Nekromanti Ungdumar och skolan

[Basenanji]

Jag är gymnasielärare och arbetar dagligen med ungdomar 15-20 år. Jag kan knappast tala för hela sveriges samlade skara ungdomar, men eftersom jag jobbar på ett stort gymnasium (2000+ elever) och arbetar med elever från nästan alla program, får jag för mig att jag har en ganska juste bild av skolan, ungdomar och deras syn på livet.

När jag började jobba som gymnasielärare trodde jag naivt att eleverna gärna gick till skolan för att de ville det. De hade ju fått välja mellan massa olika program och på gymnasiet är ju alla program så nischade att det borde finnas något för alla.

Efter ett tag märkte jag att eleverna inte alls gillade att gå till skolan. Tvärtom, skola var liktydigt med tvång och hierarkiskt tänkande vuxna. Trots att jag försökte planera tillsammans med eleverna, låta dem bestämma vad vi skulle göra, när mm mm. Skolan var liksom något eländigt som man skulle uppleva innan man blev befriad av den vita studentmössan.

Nu har det gått ett tag sedan dess och jag funderar ofta på varför eleverna går till skolan. Ibland får jag för mig att de mest av allt bara vill träffa polare och äta gratis lunch.

Vilket verkar rätt korkat. Ung-dum-ar.

Men...å andra sidan...så när man pratar med ungdomar så ger väldigt få sken av att vara speciellt korkade. Tvärtom, de resonerar lika logiskt och rationellt som någon annan. De är inte dumma. Kanske lata? Kanske ointresserade?

Men ok, man måste inte älska att gå i skolan. Det kan jag respektera. Det jag inte fattar är varför de i så fall inte typ tar ett jobb.

"Åmme, för att det inte finns några jobb, pucko...!" tänker ni, men...i så fall...så borde ju de här unga människorna resonera i stil med:

"Åkej- jag får inget jobb nu. Det enda jag kan göra är att gå gymnasiet. Sedan kan jag få jobb. Fine, då gör jag gymnasiet, sedan jobbar jag."

Men många av mina elever verkar resonera på något annat sätt, för de är (i för stor utsträckning) väldigt ofta borta från lektioner. Både mina och andra lärares lektioner. Vilket talar emot ovanstående.
Och om de inte är dumma...(vilket de inte är)...hur i helvete får man ihop det?

"Äsch, jag går inte på lektionerna så att jag inte får betyg, så att jag inte kan ta studenten, som jag måste ha för att få ett jobb så jag inte måste FORTSÄTTA plugga på ännu en skola!"

Nej, jag vägrar att tro att de är så korkade. Jag börjar misstänka att vi lever i "trygghetsnarkomanins tid" tid. Man tror att någon/något ska rädda allt åt en i sista stund (...ähh, du får G trots att du egentligen inte har de kunskaperna....), för så har det varit förr (grundskolan).

Och isåfall borde vi lära ut...självbevarelsedrift. Inte stoff.

Kanske forumet vet bättre än jag? Hur f-n tänker ungdomarna? Kan det vara en klassfråga?

/Basse, vars elever är alldeles för artiga för att vilja avslöja sina innersta tankar kring skolk...

 

[Storuggla]

De sitter av tiden i väntat på muck. Sen börjar livet, där de får jobb som reklamare, tv-kändis eller musiker. Eller kanske konstnär.
De går till skolan av en enkel anledning: de får pengar för det och deras föräldrar skulle vråla utav bara helvete och skicka dem till främlingslegionen om de hoppade av.


Storuggla, och de ska ta hand om dig när du blir pankis!

 

[krank]

Det är ungefär den där synen på ungdomar jag också fått genom mina visserlugen begränsade men ändock erfarenheter genom VFU'n under utbildningen och även vad jag själv minns.

Själv tror jag att det i viss mån handlar om att ungdomarna av någon anledning inte utvecklat något sinne för tid. Och då menar jag inte "de kommer sent till lektionerna", utan att de saknar koncept om hur livet kan tänkas te sig ett, två eller fyra år framåt. De ser bara "nu". Det verkar dessutom vara ganska utbrett, jag känner flera i min egen generation (födda kring 80) som verkar fungera likadant. Vad värre är, jag var lite sån jag också.

Gymnasieskolans "frivillighet" är en illusion, den finns bara på pappret. Man går i gymnasieskolan för att... tja, det verkade inte finnas något val, alternativet fanns inte på pappret. Det är mest en fortsättning av grundskolan, iaf i huvudet på den som går nian i högstadiet. Ytterligare skola man måste plåga sig igenom.



Jag har fått en hel del skit på lärarutbildningen för att jag är för negativ och krass vad gäller elevers inställning, att jag inte tror på dem tillräckligt. Jag brukar säga att jag tror att de kan, men att de däremot inte vill.

//Krank, som fick skit idag för att han inte tyckte att det var realistiskt att få en normal gymnasieklass (varje individ) att läsa en roman på två veckor. Önskvärt - absolut. Realistiskt? Inte det minsta.

 

[Marcus J]

som fick skit idag för att han inte tyckte att det var realistiskt att få en normal gymnasieklass (varje individ) att läsa en roman på två veckor. Önskvärt - absolut. Realistiskt? Inte det minsta.

Ok. Vad fan? Har dina lärare (jag antar att det var dem, eleverna har väl ändå gått i skola på den här sidan 50talet) varit i en gymnasieskola på det senaste decenniet? Tro att eleverna läser en roman på två veckor? I min klass fick läraren var lycklig om majoriteten läste den överhuvudtaget.

/Marcus kanske lite OT

 

[Svarte Faraonen]

Till att börja med, elever litar inte på lärare. Alls. Oavsett hur demokratisk en lärare verkar vara (och antagligen är) har så många elever blivit brända av maktmissbrukande lärare att en öppen dialog med elevmajoriteten är näst intill omöjlig. Detta gör att de enda som faktiskt deltar i en öppen dialog är de som av en eller annan anledning aldrig haft några större bekymmer med en lärare, vilket bara ökar klyftan mellan dem och resten av eleverna (dessa elever är ofta de som kommer från en akademisk bakgrund, är högpresterande och vana vid en skolmiljö -- alltså är det i viss mån en klassfråga).

Dessutom har många en överdriven bild av sin egen förmåga att klara sig -- det finns alltid något häftigt projekt eller spännande, obskyrt jobb de siktar på och som de tror sig klara utan gymnasieutbildning. Men så är det -- när man är sjutton är man ändå förvissad om sin egen förmåga, åtminstone stundtals -- och när man inte är det så orkar man ändå inte ägna sig åt skolan, för då har man svängt över åt andra hållet i stället.

Sedan är väl många förvissade om att de ska kunna fixa ett G även om de skolkar -- alternativt att de har saker i sitt liv som är viktigare än skolan. Slutligen får man helt enkelt acceptera att människor i allmänhet, och ungdomar i synnerhet, inte är helt rationella -- man kan intellektuellt veta att något är dåligt, och ändå fortsätta med det.

 

[krank]

I min klass fick läraren var lycklig om majoriteten läste den överhuvudtaget.

Det är precis det jag menade.

Om en svensklärare har problem att få sina elever att läsa en bok per termin, hur fan ska då jag som historialärare lyckas få elever att göra samma sak på ett par veckor?

Eller tänkte de att man t.ex skulle behandla andra världskriget hela terminen?? Jag vet fan inte. Droppen var när en av mina klasskamrater höll fram en bok som var en halv decimeter tjock, c:a 6-700 sidor, på engelska, som hon hävdade att hennes elever skulle fås att läsa på tre veckor. Jo tjena...

Framförallt ska sägas att jag fått skiten från mina klasskamrater som verkar helt världsfrånvända, men läraren har glatt tjoat på. Själv tycker jag ju att jag har en hälsosamt krass inställning till eleverna, och menar att tesen att man måste möta eleverna där de är (vilken pedagog var det nu som sade det? Det snurrar fan bara runt i huvudet med alla namn just nu) är båda aktuell och meningsfull. Man måste se vad det är för klass man har. Visst finns det klasser som enbart består av läshuvven som undertecknad, men de är statistiska anomalier.

//Krank, fortfarande upprörd

 

[Storuggla]

"Droppen var när en av mina klasskamrater höll fram en bok som var en halv decimeter tjock, c:a 6-700 sidor, på engelska, som hon hävdade att hennes elever skulle fås att läsa på tre veckor."

Hon kommer få ett brutalt uppvaknande sedan.


Storuggla, Burnside Sideburns

 

[krank]

Hon kommer få ett brutalt uppvaknande sedan.

Det är det jag räknar med.

Olyckligtvis är att kritisera henne lite som att sparka på en hundvalp. Hon är sjukt snäll, lite naiv och hemskt söt. Det tarvas en hårdare man än jag för att ens försöka ta ner henne på jorden, tror jag...

 

[Svarte Faraonen]

Av ren nyfikenhet, vad gjorde de här människorna på gymnasiet? Så vitt jag hört från andra lärarstuderande tycks det finnas en del personer som verkar sakna alla former av minnen från hur folk faktiskt betedde sig. Eller har de tillräckligt med hybris för att tro att ifall de bara får agera lärare så kommer allt att lösa sig?

 

[Coffe_Kanon]

"Framförallt ska sägas att jag fått skiten från mina klasskamrater som verkar helt världsfrånvända, men läraren har glatt tjoat på. Själv tycker jag ju att jag har en hälsosamt krass inställning till eleverna, och menar att tesen att man måste möta eleverna där de är (vilken pedagog var det nu som sade det? Det snurrar fan bara runt i huvudet med alla namn just nu) är båda aktuell och meningsfull. Man måste se vad det är för klass man har. Visst finns det klasser som enbart består av läshuvven som undertecknad, men de är statistiska anomalier."

Är det så konstigt att din klasskamrater är helt världsfrånvända då? Du pluggar väl på en LÄRARlinje inte sant? De som är tillsammans med dig i klassen är såna som faktiskt GILLAR skolan och akademiska studier, dvs. "bokmalarna" och "språknördarna". Då ter det väl inte sig som en överraskning att de inte har en aning om hur en skoltrött elev känner inför skolan och pluggandet eller hur? De har ju troligtvis aldrig varit i den sitsen i hela sitt liv.

För att kommentera om det här med påtvingad romanläsning. Jag tycker om att läsa böcker (och det är väldigt sällsynt att någon ungdom gör i dagens läge), men jag HATAR att läsa sådant jag inte är intresserad av. Så om en lärare skulle tvinga mig att läsa något av Strindberg eller Selma Lagerlöf, då skulle jag hellre skippa alltihop och vänta tills jag får göra omtenta på kursen istället.

Gör din naiva klasskamrat en tjänst och fortsätt med din krassa attityd till elever, förhoppningsvis sås smittar det av sig...

 

[Coffe_Kanon]

Som tidigare nämnts så är "valfriheten" bara något som står på pappret. Att få något jobb utan gymnasieutbildning är inte lätt idag, och de som finns är lågbetalda och ibland rent utav förnedrande (det är ju inte precis så att alla trånar efter att få klä sig i en dum kostym och göra reklam för något nere på tuben).

Visserligen känner jag mig både till kropp och själ som en gaggig 65-åring, men PÅ PAPPRET så är jag 19 år och har inte gått ut gymnasiet än. Visst beror det till största delen på kroniska sömnproblem som jag lider av, men engagemanget är liksom som bortblåst. Gymnasiet kramade fullständigt ur mig den sista slicken som såg fram emot en viss sorts yrke att utbilda sig till. En mobbande klass, maktgalna lärare och en bråkig och snål CSN gjorde knappast saken bättre. Ibland funderar jag fortfarande på om jag istället borde blivit kriminell, vad som helst verkar bättre än skolan.

Men trots extrem skoltrötthet och kroniska sömnproblem så försöker jag ändå tänka på framtiden och jag har stannat kvar på gymnasiet och går nu mitt FEMTE år för att förhoppningsvis klara sig ur skiten och kanske, KANSKE så får jag utföra något som känns lite givande på högskolan (om man nu kommer in på någon dvs.). Vissa brukar gnälla på min envishet, men när det kommer till det här så är jag glad att jag är så envis. Men jag kan inte säga att det går särskilt bra i skolan för mig, jag vaknar fortfarande upp kl. tre på eftermiddagen ibland och undrar vad fan det var som hände med väckarklockan som skulle ha ringt, och engagemanget är som saxt lika med VOID...

 

[Rising]

Jag gillade högstadiet väldigt mycket. Vi hade en klassföreståndare som förmodligen sett "Döda poeters sällskap" för många gånger, för han ville bli en sådan lärare och hade en massa experiment för sig hela tiden. Några bombade, men några gjorde verkligen ett stort intryck på mig och fick mig att växa som människa.

Gymnasiet däremot, var bara fullständigt meningslöst. Jag sket fullständigt i betyg och undervisning, och hade inte en tanke på jobb och sånt. Vad jag tänkte på var att ha kul med kompisar, och en tjej som hette Alexandra, som jag var så förälskad i att det gjorde ont - och det kunde gå en hel dag utan att jag brydde mig om något annat än att försöka prata med henne åtminstone en gång.

Liksom, du pratar om helt meningslösa saker. Betyg och sånt. Who gives a fuck?

Jag lärde mig mer när jag programmerade Nuclear War på en grafritande miniräknare än på de samlade tekniklektionerna. Jag har formats mer av de gånger vi skolkade och drog hem till Ivar för att bryta oss in i hans föräldrars spritskåp och dricka whiskey, än av fysiklektionerna.

Jag kan helt seriöst säga att jag inte ångrar mitt skolkande i gymnasiet.

Jag ångrar att jag gick på några franskalektioner öht.
Jag ångrar att jag inte rökte mer knas.
Jag ångrar att jag drack för mycket.
och jag ångrar att jag var dum mot Alexandra.

...men hela grejen med lektioner, kunskap och betyg... Det varken var eller är (än idag) särskilt viktigt. Det är bara ni knäpplärare som tror att det är sånt som är det viktiga.

 

[Sanjuro]

Okej, jag är med på er realistiska linje. Precis allting är åt helvete. Så vad bör man göra? Hur bör man som lärare agera?

Detta kommer från ännu en lärarstuderande (dessutom med historia mot gymnasienivå som en av ämnena, så för kranks del så är det kanske extra intressant att ta upp diskussionen).

Lärarutbildningen i Luleå får mycken kritik av regeringen för sin pragmatism och sin fokusering på praktisk didaktik, men att döma av era inlägg så är det precis detta som en blivande lärare bör inrikta sig på för att klara sig i det verkliga gymnasieklimatet. Exakt hur verklighetsfrånvända är våra politiker (egentligen en överflödig fråga - betänk bara vem som är skolminister....)?

*edit* Ok, jag läste genom detta inlägg. Det är aningen ostrukturerat. Detta är pga att jag är full. Åsikterna i inlägget är min egna, layouten är Newcastles. Ok, nu kan vi gå vidare med vanligheterna.

 

[Basenanji]

Eehhh...? Jaha.

Citat: Rising
Jag gillade högstadiet väldigt mycket. Vi hade en klassföreståndare som förmodligen sett "Döda poeters sällskap" för många gånger, för han ville bli en sådan lärare och hade en massa experiment för sig hela tiden. Några bombade, men några gjorde verkligen ett stort intryck på mig och fick mig att växa som människa.

Nästa citat...:

Gymnasiet däremot, var bara fullständigt meningslöst. Jag sket fullständigt i betyg och undervisning, och hade inte en tanke på jobb och sånt.

...plus det sista...:

Det är bara ni knäpplärare som tror att det är sånt som är det viktiga.

Hey, var inte din första lärare en sådan viktig person som fick dig att växa? Kan man alltså inte vara en sådan på gymnasiet då?

Tro nu inte att jag inte respekterar den som vill dricka sprit med Ivar och räkna miniräknare, men om man nu inte vill gå på gymnasiet för att det är dumt och ointressant- varför gör man det ändå?

Det må vara en mer teoretisk diskussion för jag känner till det spontana svaret (det finns inga andra alternativ).

Om du nu inte fick ut något av gymnasiet, tja då hade det väl inte gjort något om du lät bli att gå där?

---

Betyg, btw, avskyr jag. Man lär sig grejjer för att man är nyfiken. Inte för att få stå och visa sig överlägsen gentemot någon mobbad dyslektiker.

/Basse

 

[krank]

Så vad bör man göra? Hur bör man som lärare agera?

1. Fatta vad som funkar. Böcker funkar inte, till exempel. Att visa en film kan funka, om man gör det snyggt. Att prata om underliga små faktoider och dra (gärna snuskiga eller våldsamma) anekdoter om historiska händelser eller figurer piggar upp. Anknyta till elevernas egna intressen - supa, våld och knulla (förenklat, naturlgitvis) och sport.

2. Lägga sig på elevernas nivå. Hajja läget, känna av nivån på varje lektion. Är eleverna på bra humör, dåligt? Vad funkar för just den här klassen när de är lite lagom slöa? Man måste möta eleverna där de är, och sedan försöka höja ribban.

Överhuvudtaget - vara chockerande, underlig, rolig. Inte slätstruken. Elever reagerar på lärare som är personliga och lite knäppa.

Jag vill gå igenom historien baklänges, börja i nuet och arbeta mig bakåt. Jag vill prata om att Napoleon inte alls var kort, att ryssland hade stor del i andra världskrigets slut, och delar av nazitoppen gav sig ut för att leta Atlantis. Jag vill kasta ut alla jävla årtal och fokusera på idéhistoria, med basis i populärkulturen. Jag vill spela punk på lektionstid och citera ur "Snacka inte bara!" av Jerry Rubin. Jag vill snacka muhammedteckningar och judekarikatyrer. Jag vill snacka barnprogrammens utveckling sedan TV'n infördes, där diskussionen utgår från de barnprogram eleverna gillade. Jag vill snacka om vad-det-nu-var för fotbollslag som mötte tyska Luftwaffe i fotboll. Jag vill snacka om Marquis de Sade och Illuminati, om Thulesällskap och Aleister Crowley. Och utifrån dessa krokar av underlig information, uppseendeväckande demonstrationer och andra knepigheter vill jag höänga upp en förunderlig väv som är den förförståelse som ändå krävs för att man ska ens ha en chans att begripa sig på vårt samhälle.


Jag är säkert ute och cyklar. Ännu så länge är jag bara lärarstuderande, och som sådan håller jag mig ändå med en hel del helt uppåt väggarna dåliga och felaktiga idéer och åsikter. Bemöt dem gärna.

 

[krank]

Re: Eehhh...? Jaha.

Betyg, btw, avskyr jag.

Japp. och nu ska man behöva tampas med DET HELVETES JÄVLA BOLOGNA)(/&)(UIOGY UI!!!)=()/&!"

Ursäkta, var bara tvungen. Bologna är skit, uppifrån och ner. Bara så ni vet.

 

[Saxifrage]

och jag ångrar att jag var dum mot Alexandra.

Men vafan, du var ju kär i henne? Hur ska du ha det? Pucko!

Hur som helst, jag var nog en märklig hybrid. Jag hade allt det där: olycklig kärlek, dricka sprit, röka Blend (*spelar lyckligt ovetande om vad Rising egentligen menade...*), men jag pluggade också jämt och gick ut med snorhöga betyg. Och på det stora hela var det faktiskt en rätt trevlig tillvaro. Min klass var kanske speciell, för det var faktiskt helt socialt accepterat att plugga så mycket eller lite man ville. Alla fick vara med och dricka öl ändå, liksom. Möjligen är det ett klassfenomen.

Det jag kan ångra är att jag var lite för osäker för att utveckla mina egna intressen och stil utan mest hängde på kompisar. Och att jag inte hade vett att klä mig bättre, eller skaffa ett extrajobb, eller ta itu med min kapitalt usla förmåga hos brudarna, och att ingen hade förklarat fenomenet "one-itis" för mig, och att jag inte skaffade tuff mountainbike istället för den där trampmoppen. Men vafan, det var rätt ok och ganska ofta var det faktiskt riktigt kul både att plugga och hänga med grabbarna.

Fast det var ändå ett uppsving på alla plan att få komma till högskolan.

/Sax, svärmorsdröm.

 

[Saxifrage]

Ragu Bolognaise

"Bolognaprocessen... det låter som något av Kafka"

(uppsnappat på jobbet för ett tag sedan...)

/Sax, Gregor Samsa

 

[Sanjuro]

Du är fanimig inte alls ute och cyklar. Jag bemöter gärna dina idéer. Till att börja med kan jag säga att jag hade tänkt skriva att du under inga som helst omständigheter fick börja ditt svarsinlägg med "Mjo", men det verkar du själv redan ha insett att det är otroligt förlegat, så det var nog lika bra att jag glömde bort det.

Vad gäller din första punkt (dvs punkt nr 1) så är jag helt och hållet på din nivå. Supa, våld och knulla - detta är nyckeln till historien (och det behöver fan inte alls vara förenklat - det verkar ju vara just precis dessa saker som vi människor helst hänger oss åt). Catullus skall tas upp. Villon skall granskas. Eleverna skall förstå att folk för 2000 år sedan var precis lika sexfixerade som vi är - om inte ännu mera.

På punkt 2 så orkar jag inte svara annat än ett uttdraget och jäst "JAAAAaaaaa....."

Fucking hell mate. Du och jag borde träffas på nåt vänster och gaffla om diverse skit. Häromdagen talade jag med min psykoterapeut om varför jag egentligen är så passionerat intresserad av historia, och när jag försökte svara på den frågan så brast jag ut i gråt. Jag hade ingen aning om att det var så personligt förborgat hos mig - min kärlek för det förflutna och människorna som har varit här före oss, menar jag alltså. Jag anar någonting liknande hos dig. Vad jag menar är att jag tror vi har en mycket liknande inställning till historia som ämne.

Ja, det var inte tänkt att detta inlägg skulle bli fullt så bögigt som det blev. Men det blev det i alla fall. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med detta, utom att jag hoppas att du får uppskattning för din hängivenhet - det förtjänar du.

 

[Rising]

Re: Eehhh...? Jaha.

Hey, var inte din första lärare en sådan viktig person som fick dig att växa? Kan man alltså inte vara en sådan på gymnasiet då?

Jo. Kanske.

Om du nu inte fick ut något av gymnasiet, tja då hade det väl inte gjort något om du lät bli att gå där?

Det hade nog varit bättre om vi fått arbeta istället, och att man sedan kunde komma tillbaka och läsa gymnasiet senare.

Men alltså, jag tycker egentligen att man borde göra det till mer av en sorts personlighetsutvecklings-tid, där man mest hånglar, röker och filosoferar i tre år. Kanske bara två år. Sedan känner ju eleverna sig laddade och vill börja jobba/plugga på allvar.

När jag blir statsminister, då djävlar skall ni få se på reformer.