Nekromanti Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel?

[Ape of Wrath]

Till RasmusL trådstartaren: Varför vill du gråta i rollspel?

Jag har sedan trådens start funderat mycket på gången jag nästan grät och jag kan inte för mitt liv avgöra om det var något i själva historien, något jag tog med mig till spelmötet, eller en kombination av ovanstående som framkallade känslorna hos mig.

Vad är "äkta" tårar?

Jättespännande tråd för övrigt.

Personligen skulle jag nog ha lättare att ta till gråten i ett hårt rälsat scenario än i något mer friformigt, en SL skulle kunna presentera en situation som slår an en sträng i mig, givetvis beroende på vad jag tar med mig till bordet.

I ett lajv skulle jag nog ha lätt att gråta men samtidigt vet jag med mig själv att en del av den gråten skulle komma ifrån en odefinierbar sårbarhet inför hela situationen snarare än att jag kände riktig empati med en karaktär.

Där kanske du har en skillnad förresten, det är förmodligen lättare att känna empati för en människa man fysiskt är nära än för någon som bara finns i ens huvud.

Vad är liksom syftet med att just gråta? Den senaste tiden i mitt liv gråter jag nog i genomsnitt en gång i veckan, och då menar jag den jobbiga gråten, inte den där sköna, förlösande gråten. Jag antar att det är den senare sorten du är ute efter för ingen skulle väl på allvar välja att må riktigt dåligt vid ett spelbord.

Just nu är mitt gråtbehov tämligen tillgodosett men om jag nu skulle känna behovet av att gråta i ett socialt sammanhang så skulle jag nog snarare bara samla kompisgänget och förklara att jag har en massa jobbiga grejer att prata om och så skulle jag få min katharsis på så sätt.

Varför vill du gråta i rollspel?

Sorry för min rant men jag är berusad

 

[Ape of Wrath]

De senaste två åren i mitt liv har fått mig att omvärdera väldigt mycket och jag är definitivt inte samma människa idag som jag var förut.

Förut såg jag nog på gråt i ett slags romantiskt skimmer där förlösning förmodligen var ett nyckelord.

Samtidigt vet jag nu att jag antagligen aldrig hade gråtit på riktigt fram tills dess i mitt liv, därav min tidigare lite naiva syn på sorg och gråt.

Jag menar inte att racka ner på någon som spelar för att gråta, jag ville bara ha sagt att jag nuförtiden kan ta lite illa upp när folk pratar om gråt som något eftersträvansvärt.

Det här är den mest intressanta tråden på länge!

 

[Robert Jonsson]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel? Är det något ni aktivt eftersöker? Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

Det är inte något som jag aktivt eftersträvar. När jag var yngre kunde jag till och med få fram tårar nästan på kommando, men det är inte alls lika lätt längre. Jag minns fortfarande ett tillfälle i en kampanj där jag var spelledare och en av spelarnas karaktärernas flickvän hade blivit besatt av något som sakta förtärde hennes minnen och identitet. Hon kände hur alla hennes minnen höll på att glida bort från henne och att hon snart inte skulle minnas karaktären eller vem hon var, utan helt bli det väsen som besatt henne. I bakgrunden spelades sorglig musik och det var onekligen något som skapade en ännu mer intensiv stund.

Då grät jag. När hon tog ett tårfyllt farväl från sin pojkvän och bad karaktären att ta hennes liv, så lyckades jag nå den där totala immersionen att jag faktiskt var där i den stunden och grät. Det var skitjobbigt då, men det var en katharsisk känsla då. Vi hade då en grupp som var rätt avslappnad och inte så fokuserade på total inlevelse, men just i den stunden var alla närvarande då och fullt fokuserade. Det är en av mina absoluta höjdpunkter i rollspelskarriären.

Betyder jag att jag eftersöker det? Nej. Uppkommer det i spel däremot så är jag inte sen att försöka fånga känslan där och då.

 

[Rymdhamster]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel? Är det något ni aktivt eftersöker? Har ni en atmosfär i spelgruppen/erna som tillåter och/eller premierar att visa sig så sårbar inför varandra?

Bara av skratt.

 

[Ymir]

Jag orkar inte ännu en gång argumentera för varför djärvt & sårbart är den bästa spelstilen, men ja, absolut, jag tycker det är awesome att gråta när man spelar rollspel. Det är typiskt sett ett tecken på att bleed:en blivit extremt stor, och det är i hög grad positivt enligt de paradigm i vilka jag spelar.

 

[Vimes]

Jag har aldrig varit med om att någon gråtit under spel. Däremot var det en gång en kille som sket på sig under ett spelpass.

 

[Robert]

Hell no!

Jag har väldigt svårt att överhuvudtaget se något underhållningsvärde, varken för mig eller framförallt för resten av gruppen, om jag skulle sitta och gråta. Det känns bara självuppfyllande och pretentiöst. Gråta är en synnerligen äkta och påtagligt känsloreaktion. Antingen är det spelad gråt vilket enbart gynnar utövaren på bekostnad av övriga gruppmedlemmar eller så handlar det om immersionistisk overload vilket verkligen är svårt blöda ut i gruppen och gmedför samma resultat som att låtsas gråta.

Det är som att vara arg på riktigt, hur kul är det för övriga i gruppen om det händer jämt?

 

[Jocke]

Att gråta på riktigt är inget jag ser ett värde i utanför spel som bygger upp supermycket bleed och dessutom är deppiga. Och sånt spelar jag inte just nu och är inte supersugen på att spela, så det lär inte hända på ett tag.

Att teatergråta skulle jag säkert kunna få för mig att göra som sl idag, men antagligen inte som spelare. Men över huvud taget är jag inte jättesugen på att method-act skådespela runt rollspelsbordet - det känns som nått jag redan gjort till leda. Allt sånt där brukar ju skifta med några års mellanrum så det kommer säkert tillbaka.

 

[obak]

Jag har aldrig varit med om att någon gråtit under spel. Däremot var det en gång en kille som sket på sig under ett spelpass.

Gjorde han det "In character"?

 

[Genesis]

Visst, jag har gråtit ett par gånger. Hyfsat ofta som utlevelse, och ibland blir det lite bleed och scenen tjänar ofta på det. Jag ser det inte som något självändamål, och bleed ser jag mest som en krydda och något som kan göra scenen bättre, men det är inget jag aktivt eftersöker eller är så intresserad av. Jeepformsscenarion som framförallt handlar om att uppnå bleed är en kul grej att pröva på ibland, men det är inget som kan ge mig det jag vill ha ut av rollspel. Att brygga gapet mellan mig och rollpersonen är inte grejen för mig; det är berättelsen jag vill åt. En stark scen med mycket bleed som passar illa i berättelsestrukturen är inget jag diggar. När det sitter rätt i berättelsen och ståryn så är det helt okej med bleed, dock, men eftersom jag ser på min rollperson med manusförfattarperspektiv är alltför stark inlevelse inte alltid positivt. Det är viktigt för mig att kunna ta beslut som skadar min rollperson, och rollpersonen är generellt "han/hon/hen" för mig, inte "jag".

Så ja, jag har gråtit, men nej, det är inget jag aktivt eftersträvar. Sker det så sker det, och det är helt okej. Lajv är bättre på att brygga avståndet till rollpersonen och därför antagligen bättre på att få folk att gråta, men det är sämre på berättelse och därför inte särskilt lockande för mig.

 

[RasmusL]

Till RasmusL trådstartaren: Varför vill du gråta i rollspel?

Om vi bortser från det faktum att spelet ska prestera ganska bra för att det ens ska finnas förutsättningar för att gråta så är "att gråta" för mig ett av de sätt jag kan göra mig som mest sårbar inför andra människor. Det är läskigt, i stunden jobbigt men (eftersom att det är en lek, om än allvarlig, vi leker så bara "i stunden") i slutändan alltid förlösande om gruppen är öppen för det och intensitetshöjande för samtliga närvarande. Det är de starka känslorna, den gemensamma mänskliga kopplingen och dramat jag söker och när "att gråta" finns på bordet så följer en massa andra, lika starka men mindre utelämnande, känslor med på köpet. Att skapa "bra historier" kan vara en spännande intellektuell övning men det är inte direkt ovanligt att jag går halvt missnöjd från ett spelmöte som skapade en cool historia men misslyckades att prestera när det kom till att få oss spelare att relatera och öppna upp oss för varandra.

Och nej det jobbiga sättet att gråta (min tolkning av det i alla fall), har jag aldrig gjort i rollspel men om jag kunde, vågade och visste att jag kunde stänga av känslokranen när jag ville, så skulle jag deffo testa det i alla fall.

 

[Necross]

Tycker ni om att gråta när ni spelar rollspel? Är det något ni aktivt eftersöker?

Nej, det känns inte rationellt. Varför skulle jag vilja eftersträva det?

 

[RasmusL]

Nej, det känns inte rationellt. Varför skulle jag vilja eftersträva det?

Svaren på din fråga finns redan på flera ställen i tråden.

 

[Evil Peter]

För mig finns det inget självändamål i att gråta vid spelbordet. Medan jag vill känna delar av känslorna som min karaktär upplever så ser jag ingen fördel för min egen del att det går hela vägen. Därav har jag inget behov av att känna djup sorg själv, precis som jag inte vill bli arg på riktigt vid spelbordet. Jag ser nog mer problem än fördelar där, eftersom rollspel ändå äger rum i fantasin och mina medspelare kan leva sig in i min karaktärs handingar utan att jag gråter eller sitter och är förbannad själv.

 

[Ape of Wrath]

...men om jag kunde, vågade och visste att jag kunde stänga av känslokranen när jag ville, så skulle jag deffo testa det i alla fall.

Tror du att det är möjligt att skriva ett spel som tillåter detta, eller till och med främjar det, eller tror du att det mer handlar om det lite "mjukare" sociala kontraktet?

Oavsett om det handlar om film, musik, litteratur eller rollspel så handlar det för mig om identifikation, och i förlängningen att kunna empatisera med någon. Detta tror jag handlar om bakgrund och erfarenheter mycket. Jag skulle till exempel ha mycket lättare att gråta i något som berör psykisk ohälsa eller förlust av en familjemedlem än jag skulle i något som handlar om våldtäkt.

Går det att skriva ett spel som möjliggör gråt för alla som spelar?

 

[solvebring]

Jag har aldrig varit med om att någon gråtit under spel. Däremot var det en gång en kille som sket på sig under ett spelpass.

Nu skrattade jag så hårt åt detta att jag grät lite grann. Ont i magmusklerna fick jag också.
WTF!

Fast nu blir det rätt så OT här. Dock kunde kanske en ny "Konstigaste händelsen vid spelbordet-tråd" vara en idé om sådant ska dyka upp bland svaren.

 

[Mundo]

Har aldrig gråtit vid spelbordet, men har gråtit när jag spelade online och min karaktär dog. Då blev jag ledsen i ögat.

Tror inte jag någonsin kommer gråta vid ett spelbord iheller, även om mina karaktärer har gråtit. Å andra sidan har min karaktärer blivit kåta, fulla eller totalt tappat greppet av vrede utan att jag själv också gjort det som spelare.

EDIT: Med det sagt, så gråter jag lättelätt till filmer eller TV-spel, tillexempel.

 

[RasmusL]

Jag ser nog mer problem än fördelar där, eftersom rollspel ändå äger rum i fantasin och mina medspelare kan leva sig in i min karaktärs handingar utan att jag gråter eller sitter och är förbannad själv.

Det handlar inte primärt, i alla fall för mig, om att få någon annan att leva sig in i min karaktärs handlingar.

Leva ut -> starkare känslor ->leva in -> leva ut -> osv

och

Spela sårbart -> andra uppmuntras att spela sårbart -> andra spelar sårbart -> jag uppmuntras i mitt sårbara spelande -> spela sårbart -> osv

 

[RasmusL]

Tror du att det är möjligt att skriva ett spel som tillåter detta, eller till och med främjar det, eller tror du att det mer handlar om det lite "mjukare" sociala kontraktet?

Oavsett om det handlar om film, musik, litteratur eller rollspel så handlar det för mig om identifikation, och i förlängningen att kunna empatisera med någon. Detta tror jag handlar om bakgrund och erfarenheter mycket. Jag skulle till exempel ha mycket lättare att gråta i något som berör psykisk ohälsa eller förlust av en familjemedlem än jag skulle i något som handlar om våldtäkt.

Går det att skriva ett spel som möjliggör gråt för alla som spelar?

Mycket bra fråga. Jag tror nog att det handlar mest om det sociala kontraktet samt, som du nämner, att det handlar om teman som ligger nära hjärtat men jag vet inte, kanske? Ett bra spel som bidrar och eskalerar är i alla fall för mig en förutsättning för att det ska bli riktigt gripande.

 

[Ape of Wrath]

Man skulle kunna skriva ihop mer av en verktygslåda kanske som underlättar sådant här.

Krank förespråkar ju ofta stöd och hjälpmedel för en SL att skriva egna äventyr, vad sägs om en guide som på ett praktiskt tar upp både socialt kontrakt samt eventuella mekaniker som främjar sårbart spel?

Sen är det bara för gruppen att välja tema (utanförskap, förlorad ungdom, övergrepp what have you) och sen följer man guiden i en slags setup mall och sen kör man!

Något jag alltid stöter på de få gånger jag vågat prova spel som är mer åt samberättarhållet på skalan är att jag saknar ett tydligt syfte. Jag har lätt att förstå VAD jag ska göra och även HUR men ett VARFÖR undslipper mig allt som oftast.

En dylik guide hade åtminstone hjälpt en sån som jag att överbrygga det ibland oändligt stora gapet mellan tradspelande och samberättande.