Ugglornas religion

[Sinisa_]

”I den natt som inte föregicks av en skymning, och i vilken inga stjärnor lyste, kretsade Modern Med Klor. Kretsade på tysta vingar, än hit och än dit. Lyssnade. Långa klor kramade i luften. Längtade efter något att fånga och slita sönder. Hon la därför tre ägg: ett grönt ägg på land och ett blått ägg i havet och ett fläckigt ägg uppe i ett gammalt träd. Så väntade hon. Kretsade.

Ägget i havet kläcktes. Sega, smaskiga grodor simmade ut och dök i floder och svarta tjärnar där inget månljus speglades. Ägget på land kläcktes och ut myllrade möss som flydde pipande och sötsockriga av skräck i det höga gräset. Och Modern Med Klor kom på tysta vingar över dem alla, och kramade och bet och ryckte loss ett öra eller en bit päls, eller knipsade av en tass eller en svans. Och det är därför vissa djur har tusen tassar, och andra bara fyra, och det är därför kaninen inte har svans, och vissa djur en fläck utan päls på magen.

Och ägget i det stora trädet då? Det spräckliga, vackra, sällsamma ägget? När jorden och floderna och himlen hade fyllts av kvittrande och pipande bytesdjur, började det sista ägget rista, och det sprack, och ut kom alla andra jägare, alla skuggor och otyg, och den stora orm som kallas för draken, och vargen och de andar som nu kallas för dösingarna, som lärde sig tillverka pilspetsar av det järn som föll med brinnande svansar ur himlen, och jägare som ingen har sett, men som finns, osynliga i världens skogar och hav. Och vi kom ur det där ägget också, vi som har starka klor och tysta vingar som Mor. Vi ugglor. Vi som ligger bakom så mycket.

Under en tid kände inga andra jägare än Modern Med Klor till bitandets hemska hemlighet. När vi fångade ett byte höll vi det i svansen och flög runt, runt tills stacka blev yr, eller kramade djuret hårt med våra klor tills det tjöt av skräck. Så släppte vi iväg det, för att kunna jaga det igen.

Det hände att Modern Med Klor bet en av oss, också. Norpade en tass eller vinge eller ett öra, för att vi inte skulle glömma att vi var hennes döttrar, och för att vi skulle krypa ihop som grodor och sorkar längs marken när hon kom svepande, och för att vi skulle krusa henne och dyrka henne och ge henne gåvor vid de stora ekarna.

Men vi ugglor, som kan flyga lika tyst och högt och långt som hon, vi ugglor som alltid har vetat mer än vad man kan trooo-hoo, stal kärlet av lera i vilken Modern Med Klor hade gömt bitandets hemlighet. Vi tog det med oss, bort genom natten, och när Gammelmor återvände och blev hon ursinnig. Hon utstötte ett blodisande skri, och hon tände stjärnorna och månen och solen för att lysa upp varenda litet hörn av universum, men hon fann inte det hon sökte. Då rev hon med sina långa klor sönder hela världen, precis som vi själva gör när vi krafsar efter en liten mullvad som gömt sig i en murken stubbe, eller hackar efter en sparv som krupit in i ett ihåligt träd. Det är därför det numera finns många världar istället för en. Det är vi som ligger bakom det. Vi ugglor.

Vi bjöd in de andra jägarna till vårt gömställe, och delade något, men inte allt, av bitandets hemlighet med dem, och tillsammans drev vi sedan Modern Med Klor på flykten, ut i sprickorna mellan världarna, där hon väl fortfarande sitter och hoo-hoo-hooar och ruskar sina stora vingar, och letar efter ett sätt att komma tillbaka in i världarna.

Men det var så allt blev som det blev, och det var så bitandets hemlighet slapp ut bland jägarna, där den vidriga Barfotakungen senare hittade den och gav den till smådjuren, så att de lärde sig tillverka svärd och armborst, och tända lampor som sticker i ögonen, så att världens ordning vändes uppochner.”

*

Jag tycker om den här skapelsemyten, i dess grunddrag, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den.

1.
Ugglorna är en sorts väktare över multiversum, på ett eller annat sätt. Det känns lagom stort för dem. Men varför? För att de är rädda för Modern Med Klor? Allt känns lite diffust här.

2.
Jag gillar ”bitandets hemlighet” (det hette först dödandets hemlighet, med det funkar ju inte för ett spel som man ska kunna spela med barn också). Jag gillar att det är en konkret grej, något mäktigt ting som ett monster förvarade i en lerkruka, och jag tänker att ugglorna fortfarande har något som de menar är det som fanns i den där krukan: en säck full av vasa tänder med ofantlig magisk kraft, några urgamla skriftrullar med besvärjelser, en spegelblank, mystisk sjö i en grotta, eller en serie sinnesexpanderande gåtor och sagor; jag vet inte. Men det är definitivt så att eftersom ugglornas shamaner äger den här saken så kan de använda otäck och annorlunda magi för att animera skelett, och göra annat otrevligt med sina spybollar; och kanske kan de använda tinget för att skapa en världsbrunnar? ”Bita” hål i själva kosmos väv? Kanske kommer all teknologi och all magi som kan skapa världsbrunnar ifrån det här ”tinget”? Också till exempel månfolkets speglar? Det kunde vara en Stor Hemlighet. Jag gillar det kanske.

3.
Har inte ugglorna en annan, falskt myt om varför man måste vara försiktig med världsbrunnarna? Något som en ”inre krets” har hittat på och kanske till och med ljuger om för de andra ugglorna, för att manipulera dem på nåt sätt? Eller så vet ugglorna sanningen, men ljuger för smådjuren? Båda varianterna har väl sina fördelar. Jag är svag för hemligheter inuti hemligheter inuti hemligheter. Kanske säger ugglorna till varandra och till smådjuren att de har fått uppdraget att vakta över världsbrunnarna av ”de första ugglorna”, eller av Allmodern? Då kan Rollpersonerna sakta upptäcka att ugglorna egentligen inte tror på någon ”Allmoder”, utan att de tror att allt som finns har skapats av ett monster som ville jaga och bita och döda, och att hon har slitit sönder kosmos, och att ugglorna, som smådjuren såklart redan är livrädda för, faktiskt gömmer sig för något annat, något mycket värre. Det känns hemskt på ett lämpligt sätt. Något att få veta när man smugit sig allra längs in i de ekande minnesgrottorna, eller något som en uggla kan berätta innan man ger sig ut på en resa genom världsbrunnarna: ”Ni måste få veta sanningen om vad som finns där ute, innan ni kliver över tröskeln. Sanningen om varför ugglorna inte använder världsbrunnarna.”

4.
Det finns nog, trots allt, en grupp ugglor som med stor försiktighet reser genom världsbrunnarna ibland, till exempel för att samla så mycket ockult kunskap som möjligt. De vill nog strida mot Modern Med Klor om hon återvänder. Men en annan grupp vill gömma sig för henne, och motsätter sig att någon alls använder världsbrunnarna, därför att det riskerar att släppa in henne: varje gång man öppnar en brunn finns chansen att hon står där och väntar. Nästan så. Och en tredje grupp försöker nog göra bot på nåt sätt, för att blidka Modern Med Klor; inte bara genom att i hemlighet dyrka hemska avgudastatyer som de täljer ur ekarna, och frambära gåvor dit, utan genom att — ja, vad? Försöka öppna världsbrunnarna? Jag antar det. Nån sorts ond kult bland de redan rätt otäcka ugglorna.

*

Det är kanske inte jättemycket frågor här, men jag tänkte att jag delar med mig av processen istället för att dumpa en wall-of-text som redan är rätt färdig. Mycket är fortfarande öppet, så all sorts feedback skulle vara välkommen.

 

[TobiasEkwall]

Kul! Och häftigt med tre falanger inom uggle-världen.
Jag tänkte bara på bitandets hemlighet. Att det är konsten, eller förmågan att äta andra djur. Att ugglorna är de första rovdjuren, tidigare åtalladjur bara nötter och potatis, men ugglorna bar med sig hemligheten att äta andra och nu härmar rävar och ormar ugglors sätt

 

[Sinisa_]

bitandets hemlighet. Att det är konsten, eller förmågan att äta andra djur. Att ugglorna är de första rovdjuren, tidigare åtalladjur bara nötter och potatis, men ugglorna bar med sig hemligheten att äta andra och nu härmar rävar och ormar ugglors sätt

Det är typ tanken. Det hette som sagt dödandets hemlighet först, men min fru, som är visare än jag, brukar påminna mig om att för barn är det ett äventyr bara att gå hem från skolan ensam, och otäckt att alla skrattar åt ens skor, och jag tycker om den något barnsligare ton min fantasi antar när jag försöker tänka så. Barn kan ju bita folk om de blir arg typ, och vet att hundar bits, så jag gillar att lägga mig där, och se vad som kommer.

Men jo, det där att äta andra är en del av bitandets hemligt som ugglorna släppte ut i världen, enligt sig själva.

 

[TobiasEkwall]

Det är typ tanken. Det hette som sagt dödandets hemlighet först, men min fru, som är visare än jag, brukar påminna mig om att för barn är det ett äventyr bara att gå hem från skolan ensam, och otäckt att alla skrattar åt ens skor, och jag tycker om den något barnsligare ton min fantasi antar när jag försöker tänka så. Barn kan ju bita folk om de blir arg typ, och vet att hundar bits, så jag gillar att lägga mig där, och se vad som kommer.

Men jo, det där att äta andra är en del av bitandets hemligt som ugglorna släppte ut i världen, enligt sig själva.

Kul och ja det är sant och jag tror att jag även som vuxen uppskattar den mjukare tonen, det finns så många spel med dödsmonster men färre med sago-to

Det blir ju också bra om världen då är tänkt att vara vegetarisk, det matchar till den mysiga vi-äter-sylt-smörgåsar-tonen. Att äta kött är en hemsk grej i en värld där alla är djur

 

[guldfink]

”I den natt som inte föregicks av en skymning, och i vilken inga stjärnor lyste, kretsade Modern Med Klor. Kretsade på tysta vingar, än hit och än dit. Lyssnade. Långa klor kramade i luften. Längtade efter något att fånga och slita sönder. Hon la därför tre ägg: ett grönt ägg på land och ett blått ägg i havet och ett fläckigt ägg uppe i ett gammalt träd. Så väntade hon. Kretsade.

Ägget i havet kläcktes. Sega, smaskiga grodor simmade ut och dök i floder och svarta tjärnar där inget månljus speglades. Ägget på land kläcktes och ut myllrade möss som flydde pipande och sötsockriga av skräck i det höga gräset. Och Modern Med Klor kom på tysta vingar över dem alla, och kramade dem, och bet och ryckte slet loss ett öra eller en bit päls, en knipsade av en tass eller en svans. Det är därför vissa djur har tusen tassar, och andra åtta, och andra sex, och andra bara två, och det är därför kaninen inte har svans, och vissa djur en naken fläck utan päls på magen.

Ägget i det stora trädet? Det spräckliga, vackra, sällsamma ägget? När jorden och floderna och himlen hade fyllts av kvittrande och pipande bytesdjur, började det sista ägget rista, och det sprack, och ut kom alla andra jägare, alla skuggor och otyg, och den stora orm som kallas för draken, och vargen och de andar som nu kallas för dösingarna, som lärde sig tillverka pilspetsar av det järn som föll med brinnande svansar ur himlen, och jägare som ingen har sett, men som finns, osynliga i världens skogar och hav. Och vi kom ur det där ägget också, vi som har starka klor och tysta vingar som Mor. Vi ugglor. Vi som ligger bakom så mycket.

Under en tid kände inga andra jägare än Modern Med Klor till bitandets hemska hemlighet. När vi fångade ett byte höll vi det i svansen och flög runt, runt tills stacka blev yr, eller kramade djuret hårt med våra klor tills det tjöt av skräck. Så släppte vi iväg det, för att kunna jaga det igen.

Det hände att Modern Med Klor bet en av oss, också. Norpade en tass eller vinge eller ett öra, för att vi inte skulle glömma att vi var hennes döttrar, och för att vi skulle krypa ihop som grodor och sorkar längs marken när hon kom svepande, och för att vi skulle krusa henne och dyrka henne och ge henne gåvor vid de stora ekarna.

Men vi ugglor, som kan flyga lika tyst och högt och långt som hon, vi ugglor som alltid har vetat mer än vad man kan trooo-hoo, stal kärlet av lera i vilken Modern Med Klor hade gömt bitandets hemlighet. Vi tog det med oss, bort genom natten, och när Gammelmor återvände och blev hon ursinnig. Hon utstötte ett blodisande skri, och hon tände stjärnorna och månen och solen för att lysa upp varenda litet hörn av universum, men hon fann inte det hon sökte. Då rev hon med sina långa klor sönder hela världen, precis som vi själva gör när vi krafsar efter en liten mullvad som gömt sig i en murken stubbe, eller hackar efter en sparv som krupit in i ett ihåligt träd. Det är därför det numera finns många världar istället för en. Det är vi som ligger bakom det. Vi ugglor.

Vi bjöd in de andra jägarna till vårt gömställe, och delade något, men inte allt, av bitandets hemlighet med dem, och tillsammans drev vi sedan Modern Med Klor på flykten, ut i sprickorna mellan världarna, där hon väl fortfarande sitter och hoo-hoo-hooar och ruskar sina stora vingar, och letar efter ett sätt att komma tillbaka in i världarna.

Men det var så allt blev som det blev, och det var så bitandets hemlighet slapp ut bland jägarna, där den vidriga Barfotakungen senare hittade den och gav den till smådjuren, så att de lärde sig tillverka svärd och armborst, och tända lampor som sticker i ögonen, så att världens ordning vändes uppochner.”

*

Jag tycker om den här skapelsemyten, i dess grunddrag, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den.

1.
Ugglorna är en sorts väktare över multiversum, på ett eller annat sätt. Det känns lagom stort för dem. Men varför? För att de är rädda för Modern Med Klor? Allt känns lite diffust här.

2.
Jag gillar ”bitandets hemlighet” (det hette först dödandets hemlighet, med det funkar ju inte för ett spel som man ska kunna spela med barn också). Jag gillar att det är en konkret grej, något mäktigt ting som ett monster förvarade i en lerkruka, och jag tänker att ugglorna fortfarande har något som de menar är det som fanns i den där krukan: en säck full av vasa tänder med ofantlig magisk kraft, några urgamla skriftrullar med besvärjelser, en spegelblank, mystisk sjö i en grotta, eller en serie sinnesexpanderande gåtor och sagor; jag vet inte. Men det är definitivt så att eftersom ugglornas shamaner äger den här saken så kan de använda otäck och annorlunda magi för att animera skelett, och göra annat otrevligt med sina spybollar; och kanske kan de använda tinget för att skapa en världsbrunnar? ”Bita” hål i själva kosmos väv? Kanske kommer all teknologi och all magi som kan skapa världsbrunnar ifrån det här ”tinget”? Också till exempel månfolkets speglar? Det kunde vara en Stor Hemlighet. Jag gillar det kanske.

3.
Har inte ugglorna en annan, falskt myt om varför man måste vara försiktig med världsbrunnarna? Något som en ”inre krets” har hittat på och kanske till och med ljuger om för de andra ugglorna, för att manipulera dem på nåt sätt? Eller så vet ugglorna sanningen, men ljuger för smådjuren? Båda varianterna har väl sina fördelar. Jag är svag för hemligheter inuti hemligheter inuti hemligheter. Kanske säger ugglorna till varandra och till smådjuren att de har fått uppdraget att vakta över världsbrunnarna av ”de första ugglorna”, eller av Allmodern? Då kan Rollpersonerna sakta upptäcka att ugglorna egentligen inte tror på någon ”Allmoder”, utan att de tror att allt som finns har skapats av ett monster som ville jaga och bita och döda, och att hon har slitit sönder kosmos, och att ugglorna, som smådjuren såklart redan är livrädda för, faktiskt gömmer sig för något annat, något mycket värre. Det känns hemskt på ett lämpligt sätt. Något att få veta när man smugit sig allra längs in i de ekande minnesgrottorna, eller något som en uggla kan berätta innan man ger sig ut på en resa genom världsbrunnarna: ”Ni måste få veta sanningen om vad som finns där ute, innan ni kliver över tröskeln. Sanningen om varför ugglorna inte använder världsbrunnarna.”

4.
Det finns nog, trots allt, en grupp ugglor som med stor försiktighet reser genom världsbrunnarna ibland, till exempel för att samla så mycket ockult kunskap som möjligt. De vill nog strida mot Modern Med Klor om hon återvänder. Men en annan grupp vill gömma sig för henne, och motsätter sig att någon alls använder världsbrunnarna, därför att det riskerar att släppa in henne: varje gång man öppnar en brunn finns chansen att hon står där och väntar. Nästan så. Och en tredje grupp försöker nog göra bot på nåt sätt, för att blidka Modern Med Klor; inte bara genom att i hemlighet dyrka hemska avgudastatyer som de täljer ur ekarna, och frambära gåvor dit, utan genom att — ja, vad? Försöka öppna världsbrunnarna? Jag antar det. Nån sorts ond kult bland de redan rätt otäcka ugglorna.

*

Det är kanske inte jättemycket frågor här, men jag tänkte att jag delar med mig av processen istället för att dumpa en wall-of-text som redan är rätt färdig. Mycket är fortfarande öppet, så all sorts feedback skulle vara välkommen.

Coolt!

1. Jag tänker att ugglorna lägger mycket stolthet i att vara jägare och anledningen till att de vaktar, och försöker stänga, världsbrunnarna är att stänga inne villebråden. I hemlighet handlar det istället, som du skriver, om att de är på flykt från den monstruösa Modern efter att de stulit hennes kruka, men den skammen är det väldigt få ugglor som känner till. De flesta tror istället att hon har sänt ut dem på jakt och att de tjänar henne.

2. Kan krukan vara fylld med Alla villebråds blod? Den som doppar sin klo i det kan klösa upp nya världsbrunnar. Den som dricker det kan se bortom världarna. Eller något.

3. Jag gillat det där och har redan varit inne på det ovan. Ytterligare en vändning skulle kunna vara att Alla villebråds blod i själva verket är uggleblod och att ugglorna från början var villebråd som jagades av Modern (eller vad det nu var). Hoo, vilken skam!

4. Kan det finnas ugglekannibaler som känner till hela hemligheten om ugglornas ursprung och vill tjäna Modern genom att hämnas på sina egna? Med uggleblodet från sina offer öppnar de världsbrunnar och söker efter Modern för att ta henne till spelvärlden.

 

[Sinisa_]

Och häftigt med tre falanger inom uggle-världen.

Jag tänker att det blir lättare att väva ihop äventyr och sandlådespel och mysterier om också de otäcka varelserna har falanger och interna stridigheter; nästa steg blir kanske att tänka ut skäl som de olika grupperna av ugglor kan ha för att använda sig av små dumdristiga musdetektiver och ballongflygande katter och bokhandlarigelkottar, istället för att ta itu med saker själva.

 

[Sinisa_]

Jag tänker att ugglorna lägger mycket stolthet i att vara jägare och anledningen till att de vaktar, och försöker stänga, världsbrunnarna är att stänga inne villebråden. I hemlighet handlar det istället, som du skriver, om att de är på flykt från den monstruösa Modern efter att de stulit hennes kruka, men den skammen är det väldigt få ugglor som känner till. De flesta tror istället att hon har sänt ut dem på jakt och att de tjänar henne.

Precis något sånt tänker jag mig.

Det ideala skulle nog vara om det gick att hitta en omvänd variant av "beyond this planet there be monsters"-grejen som finns i något spel eller någon bok vars namn jag inte minns: mänskligheten reser ut ur solsystemet, och på den yttersta planeten hittar de en varning, som de till slut lyckas tolka. "Beyond this planet there be monsters". De fattar inte förrän långt senare att monstren som åsyftas är de själva, och att varningen så att säga gäller andra varelser som passerar solsystet, inte människor som söker sig utåt.

Varianten här, i Tistelriddare, skulle då vara att ugglorna vakar över världsbrunnarna för att de tror att det finns något i deras värld som inte får slippa ut i multiversum, när det i själva verket ju är så att det finns något hemskt där ute, som inte får slippa in.

Kanske är det helt enkelt alla magiska och sällsamma varelser, alla älvor och dösingar och nattbarn, allt det magiska och fantastiska, som behöver hållas inlåst av ugglornar? Enligt lögnen alltså? Därför att alla andra världar där ute är vanliga, tråkiga, magilösa. Så utöver en liten inre krets, som känner till sanningen, ser ugglorna sig själva som satta att vaka över en värld som är en sorts magiskt, förtrollat kuriosakabinett eller naturreservat, med talande djur och älvor och magi och så vidare? Därför att vad? Någon sorts balans i multiversum skulle rubbas om det fanns magi och älvor överallt?

Då kan man få ett par nivåer av avslöjanden i kampanjen.

1. Ugglorna vakar över en stor hemlighet: världsbrunnarna. Det finns ett multiversum, med andra världar, som folk har rest till i det förflutna.
2. Men det finns någon sorts fördrag eller avtal om att talande djur och magiska företeelser bara får finnas i den värld där Krickdala finns, och ugglorna upprätthåller över denna regel.
3. Detta är en lögn. Sanningen är att ugglorna måste hålla världsbrunnarna stängda därför att de har stulit något och flytt från detta något.

*

Det är kanske inte så dumt. Det kan knytas till månpalatset och deras krossade speglar, och till ursotet och skuggvärldarna, förstås.

Möjligen finns ett problem i att lögnen kräver att nästan ingen reser genom världsbrunnarna, och att gemene man inte alls har kunskapen om att "det finns nog andra världar där ute, där det är på helt andra sätt". Eller?

Och eventuell behöver lögnen också vara mer "spännande" än "resten av multiversum är tråkigt". Men samtidigt känner jag att om det bara är ett generellt och omotiverat "förbud" mot att resa genom världsbrunnarna, så blir avslöjandet om Modern Med Klor mindre chockerande och kraftfullt.

 

[Dimfrost]

Vändningen av metafysiken är fantastisk. Det är ju lite av kärnan i Kult också: människorna är fångna gudar som det är helt rationellt att hålla inspärrade i den illusion vi känner som verkligheten, för när vi vaknar är vi oerhörda monster.

Likaså att ugglorna är mörka ondskefulla väktare, men att de vaktar mot något ännu värre där ute. Att det är deras mörka förflutna, den urmoder som de fördrivit och fruktar. (Kan inte Modern Med Klor vara mer ugglig än de andra, så att hon har tre ansikten med tre näbbar och sex vingar och tolv ögon och sådant, lite som en monstruös gammaltestamentlig ängel, kanske?)

Kan det kanske vara så att det är bitandet som är unikt för Krickdalas värld? Det var det som ugglorna stal, och som sedan spred sig, och skräcken är att det ska dominera världen, att det i en möjlig framtid vandrar oändliga legioner av bitande varelser ur Krickdalas värld och erövrar världsmångfalden med bemästrandet av dödskonsten. Om nu bitandet är en metafor för stridet och våldet och det skarpa dödandet.

Och därmed inte sagt att det inte dessutom finns Modern Med Klor där ute som vill hämnas både på ugglorna och på världen som helhet.

Men jag vet inte om det här går att förena på något bra sätt, riktigt. Och jag rör säkert ihop något. (Ugglefraktionerna låter för övrigt utmärkt.)

 

[Sinisa_]

Kan krukan vara fylld med Alla villebråds blod? Den som doppar sin klo i det kan klösa upp nya världsbrunnar. Den som dricker det kan se bortom världarna. Eller något.

Kan det kanske vara så att det är bitandet som är unikt för Krickdalas värld? Det var det som ugglorna stal, och som sedan spred sig, och skräcken är att det ska dominera världen, att det i en möjlig framtid vandrar oändliga legioner av bitande varelser ur Krickdalas värld och erövrar världsmångfalden med bemästrandet av dödskonsten. Om nu bitandet är en metafor för stridet och våldet och det skarpa dödandet.

Jag lutar åt att den verkliga sanningen är att ugglorna användes som typ vasaller eller lärljungar av någon Fasa, någon sotmärkt varelse från Avgrunden bortom kosmos, typ cthulu är väl tropen, och att denna Fasa ljög för ugglorna om var allt kom ifrån och vilka de var: Fasan sa att allt liv kom ur tre stora ägg osv., och denna lögn är då vad ugglorna i den inre kretsen håller som sin "sanning" om universums ursprung: berättelsen om Modern Med Klor och så vidare, som de själva skäms över, och döljer till och med för de flesta andra ugglor, med hjälp av en annan skapelsemyt och religion, som handlar om att de är en sorts ädla väktare som inte får låta Krickdalas varelser slippa ut i multiversum. De har konstruerat det så, därför att det får dem att framstå som de fasansfullaste och viktigaste varelserna i multiversum, istället för att alla ska få veta sanningen: att det finns värre saker där ute, och att de själva bara är rädda bytesdjur som alla andra.

Men vilken är då deras falska världsbild, som de indoktrinerar sig själva och smådjuren med? Den får ju gärna vara intressant i sig själv.

Jag tror att någon variant av det @Dimfrost föreslår (som en sorts sanning om jag förstår dig rätt, iofs) kan funka: att det inte finns bitande och dödande i de andra världarna där ute. Problemet med det är ju om inte annat att det finns dödande i människornas värld. Kanske kan det vara så att ugglorna påstår att i de andra världarna där ute i multiversum så kan djur som kan bita och äta andra djur inte tänka och tala och lära sig använda magi, och så vidare, utan där råder en annan ordning, där rovdjuren är nakna och dumma "dumdjur". Bara i Krickdalas värld finns Farfar varg och hans barnbarn, och rävar som kan tala och luras, och ugglor och draken och höstälvorna och dösingarna, och andra "monster" som kan tänka och tala. Och om de slipper in i människornas värld, och in i de andra världarna, så kommer de ta över dessa, eller i alla fall ställa till kaos och hemskheter där. Skrämma barn och så vidare. Det skulle kunna vara en rätt bra berättelse om ugglorna, för då får man en andra vändning i mytologin, där de först bara är hemska, häxlika rovdjur som kretsar över kvällshimlen och vill äta smådjuren, men sen framstår som lite ädla och goda, eftersom de också skyddar människobarn från att skrämmas av vargen och draken; och sen får man veta "sanningen"; och sedan, kanske, sanningen under det, att Modern Med Klor inte alls är en sorts modersgudinna som har skapat allt liv med sina ägg, utan bara en lögnaktig, krälande mörkervarelse.

*

Och "bitandets hemlighet"? Det bör väl vara ett magiskt ting, något som ugglorna och alla andra varelser som färdats genom tid och rum -- som nattbarnen på månen, och trollkarlarna som skapade de första magiska slotten -- har använt genom eonerna. Något som kanske också går att använda för att utöva vissa typer av nekromanti (ugglorna kan ju skapa skelettmutanter, och kanske fånga något av varelsers själar i deras ben, och sånt). Något som både gått att använda för att skapa månfolkets speglar och alla andra världsbrunnar. Om inte tekonologin har uppstått på flera ställen i multiversum, förstås. Men jag är lite lockad ändå, av att världsbrunnarna har ETT ursprung. Något som Modern Med Klor behöver få fatt i för att kunna skapa nya världsbrunnar, väl? För annars skulle hon ju redan ha dykt upp i Krickdala.

Kanske rör det sig om en levande varelse, utan att man riktigt fattar det, en symbiot eller tänkande sten, eller något som påminner om spindelmannens svarta dräkt. Bara en känsla. Och på nått sätt känns det som att det tematiskt sett skulle vara rätt om det var... typ en spegelblank grottsjö, eller en rasslande säck med ben. Antimateria. Jag vet inte. Jag ska läsa lite olika mytologiska föreställningar om ugglor, det finns ju rätt många. Kanske kommer nåt genom det.

Vi är nåt på spåren i alla fall. Tack!

 

[Dimfrost]

(som en sorts sanning om jag förstår dig rätt, iofs)

Det var precis sådant här jag menade med att jag nog hade snott in mig i vad som var lögn och sanning i dina idéer. Bortse från det, alltså.

Allt det här låter fantastiskt fint. Och borde kunna vara grunden för den där verkligt storslagna kampanjen som man länge bara ser små ledtrådar om, men som erbjuder rent kosmiska dimensioner för den som önskar det.