Varning för lång text... 
Utvecklingen från WWII och framåt domineras av flera teman som andra redan varit inne på, men jag vill förtydliga en del slutsatser och komma med några andra observationer.
WWII - Vietnam
Perioden 1941-1975 karaktäriserades av storskalighet. När USA gick in i WWII producerades allt i en skala som ofta översteg de andra krigförande länderna tillsammans.
Det påverkade också det taktiska uppträdandet i infanteriförband på lägsta nivå. Eld och rörelse skulle ske i samverkan, i stora förband som utförde kraftsamlade anfall som en enhet.
Den stridande trupp i främsta linjen som stötte på hårt motstånd, skulle överkomma det genom att begära understöd av artilleri, flygbekämpning eller pansarunderstöd.
I brittiska, tyska, ryska enheter fanns det ofta granatkastarförband eller (tyngre) kulspruteförband fördelade ned till kompaninivå (ingående eller underställt förband), som ett organiskt understöd. I amerikanska armén var det så inledningsvis, men sedan centraliserades dessa resurser på bataljons- eller tom. på brigadnivå för att öka rörligheten och kraftsamla eldunderstödet.
(Dock fanns understödsvapen, lättare kulsprutor samt from. slutet av WWI även antistridvagnsvapen, på grupp och plutonsnivå i alla dessa arméer.)
Det taktiska uppträdandet byggde på att en enhet i första ledet engagerade och band fienden i en eldstrid, medan en annan enhet försökte hitta en obevakad eller dåligt försvarad punkt och sätta in ett anfall där - för att sedan fullföljas av eventuella förband i reserv. Så var tanken att plutonens grupper skulle agera, eller kompaniets plutoner, eller bataljonens kompanier. (Ovanför den nivån ändras taktiken. Ett regemente bestod ofta av tre bataljoner och en division kunde visserligen bestå av tre till fyra regementen, men på dessa nivåer roterade man enheterna snarare än satte in dem stegvis som uppträdandet på lägre nivåer.)
Vid försvar uppträdde man helst grupperat över stor bredd och med en reserv för motanfall. (Vilket var samma metod som tyskarna brukade tillämpa, vilket gjorde deras uppträde vid försvar mer flexibelt på lägre nivå.)
Detta uppträde behölls i grunden genom Korea- och Vietnamkrigen.
Kroppsskydd är inte, som någon påstod, ett moderna påfund utan de första fanns i US army redan under WWII, men då bara till vissa typer av förband. (Bland annat var luftvärnet rätt tidigt utrustat med dem, då det ökade deras skydd mot bekämpning från luften på stationära grupperingsplatser. Annars var det främst inom US Navy de användes.)
De ansågs för tunga (med rätta!) för infanteriet att bära dem. Lättare, burna kroppsskydd utvecklades dock och användes först en del under Koreakriget och framför allt under Vitenam, där det ingick i alla infanterisoldaters personliga utrustning. (Se t.ex. den mycket detaljtrogna "Full Metal Jacket".)
Ibland skippade soldaterna dock de fortfarande ganska tunga och besvärliga kroppsskydden under uppdrag som krävde rörlighet mer än stridsuthållighet.
Sjukvårdskedjan
En annan sak som utvecklades under den här perioden, är just sjukvårdskedjan. Det amerikanska försvaret har lagt ned mer tid och pengar på att studera ett speciellt fenomen än något annat försvar - nämligen det att under t.ex. första världskriget anmälde många underofficerare och officerare att 10-25% av deras soldater inte avfyrade sina vapen.
Under Koreakriget kom man fram till att det förmodligen berodde på en självbevarelsedrift. Tanken fanns någonstans att "om jag inte skjuter dem, skjuter de kanske inte mig".
De fann också att soldater med bra utrustning, inkl. tillgång till mat, gott skydd och framför allt med tilltro till att om de blev sårade skulle de tas väl omhand och snabbt, i mycket högre grad avfyrade sina vapen.
Därav uppbyggnaden av hela den helikopterbaserade sjukvårdskedjan, införandet av kroppsskydd och förstärkning av logistiken.
Kalla kriget och Air-Land-Battle-doktrinen
Som nämnts slopades värnplikten efter Vietnam och USA satsade mer på kvalitet och storskaligheten tonades ned. Som ett resultat av detta infördes i början av 1980-talet något som kallades "air-land-battle".
Det handlade framför allt om högre förband, och samverkan mellan markstrids- och luftstridsförband. Mekaniseringen fortsatte och ännu mer helikoptrar infördes i organisationen. Tanken var att striderna skulle föras i alla tre dimensioner.
Detta påverkade också infanteriets uppträdande. Det mekaniserade infanteriet tar över den dominerande rollen. Striden ska nu huvudsakligen föras i blandade förband - stridsvagnar med understöd av infanteri (uppsuttet eller avsuttet) och med specialförband för understöd (pansarvärnsförband, helikoptrar, mekaniserade ingenjörsförband osv.)
Detta tonar ned infanteriets självständighet i uppträdandet och eroderar deras tidigare stridsuppträde så till den milda grad att man konstaterade vid invasionen av Grenada att även specialförband (från 82:nd airborne div.) som förväntas vara mer självständiga och ta initiativ, utvecklats till understödsförband som tvekar att ta strid. Små grupper av dåligt beväpnad polis (pistoler och hagelgevär) kunder hålla ned en hel pluton under tre timmar tills flygunderstöd kallats in. Det fanns förband som inte klarade att rycka fram tre kilometer på tre dagar.
Detta ledde till att man helt ändrade på infanteriets uppträde.
På grundnivån uppträder man numera mer i "fire teams" än grupper. (En grupp under WWII kunde bestå av tre fire teams, i Korea och Vietnamn oftast två.) Ett fire team är ca. 4 man.
Fire teams ska understödja varandra, men tränas också mer att uppträda självständigt.
Plutonchefen ska koordinera ett stort antal fire teams i striden men har också kommandot över plutonens understödsvapen och hur de sätts in i striden.
Tanken har också varit, ända sedan air-land battle-doktrinen men realiserat framför allt efter första Gulfkriget, att alla enheter ska sättas samman efter uppgift, från pluton och uppåt. På så vis ska, egentligen, uppdelningen mellan olika slags stridande förband i frontlinjen upphöra - de kan bestå av stridsvagnar, infanteri, pansarvärn, ingenjörer et.c. allt efter behov. De fast organiserade bataljonerna, brigaderna et.c. är mer ansvariga för gruppering och logistik. (Men riktigt så är det inte - den hierarkiska/organisatoriska kedjan med förband spelar fortfarande stor roll...)
Detta gick dock inte att genomföra under kalla kriget framför allt av logistiska och strategiska skäl - huvuddelen av de förband som skulle sättas in i händelse av ett krig med Sovjet var inte utgångsgrupperade i Europa utan skulle fraktas dit, och dessutom krävde även den krigsplaneringen storskalighet.
Nätverksförsvaret
Dessa idéer om modulära förband som sätts ihop efter uppgift har dock slagit igenom i den nuvarande taktiska doktrinen. Man uppträder alltså i allt från fyramanna-fire teams till plutoner på lägsta nivå. En styrka på motsvarande plutons- eller kompaninivå kan bestå av blandade förband.
Förbanden väntas uppträda och anpassa sig efter läget. Initiativ uppmuntras, inom ramen för uppdraget.
Några exempel på hur informationsteknologin slagit igenom har också redan getts. Tanken med ett nätverksförsvar är att det ökade informationsutbytet dels ger högre förband större möjlighet att leda striden, dels ger gruppchefer mer underlag för sina beslut i striden, dels ger större möjlighet att nå vapenverkan med olika slags vapen.
En gruppchef i en insats idag kan stå i direkt förbindelse med den överstelöjtnant som leder den aktuella "task force" som teamet ingår i. Få order och diskutera Rules of Enagement direkt med den ansvarige chefen. Men också stå i direkt kommunikation med en underrättelseinhämtande UAV två mil längre bort, via ett mobilt kommunikationscentrum som överför videosignalen trådlöst. Med hjälp av det kan gruppchefen också eldleda en insats med attackflyg eller en avståndsstyrd robot, mot ett mål som hindrar gruppen.
Det ger helt andra möjligheter att uppträda på gruppnivå än 1945.
