Vägen utan ände

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Så jag kom på ett koncept igår när jag satt i bilen dom jag tänkte bolla. Tyck gärna till om vad ni vill och kom gärna med förslag på platser, möten, händelser och annat som skulle kunna passa.


Intro:
Spelarna börjar med att färdas i samma fordon, alternativt åker väldigt nära varandra. De kan känna varandra eller inte men de måste vara tillsammans vid samma tillfälle och plats på en motorväg.

Förslag på de första tecken att något är konstigt:
• De åker förbi en grupp som cyklar med massa packning.
• De blir omkörda av några som åker väldigt fort.
• Tre bilar kommer köra upp bredvid dem, kolla på dem noga, bedöma dem och vad de har i bilen. Men de kommer åka vidare.
• De kommer märka att det slutat komma vägskyltar med orter eller något annat.

De verkar aldrig komma till något, vägen bara fortsätter. Det kommer av- och påfarter vilka bara leder upp på motorvägen igen. Vägen har inget slut, det finns inget förutom mer väg.

Möten och händelser:
De kommer möta flera och flera fordon som står parkerade, utbrända, krockade osv längst vägen. De kommer finns kroppar av personer som dött nyligen eller för länge sedan. Ibland är det långa kolonner av olika fordon, ibland bara skrot kvar som plockats isär. De kommer se människor som tagit sina liv på olika sätt. De flesta fordon är tomma på allt av nytta, men de kan hitta sådana som fortfarande har sin last. Kanske kak De byta fordon om deras börjar få slut på bränsle.

Byar och städer:
Tillslut så kommer spelarna att komma till byar och städer som är byggda av alla bilar som stannat. Lastbilar, husvagnar, hyrbilar, kranbilar, ambulanser, skolbussar och allt annat som färdas på vägen nyttjas eller ställs vid vägkanten i ibland kilometer långa rader. Det är vad som kommer med nya fordon som man lever av. Vissa har lyckats börja odla i containrar, lastbilsflak eller längst vägkanten i långa sträckor. Vissa har kommit över djurtransporter som är livsviktiga källor till föda men ibland djur uppfödning. Andra har kommit över militära fordon och livnär sig på andra genom att ständigt färdas i karavan.

Bortom vägen:
Om man går för långt från vägen så kommer man tillbaka till den, men kanske inte på samma sträcka eller loop. Att gå tillbaka funkar sällan. Därför så är byar och städer aldrig byggda för långt från vägen. Vissa har till och med byggt murar eller satt ut markörer vart gränsen går. Röda linjer målade på träd, väggar och mark brukar vara ett sådant tecken.

Kartor:
Det går att ta en kombination av avfarter, påfarter från motorvägen och i rondeller för att ta sig till olika platser på vägen. Det är som en loop som återkommer men olika loopar kan låsas upp genom sådana kombinationer. Men detta är något de måste lista ut eller få berättat för sig. Kartor över hur man tar sig till olika platser cirkulerar, vissa är allmänt kända andra hemliga för att skydda sina hem. Det går alltid att följa vägen för att komma till alla platser men det kan ta lång tid att köra, dagar, veckor, kanske längre.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Exempel på by längst vägen:
Solstråleby är en liten fristad mitt på den oändliga motorvägen, där invånarna kämpar varje dag för att överleva. De har byggt upp ett samhälle av de fordon som en gång stannade här, men varje bit av deras tillvaro balanserar på en bristningsgräns. Den breda motorvägen går rakt igenom byn, och på båda sidor står fordon staplade och arrangerade i desperata formationer, som om de försöker hålla kaoset på avstånd. Två stora portar, gjorda av ihopkopplade lastbilsflak och förstärkta med rostiga metallskivor, markerar byns gränser. Dessa portar är både en trygghet och en källa till oro, för man vet aldrig vilka som kan dyka upp nästa gång.

Fordon staplade i flera lager bildar bostäder, men de är kalla och dragiga. Varje nivå har improviserade räcken och trappor av bildelar som knakar oroväckande under tyngden av dem som klättrar. I en sektion av byn står husvagnar tätt packade, där familjer försöker skapa något som liknar ett hem. Men dessa hem är ständigt utsatta för elementen, och när stormarna drar in genom den öppna motorvägen känner alla sig utsatta.

Ett gammalt vattentorn samlar regnvatten och filtrerar det så gott det går, men vatten är alltid en bristvara. Tornet står som en symbol för byns överlevnad och sårbarhet, och varje gång det är hot om torka sprider sig en oro genom invånarna. Längs vägkanten står lastbilsflak fyllda med jord, omvandlade till trädgårdsbäddar där de odlar grönsaker och medicinalväxter. Men jorden är utarmad, och grödorna kämpar för att växa. Kilometerlånga odlingssträngar sträcker sig längs vägen, bevattnade av ett skört system av slangar och pumpar som ofta går sönder.

Mitt i byn finns ett torg, en gång en symbol för gemenskap men nu ofta tomt. Här hålls marknader och möten när förnödenheter tillåter, men stämningen är alltid spänd. En stor husbil har omvandlats till ett gemensamt kök där invånarna lagar mat tillsammans, men ransonerna är små och det är svårt att mätta alla munnar. Solceller på tak och hemmagjorda vindkraftverk ger lite elektricitet, men det räcker sällan till. Nätterna är mörka och kalla, och rädsla för vad som lurar i skuggorna håller många vakna.

Byns ledare är en äldre kvinna som gör sitt bästa för att hålla samman gemenskapen. Hennes visdom är byns största tillgång, men även hon känner tyngden av den dagliga kampen. Mekanikern, en skicklig men trött man, kämpar för att hålla de gamla fordonen och maskinerna igång med begränsade resurser. Läraren undervisar barnen i en gammal skolbuss, men även hon vet att deras framtid är osäker. Läkaren gör vad hon kan i en sjukstuga gjord av en husvagn, men medicinska förnödenheter är sällsynta och ofta otillräckliga.

Rädslan för vilka som kan dyka upp nästa gång är ständigt närvarande. Byn har blivit ett mål för plundrare och desperata resenärer som ser deras resurser som sitt sista hopp. Varje gång någon ny anländer, ställs byn inför ett dilemma: att hjälpa dem och riskera sina egna knappa resurser, eller att skicka dem vidare med vetskapen om att vägen aldrig tar slut.

Spelarna kan bli ombedda att hjälpa till att försvara Solstråleby mot hot utifrån, eller leda expeditioner för att hitta nya förnödenheter. De kan behöva hjälpa byn att stärka sina försvarsverk eller hitta medicinska förnödenheter för att bota en sjukdom. I Solstråleby är varje dag en kamp för överlevnad, men också ett bevis på människans vilja att fortsätta, även när allt hopp verkar vara förlorat.
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,997
Location
Barcelona
Jag gillar't! Påminner lite om John Ajvide Lindqvists "Himmelstrand" på något vis – en fickdimension i modernitetens öken. Man börjar undra hur och varför motorvägen uppstått. Har den kanske en inhemsk fauna som vill de mänskliga inbyggarna illa?
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Jag gillar't! Påminner lite om John Ajvide Lindqvists "Himmelstrand" på något vis – en fickdimension i modernitetens öken. Man börjar undra hur och varför motorvägen uppstått. Har den kanske en inhemsk fauna som vill de mänskliga inbyggarna illa?
Känner inte igen det men liknande koncept finnns ju lite här och där. Har ingen tanke om varför eller hur än, om det ena ska finns något om det.

Jag tänker mig att djur kan fasta även de, så kanske har vargar och annar lärt sig navigera och överleva.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Vintern
När vintern sveper in över motorvägen, förvandlas den annars så oändliga vägen till en fälla av is och snö. Snön faller tungt och obönhörligt, täcker asfalten och gör det omöjligt att köra vidare. Det finns ingen att ploga vägarna, ingen hjälp att få. Fordonen börjar sakta ner, tvingas stanna upp och till slut står de stilla, fångade i ett snölandskap utan ände.

I byar som Solstråleby och Järnringby är vintern en prövning som få överlever. Snön isolerar dem fullständigt, skär av alla möjligheter till resor och expeditioner för att hitta förnödenheter. Utan tillräckligt med bränsle kan de inte hålla värmen i sina hem, och matförråden sinar snabbt. De modiga som försöker lämna sina skyddade områden för att hitta hjälp eller resurser möter snart en allt mer igensnöad motorväg, där varje steg är en kamp mot elementen. För de flesta blir det sista gången de syns i livet.

Under dessa månader av extrem kyla och snö finner många byar sitt slut. När våren kommer och snön börjar smälta, avslöjas deras öde. Öde byar står som spöklika monument längs vägen, övergivna av de som en gång försökte överleva där. Husmoduler, fordon och tillfälliga byggnader ligger kvar, övergivna och plundrade på allt av värde. Spelare som reser längs motorvägen efter vintern kan hitta dessa platser, antingen som en källa till förnödenheter eller som ett varningens tecken.

Längs vägen återfinns fordon som har frusit fast i snön, nu med sina tidigare invånare döda och kvarlämnade. Kropparna hittas i sätena, hopkrupna under filtar eller inbäddade i sina sista försök till värme. Det är en tragisk syn, en påminnelse om hur skoningslös vintern kan vara i detta ödeland. Ibland har dessa fordon några få värdefulla resurser kvar som kan hjälpa dem som har överlevt, men oftare är de bara dystra monument över dem som inte klarade sig.

De byar som överlever gör det genom ren uthållighet och en aldrig sinande vilja att kämpa vidare. De plockar ner vad de kan från de övergivna byarna och tar med sig allt av värde tillbaka. Bränsle, verktyg, mat och mediciner—allt som kan ge dem en chans att överleva en vinter till. Varje ny upptäckt av en övergiven by är en blandning av sorg och lättnad. Sorg över dem som inte klarade sig, men lättnad över att deras resurser nu kan hjälpa andra att fortsätta kampen.

För spelarna innebär vintern en period av extrem försiktighet och noggrann planering. Att vara fast i loopen på vintern betyder att möta en allt mer igensnöad väg där chansen att överleva är minimal. De måste hitta skydd, värme och tillräckligt med mat för att klara sig tills våren kommer igen. Och även då, när snön smälter och vägarna återigen blir farbara, ligger faran kvar som en ständig skugga. Vintern är aldrig långt borta, och de måste alltid vara förberedda på att den kan komma tillbaka när som helst.

Så fort vintern släpper sitt grepp och snön smälter undan, är motorvägen återigen farbar. Men den bär nu på historier om överlevnad och förlust, med fordon och byar som står som tysta vittnen till vinterns härjningar. Det är en hård och skoningslös verklighet, men för de som överlever, är varje vår en ny början, ett nytt hopp om att överleva ännu ett år i denna obarmhärtiga värld.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
En till by:

Järnringby är en liten, utsatt by som rests mitt på den oändliga motorvägen. Invånarna här har använt sig av en samling husmoduler som transporterats på lastbilar, men trots dessa tillgångar är livet en ständig kamp. Lastbilsflak och kranbilar har använts för att bygga upp improviserade strukturer, och vid byns ingång står en gammal, delvis fungerande pansarvagn som en varning för främlingar. Den rostiga pansarvagnen fungerar inte längre som den ska, men dess blotta närvaro skapar en illusion av styrka.

Motorvägen skär rakt genom byn, och runt om är alla träd nedhuggna, deras rester omvandlade till ved eller byggmaterial. Ingen vågar röra sig längre bort än femtio meter från vägen, för de som gör det förlorar snabbt orienteringen och finner sig snart tillbaka på vägen, ofta på en helt annan plats. Stolpar har rests för att markera denna gräns, en tydlig påminnelse om det osynliga fängelse de lever i. I byn står flera bränsletankbilar, en gång fyllda med diesel och bensin, men nu är de nästan tomma, och varje dropp bränsle ransonerad med yttersta försiktighet.

De olika husmodulerna står grupperade som små bostadsöar, sammankopplade med metallbroar och trätrallar. I varje modul kämpar familjer och individer för att skapa något som liknar ett hem, men fukten och kylan kryper ständigt in genom de tunna väggarna. Några moduler har förvandlats till gemensamma utrymmen, som kök eller verkstäder, men allt är provisoriskt och slitet. De har tillgång till några militärfordon, men de flesta är i dåligt skick, och mekanikerna i byn gör sitt bästa för att hålla dem i fungerande skick med minimala resurser.

Alla odlingsförsök är en ständig kamp mot naturen. Tomma tunnor fyllda med potatis och andra grödor står utspridda, men skördarna är sällan tillräckliga. De flesta expeditioner som skickas ut längs motorvägen för att hitta resurser kommer tillbaka tomhänta och desillusionerade, men hoppet om att hitta något värdefullt håller dem igång. Ibland lyckas de hitta övergivna fordon med lite bränsle eller användbara delar, men det är sällsynt.

Mitt i byn finns en öppen plats som fungerar som samlingspunkt. Här diskuteras planer och hålls marknader när tillgångar finns. Varje möte präglas av en nervös energi, då invånarna ständigt oroar sig för framtiden och de hot som lurar på vägen. Gemenskapsköket, inrymt i en stor husmodul, är en central punkt där invånarna delar sina magra måltider och försöker skapa en känsla av normalitet.

Ledaren i byn är en härdad man med militär bakgrund, som använder sin erfarenhet för att organisera och skydda invånarna. Hans beslutsamhet är både en välsignelse och en börda, då han ofta måste fatta svåra beslut om att avvisa främlingar för att skydda de knappa resurserna. Mekanikern, en skicklig men överarbetad kvinna, arbetar outtröttligt för att hålla de gamla fordonen och maskinerna igång. Läraren, en äldre man som en gång var professor, undervisar byns barn i en ombyggd husvagn, och försöker ge dem en glimt av hopp i en annars hopplös värld.

I Järnringby är rädslan för vad som kan komma längs vägen ständigt närvarande. Varje ny besökare ses med misstänksamhet, och de som inte kan bidra med något värdefullt tvingas ofta att resa vidare, trots risken att aldrig hitta en annan fristad. Spelarna kan behöva hjälpa till att försvara byn mot yttre hot eller leda expeditioner för att hitta nya resurser. De kan också behöva hjälpa invånarna att stärka sina försvarsverk eller hitta lösningar på byns ständiga brist på mat och bränsle.

Järnringby är en plats där överlevnad är en daglig kamp, och varje framsteg, hur litet det än må vara, är en påminnelse om mänsklighetens envishet och vilja att kämpa vidare, även när allt verkar förlorat.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Får man slut på bensin?
Jupp. Så antingen fortsätta gå eller ta från någon annan. Kanske har du tur att bli en del av en by och då ha en mer fast plats.

Sedan finns ju också elbilar och kanske solpaneler som tagits från någon transport.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Djur
Motorvägen, en gång en symbol för mänsklig framsteg, har nu blivit en del av en annan värld där naturen har anpassat sig till den märkliga loopen. Djur som på något sätt har hamnat på motorvägen har lärt sig att överleva och navigera den på ett sätt som förvirrar och skrämmer människorna. Bland dessa djur är vargarna de mest fruktade rovdjuren, vars intelligens och anpassningsförmåga har gjort dem till en konstant fara för överlevande.

Vargarna rör sig smidigt längs motorvägen, jagar sina byten med en nästan övernaturlig precision. De har lärt sig att utnyttja loopen till sin fördel, förföljande byten tills de är utmattade eller desorienterade. För de människor som har oturen att stöta på dem, innebär varje möte en kamp för överlevnad. De är snabbare och starkare än sina mänskliga motståndare, och deras jakttaktik är välkoordinerad.

Överlevande som försöker jaga dessa vargar står inför enorma utmaningar. Att följa efter dem innebär att riskera att förlora sig själv i loopen. Flera modiga, men kanske dumdristiga, jägare har försvunnit utan spår när de försökt följa efter en vargflock för långt från motorvägen. De som återvänder vittnar om hur vargarna leder sina förföljare på villovägar.

Det är inte bara vargarna som har anpassat sig till loopen. Hjortar, rådjur och andra betande djur rör sig också längs vägen, på jakt efter gräsområden och andra betesmarker som tycks dyka upp och försvinna lika snabbt som de hittas. Dessa djur verkar också ha en märklig förståelse för hur man undviker att gå vilse. De följer osynliga stigar och markörer som människor inte kan uppfatta, vilket gör att de kan navigera motorvägen med en lätthet som är förbryllande för de överlevande.

För byarna innebär djurens närvaro både en fara och en möjlighet. Att jaga betande djur kan ge nödvändigt kött och skinn, men det är alltid en riskfylld strävan. Vargarna håller sig nära dessa betesdjur, alltid redo att slå till, och varje jakt kan snabbt förvandlas till en kamp för överlevnad mot rovdjuren.

Under vintern blir situationen ännu mer desperat. Djurens instinkter leder dem till de få överlevande områdena där mat kan finnas, och byarna finner sig ofta omringade av rovdjur som inte bara jagar för mat, utan också för att överleva själva. Överlevande som vågar sig utanför byns skyddande gränser gör det med vetskapen om att varje steg kan vara deras sista, att varje jakt kan vara den som gör att de aldrig återvänder.

Den konstanta närvaron av dessa djur, särskilt vargarna, lägger till ytterligare ett lager av fara och oförutsägbarhet i en redan hård och skoningslös värld. För människorna som försöker överleva på motorvägen är varje dag en balansgång mellan att hitta nog med mat och skydd för att överleva, och att undvika de rovdjur som gör samma sak. Detta tvingar fram en brutal och obeveklig kamp där bara de starkaste, mest resursfulla och anpassningsbara kan hoppas på att överleva.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Vägfarare
Längs den oändliga motorvägen färdas ensamma vandrare och små grupper med ett mål som driver dem genom allt: att hitta vägen ut. Dessa individer har gjort det till sin livsuppgift att utforska varje på- och avfart, att testa otaliga kombinationer i hopp om att kartlägga en väg som leder bort från denna eviga loop. Deras liv är en ständig resa, en sökande efter något som många inte ens vågar hoppas på längre.

Dessa vägfarare är ofta avskilda från de byar de passerar, ses med en blandning av fascination och misstänksamhet. De är lätt igenkännliga, med kartor och anteckningsböcker fyllda av kryptiska symboler och instruktioner, upptejpade på bilens instrumentbräda eller instoppade i slitna ryggsäckar. Varje möte med dem är en möjlighet att köpa kunskap om vägens mysterier, om platser där vatten kan finnas, områden som kan erbjuda skydd, eller faror som lurar runt hörnet.

För dessa vägfarare har sökandet blivit en religion, en besatthet. De ser sig själva som pilgrimsfärdare på en helig resa, drivna av ett kall som andra knappt kan förstå. De samlar och säljer sina kartor för att överleva, byter kunskap mot bränsle, mat och andra nödvändigheter. Deras kartor är eftertraktade, inte bara för de praktiska detaljer de erbjuder, utan för det hopp de representerar. Varje ny karta, varje ny upptäckt, ger en liten gnista av hopp till dem som fortfarande drömmer om att finna en väg ut.

Men det finns en mörk sida till denna sökande. För de flesta av dessa vägfarare är målet att hitta en väg ut inte bara ett hopp, utan en besatthet som slukar dem. Det sägs att några faktiskt har funnit en väg ut, men ingen vet med säkerhet, för ingen av dem har någonsin återvänt för att dela med sig av sin upptäckt. Tanken på att vända tillbaka, att kanske inte längre ha drivkraften att fortsätta söka, skrämmer dem mer än något annat. De är så fast i sin tro, sin besatthet, att tanken på att avsluta resan är otänkbar.

De färdas i sina slitna fordon, alltid på väg, alltid i rörelse. Varje påfart och avfart är en ny möjlighet, en ny kombination att testa. Deras dagar är fyllda med monotont arbete, men för dem är varje framsteg, varje ny upptäckt, ett steg närmare det ultimata målet. De dokumenterar noggrant varje avvikelse, varje förändring i vägen, och deras kartor blir allt mer detaljerade, allt mer värdefulla.

När de säljer sina kartor till byar och andra överlevande, är det med en känsla av att dela en del av deras heliga resa. Men de håller alltid de mest värdefulla upptäckterna för sig själva, rädda för att någon annan ska finna vägen ut före dem. Deras liv är en ensam och farofylld resa, men det är en resa de inte kan tänka sig att överge. För dem är motorvägen inte bara en väg, utan en prövning, en utmaning som måste övervinnas.

Och så fortsätter de, alltid vidare, alltid på jakt efter den ultimata kombinationen som ska leda dem ut ur denna oändliga loop. Deras sökande är deras liv, deras religion, och även om de aldrig skulle våga vända tillbaka om de fann en väg ut, är de fast beslutna att fortsätta tills de hittar den. För i slutändan är det inte bara vägen som driver dem, utan hoppet om att det någonstans, någon gång, finns en utgång ur denna mardrömslika värld.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
En till by, klart det måste finnas kannibaler!

Djävulsnätet är en by som får de mest härdade resenärerna att skaka av rädsla vid blotta omnämnandet. Den ligger gömd bakom en till synes slumpmässig rad av på- och avfarter, en plats där vägen verkar böja sig själv inåt, fångande dem som råkar ta fel sväng. Denna by är en plats av fruktan och fasa, där invånarna har omfamnat kannibalism som sin metod för överlevnad.

Byggd av en märklig samling material, består Djävulsnätet av trästommar från transporterade timmerlastbilar, enorma vägtrummor, och tomma avloppsbrunnar som en gång levererades men nu fungerar som skydd och gömställen. Därtill kommer tusentals mindre bilar, skåpbilar och andra fordon som har blivit offer för byns invånare under årens lopp. Denna mosaik av stål och betong bildar en labyrintliknande struktur där de mörka, trånga gångarna ekar av skrik och viskningar.

Vid ingången till byn finns en blockad som inte går att ta sig förbi utan att stanna. Gamla lastbilar, bussar och stålstaket har arrangerats i en ogenomtränglig mur, med en smal öppning som är precis tillräckligt bred för att ett fordon ska kunna passera. Detta är byns fälla, och de som kör in här gör det utan att förstå vilket öde som väntar dem.

Så fort ett nytt fordon stannar vid blockaden, slår byns invånare till. De är organiserade, snabba och brutala, och de lämnar inget åt slumpen. Män och kvinnor, klädda i trasor och med vilda blickar, attackerar utan förvarning. De nya offren släpas in i byns hjärta, där deras fordon tas isär och allt av värde plundras. De fångade förs bort till improviserade burar gjorda av galler och taggtråd, där de hålls tills invånarna är redo att festa.

Djävulsnätets invånare har överlevt genom att äta de som passerar förbi. Det är en grym och gränslös metod som har förvandlat dem till något mindre än mänskligt. De äldre byborna berättar historier om hur de en gång var som alla andra, men att åren av isolation och den obarmhärtiga loopen har förvridit deras sinnen och tvingat dem att ta till de mest desperata åtgärder för att överleva. Det finns ett slags makaber gemenskap bland dem, en förståelse för att deras fortsatta existens är byggd på de förbipasserandes olycka.

Byborna har också skapat ett makabert museum av deras offer. Inuti vägtrummor och stora avloppsbrunnar har de samlat personliga föremål från dem de tagit livet av: klockor, smycken, kläder, foton. Dessa föremål står som en kuslig påminnelse om de liv som förlorats till deras hunger. Detta museum är både en varning och en triumf för invånarna, en påminnelse om deras egen överlevnad men också en symbol för deras förlorade mänsklighet.

Runt byn, särskilt nära blockaden, finns resterna av många fordon som misslyckats med att fly. Vrak efter vrak ligger staplade på varandra, plundrade på allt användbart men ändå lämnade kvar som en varning för andra resenärer. Dessa fordon, nu rostiga och övervuxna, ger en bild av den desperation och den hopplöshet som präglar platsen.

För dem som passerar Djävulsnätet och överlever att berätta om det, är byn ett avskräckande exempel på vad människor kan förvandlas till under extrema förhållanden. Det är en plats där varje dag är en kamp för överlevnad, där människan har blivit både rovdjur och byte. Trots denna grymhet finns det en skrämmande effektivitet i deras metod, en mörk bekräftelse på hur långt människan kan gå för att hålla sig vid liv.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Motorcykelgäng
Längs den eviga motorvägen färdas en grupp som väcker fruktan hos alla som stöter på dem. Dessa marodörer, tidigare kartläggare, har förvandlats från sökare av kunskap till hänsynslösa plundrare. De rör sig snabbt och effektivt på sina motorcyklar, väl medvetna om varje krök och sväng i vägen tack vare deras omfattande samling av kartor som de en gång ritade för att finna en väg ut.

Gruppen, som kallar sig själv "De som sökt färdigt" består av individer som en gång hade ett högre mål. De sökte efter en utväg från loopen, driven av en stark tro på att det fanns en väg ut. Men åren av misslyckande och desillusion gjorde dem hårda och cyniska. Deras kunskap om vägens mysterier, kombinerat med den överlevnadsinstinkt som utvecklades under deras långa resor, har nu blivit deras största tillgång i att plundra och överleva på bekostnad av andra.

Med sina motorcyklar kan de snabbt navigera den kaotiska och ändlösa motorvägen. De är tungt beväpnade med automatvapen, macheter och improviserade sprängämnen, redo att slå till när som helst. Deras stridsutrustning är sliten men välunderhållen, och de är alltid beredda på strid. De är sparsamma med sina resurser, väl medvetna om att varje kula, varje droppe bränsle är dyrbar. De undviker onödiga konfrontationer och slår till med precision och hänsynslöshet när de ser en möjlighet.

Deras kartor, en gång skapade för att hjälpa andra att navigera och överleva, används nu för att förfölja och övermanna resenärer och bosättningar. De har små hemliga tillhåll och gömmor med förnödenheter utspridda längs motorvägen, noggrant utplacerade och väl gömda. Dessa gömmor innehåller allt från mat och vatten till ammunition och reservdelar, vilket gör att de kan upprätthålla sin rörlighet och styrka. Tillhåll är ofta belägna i gamla lagerbyggnader, övergivna rastplatser eller kamouflerade i skogsbryn nära motorvägen.

När de stöter på en potentiell plundringsmöjlighet, agerar de snabbt och effektivt. De omringar sina mål, ofta med hjälp av sin kunskap om de mest fördelaktiga anfallsvinklarna och reträttvägarna. Deras anfall är noggrant koordinerade, vilket ger offren liten chans att försvara sig. De plundrar allt av värde—bränsle, mat, mediciner och vapen—och lämnar inget åt slumpen.

Trots sin brutalitet och hänsynslöshet har gruppen en strikt kod: att överleva till varje pris. De delar sina resurser rättvist inom gruppen och ser till att ingen slösar något i onödan. Varje beslut vägs noggrant, varje handling utförs med en kall beräkning. Deras tidigare liv som kartläggare har gett dem en disciplin och ett metodiskt tillvägagångssätt som gör dem till en av de mest fruktade grupperna på motorvägen.

De har inga illusioner kvar om att finna en väg ut ur loopen. De har accepterat sin plats i denna ändlösa cykel av överlevnad, och deras nya mission är att dra nytta av den kunskap och de färdigheter de har för att dominera och överleva. Deras namn sprider sig som ett varningens tecken längs vägen, och de som hör det vet att det enda sättet att överleva ett möte med dem är att hålla sig gömd, eller att vara snabbare och mer resursfull än dessa förlorade kartläggare som nu har blivit mästare över sin egen fruktansvärda domän.
 

EvilSpook

Tämligen dålig överlag.
Joined
15 Oct 2008
Messages
2,148
Location
Off grid
Det har en skön ton av Kafka över det.
Vad är det tänkt att spelarna/rollpersonerna ska göra?

:t6b-2: :t6b:
//EvilSpook
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Det behöver en goodguy också.

På den oändliga motorvägen finns en karavan som väcker hopp hos de överlevande. Denna karavan, ledd av en före detta polis vid namn Erik Larsson, har tagit på sig uppgiften att försöka upprätthålla en viss ordning och hjälpa dem som annars skulle vara överlämnade åt sitt öde. Erik, en man med stark moralisk kompass och ett outtröttligt engagemang för rättvisa, har samlat en grupp likasinnade som delar hans vision om att skapa en säkrare värld, även i detta kaos.

Karavanen är en imponerande syn. Praktiska fordon som tidigare använts av myndigheter och räddningstjänster utgör kärnan i deras flotta. Polisbilar, brandbilar, och ambulanser har modifierats för att fungera i detta nya landskap. Fordonen är fyllda med väskor, lådor och andra behållare som är fastspända överallt, fyllda med förnödenheter och utrustning. Tunnor, fastspända med robusta spännband, innehåller vatten och bränsle, och solpaneler sticker upp över taken, samlar energi för att hålla deras elektronik igång.

Karavanens primära uppdrag är att patrullera motorvägen och rensa upp bland de värsta marodörerna och andra hot. De använder de kartor de har för att navigera, men trots deras noggranna planering är de ofta för sent ute, speciellt efter de hårda vintrarna då vägarna är ofarbara och byarna de försöker skydda är isolerade. När våren kommer, hittar de ofta ödelagda byar och spår av fruktansvärda händelser, men de låter sig inte nedslås. De samlar in överlevande, delar upp förnödenheter och ger dem nya möjligheter.

Eriks karavan är inte bara en styrka av vapen och utrustning; den är också en källa till hopp och stöd för de nykomna som hamnar på motorvägen. De gör sitt bästa för att förklara situationen, vad som hänt och vad de kan förvänta sig. De hjälper dessa nya själar att hitta säkra byar och erbjuder vägledning och skydd på vägen. Deras fordon fungerar som mobila samhällscenter, där de distribuerar mat, vatten och mediciner, samt erbjuder en trygg plats för dem som behöver det.

Karavanen är noga med att upprätthålla en strikt disciplin och en hög nivå av moral bland sina medlemmar. De tränar regelbundet i självförsvar och räddningstekniker, alltid redo att ingripa när det behövs. De har också ett nätverk av informanter och allierade bland de olika byarna, som hjälper dem att hålla sig uppdaterade om de senaste hoten och situationerna längs vägen.

Solpanelerna på deras fordon samlar inte bara energi för deras elektronik, utan symboliserar också deras hopp och tro på att en bättre framtid är möjlig. De använder denna energi för att driva radioapparater och annan kommunikationsutrustning, vilket gör att de kan hålla kontakten med varandra och samordna sina insatser mer effektivt.

Erik och hans karavan är kända för sin osjälviskhet och sin beslutsamhet att hjälpa andra. De vet att varje dag är en kamp, men de tror på sin uppgift och på möjligheten att göra skillnad, hur liten den än må vara. Deras närvaro på motorvägen är en ljusglimt i ett annars mörkt och hopplöst landskap, och deras fortsatta kamp ger många överlevande styrka att hålla ut och fortsätta kämpa.
 

Kexet

Sitter här och smular
Joined
25 Jun 2021
Messages
204
Gillar idén med ett limbo, en dystopi utan katastrof. Något som slår mig är om det finns Återvändare? De som tar sig ut men väljer att komma tillbaka.

De blir kanske jagade, kommer vilse i natten/snöstormen/dimman bland avfarter och djurstigar och helt plötsligt finner de sig tillbaka, de har kommit ur loopen men vet inte hur. Nu har de lämnat nära och kära bakom sig och väljer att komma tillbaka för att rädda dem. Hur lång tid har förflutit innanför och utanför loopen? Hur lång tid tar det innan de kommer tillbaka in i loopen igen? Och när de återinträtt i loopen — lyckas de övertyga sina nära och kära att komma med? Eller valde de att komma åter in i loopen av andra orsaker? Vet de hur man tar sig ut och in men vägrar att berätta?
Så många möjligheter för de Vilsekomna.
(Känns som att det finns upplägg för ett "Lost" också..)
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Gillar idén med ett limbo, en dystopi utan katastrof. Något som slår mig är om det finns Återvändare? De som tar sig ut men väljer att komma tillbaka.

De blir kanske jagade, kommer vilse i natten/snöstormen/dimman bland avfarter och djurstigar och helt plötsligt finner de sig tillbaka, de har kommit ur loopen men vet inte hur. Nu har de lämnat nära och kära bakom sig och väljer att komma tillbaka för att rädda dem. Hur lång tid har förflutit innanför och utanför loopen? Hur lång tid tar det innan de kommer tillbaka in i loopen igen? Och när de återinträtt i loopen — lyckas de övertyga sina nära och kära att komma med? Eller valde de att komma åter in i loopen av andra orsaker? Vet de hur man tar sig ut och in men vägrar att berätta?
Så många möjligheter för de Vilsekomna.
(Känns som att det finns upplägg för ett "Lost" också..)
Gillar det, absolut!

Och hur bemöts de när de är ute? Ingen kommer tro dem. Att ta sig in självmant lär inte vara enkelt.

Kanske åker folk land och rike runt för att kunna komma in.
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Vägen har funnits länge:
Längs den oändliga motorvägen och dess avfarter finns tecken som tyder på att loopen har funnits länge, kanske alltid. När man vågar sig bort från motorvägen och in på de mindre vägarna som förgrenar sig innan de återigen leder tillbaka till huvudleden, kan man hitta spår av en svunnen tid.

Där, i dolda hörn och glömda stigar, står fordon från en annan era. Gamla bilar med rostande chassin och spruckna fönsterrutor, lämningar från de första modellerna som rullade ut på vägarna för nästan ett sekel sedan. De står som tysta vittnen till en förlorad tid, övervuxna av sly och med däck som för länge sedan har ruttnat bort.

Men inte bara gamla bilar berättar om loopens uråldriga existens. Djupare in bland träden, där asfalten förvandlas till jordiga stigar, kan man hitta ännu äldre färdmedel. Här står vagnar med bräckliga hjul av trä, täckta av mossor och lavar. Spännremmarna, en gång starka och hållbara, är nu söndervittrade och spröda. Dessa vagnar, från hundratals år tillbaka, är övervuxna av naturen men fortfarande igenkännliga som transportmedel från en annan tid.

Föreställ dig en gammal diligens, nästan helt omsluten av en kraftig ek som har växt upp genom dess mitt, som om naturen långsamt återtagit vad som en gång var dess. Hjulspåren från hästdragen trafik är nästan utplånade, men de finns där, som svaga linjer i marken.

Längs dessa mindre vägar, i gläntor och skuggiga vrår, finns också tecken på andra tiders människor. Det finns platser där man kan hitta spillror av läger från nomadiska resenärer och handelskaravaner. Förkolnade rester av gamla eldstäder, fragment av keramiska kärl och verktyg av sten och metall som vittnar om människor som sökt skydd och värme för länge sedan.

Det är som om loopen, denna märkliga och oändliga väg, har varit en magnet för resande genom århundradena. Allt från moderna resenärer till forntida nomader har på något sätt funnit sig dragna till denna plats, för att sedan fastna i dess grepp. Och nu, när nutida resenärer snubblar över dessa spår, blir det tydligt att deras kamp inte är den första.

Vägen och dess förgreningar bär på en tung historia, en historia av generationer som alla har kämpat för att förstå och överleva den mystiska loopen. De gamla fordonen, vagnarna och artefakterna är alla bevis på att detta fenomen har existerat långt före dem och kanske kommer att finnas kvar långt efter deras tid. De moderna resenärerna, som finner sig själva fast i denna oändliga väg, står nu inför samma utmaningar som de som kom före dem, med samma frågor: Hur tar man sig ut? Och vad är det egentligen som håller dem kvar?
 

Celledor

Hero
Joined
29 Sep 2003
Messages
1,145
Location
Uppsala
Radio och kommunikation
Radiosändningar fungerar som vanligt längs motorvägen, vilket innebär att man kan kommunicera framåt och bakåt med andra resenärer och byar. Men så fort man tar avfarter och försöker köra upp på motorvägen igen, förlorar man ofta signalen, och om man är för långt bort är det som om radion helt slutar fungera. Detta skapar en unik och konstig begränsning för de som försöker använda radion för kommunikation och navigering. Resenärer och byar kan hålla kontakten så länge de befinner sig på motorvägen, vilket gör att viktig information om faror, väderförhållanden och resurser kan spridas effektivt. Denna begränsning innebär att koordinerade insatser och hjälp bara kan ske längs motorvägen. Om någon behöver hjälp men har tagit en avfart, kan de bli isolerade och oförmögna att kontakta andra. Kartläggare och utforskare som försöker hitta nya vägar eller utforska avfarter måste noggrant planera sina rutter för att inte förlora kontakten. Detta gör deras arbete farligare och mer komplicerat. Att använda radio för att navigera tillbaka till motorvägen kan vara svårt. Resenärer måste ofta förlita sig på andra navigationsmetoder, såsom fysiska kartor eller landmärken. Marodörer och plundrare kan använda radiosignaler för att koordinera sina attacker längs motorvägen, men de blir sårbara om de måste ta avfarter och förlorar sin kommunikationsförmåga. Försvarsstyrkor och skyddsgrupper kan skapa radiokontrollerade områden för att övervaka och varna varandra om hot, men de måste vara medvetna om att avfarter kan skapa kommunikationsluckor. Vissa grupper kan etablera permanenta radiostationer längs motorvägen som fungerar som kommunikationshubbar. Dessa stationer kan erbjuda säker kommunikation och koordinering, och blir viktiga knutpunkter för information. Radiorepeatrar och förstärkare kan placeras strategiskt längs motorvägen för att utöka räckvidden och säkerställa att signaler når längre, men dessa installationer blir mål för sabotage eller attacker. Radiosändningar kan avlyssnas av andra grupper, vilket gör att information kan stjälas eller användas mot dem som sänder den. Detta skapar en risk att känslig information hamnar i fel händer. Spioner och infiltratörer kan använda radio för att samla information om andra gruppers planer och resurser. Grupper måste utveckla säkerhetsprotokoll för att verifiera identiteter och säkerställa att de inte kommunicerar med fiender som låtsas vara allierade. Koder och krypterade meddelanden blir nödvändiga för att säkerställa att viktig information inte kan avlyssnas och missbrukas. Resenärer kan sända nödmeddelanden för att be om hjälp vid olyckor, attacker eller andra nödsituationer. Viktiga uppdateringar om faror, väderförhållanden och resurser kan delas mellan grupper och byar. Konvojer och patruller kan använda radio för att koordinera sina rörelser och säkerställa att alla håller sig på rätt spår.
 
Top