Underutnyttjade klichéer inom rollspel

[Theo]

Dummerjönsar som är kapabla skulle kunna poängteras mer och tydligare. Dummerjönsar som är just dumma ser man oftare.

Kapabla dummerjönsar är väl typ "rollpersoner" i många fall, tänker jag...

 

[Quadrante]

Kapabla dummerjönsar är väl typ "rollpersoner" i många fall, tänker jag...

Tänker mer att de är narren som avslöjar hur det egentligen är genom att inte veta att hålla tyst, barnet som säger det uppenbara om kungens nakhet, den dumme och klantige med hjärtat på rätt ställe som visar sig vara bättre val. … men visst, skulle kunna vara rollpersoner om de var trevliga.

 

[Rickard]

Kapabla dummerjönsar är väl typ "rollpersoner" i många fall, tänker jag...

Nä, bara spelarna...

 

[erikt]

Spel/äventyr där en (och bara en) av rollpersonerna är Den Utvalde Hjälten är rätt sällsynta, trots att det är en vanlig kliché inom fantasy.

 

[entomophobiac]

Spelarna brukar lyckas förvirra sig fullt tillräckligt med bara de normala ledtrådarna i de flesta undersökningsscenarion!

Min erfarenhet är också att vissa typer av spelare tar en ledtråds eventuella antydda menlöshet som ett tecken på att de inte listat ut den än och hellre begår tortyr än överger den.

Vilket känns som en konsekvens av att ha blivit matade med “content” snarare än att spela roller.

 

[Man Mountainman]

Ouch -- snacka om att få spelarna sura i veckor efteråt.

Blev utsatt för det en gång, lätt sämsta spelmötet de senaste tio åren.

 

[Celledor]

Att det "riktiga" äventyret börjar efter att rollpersonerna har dött. Något i stil med soul reaver.

 

[Beastslayer]

Överlevnad: Böcker och filmer som handlar om överlevnad under jobbiga förhållanden finns det många av. Robinson Crusoe, Tunnel in the Sky, The Martian, Alive, m.fl. Ofta verkar spänningen när spelare kämpar mot naturen i rollspel översättas till "slå ett slag mot överlevnad".

Jag ville ändra på detta till ett stort svenskt rollspel, men körde fast. Svårare än man tror, men det behövs nog bara fler skallar som kan slås ihop.

 

[JohanL]

Att det "riktiga" äventyret börjar efter att rollpersonerna har dött. Något i stil med soul reaver.

Döden är bara början?

 

[JohanL]

"Scams" och "grifts" är inte jättevanliga i rollspel.

Fast det finns väl ett Leverage-rollspel?

Heists är litet annorlunda - här försöker spelarna gärna, men på grund av hur de flesta rollspel är upplagda faller allt i bitar fem minuter in, och det blir inte direkt Oceans 11.

 

[Genesis]

Spel/äventyr där en (och bara en) av rollpersonerna är Den Utvalde Hjälten är rätt sällsynta, trots att det är en vanlig kliché inom fantasy.

Fantasy spelar jag sällan, men spel med en ensam huvudperson har jag lirat en hel del. Nerver av stål, Lovecraftesque, Midnatt, för alltid, ensamresenärsläge i Se och göra i Aliatra … För att inte tala om alla spel gjorda för en spelledare och en spelare, som La clé des nuages eller Hungry Ghosts.

Så jätteovanligt är det ju knappast, men ja, jämfört med annan media, där det väl är en stark majoritet, så är det ju klart underutnyttjat. Men pratar vi specifikt om Den utvalde hjälten plus medhjälpare har jag sämre koll. Héros d’argile och Buffy är väl det jag kommer på.

 

[Mekanurg]

"Scams" och "grifts" är inte jättevanliga i rollspel.

Fast det finns väl ett Leverage-rollspel?

Heists är litet annorlunda - här försöker spelarna gärna, men på grund av hur de flesta rollspel är upplagda faller allt i bitar fem minuter in, och det blir inte direkt Oceans 11.

Ett av mina Traveller-gäng i Gbg 1978-82 utvecklade en talang för att faktiskt lyckas med sina heists. Två spelare var fans av Modesty Blaise, vilket satte andan.

 

[JohanL]

Men pratar vi specifikt om Den utvalde hjälten plus medhjälpare har jag sämre koll. Héros d’argile och Buffy är väl det jag kommer på.

Jag läser det som att detta var vad som avsågs. Mycket hänger väl ihop med att man ofta inte vill ha den asymmetrin bland rollpersonerna?

Kombinationen av Portalfantasy och Den Utvalde kan vara den enskilt största frånvaron i rollspel jämfört med fantasylitteraturen.

 

[JohanL]

Ett av mina Traveller-gäng i Gbg 1978-82 utvecklade en talang för att faktiskt lyckas med sina heists. Två spelare var fans av Modesty Blaise, vilket satte andan.

GUMSHOE i allmänhet och Night’s Black Agents i synnerhet försöker hjälpa till här med förmågor som Preparedness som låter en ”planera i efterhand”, förmågor som låter en säga ”här lyckas jag”, och sådant.

I FATE avbröt jag en gång ett för långt planerande med ”Ni har en ’Bra plan’ med två fria aktiveringar”, som gör litet av den sortens sak också.

 

[Mogger]

"Don't split the party!"

Nä, för vi är ett äventyrargäng som aldrig lämnar varandras sida alldeles oavsett vad det är för typ av scen.

 

[Genesis]

Jag läser det som att detta var vad som avsågs. Mycket hänger väl ihop med att man ofta inte vill ha den asymmetrin bland rollpersonerna?

Ett sätt runt det är ju att ingen spelar hjälten. Många For the Drama-spel, inklusive originalet For the Queen, funkar ju så. Även Alienor, och jag är säker på att jag hört om andra. Men absolut, fortfarande ovanligt. Själv tycker jag att det inte finns ett problem med assymetri mellan rollpersoner.

 

[JohanL]

"Don't split the party!"

Nä, för vi är ett äventyrargäng som aldrig lämnar varandras sida alldeles oavsett vad det är för typ av scen.

Behöver man aldrig splittra partyt utsätter SL en inte för tillräckligt mycket komplicerade situationer.

 

[Conan]

Stadsvakten/polisen med en vecka kvar till pension.

Jag har aldrig stött på ett äventyr där rollpersonerna är typ statsvakter med uppdrag att utreda nåt! Jättekonstigt.

 

[Genesis]

GUMSHOE i allmänhet och Night’s Black Agents i synnerhet försöker hjälpa till här med förmågor som Preparedness som låter en ”planera i efterhand”, förmågor som låter en säga ”här lyckas jag”, och sådant.

I FATE avbröt jag en gång ett för långt planerande med ”Ni har en ’Bra plan’ med två fria aktiveringar”, som gör litet av den sortens sak också.

Wilderness of Mirrors är väl det klassiska spelet här, har jag för mig. Har bara spelat det en gång, men det är väl typ en Ocean’s 11-simulator. Med förbehåll för att jag blandar ihop namnen här.

 

[erikt]

Jag läser det som att detta var vad som avsågs. Mycket hänger väl ihop med att man ofta inte vill ha den asymmetrin bland rollpersonerna?

Naturligtvis är det den främsta anledningen till att det är sällsynt i rollspel.
Men det är fortfarande en klart underutnyttjad klichée. Det är säkert svårt att få det att fungera i en grupp, men det innebär ju inte att det är omöjligt.