Dnalor said:
Fantasy må vara episkt och ha hämtat en inte försumbar portion inspiration från de klassiska eposen. Men eposen var något som definierade en kultur, som talade om platser, personer och händelser som var meningsfulla för åhörarna. De hade en betydelse för identitet och självförståelse som väldigt få kulturyttringar i vår fragmenterade tid ens kommer i närheten av.
Jag tycker inte att fantasy nödvändigtvis är oförtjänt av respekt. Men att jämföra det med iliaden, ett verk som markerar början av den västerländska litterära traditionen, är, om uttrycket tillåts, ett hån. Fantasyns möjlighetsbetingelse är snarare en tid som är raka motsatsen till det antika Grekland där iliaden diktades (eller det forntida England där beowulfeposet föddes) -- en tid som förlorat sina rötter och sin identitet, förlorat själva behovet av dessa ting, som inte förstår sig själv och som inte vill förstå sig själv, och därför kan tillåta sig att sväva ut i vilka påhitt som helst som kittlar dess fantasi.
I stort sett har du rätt. Dock var Tolkien, till skillnad från de flesta av hans efterföljare,
medveten om just detta. Om hade säkerligen en stor inverkan på hur han skrev.
Grekerna har Homeros, finnarna har Kalevala, vi skandinaver har de isländska sagorna , tyskarna har Nibelungen etc etc. Han saknade dock att England inte hade något sådant verk. Kung Arthur sagorna var för honom normandiska, de keltiska något eget. Det närmaste han kunde finna var Beowulf. Men sagan är antagligen är folkvandringsursprung och utspelar sig inte i England.
LotR, Silmarillion och De Förlorade Sagornas Bok är till stor det ett uttryck av hans önskan om en engelsk-anglosaxisk(men samtidigt katolskt) präglad mytologi att fylla tomrummet. Något som aldrig funnits(eller snarare bortglömt) men som skulle vara lika relevant, mänskligt sett, som om det faktiskt hade funnits.
Det betyder inte att Tolkiens verk är jämförbart med sina urkunder. Men det verkar vara skrivet, för honom, med samma avsikt som dem som jag uppfattat det. Alltså något som ska tala till moderna engelsmän men ha förmedla detsamma som sina urkunder.
