Nekromanti Utseende vs karisma

[Rymdhamster]

Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är tystlåten faktiskt tar plats för att hen vill spela en sån karaktär. Dvs att någon får chansen att på riktigt spela nån som tar plats därför att den känner sig tillräckligt bekväm med det. Inte att siffrorna avgör att du är social utan att du känner dig tillräckligt bekväm med att agera socialt.

Mhm... det där låter jättebra för de personer som är tystlåtna för att de är osäkra, men det är ju inte riktigt vad flera av oss här pratar om. Flera har nu redan nämn introverta som exempel, jag tänkte använda mig själv för att belysa ett annat:

Jag är rätt ofta rätt trögtänkt.

Ibland har jag bra dagar när jag kan komma på vitsiga "one liners", kreativa förolämpningar och charmerande repliker. När jag har bra dagar.

Jag har rätt ofta "inte så bra" dagar, när jag är trött, lite slö och en smula ofokuserad. Det är då fullkomligt hopplöst för mig att hitta rätt ord vid rätt tid. Det här har inget att göra med att jag "inte vågar ta plats" eller är obekväm med situationen. Det betyder bara att jag är lite trött.

Kan jag då falla tillbaka på att slå lite tärningar istället så kan jag fortfarande spela min rollsperson som en kvicktänkt, rappkäftad jäkel. Kan jag inte det, ja då måste min rollperson betee sig lika segt och trögtänkt som jag själv dessa gånger.

Mycket intressant lösning! Jag tänker mig också att det här skulle kunna funka som dold mekanik, att SL slår och inte avslöjar riktigt hur skeptisk motparten är. Det är ju sällan man blir totalt och uppenbart superskeptisk eller supersåld direkt, liksom.

Absolut, jag gör även så ibland beroende på situation och hur "uppenbara" jag bedömmer samtliga effekter att vara.

Hela det här tänket har uppstått lite från diskussionen "hur får man rollpersoner att inte kännas värdelösa när 40% i en färdighet skall föreställa ett högt värde, samtidigt som man ändå vill ha kvar tärningsslag som relevant moment?", kombinerat med lite gumshue- och Apocalypse World.

 

[.113]

Jag tänker så här också att det känns minst kul att säga "jag slår ett övertyga", medan ett "jag försöker övertyga henne om att...." kanske dessutom med något sorts exempel på ungefär vad man säger "..att fången är mer värd levande än död" så känns det åtminstone för mig lika ok som att säga hela grejen lite mera in character typ "komigen nu, du vet lika väl som jag att Nemas borta vid klippan betalar bra för starka slavar. Visst, Han förolämpade dig men vem bryr sig, Han får sitt straff I gruvorna."

För även vi som kan snacka och tänka snabbt osv kan ju ha bättre och sämre dagar. Det är skönt att inte "måsta" prestera på top jämt.

 

[krank]

Kan jag då falla tillbaka på att slå lite tärningar istället så kan jag fortfarande spela min rollsperson som en kvicktänkt, rappkäftad jäkel. Kan jag inte det, ja då måste min rollperson betee sig lika segt och trögtänkt som jag själv dessa gånger.

Frågan är var man drar gränsen. Ibland är man väl lite för korkad och trögtänkt för att lösa mordmysteriet också? Eller för korkad eller trögtänkt för att välja rätt taktik i en strid? Ska man ha skills och tärningsslag för allting?

Det är lite det jag menar med att man måste välja vad det är man ska utmana hos spelaren - för om valet är "inte utmana spelaren" så spelar vi Trygg-Torkel eller Progress Quest. Någonstans kommer man som spelare att utmanas - det kan handla om att göra smarta val i vem man litar på i en trasslig situation, eller att göra smarta val i vilka argument man väljer, eller att vara kreativ i sina beskrivningar, eller att vara taktisk och smart i strid...

Så jag tänker att det som med så mycket annat faktiskt inte behöver finnas något slutsvar här. En del spel utmanar spelarnas förmåga att göra taktiska val, and that's fine. En del spelare gillar att utmanas i sin förmåga att göra taktiska val. Andra spelare vill kunna spela smarta taktiker men är inte själva smarta taktiker; då kan man istället välja ett spel där all stridstaktik avgörs med ett fåtal tärningsslag mot rollpersonens färdigheter, utan att spelaren behöver göra några egentliga val.

På samma sätt finns det väl utrymme för spel som utmanar spelarnas förmåga att argumentera för sin sak, till exempel. En del spelare gillar att utmanas på det viset. Andra spelare vill kunna spela rappkäftade argumentationsmästare men saknar själva förmågan; då kanske man får välja ett spel där de valen tas ifrån spelaren och den biten bara löses med tärningsslag.

Visst kan man konstruera spel som kan morpha, så att spelare antingen får vara rappkäftade själva eller så, men då uppstår problemet att den som själv är rappkäftad kan dumpa alla sådana stats i princip, och spela en karaktär som t.ex. både är bra på att slåss OCH som är rapp i käften, medan den spelare som inte är rapp i käften måste välja. Men det är ett problem som jag vågar säga finns i alla spel, utom Trygg-Torkel då.

Jag tror inte att något spel kan hitta en hundraprocentig lösning som funkar både för de som är rappkäftade själva (och inte vill begränsas av taskiga tärningar) och för de som inte är så rappkäftade själva (och vill ha tärningshjälp). Jag tänker att det med andra ord handlar om att helt enkelt välja vilken slags kompromiss man vill ha...

 

[krank]

Jag vill för övrigt protestera mot sammanblandningen av introverthet (introversion?) och social förmåga som skett i den här tråden. Att vara introvert betyder inte att man inte är rapp i käften, att man inte kan argumentera, att man inte tar plats kring spelbordet, att man inte spelar ut sin rollperson. På samma sätt som att vara extrovert inte automatiskt betyder att man är socialt kompetent.

Att vara introvert betyder att det kräver energi att vara med en massa andra människor, och att man samlar energi i sin ensamhet.
Att vara extrovert betyder att det ger energi att vara med en massa andra människor, och att det kräver energi att vara ensam.

Typ.

Jag säger det eftersom jag tror att ganska få av er som träffat mig skulle beskriva mig som speciellt tystlåten eller inaktiv eller osocial. Snarare tvärtom, jag kan vara ganska jobbig i mitt utlevande. Men att vara bland folk kostar energi, och oavsett om jag lever ut under spelmötet eller inte så behöver jag normalt sett nån dags ensamhet innan jag orkar med något igen, och jag föredrar (numera) spelmöten som inte är längre än några få timmar för jag blir överbelastad.

För en del introverta kostar utlevelse energi. För andra inte. Det i sig anser jag inte vara något man rent generellt kan koppla till introversionen...

 

[Majorna]

Jag tänker så här också att det känns minst kul att säga "jag slår ett övertyga", medan ett "jag försöker övertyga henne om att...." kanske dessutom med något sorts exempel på ungefär vad man säger "..att fången är mer värd levande än död" så känns det åtminstone för mig lika ok som att säga hela grejen lite mera in character typ "komigen nu, du vet lika väl som jag att Nemas borta vid klippan betalar bra för starka slavar. Visst, Han förolämpade dig men vem bryr sig, Han får sitt straff I gruvorna."

För även vi som kan snacka och tänka snabbt osv kan ju ha bättre och sämre dagar. Det är skönt att inte "måsta" prestera på top jämt.

Håller med dig som tusan, det är detta jag skulle tycka vore kul att uppnå.

 

[Rymdhamster]

Jag tänker så här också att det känns minst kul att säga "jag slår ett övertyga", medan ett "jag försöker övertyga henne om att...."

Absolut! Det är så jag gör och så jag vill att mina spelare gör i dessa situationer. Om man inte säger de faktiska orden så är det ju viktigt att klargöra kontentan av det man vill ha sagt, åtminstånde.

 

[Majorna]

Jag tänker såhär:

Oavsett varför man är tystlåten (för mig själv beror det mest på dåligt självförtroende/självkänsla , tror jag) så vill ju dom flesta uppleva kul historier. Tänker man kan försöka uppnå detta genom att:

1. skapa trygga rum
2. försöka uppmuntra till att folk ska skapa dessa historier. Sämsta sättet enligt mig är poäng för gott rollspelande, det straffar alla som är tystlåtna och belönar de som tar plats, oavsett man har dåligt självförtroende är introvärt etc etc

Rätt många rollspel jobbar med nr 2. Inte lika många med nr 1.

Jag ser framför mig ett system som hellre uppmuntrar till rollspel i folks egen takt än tvingar fram det genom straff/belöningar. Finns en massa improövningar etc som jonnar med det. Skulle gärna vilja baka in dom i spelet

 

[krank]

Jag ser framför mig ett system som hellre uppmuntrar till rollspel i folks egen takt än tvingar fram det genom straff/belöningar. Finns en massa improövningar etc som jonnar med det. Skulle gärna vilja baka in dom i spelet

I Evolutionens Barn ville jag uppmuntra balla beskrivningar i strid och andra konflikter. Efter en del eftertanke valde jag att göra det genom att varken ha regeltekniska belöningar eller bestraffningar för bra eller dåliga beskrivningar. Istället får du helt enkelt berätta, i din takt, så mycket eller lite du vill. Alla kommer att få berätta lika många gånger, och när någon berättar finns det ingen regelteknisk vinst alls med att försöka avbryta eller så.

Det blev... intressant. Det funkar rätt bra på konvent, då även folk som saknar erfarenhet av liknande liksom steg för steg inser att här kan de faktiskt få bre ut sig lite. Om de vill. Om de kommer på något. Eller så kan de bara säga "jag slår tillbaks" och få samma regelmekaniska effekt.

Det finns mycket jag vill ändra på inför andra utgåvan av Evolutionens Barn, men den grejen ska jag nog se till att ha kvar...

 

[Rymdhamster]

Frågan är var man drar gränsen. Ibland är man väl lite för korkad och trögtänkt för att lösa mordmysteriet också? Eller för korkad eller trögtänkt för att välja rätt taktik i en strid? Ska man ha skills och tärningsslag för allting?

Det är lite det jag menar med att man måste välja vad det är man ska utmana hos spelaren - för om valet är "inte utmana spelaren" så spelar vi Trygg-Torkel eller Progress Quest. Någonstans kommer man som spelare att utmanas - det kan handla om att göra smarta val i vem man litar på i en trasslig situation, eller att göra smarta val i vilka argument man väljer, eller att vara kreativ i sina beskrivningar, eller att vara taktisk och smart i strid...

Well... måste man verkligen välja? Eller borde jag kanske egentligen fråga; måste man dra en gräns?

Jag försöker låta spelarna i däldigt stor utsträckning välja vilken väg de vill vandra (men jag medger att det har varit läskigt att släppa ifrån sig den kontrollen...), genom att lämna så mycket som möjligt öppet. Låt spelarna sammla ihop ledtrådar och grunna på den lösningen, men om de går bet om det kan de alltid gå över till att vålda lite för att se vad som "trillar ner ur trädet de skakar på" (eller rent av hugga ner trädet). Ju fler olika möjligheter det finns, dessto större är chansen att åtminstånde en av dem kommer att fungera för spelgruppen på en given dag.

Och "gränserna" kan man ju variera lite från dag till dag beroende på just dagsformen hos alla inblandade, och vilka som deltar just det spelmötet, eller vilken specifik spelare det var som kom med förslaget angående en annan av sakerna du nämner:

Visst kan man konstruera spel som kan morpha, så att spelare antingen får vara rappkäftade själva eller så, men då uppstår problemet att den som själv är rappkäftad kan dumpa alla sådana stats i princip, och spela en karaktär som t.ex. både är bra på att slåss OCH som är rapp i käften, medan den spelare som inte är rapp i käften måste välja.

_Om_ man låter dem komma undan med det, ja. Men där har vi det finna med träningsslagen och att anpassa vad de olika resultaten innebär utifrån just situationen. Situationen kan även inkludera sånna saker som färdighetsvärdet hos den rollperson som försöker. För vi har just den här situationen i spelgruppen där en av spelarna satt väldigt lågt på alla sociala färdigheter, och aktivt dumpat dem yterliggare när chansen gavs under spel.

När den spelaren nu försker interagera socialt med folk så är chansen betydligt mindre att jag ska bestämma att även ett misslyckat slag ger framgång, eller så är den garanterade framgång lite sämre jämfört med någon med högre färdighetsvärde.

Jag tror dock att det är svårt att sätta faktiska regler kring det här som alltid funkar. Man behöver justera och anpassa för att det ska funka bra.

 

[krank]

Well... måste man verkligen välja? Eller borde jag kanske egentligen fråga; måste man dra en gräns?

Tja, vill du bygga regelsystem som i princip betyder att olika spelare spelar med olika regler beroende på hur du och de bedömer deras sociala förmåga?

_Om_ man låter dem komma undan med det, ja. Men där har vi det finna med träningsslagen och att anpassa vad de olika resultaten innebär utifrån just situationen. Situationen kan även inkludera sånna saker som färdighetsvärdet hos den rollperson som försöker. För vi har just den här situationen i spelgruppen där en av spelarna satt väldigt lågt på alla sociala färdigheter, och aktivt dumpat dem yterliggare när chansen gavs under spel.

När den spelaren nu försker interagera socialt med folk så är chansen betydligt mindre att jag ska bestämma att även ett misslyckat slag ger framgång, eller så är den garanterade framgång lite sämre jämfört med någon med högre färdighetsvärde.

Så med andra ord har du valt alternativet där den som är social får känna sig begränsad av tärningsslagen.

Jag tror dock att det är svårt att sätta faktiska regler kring det här som alltid funkar. Man behöver justera och anpassa för att det ska funka bra.

Det är ju det jag säger... Klart det går att få att funka under spelbordet; svårigheten ligger ju i att bygga ett fungerande system. Och när man bygger ett system så behöver man dra gränser och göra avvägningar. Framför allt om systemet är tänkt att faktiskt användas och DEFINITIVT om man spelar med folk som är av åsikten att system ska användas så som de skrivits.

 

[Rymdhamster]

Tja, vill du bygga regelsystem som i princip betyder att olika spelare spelar med olika regler beroende på hur du och de bedömer deras sociala förmåga?

Nej. Men så vill jag inte heller bygga regelsystem som försöker tvinga folk att spela på vissa sätt heller.

En sanning med modifikation förståss, eftersom ett regelsystem alltid kommer att vara tvingande i någon mån. Men det jag pratar om här tycker jag inte hör till reglerna just, utan till hur man använder och tolkar reglerna.

Men jag tycker att många spelskapare och spelledare tenderar att låsa sig vid *en* tolkning allt för ofta. Som en diskussion vi hade tidgare om ifall ett misslyckande (alltså ett misslyckat tärningsslag) innebär att man själv gjorde bort sig (Som väl brukar vara den vanligaste tolkningen, och främjar känslan av att rollpersoner är inkompetenta) eller för att ytter omständigheter påverkade utkomsten (vilket väl möjligen främjar känslan av att rollpersonerna har en förbannelse vilandes över sig).

Och här är min fråga: varför måste man begränsa sig till bara ett av dessa synsätt per spel? Varför inte istället ha båda tillgängliga så man kan välja det som passar bäst för just det slaget?

Så med andra ord har du valt alternativet där den som är social får känna sig begränsad av tärningsslagen.

Nej, jag har valt alternativet där den som satt ett väldigt väldigt lågt värde i sina sociala färdigheter får käna sig begränsade av tärningsslagen (när det kommer till sociala färdigheter).

En social spelare som spelar en social rollperson och har satt vettiga värden i sina sociala färdigheter kommer ju istället att valsa igenom vilken social situation som helst som om han vore född till att göra det.

På så sätt skulle man möjligen kunna säga att jag premierar spelare som spelar sig själva som rollperson. Men jag har i alla fall även öppnat upp fältet för alla som vill spela en rollperson som ligger rätt långt från dem själva.

Det är ju det jag säger... Klart det går att få att funka under spelbordet; svårigheten ligger ju i att bygga ett fungerande system. Och när man bygger ett system så behöver man dra gränser och göra avvägningar. Framför allt om systemet är tänkt att faktiskt användas och DEFINITIVT om man spelar med folk som är av åsikten att system ska användas så som de skrivits.

Jag tror i så fall att där man skall dra gränsen är mellan regel och tolkning av resultatet, snarare än mellan en tolkning och en annan.

 

[Majorna]

Anledningen till att man lever sig in mer när man spelar maffia/varulv är för att man spelar sig själv.
Du får det problem som Rymdhamster påpekar: att man kanske rollspelar för att man INTE vill spela

Vad skulle du säga om jag sa:
"Det vore ju fantastiskt kul och bra tänker jag om man kunde skapa en så pass bra miljö att någon som är blind faktiskt kan se."

Du skulle tycka att jag var dum i huvudet, för är man blind så kan man inte se hur gärna omgivningen vill hjälpa till..

Jag tycker inte man spelar sig själv. Man spelar just en varulv eller en maffia. Ingen bedömer ditt rollspelande du får vara precis vilken varulv du vill.

Det är inte det jag försöker säga, det jag menar är snarare: om du har en lokal med en massa trösklar som försvårar för folk i rullstol (eller nåt annat som gör att trösklar inte tillåter dem vara med på samma vilkor som andra) så kan man försöka arbeta med att ta bort dom.

Det jag syftar på egentligen är ju ett system som låter alla delta på sina egna villkor.

Det kan vara tärningsslag som ni är inne på (kanske ända lösningen) men det kanske finns andra sätt att göra det på?

Ber om ursäkt om jag sa nåt kränkande som sagt.

 

[krank]

Nej, jag har valt alternativet där den som satt ett väldigt väldigt lågt värde i sina sociala färdigheter får käna sig begränsade av tärningsslagen (när det kommer till sociala färdigheter).

Men även om man har högt i ett värde misslyckas man ju. Ofta.

Och även om misslyckandet inte innebär att man misslyckas överlag utan, som du beskriver, att man får tråkigt resultat senare så betyder det ju att man som rappkäftad jävel känner sig begränsad - det fanns inget jag kunde göra; min rollperson hade 95% i Övertala, jag slog 97 och nu blir det bajs trots att jag kom med argument som borde ha passat just den SLP:n perfekt.

En social spelare som spelar en social rollperson och har satt vettiga värden i sina sociala färdigheter kommer ju istället att valsa igenom vilken social situation som helst som om han vore född till att göra det.

Bara om du inte kräver tärningsslag från den duktige. För tärningsslag misslyckas ALLTID när man minst vill det. Jag brukar säga att vid 90% chans att lyckas brukar det kännas som att man lyckas typ 50% av gångerna...

På så sätt skulle man möjligen kunna säga att jag premierar spelare som spelar sig själva som rollperson. Men jag har i alla fall även öppnat upp fältet för alla som vill spela en rollperson som ligger rätt långt från dem själva.

Och försvårat för de som vill spela en rollperson som ligger nära.

Det är absolut en avvägning man kan göra, där kan man dra gränsen om det är där man vill ha den, men det ÄR en gränsdragning.

 

[Rymdhamster]

Men även om man har högt i ett värde misslyckas man ju. Ofta.

Och även om misslyckandet inte innebär att man misslyckas överlag utan, som du beskriver, att man får tråkigt resultat senare så betyder det ju att man som rappkäftad jävel känner sig begränsad - det fanns inget jag kunde göra; min rollperson hade 95% i Övertala, jag slog 97 och nu blir det bajs trots att jag kom med argument som borde ha passat just den SLP:n perfekt.

Bara om du inte kräver tärningsslag från den duktige. För tärningsslag misslyckas ALLTID när man minst vill det. Jag brukar säga att vid 90% chans att lyckas brukar det kännas som att man lyckas typ 50% av gångerna...

Alltså, Krank, jag pratar om vanliga spelare här. Det här märkliga antislumpfältet som omger dig som förvrider nästan all av dina tärnignsslag till misslyckanden oavsett vad man skall slå är ett fenomen jag helt enkelt vägrar ta hänsyn till så länmge du inte är en reguljär spelare i nån av mina grupper

Och det jag förespråkat rakt igenom här är ju att saker inte alls nödvändigtvis blir bajs bara för att du misslyckas, utan att det tvärt om kan gå bra trots att tärningen misslyckas. Som jag har sagt beror det ju på situationen och den situation jag målade upp hade förvisso en begränsad framgång, så låt mig måla upp ett annat exempel:

Den charmige och vältalige Albin försöker ragga upp en kille i baren. Killen råkar vara intresserad av just killar, är sugen på ragg och Albin passar in rätt bra på hans smak. Alltså lyckas Albin automatiskt med att få med sig killen upp på hotellrummet och i säng oavsett vad "charm-slaget" visar. Om tärningsslaget dessutom lyckas kanske Albin får killens telefonnummer, blir erbjuden att komma hem till killens semestervilla och chilla över en helg eller vad som nu kan tänkas vara lämpligt beroende på exakt vad Albin var ute efter.

Och försvårat för de som vill spela en rollperson som ligger nära.

Um, va?

Det är absolut en avvägning man kan göra, där kan man dra gränsen om det är där man vill ha den, men det ÄR en gränsdragning.

En flytande gränsdragning som ändras sig från beslut till beslut, men okej då =)

Jag får en känsla av att jag provocerat dig med mina svar på något sätt, Krank. Kan det tänkas stämma? Jag ber om ursäkt i så fall, även om jag måste erkänna att jag inte riktigt inser vad det skulle kunna ha varit =(

 

[Mundo]

Så med andra ord finns det rätt liten anledning att överhuvudtaget försöka komma med bra argument eller dra roliga skämt - på sin höjd kan man få en liten sketen "modifikation". I slutänden spelar det egentligen ingen roll hur bra mina argument är, oavsett om jag spelar en skitduktig social person eller en fumlande dumnisse - tärningen bestämmer.

Vilket konstigt sätt att tolka det jag skrev.

När SL kräver Övertala-slag brukar jag undvika att försöka övertala folk om saker.

Gör du samma sak med fordon, skjutvapen eller läkekonst också? Om SL kräver ett slag för att hoppa över klyftan så vägrar du hoppa för din beskrivning av hur du använder rep inte gav mer en än modifikation?

Övrig fråga:

Om jag är en vältalande jävel, kan jag då dumpstatta mina sociala skills och bara vara vältalande och lyckas med allting ändå eftersom jag är så vältalande som person själv?

 

[krank]

Gör du samma sak med fordon, skjutvapen eller läkekonst också? Om SL kräver ett slag för att hoppa över klyftan så vägrar du hoppa för din beskrivning av hur du använder rep inte gav mer en än modifikation?

Nej, eftersom jag inte är lika intresserad av alla typer av handlingar min rollperson gör och inte tycker att alla handlingar i rollspel är likvärdiga eller vinner på samma sorts systemstöd.

I mitt fall tycker jag att prata är något man faktiskt gör kring spelbordet, det behöver inte abstraheras. Prata är, tillsammans med lösa problem, reagera in character och planera stötar det jag tycker är roligt i rollspel, rentav. Jag tycker inte om att hindras mitt i sånt jag tycker är roligt av en massa tärningsslag som negerar allt jag gör.

Jag brukar inte hoppa över klyftor speciellt mycket kring spelbordet, och klyfthoppande är rent generellt inget som underhåller mig kring spelbordet.

För mig är det viktigt att kunna snacka, att kunna planera, att kunna lösa mysterier. Om det då finns en "lösa mysterier"-skill och ett slag som avgör huruvida min smarta mysterielösning stämmer, så kommer jag mest att bli less. "Ja, men han fick faktiskt med alla ledtrådar på ett trovärdigt sätt, så han fick +3, men tyvärr misslyckades slaget så all den där tankemödan var helt förgäves".


Det är det jag menar med att alla rollspel som inte är Trygg-Torkel utmanar spelarna snarare än rollpersonerna på något sätt. En del utmanar spelarnas förmåga att vara kreativa och hitta på roliga beskrivningar, en del utmanar spelarnas förmåga att göra smarta val utifrån omständigheterna, en del utmanar spelarnas förmåga att vara taktiska i strid. Tar man bort all spelarutmaning så får man Trygg-Torkel.

Det jag säger är inte att alla spel måste vara uppbyggda så att de utmanar sådant jag uppskattar att bli utmanad i.

Det jag säger är att alla spelmakare behöver göra ett val, en avvägning, och bestämma vad man ska utmana och inte - och då vara medveten om vilka problem man löser och vilka man skapar. Genom att ha sociala färdigheter så väljer man att lösa problemet "ickesociala spelare måste kunna spela sociala rollpersoner" men man skapar problemet "sociala spelare måste spela sociala rollpersoner eller inte få öppna käften även när de har smarta argument på lager". Och det kan vara så att man som spelskapare är helt OK med den avvägningen men det är en avvägning.

Det är hela min poäng. Gör som du vill, men var medveten om nackdelarna. Inget val är utan nackdelar i det här sammanhanget.

Om jag är en vältalande jävel, kan jag då dumpstatta mina sociala skills och bara vara vältalande och lyckas med allting ändå eftersom jag är så vältalande som person själv?

Det är nackdelen med en del andra lösningar på problemet, ja. Eller så har man inga sociala egenskaper alls - vilket löser problemet att vältaliga kan dumpstatta, men skapar problemet "osociala kan inte skapa sociala rollpersoner".

Bygger man ett system där man vill utmana spelarnas retoriska förmåga bör man inte ha ett system som negerar spelarnas retoriska förmåga. På samma sätt som att om man bygger ett system som ska fokusera på att utmana spelarnas taktiska förmåga så bör man inte ha ett regelsystem som negerar deras taktiska förmåga, och om man bygger ett system som ska fokusera på att utmana spelarnas förmåga att lösa mordmysterier så bör man inte ha ett regelsystem som negerar spelarnas förmåga att lösa mordmysterier.


Det är en avvägning. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. You can't please everyone and you shouldn't try. Välj ett fokus, skapa ett system som passar, lev med konsekvenserna (positiva och negativa).

 

[Mundo]

[...]
Det är en avvägning. Hur man än vänder sig har man rumpan bak. You can't please everyone and you shouldn't try. Välj ett fokus, skapa ett system som passar, lev med konsekvenserna (positiva och negativa).

Tack för utförligt svar. Det förtydligade lite vad jag var förvirrad över.

Själv skulle jag tex. inte låta en spelare som sitter med alla lådtrådar behöva slå för att få lägga ihop dem, snarare skulle slagen vara vara för att hitta ledtrådarna eller, om de fastnar, få slå för att få lite hjälp på traven, men jag skulle kräva av en spelare att slå förhöra för att veta om vittnet ljuger eller inte i deras story (såvida de inte hör något som är faktiskt fel).

 

[olaberg]

Min grundregel om inget annat önskas: Slå tärning. Har figuren tillämpliga plus/färdigheter etc läggs det till tärningen. Spelaren kan försöka förbättra oddsen genom att rollspela. Spelledaren bedömer hur många plus det ger. Min grundregel om spelarna vill spela på ett annat sätt: spelarna kommer överens om hur de vill att regeln ska se ut, och spelledaren godkänner husregeln. På så sätt blandas figurens värden och spelarens skicklighet, och spelarna och spelledaren kan alltid förskjuta den balansen som de vill.

 

[Wyldstorm]

Som jag hanterar det då jag ids eller om det är viktiga slag är att dela upp det hela i typ olika stadier..

1. Spelaren med social/utseendemässig/statusmässig "OMmph!" blir av spelledaren lite favoriserad, och kommer att bli den förste som tilltalas/attraherar folk.
2. Spelaren med "OMmph!" kommer undan med en hel del småsaker, som t.ex. att många smådispyter antas vara vunna i stil med PC:"Jag fnyser åt pöbeln.." DM:"Han muttrar så högt han vågar men sänker blicken och går åt sidan."
3. Spelaren med "OMmph!" ligger med 1 success i förväg, om det skulle bli en ren kraftmätning.

Vad gäller specifikt att tala för sig:
Som 1-3 ovan men tillägg:

I, personen som har "OMmph!" slår innan själva kraftmätningen händer, för att få veta vilka sociala regler som råder, och vars bollen ligger.
I stil med DM:"Du märker att adelskvinnan är insatt och verkar skrika inombords efter uppmärksamhet, Den gamle generalen vill respekteras, kungen är stressad, marskalken är ute efter att blockera er som konkurrent, och den siste av dom småler men är utöver det ett stort frågetecken..". eller om fokuserat, DM:"Marskalken talade om stadens ekonomiska svårigheter och småler lite när du kommer närmare.." Om inte spelaren avbryter/avleder i tid, så ligger marskalken lite bättre till.
(Spelaren behöver inte spela på alla eller ens några av ledtrådarna, men det ger fördelar om denne gör så)

II. Spelaren med "OMmph!" KAN rädda en förlorad diskussion (där andra inte får extrachansen). "Off with their heads!" -> "-But sire, suuurely you can see how(...)"

III. Spelaren med "OMmph!" testas(slår dices) med att knäcka lite argument där resultatet av slaget bedömer hur jävligt DM jävulsargumenterar eller ignorerar/kör över/avleder diskussionen från argument(en).

Kort sagt: Använd färdigheten passivt, sen informativt (om behövligt) SEN som "vanligt".

 

[hakanlo]

Jag förstår verkligen resonemanget om att skippa sociala färdigheter, och gillar den spelstilen, åtminstone ibland.

Men jag tycker att det fungerat väldigt bra med sociala färdigheter i ett par spel jag ägnat mig åt på sista tiden, och då tänker jag på The One Ring och Järn. Men det tror jag beror på att det finns system i båda spelen för utmaningar för hantering av sociala konflikter eller andra konflikter. Sådana system ger, tror jag, den oväntade fördelen att man INTE slår för färdigheter för små situationer. Kvalificerar det inte för en rejäl konflikt, kör man fritt.

Ytterligare en framgångsfaktor menar jag är att spela med att "slå först, beskriva sedan". Det kan tyckas lite bakvänt, men man beskriver en intention före slaget, och detaljer efter.

Slutligen vill jag betona att ovanstående kombinerat ger möjlighet att använda sociala färdigheter i nya, oväntade situationer, på nya sätt. Ett exempel jag kommer på är en jaktscen i ToR, genom en mörk skog en månbelyst natt (strax väster om mörkmården). Många tärningslag slogs i en längre utmaning. Vid ett tillfälle valde jag Song. Slog ett lyckat tärningslag, och fick då beskriva hur min rp vid ett tillfälle såg förföljarna på avstånd, och kvad en nidvisa genom den tysta natten som fick dem så modstulna att de tappade lite på oss. Det här handlar förstås om spelstil, och jag är väldigt förtjust i den här typen av mekaniker och storyskapande användning av färdigheter och traits eller vad det vara må. (Bananer, kallas det väl).