Hur viktigt är det för dig att känna att du utvecklas som rollspelare när du rollspelar?
När jag skrev ett svar i MrGs tråd om speltäthet nedan kom jag också att börja fundera om vad jag tycker är viktigt att få ut av mitt rollspelande. "Att ha kul!" svarar många och låter sedan frågan vara. Personligen tycker jag rollspel blir trist så fort jag slutar tycka att sysslan är utvecklande och utmanande. Därmed behöver jag nog ge ett lite mer utförligare svar på frågan än det ovan.
Frågan är också om jag inte sysslar med en sofistikerad form av självbedrägeri när jag skriver detta. Möjligheten är ju att vi aldrig utvecklas som rollspelare, bara förändras. En gång i urtiden gav vi oss an hobbyn med all den etusiasm våra då unga sinnen kunde uppbåda. Vi upptäkte potentialen med rollspel långt innan vi lärde oss att hantera den. Trots det är det ofta så att vårat sökande framåt, att utvecklas, egentligen handlar om en längtan av att återgå till en gyllene era, då rollspel var som mest fascinerande och magiskt. Tidigt i varje dedikerad rollspelares karriär brukar det uppkomma ett spelmöte när allting bara klaffar, där pusselbitarna faller på plats och alla spelares hunger sammarbetar. Ibland önskar jag att "utvecklingen" kunde ha stått stilla efter detta, för det råder ingen tvekan om att mitt gyllene tillfälle är denna fabelsession.
Samtidigt finns det tekniska delar inom rollspelandet, som inom alla berättarformer. Att nå skicklighet inom dessa behöver inte innebära att man förlorar sin vision, men då och då dyker ändå en liten luggsliten lokatt upp inom mig som skriker: "Jag vill inte lära mig om berättarteknik! Jag vill GRISA! Jag vill röfpulla etablissemanget och urinera i dess fisktankar! Jag vill besudla konsten att beskriva ett rum och garrotera lärdomen om den dynamiska spelledarpersonen! VARFÖR KAN INTE ALLT VARA SOM FÖRR!!"
Det är då jag undrar om jag inte egentligen är ett frustrerat och hämmat vuxet barn som ännu inte lyckats lämna puberteten bakom mig. Vad tror ni?
När jag skrev ett svar i MrGs tråd om speltäthet nedan kom jag också att börja fundera om vad jag tycker är viktigt att få ut av mitt rollspelande. "Att ha kul!" svarar många och låter sedan frågan vara. Personligen tycker jag rollspel blir trist så fort jag slutar tycka att sysslan är utvecklande och utmanande. Därmed behöver jag nog ge ett lite mer utförligare svar på frågan än det ovan.
Frågan är också om jag inte sysslar med en sofistikerad form av självbedrägeri när jag skriver detta. Möjligheten är ju att vi aldrig utvecklas som rollspelare, bara förändras. En gång i urtiden gav vi oss an hobbyn med all den etusiasm våra då unga sinnen kunde uppbåda. Vi upptäkte potentialen med rollspel långt innan vi lärde oss att hantera den. Trots det är det ofta så att vårat sökande framåt, att utvecklas, egentligen handlar om en längtan av att återgå till en gyllene era, då rollspel var som mest fascinerande och magiskt. Tidigt i varje dedikerad rollspelares karriär brukar det uppkomma ett spelmöte när allting bara klaffar, där pusselbitarna faller på plats och alla spelares hunger sammarbetar. Ibland önskar jag att "utvecklingen" kunde ha stått stilla efter detta, för det råder ingen tvekan om att mitt gyllene tillfälle är denna fabelsession.
Samtidigt finns det tekniska delar inom rollspelandet, som inom alla berättarformer. Att nå skicklighet inom dessa behöver inte innebära att man förlorar sin vision, men då och då dyker ändå en liten luggsliten lokatt upp inom mig som skriker: "Jag vill inte lära mig om berättarteknik! Jag vill GRISA! Jag vill röfpulla etablissemanget och urinera i dess fisktankar! Jag vill besudla konsten att beskriva ett rum och garrotera lärdomen om den dynamiska spelledarpersonen! VARFÖR KAN INTE ALLT VARA SOM FÖRR!!"
Det är då jag undrar om jag inte egentligen är ett frustrerat och hämmat vuxet barn som ännu inte lyckats lämna puberteten bakom mig. Vad tror ni?
). För egen del har jag inte erfarenhet av så många olika spelgrupper - en viss sammansättning av personer har fungerat bättre än andra, och då har jag hållt mig till dem. I ärlighetens namn har jag inte spelat rollspel på nästan ett år nu, så minnena börjar blekna. Kvar blir endast ett fåtal, i mitt sinne, glorifierade spelmöten som blir representativa för min bild av rollspelshobbyn. Jag tror inte att det finns någon "utveckling", utan endast de tillfällen då sammansättningen av spelgruppen och allas sinnesstämning samverkar och i slutändan ger en bättre upplevelse. Detta behöver nödvändigtvis inte inträffa oftare i takt med fler tillryggalagda spelmöten, misstänker jag. Jag tror med andra ord inte att man kan "arbeta sig fram" till en fantastisk spelupplevelse - den inträffar när man minst anar det. 
).
