Underutnyttjade klichéer inom rollspel

[Stareater]

Är inte isekai väldigt nära att bara vara dåligt rollspel? Att en spelare spelar Leffe från Flen som transporterats till en fantasivärld och tolkar den genom vår världs referenser känns som att det blir samma sak som att Leffe bara är en spelare vid bordet som vägrar ställa upp på några försök till immersion.

Jag kanske är fördomsfull, har ni haft kul med det här?

Vi har haft väldigt skoj med det. Att inte välja att interagera med andra eller världen ser jag inte som samma sak som att spela en karaktär som inte vet hur världen han befinner sig i fungerar.

 

[Theo]

Nu vill jag bara för tydlighetens skull säga till alla som påpekar att det visst finns spel där saker jag listar finns att jag inte tolkar ”underutnyttjad” som ”inte utnyttjad i något spel över huvud taget”

Förvisso, men det kan ju ändå vara intressant att ta upp exempel. Åtminstone om de är intressanta i sig.

 

[Genesis]

Ängel och djävul på axlarna är en väldigt klassisk kliché som funkar väldigt bra i rollspel (jag har gjort det i Hantverksklubben), men Se och göra i Aliatra är det enda rollspel jag känner till som kör det som en explicit grej (och där endast i en specifik scen).

 

[Genesis]

Även Det visar sig att kompisen bara fanns i huvudpersons huvud är en bra kliché som jag bara kört med någon enstaka gång.

 

[Boganis]

Stadsvakten/polisen med en vecka kvar till pension.

 

[Franz]

Förvisso, men det kan ju ändå vara intressant att ta upp exempel. Åtminstone om de är intressanta i sig.

Det var inte menat som att såga ner på era exempel, tyckte det var intressant att läsa. Ville bara förtydliga hur jag själv tänker

 

[Franz]

Huvudpersonen/huvudpersonerna vaknar upp på slutet och inser att allt bara var en dröm.

 

[Gurgeh]

Huvudpersonen/huvudpersonerna vaknar upp på slutet och inser att allt bara var en dröm.

Och tack gode gud för att det används sparsamt!

 

[Mekanurg]

Huvudpersonen/huvudpersonerna vaknar upp på slutet och inser att allt bara var en dröm.

Ouch -- snacka om att få spelarna sura i veckor efteråt.

 

[Vimes]

Ost. Alltså äventyr och så där twisten har med ost att göra. "Den onde trollkarlens torn är byggt av ost", "Drakens skatt består av dyrbara dessertostar, lagrade i århundraden", "uppdragsgivaren är egentligen en västerbottenost", "i kloakerna bor mutersde mögelostar", ostmonster, ostskatter och så vidare. Känns som att det borde fungera lika bra i rollspel som i andra medier.

 

[Quadrante]

Antagonist som blir din vän/allierade/stöd, för att den har ett gemensamt mål eller fiende.

 

[Boganis]

De albino krokodilerna i avloppstunnlarna.

 

[Rickard]

Huvudpersonen/huvudpersonerna vaknar upp på slutet och inser att allt bara var en dröm.

Ja, de blev inte alls infekterade av face huggers...

 

[Boganis]

Den talanglösa skalden (tänk Troubadix).

 

[Boganis]

Askeladden.

 

[Quadrante]

Askeladden.

Dummerjönsar som är kapabla skulle kunna poängteras mer och tydligare. Dummerjönsar som är just dumma ser man oftare.

 

[clarence redd]

Det finns inte tillräckligt många Pippi Långstrump i rollspel. Starka, kvinnliga underdogs som gör vad de känner för. Och skapar oreda som rollpersonerna måste hantera - eller utnyttja.

 

[Svarte Faraonen]

De albino krokodilerna i avloppstunnlarna.

Får lägga in dem i ett äventyr i Jargien nästa gång jag skriver ett sådant.

 

[Genesis]

Huvudpersonen/huvudpersonerna vaknar upp på slutet och inser att allt bara var en dröm.

Midnatt, för alltid är ett exempel på spel som gör detta på ett bra sätt. Medborgaren har tre vaghetsmarkörer som hen kan spendera för att ogiltigförklara något som just etablerats. Om den sista markören spenderas så vaknar hen och allt var bara en dröm. Samtliga spelare förlorar spelet, inklusive Medborgaren själv. Det är ett aktivt val att använda sig av den, och mekaniken fungerar som ett skydd mot att Detpartementen ska hitta på alltför jävliga saker för Medborgaren. Hen har alltid makten att sabba spelet för dem, men till priset att sabba även för sig själv. Jag har aldrig varit med om att en Medborgare spenderat den sista markören, men det har varit nära, och när två är spenderade börjar Departementen ta det mycket lugnare!

 

[JohanL]

Är inte isekai väldigt nära att bara vara dåligt rollspel? Att en spelare spelar Leffe från Flen som transporterats till en fantasivärld och tolkar den genom vår världs referenser känns som att det blir samma sak som att Leffe bara är en spelare vid bordet som vägrar ställa upp på några försök till immersion.

Jag kanske är fördomsfull, har ni haft kul med det här?

Varför skulle det vara det? Ett Narnia-rollspel skulle väl vara helt oproblematiskt (även om grejen med The Magicians var att visa hur det nog egentligen skulle bli...)?

Vi tycker ju inte att det är några problem när Leffe utsätts för Kult-monster eller vampyrer.

Som Farah Mendelsohn noterat finns det ingen principskillnad på portalfantasy och questfantasy där man lämnar det bekanta hemma (som Fylke eller Two Rivers).