Nekromanti [TSOY] Skuggan av igår.

[Xhakhal]

CITAT w43

Jag är krönikör, och även analytiker.

Slutsats av veckans citat: Atzel är roligast.

Atzel sammanfattar wilpers "problem" med ett träffsäkert:
"Wilper kräver MUS!"
Fotnot: Det gällde en dator.

Lloyd avslutar debatten om att amerikaner kastar om månader och dagar när de skriver datum.
Xhakhal: "Amerikaner har 9/11, vi har 11/9."
Lloyd: "Nej, amerikanerna har sitt 9/11, vi har före och efter kristus."

I TSOY läker man skador genom att betala ur sina tärningspölar, och man fyller på pölarna med aktivitet.
w176: "Nu har vi fyllt på pölar med snöbollskrig, nu är det struket. Vi får hitta på något annat. Precis som sex blir struket om vi har för mycket sex!"
Atzel: "Man kan inte ha för mycket sex!"
w176: "Joho! Skavsår!"
Atzel: "Men det är ju kroppsskador, då har man bara MER sex så försvinner de!"

Atzel har djup insyn i lantlivets enkla nöjen:
Lloyd: "... han blev skjuten med ett senapsfrö i arslet, och satt inte ner igen på tre veckor!"
w176: "Är det sådant här som händer helt at random i Piteå?"
Atzel: "Ja, drive-by-senapsshooting och sådant!"

Atzel lägger sig i en diskussion om krig:
"Meh, till och med Stalin kände till den ultimata taktiken - zerglingrush!"

Därefter säger Atzel den sista meningen för kvällen om Elins längd:
"Färr eller senare så räcker inte längdskämt til längre!"

Efter detta började vi faktiskt spela spelet istället för att äta mat. Det första Atzel, med det glimmande guldets nyckel, tänker på när alvernas konung uppenbarar sig medans vi desperat försöker fånga lite fisk till mat är "Ser han rik ut?"
Atzel får följaktligen en bonusmarker för gott karaktärsspelande.
Atzel: "Men vad ska jag göra med alla de här?!"
w176: "Ge dem till oss när vi gör coola saker!"
Atzel: "Jamen, ni bara FISKAR!"

Alverna bjuder oss på vin dessutom, och det bubblar!
Atzel: "Vilken färg är det på vinet?"
Wilper: "Jag ska säga det här på ett så fint sätt som möjligt - det är... lite gulaktigt sådär."

Till slut hamnar Bela i ett tält tillsammans med en inte allför anständig alv, som retar Eeri med att äta upp stackars Bela. Eeri påstår att det syns, och att Bela borde skynda på. Smått desperat utbrister hon:
"Jajaja, jag kommer!"

Bara en stund senare bör vi fylla på våra pölar, men vad saknas? Behöver någon Förnuft kanske?
Atzel: "Asbra! Om vi ALLA saknar Förnuft kan vi ha jättekul!"

Bela är ju som vi vet rätt förtjust i guld, och alverna är ju snuskigt rika, det vet vi väl...?
Atzel: "Så alver är inte så rika som i sagorna då? Meh. Bela känner sig fruktansvärt besviken och bestulen på hela sin barndom!"

Statistik: av elva citat har Atzel vunnit nio.

Verkar som om Arvid är veckans Arvid.

 

[DeBracy]

Re: Spelrapport #3

Eftersom kommentar om spelmöte #2 har uteblivit här för min del så kommer lite sånt ingå häri också kanske.

Hur som haver; spelmöte #3 visade lite var skåpet skulle stå. Både spelare, scenener och rollpersoner hade mer riktning trots en inledningsscen som helt klart var flummig (givetvis på ett skönt sätt. Du minns väl senast du själv vaknade i en mystisk mossig skog i en annan värld än din egen? Ja lite så var det!). Vi börjar hitta lite form och jag vi börjar bli lite varma i kläderna när det gäller spelsystemet. Snart kommer vi säkert på hur vi kan spetsa påfyllandet av pölar lite till och använda Bringing Down The Pain till vår/kampanjens fördel. Till stor del handlar det ju om att zooma in till närbild på nåt specifikt man bryr sig om och vad vi bryr oss om börjar vi nog hitta nu.

Vi ordade lite om placering tidigare i tråden och gjorde omflyttning enligt nån princip. Det funkade helt klart bättre för min del iaf. Det låtar åt att det blir en hel del spel mot w176 framöver och då känns det bra att kunna hålla det "nära". Dock verkar det luta åt en omplacering till, Xhakalen tycker ju att jag är så vacker att hon vill kunna se mig ordentligt (eller nåt sånt ).

Gällande mutor så jobbar tjejerna på fantastiskt medan en annan sitter och rullar tummarna. Lloyds arbete kring religionen tycker jag ger massor av textur och djup till det hela och, som jag önskade innan kampanjen började, så tror jag verkligen det kommer växa på sig så smått och verkligen komma att betyda nåt för rollpersonerna och världen. Härligt!

Som wilper nämner nedan så räds vi inte att ta paus och jag upplever också att det verkligen tjänar oss. Jag är själv sådan att jag efter ett tag kan ha tappat greppet om vad jag håller på med och bara behöver få "reboota" för att kunna ta nya tag i spelet.

Lite lösryckta tankar:
<ul type="square">
[*] Wilper serverade assköna alver i en härlig märklig skog utan att det smakade vanilj. Dessutom asskönt spelade!
[*] Jag tycker det är jätte häftigt att det känns som att vi hinner med mycket på varje speltillfälle. Utan att offra kvalitet så blir det kvantitet i samma veva och scener/situationer för alla trots att vi är 6 kring bordet.
[*] Jag har en gryende känsla av att rollpersonernas högst personliga mål kommer börja trassla ihop sig till ett fint nystan som förhoppningsvis reds ut i slutet av kampanjen.
[*] Det är farligt att ha godisskålen nära mig.
[/list]

Ja... jag tror det får vara bra så. Jag orerade nåt om tre olika nivåer av spel i Wilpers kök efter att vi hade spelat klart men jag vet inte om det är så intressant att skriva om här. Hur som helst: enligt skyltarna vi passerar så verkar tåget helt klart vara på väg till rätt ställe.

 

[wilper]

Handlingen i sammandrag.

Nu är spelarnas krönikor mer detaljerade och ev mer korrekta, de sitter ju gärna och smygspelar lite vid de kanter av bordet som jag inte bevakar för ögonblicket. Men det är handlingen stort sett som den ser ut i mina anteckningar.
---

Introduktion, barnen (rp) leker ute i den kalla snön, för det är midvinter. De har lite utmaningar kring det där med att klättra högst på ett tak innan de går i gemensamhetshuset för att värma sig och kika på förberedelserna för den stundande midvinterfestivalen. Därifrån blir de dock utschasade och skickade till skogen för att hämta ris.

I skogen så skrämmer de upp varandra med hemska berättelser om varg innan de drar tillbaka en pulka fullastad med ris.

Senare på kvällen är det spel och dans i byn, nu vänder året och då det är som ljusast blir varje dag som kommer bara ljusare. De leker runt, lyssnar på byäldsten berätta sagor, och smiter sedan upp på loftet för att undgå att bli nattade när det blir sent och de vuxna skall festa själva. Enken upptäcker att det lyser konstigt grönt utifrån och de går ut och ser ett mystiskt grönt ljussken på himlen, de varskor resten av byborna och tillsammans betraktar de förundrade ljuset på himlen.

---

Sommar, Rian vaktar får ensam, dagars vandring från byn, då hon får besök av en sårad riddare från norr. Han övernattar i hennes läger och delar hennes mat, han berättar att han är på väg söderut. När hon vaknar nästa morgon är han borta, men ett hålslaget silvermynt hänger i en skinnrem från en trädgren.

När Rian kommer tillbaka till byn så redogör hon för sitt möte för sina kamrater, och frågar om riddaren passerat byn. Det har han inte, så vännerna bestämmer sig för att ge sig ut och leta efter honom. De knycker ihop lite mat och beger sig ut på heden. Där ser de en annan riddare bli nedgjord av svarta ryttare, och livrädda skyndar de tillbaka till byn. Ryttarna har dock redan hunnit dit och trakasserar byborna och har huggit ner byåldsten efter att han protesterat. De rider senare skrattande därifrån efter att ha fyllt sina renslar med mat och stuckit några hus i brand.
---
Veckorna går och man ser allt fler ryttare i området, och byn delas i två läger , hälften vill fly innan kriget är över dem, de övriga vill stanna för att inte förlora allt de har. Under ett rådslag så omringas byn av fackelbärande ryttare, som sedan stormar in och börjar skövla besinningslöst. Ryttarna leds av en man med ett jättelikt svärd med en röd ädelsten som svärdsknopp. Barnen lyckas fly i en roddbåt och driver bort med strömmen medan de hör ljuden av hur de nära dödas. Nästa dag återvänder de och ser att ingen har överlevt, de bygger gravkummel och beger sig sedan ut på floden, för att de inte har just någonstans att ta vägen och Rian är besluten att finna riddaren som gav henne silvermyntet.
---
Flera veckor senare kommer de till hamnstaden Darkan i söder. En stad fullkomligt full av och belägrad av flyktingar från rikets alla hörn. De lyckas dock ta sig in och driver planlöst på gatorna till sena natten, då de finner en fästning i staden som pryds av samma symbol som finns på riddarens gåva.

De knackar på och blir inbjudna, efter att ha fått mat och husrum så får de nästa dag prata med fästningens befälhavare, och det visar sig att silvermyntet är ett tecken på att någon har en tjänst att kräva igen av ordnen. Så Rian byter myntet mot att hon och hennes vänner skall få bo i fästningen tills kriget är över. De sätts i arbete och jobbar med lekbröderna med praktiska göromål.

Men kriget närmar sig och snart är staden också belägrad av de svarta ryttarna, efter en månads belägring med allt större umbäranden i staden så kommer slutligen de svarta ryttarnas drottning, häxdrottningen, med huvuddelen av styrkan. Hon erbjuder staden en fredlig lösning, om de bara underkastar sig hennes styre, då de vägrar så låter hon sina män storma murarna. I det tumult som utbryter så skiljs barnen åt, Blea träffas av en pil och störtar ner från bröstvärnet, och en svart våg av män från norr slår in över staden.

 

[wilper]

Handlingen i sammandrag.

Nu är spelarnas krönikor mer detaljerade och ev mer korrekta, de sitter ju gärna och smygspelar lite vid de kanter av bordet som jag inte bevakar för ögonblicket. Men det är handlingen stort sett som den ser ut i mina anteckningar.

--

Flera år har gått sedan vännerna sist såg varandra, så det blev ett kärt återsende då de möttes i den nordliga utposten. Hälften handelsstation, hälften värdshus, och fullt med motståndskämpar, legoknektar, förbrytare, bedragare och annat avskum, för nu är det vinter och verkligen inget väder att vara ute i.

Sällskapet friskar upp minnen och redogör för vad som hänt var och en sedan de sist sågs över mat och öl.

Nästa dag anländer ett teatersällskap på stora riddjur. På kvällen uppträder de och några av rollpersonerna ser föreställningen och Kym köper privilegiet att lära känna en av skådespelarna närmare. Bela är ute och smyger på rövarstråt och märker att himlen lyser förunderligt av grönt och purpur, sammankallar de övriga, och de ser en stjärna falla bortom det närmsta berget.

De lämnar utposten redan samma natt och nästa dag så blir Rian bortrövad av odöda av ryttarfolket. Resten av sällskapet spårar och besegrar de båda odöda, och följer sedan deras spår bakåt för att se varifrån de kommit. Nere vid trädgränsen så finner de spåren av en stor trupp som rört sig in i det område där de misstänker att stjärnan fallit ner. De följer efter och möts senare av en man som jagas av svartklädda ryttare, ledda av mannen med det stora svärdet, och en blek och smal man som Kym identifierar som en ond magiker (Spelpass 1b). Mannen lämnar över en röd ädelsten till Kym innan han rasar ner i snön av utmattning. Fem ryttare kastar sig över sällskapet och vild strid utbryter, och med en kraftansträgning så lyckas de besegra ryttarna, men då ligger också halva sällskapet slaget i snön. Då stormar generalen (mannen med det stora svärdet) fram, trots att den onda magikern befaller honom att stanna. Då generalen närmar sig så tycks tiden sakta in och horisonten kryper inpå spelarna, världen börjar snurra och allt blir svart.

 

[w176]

En sen sen natt natt natt

Jag tänker börja lite om hur gruppdynamiken ändrats.

Förra avsnittet blev alla roller ganska mycket barn på nytt och föll tillbaka i gamla mönster från första spelmötet, men det här spelmötet kom de fram att vi blivit äldre och vi inte bara var drösen ungar som var bästisar längre. de finns där under ytan, men det känns ändå mer som vi var de sena tonåringar vi spelade. På något sätt.

Eller rättare sagt, vi mördade, söp, knullade runt och sårade varandra och andra sådana vuxna saker, och det har ju börjat göra gruppdynamiken intressant, Ledarskap har börjats ifrågasättas, vi har börjat hindra varandra från att göra det man vill, smyga för varandra och ha hemligheter.

För egen del är det mest romans and stuff. Min Kym och Debbies Rian har en söt liten blommade romans där ingen av dem inser att den är kär i den andra och Kym hela tiden glömmer bort och sårar Rian. Dessutom börjar de bli lite triangeldrama av de hela när Lloyds karaktär Enken tog raggar och tafsar på arg och förnärmad Kym och försöker slita av han kläder och tvinga han massera henne.

Massa sånt. Som den inlevenspelare jag är tycker jag sådant är kul.

Wilper stod upp mer under spelmötet som SL, och jag och Debbie och xhakhal har halvlajvat, örfilat och hållit handen och så, i vår bordshörna men jag blev ännu mer pigg på att hoppa up och skutta mer under spelmöterna, så jag ska försöka få mer av det.

Vi hade många riktigt snygga ögonblick vid spelbordet och det blev mycket runtkastande av fanmail marker mellan oss, och på wilper också. Hans offgame föreläsning om hur man manipulerar oss spelare ägde tex grymt mycket, och många insatser var helt underbara.

Något jag regerat på under kampanjen är också att alla miljöbeskrivningar varit väldigt bra, och att åtminstone jag fått väldigt starka sinnesintryck av miljöerna och vetat exakt vilken färg den där mjuka mossan haft även om det inte uttalats.

Typ. Man ska inte skriva sammanfattningar så här sent på kvällen.

 

[Xhakhal]

Re: Spelrapport #3

Jag placerar om bordet igen. Detta är en hel vetenskap, men nu blir det gympa utav det.

Det känns inte som om jag har koll, inte så mycket, men jag kan i alla fall luta mig tillbaka, njuta av vad som händer kring bordet (och uppe vid SL, när han står och gör piruetter för att visa hur alvkonungen rör sig) och få massvis med idéer till vad jag ska rita, och vad jag vill spela.

Jodå, jag har många idéer om vad jag vill se för scener, men det känns lite självupptaget att skriva önskelista ibland. I alla fall när det gäller ens egen karaktär.

Det här var den bästa biten hittills, och nu i efterhand är jag inte så missnöjd med att Eeri mest sprang omkring, var tråkig och försökte ha kontroll över saker och ting. Ska man känna att man tappar kontroll, ska man göra det på rätt sätt.

Klockan är nu kvart över två på natten, men min hjärna säger mig att den är kvart över tre. Vintertid, ni vet. Jag kan inte formulera mig ordentligt.

Mutor jobbar jag på, som ett sista inlägg. Det jag håller på med är följande:
1. Varsin liten porträttbild på karaktärerna med en liten passande symbol i bakgrunden (Eeris sol, Rians träd, Kyms stjärna, Belas guld, Enkens knytnäve).
2. Ett gruppfoto på alla samlade.
3. Fler av Eeris anteckningar, i det Röda Arkivets vård. Wilper är så ensam nere i Göteborg, och brev är roligt.

 

[Xhakhal]

En grej om magin och en kort muta.

En liten grej om magin och en kort muta. Mest en grej om magin.

Anledningen till att häxdrottningens ögon är röda i hennes spegelbild... på bilden jag inte ritat färdigt. Just read it.

 

[Xhakhal]

MUT-MANIA

[23:23] Xhakhal Now don't be ovbious. Jag vet var det ser helt knäppt ut.
[23:24] w176 Oh
[23:24] Xhakhal Kym är i mitten för han tittar rakt fram.
[23:24] Xhakhal Hade gjord Eeri (bara för att det är klyschigt att ha ledartypen i mitten) sådan om jag kunde komma på hur man får en näsa att se spetsig ut framifrån..
[23:24] Xhakhal ...
[23:24] Xhakhal Hade jag tänkt lite till hade Rian och Eeri tittar på varandra. Bummer. Oh well.

 

[w176]

Muta 1b

Hihihi. Jag skissade en bild på en scen den här avsnittet då Häxdrottningen satt naken och speglar sig själv i en spegel.

Jag gillade bilden så jag tvingande Xhakhal färglägga den i utbyte mot nästa resa till och från Luleå. Så här blev bilden.

 

[Xhakhal]

Re: MUT-MANIA

En muta till! Fast den är lite halv.

 

[w176]

Muta

Muta!

Denna gång är det Kym (analfabet) som funderar på vad han en gång i framtiden ska berätta.

När jag berättar om alverna

"Någon gång kommer jag berätta m tiden hos alverna, folk kommer att lyssna, en del kommer att tro att jag ljuger men alla kommer att lyssna i alla fall. Jag kommer att stå framme vid härden i sal fylld av människor som alla kommit för att höra mig tala.

Åhörarna skulle andlöst lyssna till berättelsen om hur jag skridigt genom alvernas skogar. Skogar där mossan var så tjock att man kunde stäcka ner armen i den utan att känna en botten, om hur lövtäcket var så tjockt att ljuset inte nådde ner mellan träden så att det rådde evig skymning och om hur skogarna var så ändlösa inte ens alverna kände till skogarna hade något slut.
Jag skulle berätta om att vi hämnades på Generalen som mördat alla som stod oss nära, om hur vi festande med alverna och om hur vi färdas dagsfärder på en timme när vi gick i alvernas spår.

Jag skulle berätta, men jag tvekar om hur mycket av saninningen jag skulle säga. Jag vet inte riktigt än vilka bitar jag skulle utelämna och vilka saker jag istället skulle ljuga om. Allt det som skedde var inte sådant jag vill berätta om.

En hel del saker var inte allt för smickrande. Till exempel, hur vi när vi förstod att det var alver vi mött i skogen kom överrens at vara försiktiga så att alverna inte skulle ta våra själar. Hur vi inte skulle dricka av deras dryck, inte äta av deras mat och inte låta dem föra bort oss ensamma.
För att ögonblicken senare kasta det åt sidan, gripas av ett vansinne, lägga alla förmaingar åt sidan och svepas med i festen. Äta och dricka, dansa och festa, och hur Bela och Enken förtrollades deras skönhet, föll i deras klor och varma famnar.

Jag vet inte om jag endast ska tala om alverna som fantastiska och goda varelser, med sin underbara mat, fantastiska musik, vackra kläder och den gästfrihet de visade oss i skogen… Eller om jag också skulle berätta om de andra också. Det som inte var så ljust och fantastiskt.
Om hur deras värld och sinnen inte verkade hela. Hur de hela tiden verkade undvika att tala om saker, hur de verkade glömma saker, hur de verkade berörda av vansinne, hur de saknade de av de sina men inte riktigt minndes dem och hur de ändå alltid höll oss på ett visst avstånd som om de fruktade något. Att alverna inte bara var underbara utan att de också väckte frågor, hur de kunde vara skrämmande, hur sorgliga och vemodiga de ändå var i all sin glättighet.

Jag skulle nog säga att vi stod enade, vi vänner från Gråheden. Jag skulle hålla tyst om de slitningar som började synas bland oss vänner. Hur Enken skrek åt Eeri, hur Bela och Enken vägrade lyssna och smet till alverna under natten när vi kommit överens om annat, hur att bestämma huruvida vi skulle följa en bäck uppåt eller neråt inte var något vi kunde enas om utan att såra varandra. För jag minns Rians ledsna blick.

Jag ska inte berätta hur Generalen redan låg medvetslös när vi döda han, och att ve dräpta han genom att långsamt sparka sönder han tills huvudet bara var en blodig klump. Mina åhörare skulle få tro att det var en ärlig ärorik seger.

När jag berättar det här, vid härden på ett värdshus fullt med folk, kommer det vara en fantastisk historia i alla fall. Även om det inte kommer vara hela historian om det som skedde i skogen med alverna."

 

[wilper]

Spelrapport #4

Spelmötet, kommentarer, här.

 

[wilper]

Spelrapport #4b

Kommentarer på mellanspelet med Xhakhal. Om tiden mellan akt 1 och akt 2

 

[wilper]

SL

Tja, det är inte så mycket att säga. Mellanspelet gjordes på Xhakhals begäran, som fortfarande upplevde att hennes rollpersons förehavanden mellan Darkans fall och mötet på utposten var för dåligt specificerade.

Jag fick dock chansen att lägga ut lite spår inför en kommande resa samt presentera en SLP lite mer i detalj.

Vad som hände i detalj ligger vi nog lågt med ett tag, Xhakhal har dock lovat att skriva ner sina anteckningar/krönika nu, så det inte går förlorat.

 

[wilper]

SL

Usch.

Det driv jag hade på förra passet var som bortblåst, och hjärnan visade mig jättebra innre bilder men svek mig fullständigt i att ge mig ord att förklara dem. Jag tvingades till och med att rita en karta när det blev strid för att reda ut vem som stod var.

Dock det känns bra att så äntligen ha fått dela ut uppdraget till spelarna, vi är iofs halvvägs i kampanjen redan, men nu vet de i alla fall varför de questar. Och de verkade nappa på premissen också.

Vidare kom det två jättefina mutor, DeBracy och Xhakhal diskade och lagade maten. Jag kunde glida igenom kvällen och bara tänka på spelledande. Jätteskönt.

Jag skall inte spoila något för de som läser krönikorna som en berättelse, men jag känner att jag lyckades lägga skurkarnas svårighet på precis rätt nivå, det var spännande in i det sista och till och med sista tärningsslaget hade betydelse.

 

[wilper]

Handlingen i sammandrag.

Som vanligt, spelarnas krönikor är nog bättre när/om de dyker upp.
----

Rollpersonerna vaknar upp separerade, och liggandes i fuktig mossa i en stor och mörk skog. De kryssar runt lite och ropar efter varandra innan de kommer fram till en stor stenpelare i vars topp generalens svärd sitter och han håller på att klättra upp för den för att komma åt det.

Enken slår honom medvetslös och tar hans svärd, sen sparkar rollpersonerna ihjäl honom. De vandrar runt på måfå en del innan de träffar en underlig herre i skägg. Han kallar sig konung och tar dem till sitt hov i en glänta. Sällskapet tillbringar några dagar med att festa och ha det trevligt med alverna innan de lämnar dem för att utforska den främmande världen mer noga.

De går genom skogen tills de hittar en väg, då följer de vägen och kommer till en stad, där en ryttare i rustning bryskt ber dem gå hem igen då det råder utegångsförbud.

De knackar på en slumpvis dörr och bjuds att stanna natten hos herrn som bor där. Dagen därpå ger han dem kläder som liknar stadsbornas och tar dem till en stor sal, huggen i själva berget. Då de är på väg genom salen tystnar alla plötsligt och viker åt sidan för att lämna mitten fri. En man med en röd sten om halsen kommer inmarscherandes med några andra i släptåg, han stannar till när han kommit i höjd med rollpersonerna och granskar dem ingående.

Här bryts mötet och outro-musiken tonar in.

 

[DeBracy]

Re: Spelrapport #4

Jag tror ingen kring bordet var riktigt pigg när det kom till kritan och det märks. Som vanligt fanns det en del riktigt fina godbitar dock. Mötena med aldrottningen, den där tunga känslan som vilade över axlarna på en när hon lugnt meddelade att hon var beredd att möta slutet för vår världs skull... obetalbart när Bela bitchslappar upp de käbblande parterna i ett gräl också. En blixt av briljans i utspel från Atzel! Gott och blandat helt enkelt.

Nåt som jag hoppas vi kan bli mer aktsamma på är dock när vi byter (och bryter) stämningar. Vi är nästan lite för duktiga på att växla men... det beror väl en del på hur vi helst spelar och vad vi har för tankar kring våra rollpersoner. Jag har lite svårt att se det som ett problem personligen men... det kan bli bättre helt enkelt.

För övrigt anser jag att det omgående bör antecknas på hemsidan att vi åt soppa med rotsaker och korv och svamp!

 

[wilper]

Stämningar.

Hur menar du, borde vi sikta på att bibehålla samma "ton" eller "stämning" längre i scenerna?

För att det skall funka så måste vi nog nästan bli mer fokuserade på just scener. Snarare än att driva igenom äventyret som vi gjorde i fredags. Första kvällen vi spelade var det oerhört fokuserat men då var jag ju inne med saxen och klippte hårdare och introducerade scenerna.

När jag körde Xhakhalens mellanspel så var jag ännu mer tydlig, då sa jag verkligen inför varje sekvens något om vad jag nu skulle spelleda/vad scenen skulle handla om. Och sedan gjorde jag den introduktionen och så spelade vi det. När mitt mål var nått så klippte jag och körde nästa, och så gick vi igenom hela spelmötet.

Xhakhal kanske kan kommentera med vad hon tyckte om det spelsättet, även om det kanske var lite missvisande, då det var en rätt rälsad serie scener där jag ville ha sagt vissa specifika saker.

 

[DeBracy]

Re: Stämningar.

Hur menar du, borde vi sikta på att bibehålla samma "ton" eller "stämning" längre i scenerna?

För att det skall funka så måste vi nog nästan bli mer fokuserade på just scener. Snarare än att driva igenom äventyret som vi gjorde i fredags.

Jo, det är nog precis det jag saknar. Det känns som om vi inte riktigt vet när vi ska investera i lite gestaltande eller om vi bara ska käbbla lite om hur vi gör egentligen osv.

Så... ja, jag vill att vi plockar fram stora saxen. Inte bara du utan vi andra också. Nästa gång jag säger "...och Rian stormar ut i rummet" ska jag göra klart att jag ser det som slutet på mitt deltagande i den aktuella scenen. Även början på en del scener skulle tåla att vara skarpare i mitt tycke. Dock... det blir säkert jättekonstigt med den typ av... problemlösning? som det blev i fredags: "Jaha? Så vakterna står där jag... ja... men då går jag tillbaka dit och gör ditten och datten och sen går vi tillbaka till den mörka gången."

Fram till nu har det ju varit lite oklart var vi var på väg och nu, med questen för ögonen, tror jag vi kan bli mycket duktigare på att önska scener. Själv ser jag inget problem i att snacka lite fort om vad nästa scen blir eller ska handla om (lite som ditt "...och nu ska jag spelleda det här" fast för hela bordet).

För min del har jag ju i princip blivit van det hela från Panty Explosion-spelandet och det faller mig i smaken. Frågan är vad andra tycker.

 

[w176]

Stämmningsmehåll och strider

Jag regerade också att det blev rätt mycket traditionellt rollspelande av scenstrukturen, dvs att det var en massa tid vi inte kom någonstans eller gjorde något dramatiskt intressant. Vilket gjorde att drivet även sjönk i de scener som var hade driv eller på annat sätt var intressanta.

Klipp, klistra och fokusera typ. Medhåll rent allmänt

Dessutom vill jag lägga in en till sak. Strider är coola, men när vi haft stora strider med alla inblandade, många motståndare eller som på annat sätt varit omfattande så tappar striderna i coolhet.

Dels för att det blir svårt att se dramtisken i varje enskild handling och effekt då, dels för att det går långsamt. Jag tror att strids momenten blir bättre om vi inte låter de infatta hela partyt eller/och inte involvera för många motståndare. Liksom sätt dit oss på en strid när vi delar upp oss eller när någon eller kanske två av oss hamnar i ett länge då man kan hamna i en trängd heroisk strid.