Först: Detta är ingen tråd som värderar olika typer av rollspel. Vänligen minns detta då jag inser att det lätt kan bli infekterat.
Jag har suttit och reflekterat lite över min rollspelskarriär och kommit till en helt klart allmängiltig insikt
som jag nu skall påtvinga er alla.
Rollspelssmak är en fråga om ålder.
Eller nåja, inte alls egentligen utan snarara en fråga om vilket läge man befinner sig i i livet.
Om man ser på mig själv till exempel (det känns som det bästa exemplet iom att jag är den enda som jag över huvud taget begriper mig på...).
Jag började med rollspel runt -82. I början var det mycket dungeon craw och allmänt äventyrande med Drakar och Demoner och Mutant. Runt -88 (?) kom jag i kontakt med Chock och började spela detektivrollspel och det blev min inkörsport till den övriga rollspelsvärlden.
Under min tid på universitetet mellan -93 och -97 så gick jag ned mig i träsket ordentligt. Jag gick på konvent, testade emo-rollspel, plojrollspel och spelade heldyngpass. Det funkade ju för jag hade inget annat att göra med min tid i alla fall...
Därefter började jag jobba och återgick till en mer normal dygnsrytm och därmedföljande mer normalt rollspelande. Jag spelade fortfarande hyfsat brett, men då tiden var mer begränsad så fokuserade jag mer och mer mot det som jag visste att jag gillade. Min experimentlusta minskade, men min starkare ekonomi gjorde att jag i stället kunde konsumera mer.
Sedan -05 så blev jag far. Och det är nu insikten kommer: Det blev helt plötsligt kul att spela Dungeon crawl igen. Det är för närvarande det enda vi spelar, en hårt moddad version av drakar och demoner med hårt optimerade äventyrargrupper. Varför då kan man undra? Jo för att passen blivit mycket kortare. Att spela rollspel där man engagerar sig mycket i karaltären tar för mycket kraft. Att komma in i karaktär tar lite för lång tid när man bara har 3-4h på sig att spela och det ger inte lika mycket som det gjorde när man var yngre och inte hade samma källor till andra känslor som man har via barnen i dag. Klassiskt äventyrande är praktiskt så till vida att resurserna och läget är mycket enkla att komma tillbaka till, det är inte alls som att återgå till ett känsloläge eller en okänd kultur.
Den känsla jag har över lag är att "modellen" stämmer hyfsat på de flestas "karriärer". En hel del av de som hänger här är på eller i slutet på sin "peak". De pluggar eller har nyligen börjat jobba, de har inte familj eller i vissa fall partner. Dessa är kreativa allätare på rollspel. Även tycker jag mig se (mer osäker här) att de som kommit upp i åren och har familj osv. spelar mer Drakar och demoner och Dungeons & dragons.
Hur fel har jag?
Jag har suttit och reflekterat lite över min rollspelskarriär och kommit till en helt klart allmängiltig insikt
som jag nu skall påtvinga er alla.Rollspelssmak är en fråga om ålder.
Eller nåja, inte alls egentligen utan snarara en fråga om vilket läge man befinner sig i i livet.
Om man ser på mig själv till exempel (det känns som det bästa exemplet iom att jag är den enda som jag över huvud taget begriper mig på...).
Jag började med rollspel runt -82. I början var det mycket dungeon craw och allmänt äventyrande med Drakar och Demoner och Mutant. Runt -88 (?) kom jag i kontakt med Chock och började spela detektivrollspel och det blev min inkörsport till den övriga rollspelsvärlden.
Under min tid på universitetet mellan -93 och -97 så gick jag ned mig i träsket ordentligt. Jag gick på konvent, testade emo-rollspel, plojrollspel och spelade heldyngpass. Det funkade ju för jag hade inget annat att göra med min tid i alla fall...
Därefter började jag jobba och återgick till en mer normal dygnsrytm och därmedföljande mer normalt rollspelande. Jag spelade fortfarande hyfsat brett, men då tiden var mer begränsad så fokuserade jag mer och mer mot det som jag visste att jag gillade. Min experimentlusta minskade, men min starkare ekonomi gjorde att jag i stället kunde konsumera mer.
Sedan -05 så blev jag far. Och det är nu insikten kommer: Det blev helt plötsligt kul att spela Dungeon crawl igen. Det är för närvarande det enda vi spelar, en hårt moddad version av drakar och demoner med hårt optimerade äventyrargrupper. Varför då kan man undra? Jo för att passen blivit mycket kortare. Att spela rollspel där man engagerar sig mycket i karaltären tar för mycket kraft. Att komma in i karaktär tar lite för lång tid när man bara har 3-4h på sig att spela och det ger inte lika mycket som det gjorde när man var yngre och inte hade samma källor till andra känslor som man har via barnen i dag. Klassiskt äventyrande är praktiskt så till vida att resurserna och läget är mycket enkla att komma tillbaka till, det är inte alls som att återgå till ett känsloläge eller en okänd kultur.
Den känsla jag har över lag är att "modellen" stämmer hyfsat på de flestas "karriärer". En hel del av de som hänger här är på eller i slutet på sin "peak". De pluggar eller har nyligen börjat jobba, de har inte familj eller i vissa fall partner. Dessa är kreativa allätare på rollspel. Även tycker jag mig se (mer osäker här) att de som kommit upp i åren och har familj osv. spelar mer Drakar och demoner och Dungeons & dragons.
Hur fel har jag?
) 