Lite lösa tankar: jag skulle nog säga att en berättelse utgörs av både intrig och form, och att bägge påverkar hur berättelsen uppfattas. När man gör en tolkning till ett annat medium kan man lätt bibehålla intrigen, mens det är betydligt svårare att bibehålla formen, ofta omöjligt. Att läsa en bok och att se en filmatisering är skiljda upplevelser, eftersom medierna kräver olika former för berättelsen; LotR-böckerna och filmerna är två olika berättelser, även om de delar intrig. Baserat på diskussionen kring Ohlmarks jämfört med Tolkien är det väl samma sak där (kan inte tala av erfarenhet, då jag bara läst Tolkien).krank said:Varför kan det inte ersättas av tolkningar. Exakt vad är det man får av att läsa originalspråket, utöver en god förståelse för att Tolkien skrev torr prosa? Jag tycker att det luktar romantisering av originalmaterialet, men jag är beredd att lägga mig om jag bara kan få en förklaring på vad man får av att läsa originalet.
Det tycker jag, jag tycker Tolkiens engelska i sagan om ringen är bland det bättre som skrivits.krank said:Jag hade inga problem med Ohlmarks prosa. Gillade inte Tolkien. Så du kanske tycker att den är bra, men det tycker inte jag.Arfert said:Du menar Ohlmarks prosa. Tolkien på engelska är bra.
För att parafrasera Stefan Diös, välkänd översättare av bland annat Kalle Anka-serier, om du vill läsa något av en författare, i det här exemplet Tolkien, så ska du läsa det på orginalspråket. Den texten som står i svenska översättningen är översättarens egna ord och egna texter. I många fall så kan hela meningar, eller som Arfert nämner i citatet ovan så kan kapitel bli långt mycket större än vad författaren menade att det skulle bli.Arfert said:Mer OT: Ohlmarks språk är mustigt så det räcker och det blir över. Och det kan man ju gilla.
Men man kan inte dra så många slutsatser om hur Tolkien skrev från hans version av Ringen. Ibland, eller rätt så ofta, använder Ohlmarks dubbelt så många ord per mening än Tolkien.
Om man läser nyöversättningen (om man läst Ohlmarks tidigare) av Ringen tänker man ofta "oj, jag minns inte att det här kapitlet var så kort". Det är två helt olika läsupplevelser. Den gamla utbroderande och egen, den nya trognare originalet och tajtare. Vad man gillar bäst är ju upp till var och en.
Alltså, nej. Jag tänker inte ge mig här . Kodjo sade skämtsamt att han var fantasyexpert och att han inte hade läst Tolkien. Det här ÄR ingen motsägelse. Han sade inte att han var Tolkienexpert, han sade fantasyexpert.Blasphemy said:... men att kalla sig expert skulle vara att gå för långt. Jag förväntar mig att en "expert" på fantasy faktiskt har tagit tiden att gå igenom det viktigaste verket inom fantasy i modern tid.
I beg to differ.Evokee said:Fantasy är vår tids svar på episka berättelser i stil med Iliaden och Beowulf
Jag ser visserligen inte fantasy som endast litteratur, men visst. Jag vet att det ingår gamla klassiker när man pluggar litteraturvetenskap, men det betyder inte att du inte kan vara expert på litteraturvetenskap utan att ha läst dem. Det är ju hur de är skrivna och vilken inverkan på samhälle och övrig litteratur som är det relevanta, inte vad som står i böckerna. Har någon annan skrivit hur böckerna är skrivna och vilken inverkan på genren, övrig litteratur och samhället de har haft så behöver du inte ha läst böckerna för att få veta det. Jag har dock inte läst litteraturvetenskap, och möjligen är det undantaget som bekräftar regeln (När jag tänker på det tycker jag att det är konstigt att lägga tonvikten på skönlitteraturen och inte vid den forskning som producerats i litteraturvetenskap, eftersom det är forskningen som kommer vara viktigast ju längre in i ämnet studenterna tar sig)Det funkar inte så. Läser man litteraturkunskap av nåt slag (och fantasy var litteratur senast jag kollade) så måste man läsa böcker. Och en j-la massa. Om man inte numera bara behöver googla på romaner och inte läsa dem, vad vet jag...
Du snackar om litteraturhistoria, vilket är ett fält inom litteraturvetenskapen. Lejonparten av littvet handlar om att läsa texter för att lära sig analysera och skapa en egen uppfattning om dem, och argumentera för den - den historiska kontexten är viktig, men texten i sig är viktigast. Är det något som utmärker samtida littvet är det väl oviljan att erkänna att det finns någon definitiv tolkning av en text, och forskning om texter presenteras i regel som åsikter att ta ställning till, inte som sanningar. En expert inom littvet är alltså inte bara någon som kan litteraturhistoria, utan någon som också är bekant med en mängd analytiska infallsvinklar, analyser av texter och som är duktig på att analysera litteratur.Mukwa said:Jag vet att det ingår gamla klassiker när man pluggar litteraturvetenskap, men det betyder inte att du inte kan vara expert på litteraturvetenskap utan att ha läst dem. Det är ju hur de är skrivna och vilken inverkan på samhälle och övrig litteratur som är det relevanta, inte vad som står i böckerna.
Det där var den mest intressanta synen på fantasy jag läst på länge. Du sätter fingret på något som länge retat mig i diskussionen kring fantasy. Food for thought!Dnalor said:Fantasyns möjlighetsbetingelse är snarare en tid som är raka motsatsen till det antika Grekland där iliaden diktades (eller det forntida England där beowulfeposet föddes) -- en tid som förlorat sina rötter och sin identitet, förlorat själva behovet av dessa ting, som inte förstår sig själv och som inte vill förstå sig själv, och därför kan tillåta sig att sväva ut i vilka påhitt som helst som kittlar dess fantasi.
Ja, jag gör nog kanske det.Du snackar om litteraturhistoria, vilket är ett fält inom litteraturvetenskapen
Ok, undantaget som bekräftar regeln alltsåEn expert inom littvet är alltså inte bara någon som kan litteraturhistoria, utan någon som också är bekant med en mängd analytiska infallsvinklar, analyser av texter och som är duktig på att analysera litteratur.
Missade det här svaret.slanfan said:Mumin är givetvis Fantasy. Ganska originell dessutom.
En fundering, inte nödvändigtvis riktad mot dig:GnomviD said:Du snackar om litteraturhistoria, vilket är ett fält inom litteraturvetenskapen. Lejonparten av littvet handlar om att läsa texter för att lära sig analysera och skapa en egen uppfattning om dem, och argumentera för den - den historiska kontexten är viktig, men texten i sig är viktigast. Är det något som utmärker samtida littvet är det väl oviljan att erkänna att det finns någon definitiv tolkning av en text, och forskning om texter presenteras i regel som åsikter att ta ställning till, inte som sanningar. En expert inom littvet är alltså inte bara någon som kan litteraturhistoria, utan någon som också är bekant med en mängd analytiska infallsvinklar, analyser av texter och som är duktig på att analysera litteratur.
Det jag strukit under skriver jag under på.Dante said:Well … jag anser att Ursula K. LeGuin är en av de bästa fantasyförfattare jag läst (tillsammans med bl.a. Michael Moorcock, Fritz Leiber, China Miéville och J. Gregory Keyes om någon undrar).Evokee said:Det är mycket därför Katherine Kerr, Ursula Le Giun m.fl. är ren skit.
Alla är vi olika.
Framför allt har han kanske gjort mer än någon annan för att influera världsbyggandets estetik och rentav befästa världsbyggandet som en självständig genre.Bunny said:För övrigt så förstår jag inte trådens stora fokus vid Tolkiens prosa, eftersom den inte tycks mig alls lika stilbildande som hans dramaturgi och alla de fantasytroper han destillerat fram.
Agreed. Vilket, anser jag, talar för att Tolkienläsning inte direkt är något nödvändigt för en "fantasyexpert".Dnalor said:Framför allt har han kanske gjort mer än någon annan för att influera världsbyggandets estetik och rentav befästa världsbyggandet som en självständig genre.Bunny said:För övrigt så förstår jag inte trådens stora fokus vid Tolkiens prosa, eftersom den inte tycks mig alls lika stilbildande som hans dramaturgi och alla de fantasytroper han destillerat fram.
Exakt.Vimes said:Agreed. Vilket, anser jag, talar för att Tolkienläsning inte direkt är något nödvändigt för en "fantasyexpert".Dnalor said:Framför allt har han kanske gjort mer än någon annan för att influera världsbyggandets estetik och rentav befästa världsbyggandet som en självständig genre.Bunny said:För övrigt så förstår jag inte trådens stora fokus vid Tolkiens prosa, eftersom den inte tycks mig alls lika stilbildande som hans dramaturgi och alla de fantasytroper han destillerat fram.