Nekromanti Upp i spelledarsadeln

[w176]

Nu har jag klättrat upp i spelledarstolen och blivit spelledare på riktigt. I går inledde jag den där kultkampnjen som kretsar kring Luleå Tekniska universitet.

Hur som helst det här är ingen spelrapport egentligen.
Mer en rapport över hur extremt läskigt det är att bli sl på riktigt,

Jag var nervös. Jag hade prestationsångest. Jag hade ingen koll på hur det skulle gå. Jag visste inte vad jag skulle göra.

När jag har spellett förut har det varit engångsgrejer, rullande spelledare eller amberättande. Nu skulle jag sitta och vara allsmäktig sl och lägga upp en bra lång kultkampanj för kräsna spelare. Jag ville dö.

Jag tror att jag förberett mig bra. Jag hade skutigt över så mycket ansvar som möjligt på spelarena, diskuterat socialt kontrakt, vilken nivå av coolhet/oskyldighet karaktärerna skulle ha, och vad de ville ha ut av settingen och hur de ville genomföra kampanjen. De tyckte jag var mesig och obeslutsam men egentligen ville jag faktiskt att de om erfarna spelare skulle inse att de faktiskt fick ta ansvar själva. (Och så hade jag bakat spelarmuta åt dem, chokladbollar)

Men i går skulle spelledandet bli av. Och jag var som sagt nervös.

Jag hade tagit det säkra före det osäkra och bakat ytterliggare en spelar muta åt dem fruktsallad och något som skulle ha blivit vit chokladmousse men blev chokladsås. Dessutom hade Lloyd bakat allmän spelgruppsmuta i form av kladdkaka. Fika ger naturliga raster i spelet å man får tillåtelse att slappna av och ta nya grepp, vilket jag tycker behövs i skräck.

Jag hade täckt bordet med ett svart tygstycke som en kul grej, hade ett tekanneunderlägg i läder med pentagram, en spiralformad ockult ljusstake i trä med ett stort brett ljus och en kinesisk lykta i sotig metall och koppar som ser lite skum ut... (och ljus sommarnatt. Förbannelse över norrbotten).

Hela veckan har jag funderat på hur jag ska lägga upp kampanjen och hade fisktankens aktörer klara i stora drag, stora grova drag. Jag hade ingen exakt koll på vilka var eller vad som skett egentligen men jag hade ungefär vad olika saker ville och ungefär vad som varit. Öhm. Jag hade ganska lite koll alltså men jag är sådan att har jag bara en grov koll brukar saker falla på plats och de brukar blir bäst om saker får växa fram gradvis

Jag valde filmmusiken till Donnie Darko som kampanjens musik och tänker betinga spelarna på att den musiken = spela kampanjen. Den har massa läskig låtar i stillsamt läskig ton och annalkande läskig ton och dröjande läskig ton men det saknas en paniklåt. Fast första avsnittet skulle inte ha någon panik så de var lugnt. Soundtrackets valde en halvtimme innan spellmötet men jag hade alltså ingen koll på vilken låt som var vilken mer än att jag lagt märke till att två låtar var extra läskiga och en låt var mer glad och knarkad.

Sjukt nervös och spelgruppe på tre anländer. Känner all bra och vi har just spelat igenom horror on the orienal express med enda skillnaden att Lloyd spelledde och jag spelade.

Det enda jag hade planerat var första scenen. Som utspelade sig i en tentasal i slutet av en tenta. (Finns det något annat sätt att börja en universitet skräck kampanj?) Och den scenen havererade total och gick inte efter mina planer.

Panik. Jag hade typ ingen koll längre. Jag visste inte var jag skulle börja eller hur något skulle ske. Fan också.

Det gick lite knaggligt i början, men när jag väl fick igång dem tog det fart. Men jag tyckte det var fett svårt.

Avsnittet var upplagt så att de konfronterades med en djävla massa konstiga saker* att de var övervakade och trakkaserades, en massa skumma ledtrådar och saker som kanske hängde ihop. Men ingen panikscen och inget övernaturligt.

Efter ett tag in på spelmötet började det gå bra. Mina bitar började falla på plats och fisktanken fick liv. Spelguppen funkar bra inom gruppen Rollpersonerna består av två conterstrike flickor som läser national ekonomi och den enas moster som är lärare i religionspsykologi. Hooken handlade om att moster undervisat och de andra två gått en kurs i modern skäcklittratur med fokus på lovecraft och att det var på den tenten saker började gå fel.


Men jag är grymt nöjd. Och taggad. Mina spelare verkade nöjda och jag tror att jag lyckades börja lägga upp en grund för skräck på ett bra sätt.

Fan det är läskigt och otroligt inspirerande att vara spelledare.

*(Läkemedelsföretag som bedriver läkemedeltestning mot narokolepsi i steg tre som om du anmäler dig till den bara ber dig fylla ett hälsoforumerlär, inte undersöker dig, efter tio minuter skickar hem dig med en hel låda medicin och betalar dig 1000kr dagen för att delta, ett litet rum med låg takhöjd nere i kulveterna som man komma intill genom att kravla genom något som ser ut som en vetilationslucka rummet leder ingenstans och är i betong och inte en del av ventilationssystemet och innehåller tidningar och kläder från 91-92, en tjej som verkar ha gått in i psykos och stängt in sig i sin vidigrt smutsiga lägenhet som gått på toaletten i en hink i vardagsrummet, men var sovrum och toalett var rena och fina och som av någon anledning lagat mikrovågsmat inte i mikron utan i en stekpanna och förvarat den mat hon köpt i plastpåsar på golvet medan hennes kyl var ren och välstädad men inte har blivit öppnad på två veckor m.m.)

 

[Sanjuro]

Grattis, kul att höra att det gick bra till sist och att du tyckte om upplevelsen. Synd att jag är förhindrad från att vara med - jag hade gärna velat, men nu gick ju inte det. Saker som man inte kan kontrollera och allt det där.

Du upptäcker nog förr eller senare att det inte gör något om du inte upplever att allting är supermegatoppenawesome precis hela tiden. En del har det ju så (typ SteveD på rpg.net, han är ju berömd för det), men i min erfarenhet så är det sällan spelarnas förväntningar på spelledaren når upp till de astronomiska höjder som spelledaren själv ställer på sig. I klartext så är spelare mera tålmodiga än man kan tro från andra sidan skärmen (eller hur man nu väljer att spela). Det gör inget om spelledaren tappar bort sig eller svamlar lite, som spelare är man i regel på samma våglängd som spelledaren och man upplever det inte som ett avbrott (typ som om en teaterskådespelare skulle glömma repliken) utan snarare som ett tillfälle för att låta den egna fantasin ta lite utrymma och hjälpa till att fylla i berättelsen.

Ett exempel. Jag som SL: "Ni står inför den slemme gangsterbossen som irriterat kliar sig på överläppen. Det här är mannen som implicit kontrollerar hela Bostons undre värld, tack vare sina brutala och samvetslösa metoder. Vid sin sida har han en kvinna, hon är... eeöööh... hon har liksom... ehm... hettere..."

Spelare1: "Hon är en riktig femme fatale?"

Jag: "A, precis, fast mera åt det irländska hållet än klassiskt fransk, liksom... vad ska man säga..."

Spelare2: "Den typen som gärna tar en pint med grabbarna och snackar fotbollsresultat och frigörelsekrig, eller den typen som åker skytteltrafik mellan spisen och barnasängen?"

Jag: "Ingetdera."

Et cetera, ad nauseum... det låter som att vi är vana att spela på helt olika sätt, men jag kan inte låta bli att få känslan av att du kanske overkillar litegrand i såväl församtal om sociala kontrakt samt spelarmutor i form av diverse bakverk.

Min stil är mera att göra ganska grundliga förberedelser så att jag är väl bekant med materialet, som jag antingen då har skrivit eller köpt och läst igenom. Om jag är förtrogen med scenariots detaljer så är jag mera trygg i det freestylande som ändå alltid uppstår. Den sociala biten brukar jag lämna mer eller mindre helt och hållet till spelarnas godtycke. Jag vet inte hur användbart det här är för dig då jag är ganska säker på att den spelstil jag är van vid skiljer sig från det ni gör här, men sättet jag motverkar prestationsångest på är helt enkelt genom att plugga. Om jag känner att jag har koll på saker och ting så får jag ett starkt självförtroende - ungefär på samma sätt som när man skall hålla ett tal eller nån form av informerande föredrag.

Det riktigt braiga i ditt inlägg kommer som en fotnot längst ner - skitbra miljöer som, så länge de introduceras för spelarna på ett lite subtilt sätt, sätter en skönt bisarr stämning. Jag får starka Unknown Armies-vibbar av det du skriver, och det är ett sjukt bra betyg.

 

[Johan K]

Fan det är läskigt och otroligt inspirerande att vara spelledare.

Kunde inte säga det bättre själv... =)
Det är givande som tusan & därimellan både hemskt & förbenat skoj samtidigt !
Det är väll just därför jag har en hatkärlek trill att just vara SL.
I övrigt så verkar det som du har dragit igång en förbeant skoj kampanj !

/ Johan K, som jobbat hela dagen lång

 

[thark]

Min egen cykel är att jag är jag är toktänd på att spelleda hela veckan fram till, tja, tio minuter innan spelmötet.

Sen är jag helvetesnervös, det känns som allt kommer att gå att helvete, de här idiotierna jag har planerat är väl bara tråkigt trams som spelarna kommer att skratta åt? Osv.

Det förhalas och segas, försnacket dras ut lite mer än nödvändigt; spelandet kommer igång och det känns seeeeegt ett tag, fantasin vill inte riktigt starta igång till en början...

...och sen plötsligt, utan att övergången märks, är det igång, allting flyter på, och energin är i högvarv.

Denna procedur genomgås mer eller mindre utan undantag varje spelmöte.

Är det sen första spelmötet i en ny kampanj—och än mer om det är ett ovant system, ovan miljö, nya spelare, etc—är det bara att spä på ett par magnitudordningar till av samma sak.

 

[w176]

Nå jag håller en plats öppen åt dig om du vill haka på senare. Jag tror på att nytt blod i spelgrupper.

Allt var inte rosenrött lite segt vad det så och så i och med att tempot och det skumma ännu bara sklle vara smygande. Det jag är svinnöjd med är att et på de stora hela togs väl emot och att jag lyckades hålla ihop det.

Bakverk är en del av grejen i den här spelgruppen. Förra sommaren så hade vi bakcirkel där vi ständigt försökte överträffa varandra samt så lagade vi gemensamt mat varje spelmöte också. Så bakning var liksom fullkomligt normalt det där var i underkant.

Diskussion om social kontrakt var lite smygigt. Typ mellan poängutsättande kom de lite frågor som ”Vi försöker vara där sex men snackar skit en stund börjar i realiteten spela halv sju och då måste man vara här eller hur?” ” Ska vi ta och snacka off mellan varven och scenerna eller ska vi hålla oss ingame och sedan ta ordenliga raster? ””Hur mycket social spel vill ni ha osv, vad för ton vill ni ha på det?”

Det som skramlat tidigare i den här gruppen är just när folks beteenden offgame har skurit sig lite samt deras syn på genren har varit olika. Och då bli folk irriterade för att någon gör "fel" när folk egentligen bara spelar med olika förväntningar och syn på vad so är okej. Så de fem minuter de tog att snacka lite meta om hur de villa ha kampanjen misstänker jag nog var bra, är man inte en spelgrupp som har spelat ihop i 500 år behövs det imho. Annars är det liksom en vild chansning på att folk är så pass telepatiska eller i örigt förstår exakt vad de andra vill ha och vad som är viktigt för dem.

Som lajvarrgör är jag paranoid över vikten att vara svinnoga med att få med alla på vad man egetligen vill uppnå och hur fel det blir om man inte är det.

Något som var djävligt skönt med att sätta settingen till universitet var saker som att man kunde ge en beskrivning som var solklar och man förstår exakt bara genom att säga "Ni befinner i F40 i slutet av en tenta" *och att spelarna verkligen gick igång på att använda miljöerna på ett bra sätt. Jag sitter bara och myser och planerar jaktscener.

*(Samt att en gång under spelmötet kunna le lugnt när en rollsperson vill larma polisen på telefon säga "Ni är i -F40- det finns ingen mottagning där..." och bara vara ärligt.)

 

[Sanjuro]

Re: Lokalsinne? Jag?

Något som var djävligt skönt med att sätta settingen till universitet var saker som att man kunde ge en beskrivning som var solklar och man förstår exakt bara genom att säga "Ni befinner i F40 i slutet av en tenta"

Fan, jag har pluggat i luleå i tre år och jag kollrar fortfarande bort mig titt som tätt. Om jag skulle gå ner själv i katakomberna så skulle jag troligen bli kvar där för gott.

Jag förstår vad du säger i övrigt och jag håller med.

 

[Troberg]

Du oroar dig för mycket. Man kan klanta bort sig förvånansvärt mycket som spelledare utan att spelarna märker det, och det finns nästan alltid tid att fixa det senare. Med alla de förberedelser du har så kan man liksom inte misslyckas, speciellt inte när det dessutom är bakverk inblandade.

 

[Troberg]

Jag brukar också få en rejäl scen skräck just inför en ny kampanj, värst blev det om vi dessutom skulle göra karaktärer först och sen komma igång med spelandet.

Numera så går jag inte med på att göra karaktärer för en kampanj vid samma tillfälle som första spelmötet. De blir ogenomtänkta och funkar dåligt för en kampanj, och man får dåligt med tid för det viktiga startscenariot. Jag har sett flera kampanjer dö på första kvällen bara för att man fått en kass grupp karaktärer och bara hunnit spela en timme eller två när alla egentligen är för trötta för att spela.