist så dom blivit helt svarta. Det första vi ser när vi öppnar ögonen är att vi sitter i ett rivningshus med ena väggen helt borta och ser ut över Sundbybergs industrier i gryningsljuset. Han har hunnit byta om också, han har en vit skjorta med bröstficka där några pennor sticker upp. Våra ögon är ganska svullna, verkar som att vi har tagit emot en hel del smällar när han släpat upp oss för trapporna, och vi har motljus pga soluppgången i öst. Sen tar han fram Kult-boxen, första utgåvan. Den ser helt ny ut, men när han öppnar locket ser vi att insidan är helt klädd med tjock röd sammet och istället för regelhäften och rollformulär är den till brädden fylld med olika storlekar av nålar och spikar. Inte den minsta rost; dom glittrar i gryningssolen. Sen tar han fram en kartongkniv ur skjortfickan, lyfter mitt huvud under hakan, och säger “ska vi inte se om vi kan få bort dom där sura minerna?”, och jag bara…
jag bara skriker:
var fan är spelet, Erik?!?
Har du slängt tärningarna?! Är du inte riktigt klok?! Är det meningen att vi ska köra plockepinn eller nåt med dom här jävla nålarna? Vad fan tror du att är det här,
Dread eller nån sån jenga-skit?!?! Och vad hände med min rollis! Jag hade ju rullat upp en trolle som var helt grym!!
Det finns inget fel med att försöka komma fram till
gränser för hur gruppen ska spela som passar alla i gruppen så alla i gruppen tycker det är ett bra och schysst sätt att lira.
Håller med om att Traffic Lights kan vara ett lite väl grovt verktyg men det är ett svårt problem och vi måste ju början
nånstans om vi ska komma fram till nåt som funkar.