Nekromanti Umgängesrelationer

[Rickard]

"Släkten är värst" heter det. Är det därför man ser de så sällan i rollspel?
Jag har t.ex. aldrig haft några barn när jag spelat.. Bror har jag inte heller haft någon och min syster har jag väl på sin höjd räddat från några kultister som tänkte offra henne.. "Föräldrar avlidna" är en rätt vanlig företeelse eller att de bor åt helsikefyr.
Det är sällan som man träffar sina kusiner, sysslingar eller svärfar/mor.. Eller ens har en flick/pojkvän.. Annat än när de är en del i en plott som SL kommit på..

Upptäckte igår när jag spelade Mutant Chronicles att jag inte fyllt i någon i "Nära vänner". I "Avlägsna vänner" hade jag bara fyllt i de andra spelarnas RP:er (mest på skämt då)..
Är RP:n verkligen så insnöad i sina äventyr att denne inte har tid att vara social? Fast å andra sidan kan man undra vad han/hon gör mellan äventyren.. Jag menar.. Man har ju hört SL börja ett äventyr genom att säga "Det har gått en månad..." ett antal gånger.
När mobiltelefonen ringer så är det alltid en RP eller ens uppdragsgivare som ringer.. Det är aldrig normalsvensson Peter Renquist som undrar om man ska med ut på krogen.. Jag är själv fruktansvärt dålig att få igång en RP:s umgångeskrets och då menar jag inte kontakter som man bara kontaktar för att få en tjänst utan rena vänner och släktingar.. Å andra sidan så är mina spelare också dåliga på att söka upp nya bekanta..
Dessutom. Att slå fram en kontakt på en uppväxttabell är ungefär som en nitlott.

Fast detta fenomen kanske bara inträffar i vår spelgrupp?

/[color:448800]Han</font color=448800> som ska se till så det blir lite ändringar i spelgruppens umgängeskrets

 

[DanielSchenström]

Tja, i min spelgrupp är det bra mycket vanligare med flickvänner än det är med släktingar. Och i de flesta av kampanjerna har man iaf en hel del arbetskamrater och kontakter, även bortom de andra spelarna. Men några vänner har det nog blivit för spelarna i mina egna kampanjer i alla fall.

Men totalt tror jag denna avsaknad av släkt och vänner kommer av att de flesta spelar "äventyr" och i dem brukar inte släkt och sånt behövas annat än för att skicka efter rp till nåt ställe, eller för att kidnappas. Och att umgås främjar sällan heller handlingen i äventyren, nej saker ska infiltreras, undersökas, anfallas eller forskas.

Och det är inte speciellt nödvändigt heller, precis som att ta reda på när rp är nödiga och andra saker som påverkar våra "dödligas" liv.

Nu ska vi bara vänta på när Rising berättar om alla flickvänner han och hans grupps rp haft. Och alla fyllevänner i Chronopia.

 

[Tyr]

"Släkten är värst" heter det. Är det därför man ser de så sällan i rollspel?

Det är likadant i vår spelgrupp...släkten hör man sällan av. Men jämfört med många andra i min spelgrupp så är jag rätt duktig på att skaffa mig familj och umgås med den. Jag har haft två gifta rollpersoner vad jag kan komma ihåg. En i D&D och en i Eon. I D&D var det Rughelm Drakdräparen (människa) som tog ett uppehåll i äventyrandet (8 år!) och skaffade sig en fru (half-orc!) och två livliga söner. Under de senare resorna fick jag alltid tänka på att skaffa presenter till de bortskämda pojkarna och lilla frugan. I Eon så har det bara gått två äventyr, och det har inte funnits tillfälle att träffa familjen eftersom rollpersonen är på annan ort.

Annat än när de är en del i en plott som SL kommit på...

Jag tycker personligen att det blir rätt så tråkigt när familjerelationerna tvingas på en rollperson, och tack och lov så brukar det här scenariot dyka upp i min spelgrupp.

Jag tycker att initiativet till att umgås med en rollpersons familj/vänner ska ligga hos spelaren. Spelaren ska också skapa sin familj och närmaste vänner, och rollpersonens vänner ska inte komma som en chock för spelaren. Men det är förstås klart att rollpersonen kan skaffa sig flera vänner under äventyren, också under spelarens initiativ. Men när spelaren har tagit initiativet så ligger ansvaret hos spelledaren att göra något av saken. Om spelledaren inte är kapabel att hantera situationen på ett bra sätt så faller försöket platt till marken. Men är spelledaren kapabel så skapas rollspelsminnen för livet!

Då jag var spelledare i DoD6 för några månader sedan så förvånade mina spelare mig storartat. Under äventyret så hjälpte två av rollpersonerna varsin tiggare, gav dom mat, klädde upp som och anställde dom som tjänare. De skaffade sig också många vänner, bl.a. en svärdsmagiker som är något av en nationalhjälte i min kampanj. Trollkarlen i spelgruppen blev vän med en spågumma som han först hade börjat ragga på. Och slutligen så blev spelgruppen vänner med en pyssling som ertappades med att sno glänsande värdesaker ifrån dom. Svärdsmagikern och pysslingen reser till och med med äventyrargänget! Iaf för tillfället.

Summan av det hela är iaf att det kan vara fruktansvärt roligt med vänner och bekanta i rollspel, och det rekommenderas starkt. Men det kan vara svårt att få till det om inte både spelare och spelledare är med på det.

 

[Tyr]

Men totalt tror jag denna avsaknad av släkt och vänner kommer av att de flesta spelar "äventyr" och i dem brukar inte släkt och sånt behövas annat än för att skicka efter rp till nåt ställe, eller för att kidnappas. Och att umgås främjar sällan heller handlingen i äventyren, nej saker ska infiltreras, undersökas, anfallas eller forskas.

Precis. Men dom är perfekta för att vara ivägen för rollpersonerna.

T.ex.
Spelarna spelar ett nutidsrollspel där de för tillfället håller på att skugga en person som skall leda dom till ett ställe. De följer efter honom på en näst intill folktom gata och allt har gått väl hitintills...men så ringer den jävlar mobiltelefonen och den förföljda tar till flykten...Tusan...nåja, nu är det ändå försent så jag kan likaväl se vem det är. Morsan...varför är jag inte förvånad?

- Hallå...
- Christian! Va bra att du är där! Jag har lite krångel med datorn...
- Vad? (lite irriterad)
- Datorn går inte igång! Skärmen är bara svart!
- Har du kollat strömkabeln?
- Kollat vadå?

Familjen - spelledarens hemliga vapen /images/icons/laugh.gif

 

[DanielSchenström]

Tyvärr spelar jag inget nutidsrollspel utan det är den avlägsna öh forntiden eller fantasy som gäller. Men iofs så skulle det vara grejt när RP-magikern i D&D ska använda sin magiska kristallkula och ens höggradigare morsa avbryter ens syn när hon dyker upp i kulan.

Tja, eller nåt.

 

[Duddmannen]

Där det är tänt, har jag släkt.

Det hela brukar mest bero på vilken typ av rollspel vi spelar. I de allra flesta fallen är släkten bara intressant som bakgrund till rollpersonen. Men när vi spelade Pendragon så var det släkten (och då snackar vi fjorton led!) som var viktigast, viktigare än den enskilda rollpersonen i alla fall. I vissa spel eller snarare kampanj- eller spelformer är en rollperson det enda som betyder något medan det i andra kan vara väldigt viktigt med släkt. Min senaste kampanj är baserad på att rollpersonerna alla är släkt med varandra (kusiner till höger och vänster) om inte annat så för att ge dem en anledning att samarbeta (det funkar inte till 100%, men vad fan). Självklart tycker jag att en spelledare har rätt att ge rollpersonerna släktingar, de kan man ju inte välja själv egentligen.

 

[Amphysvena]

Möjligt i din spelgrupp. När vi spelar så förekommer det sällan något "Mellan äventyren". Det var första gången jag spelade Neotech och det tog drygt fyra timmar att göra rollpersonerna, vilket var bra, man hann tänka ut en hel del om sin rollperson. Det slutade med att jag efter en misslyckad musik-karriär(Go Jolt!) med dock en Hit, köpt mig en andel i en bar för de pengar jag hade. Själva "äventyret" utspelade sig mycket i "min" bar(som jag inte bestämde nåt i). Vi ROLLspelade en jävla massa, och det var jävligt kul, men det blev aldrig nåt riktigt "äventyr" av det. Senare började saker komma igång efter att jag bjudit en bekant på middag(kina-mat!) så började det bli en del action. Tydligen hade en av de andra spelarna tjafsat med nåt gäng nere vid hamnen(ett gäng som tydligen också vandaliserat nämnda bar, vilket min rollsperson var fullkomligt likgiltig för) och de ville nu ta någon sorts hämnd, ingen strid ubröt dock(ingen regelrätt strid) de tog fram påkar och verkade mer vara intresserade av att puckla på den spelare som tjafsat med dem nere i hamnen. Så jag(min rollperson) bestämde sig att gömma sig under bordet och få i sig sin kräftnudelsoppa(som det blev..). Utan att nån strid utbröt så lyckades vi fly ut och sno deras motorcyklar medans de sprang efter den andre spelaren.

Hmm.. så vad är poängen med denna utdragna berättelse? Hmm.. Att det inte behöver vara nåt "äventyr", det behöver inte vara nåt mål som ska nås innan spelmötet är slut. Vi spelade bara helt enkelt och hade kul(jag iallafall!).

P.S : Roligast var det nog när polisen kollade igenom miin lägenhet och fann ett STORT förråd av ammunition, men inget vapen. Jag sa ju att det var en gåva från en vän!

 

[Tyr]

P.S : Roligast var det nog när polisen kollade igenom min lägenhet och fann ett STORT förråd av ammunition, men inget vapen. Jag sa ju att det var en gåva från en vän!

Hahaha! Som spelledare skulle jag definitivt ha låtit dig komma undan knipan med den kommentaren /images/icons/laugh.gif

 

[Freelancer]

Det är nog så för dom flesta kan jag tänka mig! Hur skulle det vara om man lämnade äventyrsgruppen, för att umgås med nån annan ett tag? Det skulle ju förstöra hela äventyret, eller inte alls. Det kan nog generera lite bra äventyr tror jag.
Kontakter används nog lite dåligt av dom flesta. Vår spelgrupp använder det mycket sällan, men jag ska faktiskt börja använda dom rätt så mycket, eller så mycket det går iaf.
Sen så är det väldigt sällan som man drar med sig sina kontakter (som inte är spelarpersoner) ut på sina äventyr. Vad kommer det sig? Antagligen för att man inte litar på SL =)

 

[Freelancer]

Re: Var det dumma snutar?

Har bara en liten fjantig fråga:
polisen kollade igenom miin lägenhet och fann ett STORT förråd av ammunition, men inget vapen. Jag sa ju att det var en gåva från en vän!
Lät poliserna dig behålla ammunitionen utan att du hade licens?
Kanske är en petitess som inte ens är värd att fråga, men man får (enligt svensk lag iaf) inte innehava skarp ammunition om man inte har licens för det vapen som ammunitionen skall användas till, el ngt sånt!
Men som sagt en STOR PETITESS detta inlägg, men jag är lite nyfiken på vad det var för snutar? =)

 

[Anders]

Jag tycker också att det är för lite släktingar, kärlekar och vänner när jag spelar. I mitt fall ser jag två orsaker till detta:
- de flesta av de jag spelar med är (tyvärr) inte intresserade av det.
- som spelledare är det svårt att hålla reda på alla såna här figurer: en morsa + en farsa + ett syskon + fyra kompisar + en flick/pojkvän + en chef + tre grannar = 12 pers, vilket sedan multipliceras med fyra rollpersoner betyder 48 kräk att hålla rätt på. Min simultankapacitet räcker lagom till ungefär en rollperson...

Något jag försökt göra för att få mina spelare mer intresserade av den här sortens relationer är att införa regler för det som gör att man kan skaffa vänner, fiender, släktingar o s v på samma sätt som färdigheter, nackdelar m m. Det blir då mer uppenbart för spelarna att det faktiskt är möjligt att ha relationer redan när spelet börjar och de kan vara en fördel i spelet. När spelarna väl lagt några poäng på Vän tycker de det är ganska roligt att kunna säga "jepp, till den stan skulle det vara läge att åka för där finns minsann min kompis Henke Hälare som vi kan sälja de stulna diamanterna till och han kan säkert fixa fram ett gömställe när Svarta svärdet letar efter oss".

Arcana

 

[Dilandau]

Hövvet på spiken

Jag tror du kom till pudelns kärna där. Jag vet få SL som kan/orkar hålla reda på fler NPC än vad deras äventyr kräver, än mindre göra något meningsfullt med dem. 48 släktingar, visst, låt spelarna ha det, men de kan knappast förvänta sig att deras sysslingar blir särskillt välutvecklade - de får nöja sig med samma detaljrikedom som hos värdshusvärden i det där värdshuset som rollpersonerna stannade i en natt förra året.

 

[Black Dwarf]

Släktingar och vänner dyker upp ibland i våra äventyr. Ibland är det så att två rollpersoner är bröder (Det mest klassiska exemplet var när jag och en annan spelar gjorde tvillingar som gentlemannatjuv och sprätthök. Dom två var roliga att spela). Kusiner har också funnits, men de är oftast uppdragsgivare eller nåt.
Hursomhelst ger det karaktärerna en extra krydda ifall de har någon att vända sej till i svåra situationer, eller någon att prata om med de andra spelarna osv....

 

[Amphysvena]

Så här är det.(OT)

I Neotech 2 så är det inte olagligt att ha ammunition till ett vapen(om man nu inte pratar om vapen som är VÄLDIGT stora) saken var ju den att de inte kunde finna vapnet. Som tur så visste dom inte att den låg begravd i odlingsjorden till min Mariujana(stavning?)-odling. Även det lagligt.

Jooooooolt!

 

[Krille]

"Är det därför man ser de så sällan i rollspel?"

Nej. Det är för att de är ointressanta för ståryn.

När man skapar en ståry så kapar man ofta bort saker som är totalt ointressanta för dess utveckling. Dessa saker kan vara frukostvanor, hundrastningar, toalettbesök, vanligt jobb, släkt, nyheterna på TV et cetera. I den mån de förekommer så är det för att de är viktiga för ståryn eller bara för att tillföra lite bakgrundskuliss eller lokalfärg.

Är de viktiga för ståryn, visst, inga problem. Se bara på Pendragon. En kampanj kan mycket väl utspela sig över tre fyra generationer, och vill man fortsätta med nästa generation så har man inte så mycket val än att skaffa familj. Eller titta på Call of Cthulhu. Hur många standard-Kalle-äventyr börjar inte med "du har en kusin (som du aldrig hade nån aning om igår) som vill att du ska komma över..."? Jämför med toalettbesök i film. Enda gången en huvudperson går in på muggen är för att något annat ska hända där, inte för att han ska slå en drill. Så familjer är som toaletter - de är till för att driva ståryn framåt.

Är familjen till som bakgrundskuliss och lokalfärg... tja, man har en, det kan ge lite känsla åt rollpersonens bakgrund, och det kan ge lite kul avslappning från huvudplotten och till och med bromsa upp eller snabba upp den, men det är fanimej inte viktigt för ståryn.

I (gamla) Star Wars-boxen Lords of the Expanse så förutsätts det att rollpersonerna tillhör ett adelshus i Tapani-sektorn på ett eller annat sätt. Där spelar familjen en dubbelroll. Dels är den viktig för ståryn, i och med att rollpersonerna trots allt tillhör ett adelshus som är insyltat i sektorns politik. I och med att ståryn drivs av politiken, och politiken drivs av familjerna så är familjen viktig för ståryn där. Men familjen är också kuliss och bakgrundsbrus. Ett jättebra exempel på det är förslaget med Lady Agatha, en äldre släkting, kvinnlig och adlig och ett societetslejon, vars enda roll är att genom sin närvaro ställa till sociala problem för spelarna. "Men kära barn, varför går du klädd i de där svarta kläderna, och varför har du smetat skokräm i ansiktet? Och varför i hela friden har du en pistol? Det ankommer verkligen inte en dam! Jaja, det är inte viktigt. Du bara måste komma över här och hälsa på den underbare baron Rupert Halassa. Han är såååå stilig, och inflytelserik, och jag är övertygad om att ni skulle bli ett så perfekt par..."

Hähä! Det problemet är inte viktigt för ståryn. Det är bara ett kul gupp i vägen, och det är ytterst intressant att se hur sådana problem löses...

 

[Tippis]

Värdshusvärd... [OT/2]

<blockquote><hr>Detta är ungefär lika tarvlig som när spelarna vill öppna ett eget värdshus och det ända spelledaren gör är att ställa till bekymmer, då tröttnar spelarna snart på att vara värdshusvärdar.<hr></blockquote>Nä, istället bör spelarna som öppnar ett värdshus få bevittna hur ett par snorgärsar sitter i ett hörn och köper det billigaste blasket huset har, dagarna i ända, tills en gammal grå gubbe kommer in och berättar rövarhistorier för ungarna tills de blir så upphetsade att de ränner ut i skogen för att aldrig mer komma tillbaka...

Skulle spelarna försöka gå emellan kommer de att antastas av någon gäst som klagar på servicen, och så glider chansen dem ur händerna... /images/icons/grin.gif

 

[Doc_Bones]

Jag har varit speledare för många rp-familjer...

Det är inget jag propsat på utan oftast har det varit mina fantasirika spelare som velat vara fadern med sina två söner och kusinen t.e.x...Fru och barn har ochså hänt...Ibland inskrivna från början men oftast något som kommit till under spelets gång...Vardagsliv kan vara nog så spännande och då menar jag inte detaljerade toalettbesök utan vardagliga problem som måste lösas...Alla äventyr behöver inte sluta med att man räddar världen utan om värdshuset får stå som exempel så kan tillstånd vara ett problem, servitrisens svartsjuka pojkvän, gängverksamhet, konkurrerande och avundsjuka andra krogägare, mystiska gäster, leveransproblem osv osv...Kanbli en riktigt kul kampanj...
Mina rp drev en diversehandel länge där de sålde och bytte allt skräp de släpade med sig hem efter äventyren...
Många äventyr fick sin början där...

Vampire och liknande spel brukar jag ta och försöka se till att rpna skapar en familj med lite fluff och vi spelar även en kort episod med varje rp där han får "träffa" sin familj innan vi går vidare med det egentliga spelandet...

Mamma sitter och gråter hela dagarna över sin enda sons försvinnande, lillasyster har taskig pojkvän, brorsan försöker begå självmord...

Att ta hand om sin familj även efter förvandlingen kan vara ett väldigt gripande äventyr...

Börjar bli långt så jag ger mig nu...Svärmor kom på besök/images/icons/smile.gif

 

[Storuggla]

Re: Värdshusvärd... [OT/2]

Jag vet inte, jag spelar i en WFRP kampanj där en av spelarna har satt som mål att hans nästa karaktär ska vara en ägare av en bordell i Altdorf. Frågan är ju bara vad vi andra skulle spela då... /images/icons/hairy.gif


Storuggla, inkastare?

 

[Storuggla]

Re: Värdshusvärd... [OT/2]

Bara för att man spelat transvestit tre gånger och ätit upp en CoC-handout tror alla att man kan sjunka till vilka nivåer somhelst tydligen /images/icons/mad.gif
Glädjeflickaprimadonnerollen (se, ett ord ni inte trodde ni skulle höra idag va?) är redan tagen. Jag tror att jag får spela... stamkund? Näe, urk.


Storuggla, får väl spela mordbrännare då

 

[lave]

<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>

Nej. Det är för att de är ointressanta för ståryn.

<hr></blockquote>




Förutsatt att man HAR en story. Jag har aldrig spellett ett äventyr "direkt ur en bok", och väldigt sällan ett som jag har förberett mer än några minuter. Det är ganska svårt att komma på en fänglsande handling "on the fly", och då underlättar det enormt med bakgrund. (Jag minns äventyr då alla spelare gör någon sorts hyrsvärd utan familj eller bakgrund -SEGT! jämför detta med en sjukt rik adelsman som anställer dräggen från gatan som inhyrda muskler för diverse sabotage mot sociala och ekonomiska motståndare... där har vi små korta äventyr som binds ihop av något, mycket njutbart! denna roll kan släkten spela!)