Nekromanti "Utveckling"

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Hur viktigt är det för dig att känna att du utvecklas som rollspelare när du rollspelar?

När jag skrev ett svar i MrGs tråd om speltäthet nedan kom jag också att börja fundera om vad jag tycker är viktigt att få ut av mitt rollspelande. "Att ha kul!" svarar många och låter sedan frågan vara. Personligen tycker jag rollspel blir trist så fort jag slutar tycka att sysslan är utvecklande och utmanande. Därmed behöver jag nog ge ett lite mer utförligare svar på frågan än det ovan.

Frågan är också om jag inte sysslar med en sofistikerad form av självbedrägeri när jag skriver detta. Möjligheten är ju att vi aldrig utvecklas som rollspelare, bara förändras. En gång i urtiden gav vi oss an hobbyn med all den etusiasm våra då unga sinnen kunde uppbåda. Vi upptäkte potentialen med rollspel långt innan vi lärde oss att hantera den. Trots det är det ofta så att vårat sökande framåt, att utvecklas, egentligen handlar om en längtan av att återgå till en gyllene era, då rollspel var som mest fascinerande och magiskt. Tidigt i varje dedikerad rollspelares karriär brukar det uppkomma ett spelmöte när allting bara klaffar, där pusselbitarna faller på plats och alla spelares hunger sammarbetar. Ibland önskar jag att "utvecklingen" kunde ha stått stilla efter detta, för det råder ingen tvekan om att mitt gyllene tillfälle är denna fabelsession.

Samtidigt finns det tekniska delar inom rollspelandet, som inom alla berättarformer. Att nå skicklighet inom dessa behöver inte innebära att man förlorar sin vision, men då och då dyker ändå en liten luggsliten lokatt upp inom mig som skriker: "Jag vill inte lära mig om berättarteknik! Jag vill GRISA! Jag vill röfpulla etablissemanget och urinera i dess fisktankar! Jag vill besudla konsten att beskriva ett rum och garrotera lärdomen om den dynamiska spelledarpersonen! VARFÖR KAN INTE ALLT VARA SOM FÖRR!!"

Det är då jag undrar om jag inte egentligen är ett frustrerat och hämmat vuxet barn som ännu inte lyckats lämna puberteten bakom mig. Vad tror ni? :gremshocked:
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,402
Location
Lund
Hur viktigt är det för dig att känna att du utvecklas som rollspelare när du rollspelar?
Jo, jag vill känna att man utveckals som rollspelare. Hade man inte gjort det så tror jag inte att man blivit kvar som rollspelare.
Exakt hur & vad man utveckalts är nog svårare at svara på.
detjag sådär på rak arm kans säga att man utveckalt lite mer är nog enns fantasi, känns som man kan bara drömma sig iväg mer.. Sen om det är tack vare att man rollspealt eler ej vette katten. Men jag hoppas iaf det !
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Jag ställer mig också frågan om många rollspelare är lastgamla fåntrattar som lever i det förgångna (här talar jag mkt för mig själv :gremwink: ). För egen del har jag inte erfarenhet av så många olika spelgrupper - en viss sammansättning av personer har fungerat bättre än andra, och då har jag hållt mig till dem. I ärlighetens namn har jag inte spelat rollspel på nästan ett år nu, så minnena börjar blekna. Kvar blir endast ett fåtal, i mitt sinne, glorifierade spelmöten som blir representativa för min bild av rollspelshobbyn. Jag tror inte att det finns någon "utveckling", utan endast de tillfällen då sammansättningen av spelgruppen och allas sinnesstämning samverkar och i slutändan ger en bättre upplevelse. Detta behöver nödvändigtvis inte inträffa oftare i takt med fler tillryggalagda spelmöten, misstänker jag. Jag tror med andra ord inte att man kan "arbeta sig fram" till en fantastisk spelupplevelse - den inträffar när man minst anar det.

Men för att återgå till din fråga: utveckling spelar inte så stor roll för mig - bara jag märker att spelmötena ibland lyfter över den normala nivån och får en att glömma vad klockan är. Då går jag hem efteråt och är lycklig i en vecka - i alla fall tror jag att det var så jag kände när jag spelade... :gremwink:
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Jag är en typisk gammal trähatt för att sno friskt från en känd svensk datorspelstidning. Jag vill inte hitta en ny grupp. Jag kan i nödfall tänka mig att byta ut någon spelare... Det är inte alls så att jag inte haft roligt de gånger jag spelat med vilt främmande personer, det är bara det att jag är lite bekväm, det är helt enkelt lättare att spela med välbekanta personer.

Däremot anser jag inte alls att utveckling måste saknas bara för det. Vi diskuterar ofta hur vi kan förändra vårt spel, utveckla om du så vill, och lyckas titt som tätt med det vi bestämmer oss för, mycket tror jag just eftersom vi känner varandra så bra.

Är utveckling viktigt? Ibland. När vi spelar hoppa-hage-adod är utveckling en styggelse, poängen med det spelet är nostalgi. När vi spelar t.ex. EON eller någon egensnickrad sak är det däremot nödvändigt! Där är poängen en helt annan, som kanske ibland gränsar till något konstnärligt eller i alla fall till en upplevelse av något slag.
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Däremot anser jag inte alls att utveckling måste saknas bara för det

Vi utvecklas (eller "förändras", beroende på om man definierar "utveckling" som något man upplever som positivt) oavsett vad vi tar oss för - eller inte. Att ni pratar om era önskemål på rollspelandet ger iaf förhoppningsvis effekter under sessionerna som kan göra totalupplevelsen bättre - något som vi i min gamla spelgrupp gjort/gjorde alldeles för sällan. Det skadar nog inte att ibland göra rejält radikala förändringar om man gått i gamla hjulspår för länge. Även om det inte ger omedelbara förbättringar (eller rentav funkar kasst) kanske det föder tankar som man kan tillämpa med den gängse jargongen - och på så sätt få ett lyft.

Hur många här har haft en superb rollspelsupplevelse med personer de aldrig umgåtts med före spelmötet? Jag tror att det finns en del konventsmänniskor som haft sådana erfarenheter; där kanske det handlar mer om att anamma konventets "anda". Men så är ju regelbundna konventsbesökare lite underligare än "övriga rollspelare" (om det nu är möjligt)... :gremwink: :gremtongue:
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Bra inlägg.

En av de coolaste känslorna jag vet när jag hittar på saker - alltså hittar på världar eller försöker skriva skönlitteratur - är när man tillför den där pusselbiten som får många bitar att klaffa och falla på sin plats. Sånt där som får en att "aah, ja om prinsens biologiska fader är greven så kan det förklara deras gemensamma fientlighet mot baronessan samtidigt som förbannelsen alltså kan tala om deras blodslinje fastän spelarna kommer tro att den är lagd över konungafamiljen!" eller whatever. Känslan jag får när jag hittar på saker som får allt att klaffa är berusande och kittlande; en toppenkänsla.

Vad har då detta med rollspel att göra? Jo, ju mer jag berättar och klurar, desto bättre upplever jag mig bli på att komma på dessa grejer. I just rollspelandet behöver man tänka snabbt, samtidigt som man får input av ens medspelare som får en att tänka på saker som man själv kanske inte har samma lätthet för. Det hjälper fantasin och förmågan att hitta på berättelser.

Jag är inte kungen på att skådespela och känner inte att jag utvecklas så mycket på det området. Men något jag gillat ända från början är det här med att skapa en berättelse tillsammans, och det har jag blivit bättre och bättre på. Visst hade man ofta kul när man var ung och exalterad i det mesta, men jag kommer också ihåg att det ofta blev kasst och att jag redan då tyckte att de faktiska spelsessionerna inte blev lika roliga som själva idén om att rollspela. Så allt var inte bättre förr.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Lite klurigt, faktistk.

För mig är rollspel något jag pysslar med för att det är roligt. Riktigt originellt, jag vet. Men min poäng är att det inte alls är viktigt i sig att utvecklas på något sätt i mitt rollspelande. Det är oviktigt för mig att bli en bättre skådespelare eller att lära mig nya regler.

Däremot är tre saker som har med utveckling att göra viktiga:

1: Jag lär mig mer och mer om vad jag och mina medspelare tycker är roligt. Utifrån sett är detta kanske tillbakagång snarare än utveckling: jag väljer bort mer och mer saker som jag vet att jag inte är så förtjust i. Men med hänsyn till mitt mål - att ha roligt - är det ett slags utveckling.

2: Övning krävs för att hålla kvar sin färdighetsnivå. Spelar jag inte rollspel under en längre tid stagnerar inte min förmåga; den blir sämre. Den sortens utveckling som åtminstone ser till att jag inte blir sämre på det jag gillar att göra är något jag strävar efter. Att det råkar sammanfalla med att också göra det jag tycker är roligt är ingen nackdel. :gremcool:

3: När jag använt rollspel i pedagogiska sammanhang med barngrupper har det funnits mål i bakgrunden. De har oftast haft att göra med självkänsla, jämlikhetssträvanden, kunskapsinhämtning. Men då är det dessa yttre mål som gett rollspelandet utveckling värd att sträva mot.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
8,003
Location
Barcelona
Jag har roligare nu än jag hade förr, och min målsättning är att ha roligare i framtiden än jag har nu.

Om du inte får roligare i takt med att du utvecklas, så utvecklas du nog på fel sätt. Jag kan inte se något annat syfte med att utvecklas som rollspelare, än att utvecklas till en rollspelare som är bättre på att göra spelupplevelsen rolig för sig själv och sina medspelare.

Analysera din fabeljazzsession, ta reda på vad det var som fick den att gå bra och sträva efter att emulera det i framtida rollspelssessioner.

/Dnalor
 

Robert Ek

Veteran
Joined
26 Sep 2000
Messages
37
Location
Sthlm
Re: "Utveckling" - Rant..

Det är ganska viktigt med utveckling.

(jag skriver av mig nedan...)

Jag tillhör också dem som söker sig tillbaka till den där första magiska tiden - men det finns saker som har utvecklats:
- Rätt många gånger man spelade var rätt dåliga helt enkelt. SL:n sög (den sadistiske, rälsmästaren, fantasilöse, osv).
Nya gubbar varje gång. Jo, det fanns en sån period...
Gamla gubbar, men ingen mening mer än att ta uppdraget, rensa grottan, ta pengarna, få belöning (ingen kampanj helt enkelt).
Världen var platt och hängde inte ihop. En värld kunde bestå av tre-fyra riken som aldrig haft någon konflikt och som aldrig skulle ha det heller. Plötsligt kunde man köra äventyr om Dödsmästaren i Grå Tornet med sin armé på 100000 zombier - utan att någonsin hört talas om det tidigare. Osv osv.

Men okej, självklart finns det underbara guldkorn från den tiden - annars hade man väl aldrig fortsatt. Men utveckling har skett och jag hoppas att det kan fortsätta. Inte till mer realism, men till roligare, mer spännande, 'trovärdiga' upplevelser, det är det jag söker efter.

Avslutningsvis måste jag erkänna att jag känner en viss oro över att jag spelar för sällan. 3-6 ggr per år gör att man inte direkt 'tränas' i spelande och spelledande...

/Rob
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Givetvis svarar alla att man ska försöka ha roligare. Men det är ett lite utspätt mått (tja, hela livet går ju ut på att ha roligt, plus möjligtvis att ens barn har roligt också :gremsmile: ).

Vill jag verkligen ha roligt så skulle jag spela skämt-rollspel eller skojfriska kampanjer hela tiden. Mycket skratt är roligt. Men om jag vill känna större inlevelse, komma på / lösa den perfekta plotten eller komma till level 99? Det är inte nödvändigtvis roligt (som i att man skrattar eller flinar) under spelets gång, men det kräver någon form av utveckling.

Så visst, roligt är ett fint begrepp, men varför inte nyansera det och definiera vad för sorts rolighet? Jag vill framförallt utvecklas till en bättre gestaltare och bättre historieberättare. Det gynnar om inte annat mina spelare. Dessutom vill jag utvecklas genom att pröva på olika sorters kampanjer - vidga mina vyer över vad som är "spelbart". När jag började spela hade jag aldrig tänkt att man kunde spela i en Noir-värld - något som ter sig helt normalt nu. Att spela nutid är istället något som är mer utmanande!
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,032
Location
Linköping
fundera om vad jag tycker är viktigt att få ut av mitt rollspelande

Jag vill uppleva saker jag inte kan göra irl (vi har stor brist på magi t.ex.), göra saker jag inte vågar (jag är en försiktig person och skulle inte hoppa in i ett trångt utrymme för att avväpna en pistolförsedd fiende) och sådana saker. Att det är roligt är en bonus.

Att vilja utvecklas som spelare hänger (förutom på ens personlighet och hur seriöst man ser på rollspel i förstaläget) nog mycket på hur ofta man spelar också. Eller nja, på hur mycket man går in för att gestalta... okej, jag har ingen aning om vad jag vill ha sagt. Rollgestaltning har alltid varit tvåa bakom storyn för mig. Jag vet inte så mycket om rollspelsutveckling (förutom att man växer upp som människa och vill ha mer djup än "döda orcher i skogen" i äventyren). Jag gillar andra filmer nu än när jag som 12-åring började med rollspel och detsamma gäller äventyr (även om vissa grejer fortfarande funkar). Alltså, jag tror jag ändrats mer av ålder än av nåt annat när det kommer till vad jag gillar rörande rollspel.

Okej, mindre skitsnack i nästa stycke...

Det här med att spela med olika grupper är utvecklande. Kusingänget var skitenkla att SL:a för eftersom jag kunde dem utan och innan. Att spela DoD6 med ett Kalmargäng var bara att tuta och köra eftersom vi var så samkörda. Nu sitter jag med en obekant SL i mutant:ua och har hunnit spela 3 ggr. Vi håller på att hamna i skiten med ett ökat antal fiender och jag vet inte hur min SL kommer att handla. Med de 2 gamla inkörda gängen hade jag kunnat tänka "äh, SL kommer inte låta grej X hända om jag gör såhär" på ett sätt som inte går nu. Det är en ovisshet som gör att man får tänka efter på ett annat sätt och jag gillar den känslan. Sen att jag blir nervös av att sabba hela kampanjen om jag "gör fel" nånstans är väl enda nackdelen. :gremwink:
 

dream

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
1,030
Location
Portsmouth, England
Njae, jag har absolut haft det! Det är bara det att det var några år sedan... Det kräver på ett vis mer att spela med folk man inte känner, jag känner inte att jag har orken för det mellan allt annat man ska syssla med.
 

Ulsak

Veteran
Joined
15 Sep 2006
Messages
107
Det kan defienieras ur två huvudaspekter för min del..
( med risk för att jag hakar på många andras inlägg)

1. Min egen utveckling; att utmana sig själv som rollspelare, våga spela annat än "sig själv" ( dvs vit PK medelklassman)

2. Som spelgrupp söka nya vägar, nya former.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Hur viktigt är det för dig att känna att du utvecklas som rollspelare när du rollspelar?
Klart jag vill känna att jag utvecklas, fullt klart - och jag vill utvecklas hela tiden... Jag vill dock inte utvecklas som just RP - >>att min karaktär utvecklas genom en jäkla massa XP eller FV<<, utan just JAG som spelare eller spelledare skall utvecklas.

Jag har mest spelledat, och har under hela den tiden frågat mina spelare vad de fullt ärligt tycker om mig, så har jag tagit till mig kritiken och ändrat på mig, just för att utvecklas, just för att bara bli bättre och bättre på det jag gör... Jag vill ju vara en jävligt bra SL, för det är ju kul för en själv att veta "Jag är bra - spelarna älskar mitt sätt att SL:a, Dom har jättekul med mig" etc.

Eller att som spelare känna att man verkligen får till karaktären på ett äkta sätt....

Kort och gott skulle jag kunna sammanfatta allt jag har sagt till:
Ja, att utvecklas som "skådespelare" och att skaffa sig bredare fantasi - det är viktigt för att man skall hålla i efter åren som går.
Ju mer trovärdig man är, desto bättre... Utvecklingen handlar alltså mest om kunskap och skådespel... För mig iaf.
 

MrG

Swashbuckler
Joined
21 Apr 2005
Messages
2,684
Location
Göteborg
Kul att du hänvisar till min tråd, då jag hamnat just i den sitsen för att jag känner som du. Jag vill utveklas och pröva nytt, men samtidigt vill jag fortsätta med det som jag håller på med och har gjort förr, därför hamnar jag med tre-fyra kampanjer.

Därför ser mitt spelande ut ungefär så här i dagsläget:

Pendragon - uttalat "nu ska vi köra som på den gamla goda tiden", hårt regelrollspel, lång kampanj med karaktärsutveckling, bara killar, junkmat och så stora svärd. Rollspel classic.

Masks of Nylle - CoC - också lite mer klassiskt, men lite formexpriment dyker upp, ser det också som rollspelsalmänbildning att spelat den kampanjen och sabla kul. Och utveckling/fördjupning i kalle kula-rollspel.

Balladen om Bailey Moor - såpopera, hemmabygge med narrativa och friformiga inslag, exprimentlusta, utveckling i högsta grad

Och så snart kör jag min nya helgkampanj som är en mellanlinje, kommer nog bli moddat Castel Falkenstein, men det spelar vi lika mycket för att hålla ihop den gamla spelgruppen, blir nog lite formexpriment

Och konvent, där det mesta jag arrrangerar brukar ha expriment och nya koncept (fast det beror ofta på att vi skickar en bunt synopsis och konventen väljer de scenarion som har mest nya tankar). Den scenarioformen med några timmars rollspel känns som ett bra tillfälle att testa nya grepp och det som funkar kan man sedan ta med sig hem :gremgrin:

När det gäller gyllne tillfällen som du nämner sprider dessa fortfarande ut sig över mitt spelande och glatt nog över både mer traditionellt spel och i galna expriment. Det roliga där är att jag fortfarande kan ha stunder som ligger i top när vi kör CoC eller i helgkampanjen med folk som jag spelat med i tio år, liksom med det nya gänget som spelar såpopera. De riktiga ögonöppnarna är fortfarande när man lär sig något nytt eller testar något för första gången, men jag känner det också ibland när ett tillfälle bara har renodlat flyt och gruppdynamiken klaffar perfekt. Det gör nog att jag mer och mer har tittat på gruppdynamik som en utvecklingspotensial för mitt rollspelande.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
"Om du inte får roligare i takt med att du utvecklas, så utvecklas du nog på fel sätt."

Jag håller inte med om att det skulle vara så enkelt. Utveckling, i alla fall för mig, sker aldrig i en trögflytande och rak mittenfåra - min utveckling tar sig snarare fram genom forsar, fördämningar, meandringar, sankmarker och deltan. Jag har med tiden upplevt vad jag känner än en hel del inom rollspelsväg. Varje upplevelse blir en ny utmaning, som innebär att ytterligare lärdomar lägs till min större ambition. Det är spännande men också slitsamt. Jag har alltså alltid stora ambitioner med de rollspelsprojekt jag drar igång, men ofta är det just dessa ambitioner som kan få projekten att kantra. Man skulle kunna kalla mig för en frustrerad rollspelare, det är där min inre lokatt gör sig hörd, men likväl har jag väldigt roligt med hobbyn. Vad mina kantringar kan lära mig blir istället hur jag nästa gång kan undvika att sjösätta ytterligare ett regalskepp vid namn Vasa. Jag utvecklas alltså alltid på rätt sätt, men bara efter det att jag först utvecklats på alla de sätt som är fel.

"Analysera din fabeljazzsession, ta reda på vad det var som fick den att gå bra och sträva efter att emulera det i framtida rollspelssessioner."

Vad enkelt det låter. Tiden efter nämnda session försökte jag och mina dåvarande medlöpare flera gånger återkomma till det rus vi tidigare hamnat i, men det blev oftast en besvikelse - vi förmådde bara åstadkomma ett eko, och man blir snabbt trött på ekon.

Jag vet i stort sätt vilka omständigheter som låg bakom vårt lyckokast då, och givetvis har jag tagit med mig många av dessa visdomskorn, men att emulera allt detta skulle snarare föda melankoli än någonting annat.
 
Top