Nekromanti [UA] Högt spel i Stockholm (utan regelstöd)

[Deodanders]

Jag har spelat Unknown Armies med Jonas och Kory på sistone och skrev nyligen en sammanfattning på A Game of You om vad stämde och inte stämde.

Vi avslutade en story arc igår och nu tar vi en paus för att spela lite andra grejer, sedan får vi se om vi fortsätter i någon form.

Det här sista spelmötet var det bästa i fråga om att samarbeta kring storyn, mycket för att jag medvetet släppte in Jonas och Kory och gav dem tydligare möjlighet till val tror jag. (Snarare har jag nog tidigare omedvetet tagit för mig lite mycket som SL.)

En sak jag gillar så här i efterhand är hur de genom hela historien verkligen ansträngde sig för att göra bra grejer trots att det fanns möjlighet att tumma på moralen för egen vinning. Ofta får jag intrycket att folk vältrar sig i det mörka och sjaskiga när de spelar Unknown Armies och därför tyckte jag om hur Jonas och Kory lyckades hålla sig flytande i den ockulta undre världen med värdighet.

Så i ett spel som uttryckligen handlar om "power & consequences" fick vi en story om the power of love och goda följder.

Vår utgångspunkt som vi kommit fram till gemensamt var ett "kungen-är-död"-scenario med efterföljande maktkamp om tronen. Vi hade innan det valt att placera historien i Stockholm.

Jonas och Korys karaktärer var båda insyltade som rådgivare åt Charles Ljung, den döde kungen av Stockholms ockulta undre värld. Jonas karaktär var Peter, en avatar av The Gambler. Kory spelade Delphine, en Bibliomancer som fungerat som en slags astrolog vid hovet. När spelet började var de båda misstänkta för dådet ifråga.

När spelet slutade hade Peter återförenats med sin tidigare älskarinna och Charles änka, Gabriella. Hon hade tidigare försökt döda honom efter att han undanhållit henne Charles oäkta son. Delphine fann sig också älskad av den man som i slutrepliken introducerade sig som The Don, men som tidigare bara kallats The Guy with the Glass Eye. Det här var en kille med en stor stråhatt, vitt linne, tatuerade armar och ohälsosam solbränna som tidigare hotat Delphine med en smutsig spruta på Rönells Antikvariat. Peter hade överlämnat barnet, arvingen, till dess farmor och utropat sig till kung. Han spelade högt och vann.

Det var ett dramatiskt och tillfredsställande avslut.

Faktum kvarstår att jag inte haft någon som helst hjälp av reglerna för vad jag vill göra. Kory sade det rätt bra när vi eftersnackade igår: "It was all us". Visst funkar det fint med sunt förnuft, scene framing, say yes och andra applicerbara tekniker men inte hela vägen. Det blir tungrott och jag tyckte det var svårt att spelleda utan stöd för min stil och agenda.

Vill någon snacka mer om det här eller höra mer om själva storyn så svarar jag gärna på frågor, och kan tänka mig att Jonas har något att säga också.

Har andra här spelat UA så vore det grymt intressant att höra hur era erfarenheter stämmer med eller skiljer sig från mina.

 

[Yokiboy]

Hej Anders.

Var och hur känner du att du saknar stöd från reglerna? Vad gjorde dig mest obekväm?

Jag har lirat ganska mycket Dogs in the Vineyard på slutet och finner att jag blir enormt bortskämd av vilket väldesignat spel det är och att jag har fullt stöd från spelet hela tiden. Det är en enorm tillfredställelse som SL i Dogs att verkligen få känna som man är med och spelar, inte underhåller gruppen och på något sätt sitter på makten.

Jag har svårt att uttrycka detta i ord tror jag och undrar därav vad du känner att du saknade gällande stöd i UA?

Mvh,

Jocke

 

[JonasM]

Jocke,

För min del handlar det i korthet om att reglerna lämnar en i sticket. Man slår liksom tärningarna då och då – nästan lite godtyckligt tycks det mig – utan att det händer så mycket. Systemet hjälper inte till att driva historien framåt; om man hårddrar det en smula är egentligen dess enda uppgift att säga ja eller nej.

Jämför det med t.ex. Dogs eller Polaris: När maskineriet börjar snurra (vilket det också finns stöd och hjälp för i reglerna) händer det verkligen grejer – historien drivs obönhörligt framåt, karaktärerna utvecklas, som spelare blir jag mer involverad och engagerad, etc.

(Som en sidofundering kan jag mycket väl tänka mig att det jag ser som en nackdel – att systemet märks väldigt lite – ser många istället som en fördel.)

 

[Deodanders]

De delar jag hade mest problem med var att ge spelarna någon utmaning som inte var godtycklig. Jag kunde spela mina SLP hårt utan att ha något stöd för det i reglerna och körde helt sonika över spelarna utan att märka det ibland -- de kunde nämligen inte heller svara på något tillfredsställande sätt.

Sedan ville jag verkligen använda reglerna som finns för det jag förstått de ska vara till för, och jag ska erkänna här att jag har svårt att få grepp om allt och inte haft någon överblick av syftet, men ofta kändes de olika regleldelarna mest som fernissa för mig. De olika del-systemen är fristående till stor del och har ingen direkt påverkan på varandra.

Mest obekväm var jag inför utdelandet av XP och av att inte veta vara varandras rättigheter riktigt fanns. Jag kände ett konstigt glapp mellan mig och spelarna ibland. Implicit finns det ju i reglerna att ett sådant ska existera och det gillar jag inte. (Jag tummade på en del saker som dolda slag och annat).

Men missförstå mig inte; jag skyller inte på Unknown Armies. Min insikt är snarare att jag inte var bekväm att spela det som tänkt och att jag inte kan spela vilket spel som helst och göra det bra. Jag får svårt ha roligt själv och att göra det roligt för andra.

Sedan frågade du mig privat hur vi kom att spela Unknown Armies och jag kan lika gärna svara på det här.

Vi valde UA för att det nämdes av alla när vi snackade om vad vi ville spela. Alla hade läst och regelboken och tände på idén om UA i Stockholm. Jag och Jonas har spelat det tidigare och jag ville se hur vi närmade det oss nu efter att ha spelat indiespel ett tag. Jag hade lurat på att göra något liknande med Mortal Coil men var väldigt sugen på att köra något annat än indiespel just då.

Jag trodde själv att jag hade fått grepp om en del saker som skulle få det att funka bättre än senast. Också hade jag känslan av att ha mognat och var inne på att det skulle gå att lira indiespel och mer traditionella rollspel sida vid sida. Det gällde bara att se båda för vad de är. Men som Jonas skriver i kommentarerna på vår blogg: det var svårare att "gå tillbaka" än vi hade kunnat tro.

Min idé att ett mer traditionellt spel också skulle passa bättre för långform (något vi var inne på att testa i form av en minikampanj med avbrott för annat) visade sig också missa målet lite. Inget intressant hände egentligen med rollpersonerna rent regelmässigt. Några failed notches, någon hardened, annars inget förutom de XP som delas ut i slutet av spelmötet och höjer en färdighet eller en stat ett steg.

I ett spel som Polaris eller Dogs eller In a Wicked Age hade mycket mer intressant hänt med karaktärerna på den tiden i det att det hade reflekterats av systemet och fungerat som en pacingmekanik av ett slag. (Hell, i IAWA hade man kanske inte ens spelat samma karaktär!)

Alltså hade vi varit bättre hjälpta av ett spel i den stilen vad gäller stöd för långformsspel. Det hade varit kul också att lira dem mer än ett spelmöte här och där, men det finns det ju chans till fortfarande.

 

[Dimfrost]

Långform

Vad är detta "långform"?

För övrigt, jag har aldrig spelat något "rent" eller starkt fokuserat indiespel, bara Fate/SotC. Det passar å andra sidan vår spelgrupp perfekt, med regler som påverkar berättelsen på ett bra sätt och ändå tillräckligt nära den traditionella rollspelsformen för att vi ska känna igen oss.


/Dimfrost

 

[JonasM]

Re: Långform

Vad är detta "långform"?

Spelande (kampanjer) som längre än en-, två- eller tre-shots.

 

[Deodanders]

Re: Långform

Vad Jonas sa.

Det är ett ord jag använder för att beskriva grejer kring fem spelmöten för egen del. Det är långt för mig.

En fördom om indiespel, och då särskilt de mer fokuserade, är ju att de inte passar för annat än enstaka spelmöten. ("Koolt koncept, men inget jag spelar en kampanj med" är något jag hört flera gånger.)

Men i flera fall stämmer det inte alls. Många spel med ett tajt fokus har ypperliga och spännande kampanjregler som jag ser det. PTA och Polaris inte minst. Men också TSOY med sin Transcendence som är en slags pacingmekanik och slutspelat-regel i ett.

Jag får intrycket efter lite UA nu att anledningen att spela det över en längre period är att det tar rätt lång tid innan det händer nåt och saker förändras.

 

[Dimfrost]

Re: Långform

Ah, ok, tack, jag var lite osäker på terminologin där.

TSoY bygger väl på kampanjspelande eftersom en av de coolare mekanismerna fokuserar just på XP, och det borde ju märkas mest efter ett par spelmöten åtminstone? Det är en av anledningarna till att jag föredrar Fate: att belöningarna för att väva in bakgrund etc i handlingen inte är erfarenhet.


/Dimfrost

 

[Deodanders]

Re: Långform

TSOY bryr sig inte så mycket om bakgrund och sånt. Det handlar mer om vart man är på väg än varifrån man kom. Men visst passar det fint för kampanjspel, precis som jag skriver ovan.

eftersom en av de coolare mekanismerna fokuserar just på XP, och det borde ju märkas mest efter ett par spelmöten åtminstone?

Exakt. En av finesserna med Keys är även att de kommer in i spel på en gång och kan ha effekt direkt om man också bara ska spela för en kväll.

Se även Dogs in the Vineyards Fallout och Polaris Kosmos.

Att jämföra med Unknown Armies då där inget händer med karaktären under ett par spelmöten utöver ett par futtiga färdighetshöjningar. Däremot kan man förstås ha råkat ut för och etablerat en hel del i spel som inte berör rollpersonen som den ser ut på formuläret. Sedan kan man råka ut för saker i spelet via regelsystemet som inte berör spelaren eller har någon betydelse för den gemensamma upplevelsen eller storyn.

Därav min poäng att det känns som ett spel i boken som i sin tur är rätt skilt från karaktären när den väl är gjord. Skilt från det är i sin tur det spel som pågår kring spelbordet.

Det är en av anledningarna till att jag föredrar Fate: att belöningarna för att väva in bakgrund etc i handlingen inte är erfarenhet.

Du skulle ju kunna kalla XP i TSOY för Fate points om du vill. Visst, man kan höja sin abilities med dem, men jag ser dem som något som tilldelas spelaren för att kunna påverka metastrukturen och berättelsen. Karaktären ser inte skymten av dem annat än i den mest abstrakta möjliga mån.

Fate är fint. Jag tycker det är toppen att ni hittat ett så bra spel som passar er stil i eran grupp. Det finns flera likheter med TSOY men också tillräckliga skillnader för att man ska föredra det ena (åtminstone beroende på vad man vill ha för stunden). Jag har spelat för lite Fate egentligen, men TSOY gör en del saker för mig där Fate inte engagerar mig (och då menar jag konkret, medan jag spelar).

Kul som det är att snacka om TSOY (och Fate för den delen!) så kanske vi ska starta en separat tråd om det finns något mer att säga?

 

[Yokiboy]

Väldigt bra och detaljerat svar Anders, tack snälla. Jag hinner inte kommentera mer just nu, men jag känner igen dina känslor precis.

Mvh,

Jocke

 

[Yokiboy]

Hej Jonas.

Jag visste inte vad ditt användarnamn var här.

Det där med att reglerna lämnar en i sticket känner jag verkligen igen. Jag har försökt mig på Faery's Tale rollspelet, men trots att jag gillar spelmiljön, så avskyr jag reglerna. De hjälper en inte alls att skapa en berättelse. Jag vet att många tycker om spelet, men det är inte för mig.

Jag är också så oerhört förälskad i Dogs och Polaris, då jag insett vilka oerhörda spel de är. De driver fram en berättelse som helt kan överraska alla spelarna, inklusive spelledaren (i Dogs då).

Mvh,

Jocke