Trygga karaktärskoncept

[Dr_Dängrot]

Jag har upptäckt att jag trots min vilja att utforska och pröva på och leka med nya karaktärskoncept så återkommer jag ständigt till samma beprövade karaktärskoncept som jag byggt mina karaktärer på sen tonåren .

Ska det spelas fantasy så spelar jag i princip en ripp-of av mad-martigan och ska det spelas sci-fi så är det han-solo

Det blir ofta Rogue liknande karaktärer som är lite av en asshole samt pragmatiker och ganska själviska men med ett hjärta av guld innerst inne .

Jag har även upptäckt att det bland mina spelare ofast finns en eller två karaktärer som dom alltid hänfaller till i olika skepnad tex så har jag en spelare som alltid skall spela auktoritära roller och föra gruppens talan så det blir ofta riddare och adelsmän eller militära officerare sen har jag en annan som alltid skall spela komiska roller , den där sidekicken som mest är med som Comic relief .

Hur ser det ut för er övriga har ni 1-2 roller som ni ofta spelar eller är ni bekväma i att spela vilken roll som helst ?

 

[Bolongo]

Själv är jag oftast SL, men något jag märkt om mig själv de senaste åren är att när jag får chansen att vara spelare så väljer jag oftast någon form av support. Så var det inte när jag var yngre, då kunde jag välja att vara krigare i frontlinjen eller magiskt artilleri.

De senaste tre karaktärerna (vilket är så långt tillbaks jag kan minnas) har varit en bard och två tekniker.

... och häromdagen, när jag bläddrade i ett nytt spel och förstrött grunnade vad för slags karaktär jag skulle gjort i det, var konceptet jag kom på en con man.

 

[God45]

Medan jag försöker spela olika karaktärer så är min fall-back trygga karaktär en Lawful Cleric. Jag gillar spelet man får från den karaktären i nästan alla settings.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har även märkt att mina karaktärer ofta faller in i facket vita heteronormativa cis-män.

Jag har velat utforska att spela andra etniciteter och en annan sexualitet än min egen samt även att spela andra kön än just man men jag har inte riktigt vågat för att jag har varit rädd för att om jag skulle gestalta just något annat så skulle mina tafatta försök endast leda till att jag gestaltade en karikatyr av dessa .

Jag hade en gång en slp som figurerade som en förmedlare i undre världen och satte personer i kontakt med den eller de som dom behövde komma i kontakt med och jag tänkte att hen skulle vara homosexuell men det slutade med att jag kom på mig själv med att jag gestaltade hen som en drogliberal ultraflamboyant feminin man som försökte få till sexuella relationer med spelarkaraktärer , tyvärr blev det att hen blev en walking talking gay kliché och sen dess har jag hållt mig ifrån att spela något annat än det jag känner att jag kan gestalta .

 

[Ulfgeir]

Mina rollpersoner är oftast support-karaktärer. Oftast satsar jag på bra dex, och karakärer med en bredd av skills. Definitivt inte optade för strid.

 

[Rymdhamster]

Min absoluta bog-standardkaraktär som jag kan spela i nästan alla grupper är en fighter (eller motsvarande) med lagom "yolo-attiyd", som gillar kamratskap och mest bara är snäll.

Det är vad jag oftast kör på om jag är osäker på systemet, på kampanjkonceptet, SL eller resten av gruppen, för en sån karaktär kan jag passa in i nästan alla sammanhang.

 

[Mogger]

Min go-to-karaktär är Den unge dekadenta och arroganta ädlingen. Men jag försöker aktivt undvika den. Faktum är att jag nog har lyckats hålla mig ifrån det under rätt lång tid. I vår nuvarande Kopparhavets hjältakarmpanj spelar jag visserligen Riddare som bara är lite arrogant, mer ser han sig som en slags Jean D'Arc-Light.

Därför gillar jag inslag av slump i RP-skaparreglerna. Behöver inte vara speciellt stora grejer, men någon liten grej. Exempelvis slog jag fram just "Gudarnas redskap" åt karaktären ovan, vilket plötsligt gjorde den intressant och kul. Jag brukar sällan spela fanatiker och tycker överlag att sånt kan bli lite trist. Men nu har spelet en fiffig mekanik kring detta som gjorde att det blev riktigt kul!

 

[Rangertheman]

Jag har två varianter som brukar återkomma: Den nobla krigaren och en druid/warden. I Symbaroum fyller en häxa med hyggliga stridskunskaper rollen som druid.

 

[krank]

Min bog-standard karaktär är en hyfsat smart, datorkunnig person som i alla lägen försöker vara rationell och eftertänksam och se till att gängets planer och utredningar genomförs så smart som möjligt. Hen ser sig gärna som bra på att manipulera och så.

I vissa grupper hamnar hen i något slags gnällig Starscream-position där hen mest är emot de andras planer och tycker att det är jobbigt att de springer in half-cocked hela tiden. Blir ibland ett slags hackkyckling.

…Så jag spelar i princip mig själv, ja. Det blir ofta så. Ibland läggs det på någon liten modifikation, och karaktären blir lite mer bestämd, eller lite extra feg, eller lite extra något annat. Men det är ju så att säga samma "chassi".


Om jag mot förmodan spelar fantasy så är det en magiker istället. Magi är ju typ som teknologi, om man kisar lite.

 

[afUttermark]

Jag vill alltid vara den coolaste men ha en jävligt trasig backstory. Mycket olycklig kärlek, missförstådda relationer, elaka föräldrar i backstoryn. just nu letar jag efter min försvunne son. Dessvärre har jag en tendens att glömma backstoryn under spel. Och mina karaktärer slutar alltid med att vara superimpulsiva, som skjuter först och tänker sen. Precis som Måns gillar jag att spela den dekadenta karaktären men jag är aldrig arrogant, mer snäll, fast jag vill också gärna vara gruppensledare, vilket jag oftast inte är så bra på för jag velar och kan inte ta några beslut och sen slutar det ändå med att jag drar fram bössan och öppnar eld.

 

[JJoghans]

Jag har lätt att hänfalla till någon slags svårmodig hjältetyp som är omöjlig att rollspela på ett roligt sätt. Jag har haft som roligast när jag istället blivit tvungen att anamma en färdiggjord rollperson.

 

[Mogger]

Jag vill alltid vara den coolaste men ha en jävligt trasig backstory. Mycket olycklig kärlek, missförstådda relationer, elaka föräldrar i backstoryn. just nu letar jag efter min försvunne son. Dessvärre har jag en tendens att glömma backstoryn under spel. Och mina karaktärer slutar alltid med att vara superimpulsiva, som skjuter först och tänker sen. Precis som Måns gillar jag att spela den dekadenta karaktären men jag är aldrig arrogant, mer snäll, fast jag vill också gärna vara gruppensledare, vilket jag oftast inte är så bra på för jag velar och kan inte ta några beslut och sen slutar det ändå med att jag drar fram bössan och öppnar eld.

Det bästa är ju att Molok personifierar allt detta på ett alldeles lysande sätt. En snäll, impulsiv minotaur med trasig uppväxt med slavhandel och gladiatorliv. Sävlig som en ko, hård som en oxe!

 

[Minimoni]

Nu är jag mer eller mindre alltid SL och det var flera år sedan jag hade möjligheten att spela en rp. Men när det väl begav sig så spelade jag nästan alltid kvinnliga rp och jag har ingen riktig förklaring till varför. Men att just spela kvinnliga rp har varit det mest återkommande gemensamma inslaget hos mina rp oavsett spel och genre. Sen har jag haft en tendens att viljs spela antihjältinnor, inte ondskefulla karaktäret men absolut inte förlåtande.

Nu har min spelgrupp alltid varit mycket för ”culture gaming” och strid, skattsamlande och liknande har aldrig varit fokus så mer grisodlande karaktäristiska har ofta varit starkt representerade i de kampanjer jag haft en rp i. Så min typiska rp skulle alltså vara en kvinnlig antihjälte med stora ambitioner fast i grisodlarmiljö

I Chronopia har jag dock varierat lite och mer eller mindre spelat de mest dekadenta Degas Alvkvinnor/älvor(!?) man kan tänka sig. Vi talar alltså om någon form av kvinnlig motsvarighet till Caligula korsat med Lannister tvillingarna och Marquis De Sade.

 

[Cybot]

Det enda som mina karaktärer har gemensamt är att de oftast är Personen med en Plan.
Annars så är de IMHO extremt varierade. Allt ifrån viljestarka utforskare och levande helgon till psykiskt nerbrutna överlevare, diaboliska ränksmidare och manipulativa sybariter.

 

[DanielSchenström]

Jag har, men använder mig inte av några trygga karaktärskoncept. Mina mål när jag gör en ny rollperson är att jag ska tycka den är kul att spela och att den ska passa in i äventyren den är med i. Så jag brukar fastna för ett par klasser eller motsvarande i ett spel, och sen hoppas att ingen annan spelar dem. När de flesta andra spelare har bestämt sig, då väljer jag något bland det som är kvar. Så gäller det att utveckla det till nåt som är kul och som jag helst inte testat förut. Det sistnämnda är viktigt då jag inte vill bli uttråkad, vilket jag skulle bli av att spela flera liknande rollpersoner i rad.

 

[lupmet]

Jag kan inte spela en gatpojke eller ett hyrsvärd, jag måste spela en intellektuell, gärna ädel, person som har ett stort fokus på sociala färdigheter. Det bär emot att säga det men jag har som person väldigt svårt att gestalta en antiintellektuell person. Det brukar bli en ganska stor blandning på raser och yrken, men spelar jag en tjuv så är det mer av en Robin Hood/gentlemannatjuv än någon som kan tänka sig råna tiggare och sticka kniven i gatflickorna för några kopparmynt.

Däremot blir det vissa kombinationer i vissa spel, t.ex. anser jag att själva poängen med Shadowrun är magi och alver/dvärgar och spelar därför ofta (2 dvärgar, en alv, alla magiker, samt en mänsklig shaman) någon kombination av dessa. I Mutant har jag en fäbless för mutanter eftersom det är kärnan i Mutant (även om jag har spelat en IMM, men då blev det en ädling).

 

[entomophobiac]

Jag spelar nästan alltid lite halvt opålitliga och smådryga karaktärer som är dåliga på det de gör. Antagligen ett illa dolt självförakt!

Dock gillar jag att experimentera, så ibland försöker jag välja klasser, yrken, arketyper, eller något annat som sticker ut genom att helt enkelt bläddra i en cool bok efter en inspirerande bild eller ta inspiration från en serie jag sett eller en bok jag läst.

Oftast är jag dock SL. Och enligt mina spelare är nästan alla mina SLPs opålitliga och spelarna får aldrig som de vill... Så jag antar att det finns en del trender ändå...

 

[Man Mountainman]

Jag vet inte om jag är spelare tillräckligt ofta för att ha en standard-karaktär, men jag tror att jag brukar dras till proaktiva karaktärer, sådana som tar initiativ och säger "nu gör vi såhär" eller möjligen "nu gör jag såhär, skit samma vad de andra gör". Ibland gränsar detta karaktärsdrag till impulsivitet.

 

[Magnus Seter]

Jag spelar typ samma karaktär jämt. Försöker variera men min egen person lyser alltid igenom, samt mina romantiska föreställningar om "den starka mystiska figuren". Ledargestalten som vill få ihop gruppen, men som på ytan är en tragisk figur, tyst och tillbakadragen.

Jag är bekväm med att spela andra figurer, men det funkar bäst i korta äventyr.

 

[Bunny]

Jag tenderar att spela karaktärer med stark agens. De vill något, ofta ganska passionerat. Det gör mig i regel ganska drivande och om ingen annan tar den rollen har jag en tendens att bli lite av spindeln i nätet. Ofta planterar jag saker som skaver i min karaktär, som begynnande kriser. Starka ideal parat med passioner som går i stäv med dem, självdestruktiva beteenden, osäkerhet eller tvivel. Jag gillar också att utforska moralkoder som dels inte är min egen och dels inte självklart följer samtida sensibiliteter. Som förälder i någon slags medeltid kanske jag, i största välmening, agar mitt barn. På den nivån.

Det jag varierar mest är sådant som genus och sexualitet. Det första brukar jag avgöra sent om inte sist (förutom namnet då) i min process, när jag haft chans att se vilka karaktärer jag omges av. Även om jag gått in i processen med en vag bild av ett specifikt kön så hyser jag noll samvetskval att omtolka detta. Är sexualiteten inte uttalad så är pansexuell någon slags fallback.